Den lilla båten

Sommaren när jag var 7 år gammal - just innan jag skulle börja skolan – tillbringade vår familj några veckor på Vrångö i Göteborgs skärgård. Det var min första upplevelse av havet, som både fascinerade och skrämde mig.

En dag meddelade pappa att han hade organiserat en fisketur med en ungdomsvän på ön, så vi gjorde oss i ordning hela familjen och promenerade ner till hamnen. Fiskebåten visade sig vara en liten, öppen båt, som påminde om en vanlig roddbåt, och kanske var ungefär dubbelt så lång. Den hade inombordsmotor och en mast mitt i.

Vi fiskade makrill med långrev, och det visade sig vara gott om fisk. Men det som fascinerade mig mest var alla maneter av olika slag. Man kunde se dem tydligt. Båten låg djupt i vattnet, och jag kunde ha doppat fingrarna i vattnet från min plats i aktern.

Men så, när vi kom ut på öppna havet var det rätt gropigt, och när den lilla båten var på väg ner i vågdalarna, såg vågorna föröver enorma ut. Fiskaren som styrde båten hade givetvis vuxit upp med hav och båtar, och visste säkert vad hans båt klarade av. De vuxna var helt lugna, men det hindrade inte att jag blev mycket rädd. Min yngre bror, som just fyllt tre, skapade vid detta tillfälle ett av familjens bevingade ord: ”Mamma, håll fast mig så att jag inte drunknar ner!”

Själv sa jag ingenting, men pappa såg att jag var rädd, och föreslog att jag skulle sätta mig mitt i båten och hålla om masten…

 

Jag blev påmind om denna båttur och om bilderna av Bertil Valliens underbara båtskulpturer när jag läste Einars inlägg om en annan liten båt av guld. (Bilderna har jag hämtat från Insikt och handling, nr 1, 1981.)

 

Man kan givetvis se detta med att hålla i masten (eller söka trygghet i modersfamnen) som ett uttryck för ett religiöst förhållningsätt till verkligheten. Som metod att rädda livet om båten sjunker är det givetvis illusoriskt.

Men denna något neurotiska aspekt av religionen är bara en av många sidor. Freud, som var en träskalle när det gäller religion, kunde – liksom dagens jihadistiska ateister – bara se denna sida. Hans kollega C.G. Jung hade däremot ett mera fruktbart perspektiv, och sökte förstå religiösa symbolers betydelse.

Religionen är ett språk. Religionens språk kan inte översättas till vetenskapens språk. Religionen förhåller sig till ”verkligheten” ungefär på det sätt som konsten förhåller sig till verkligheten, och det är lika meningslöst att kritisera religionen för att den inte överensstämmer med vetenskapen, som att anklaga ett kubistiskt konstverk för att förvränga verkligheten.

Religion är etik + estetik, och dialogen mellan religion och konst har gett upphov till det största i alla världens kulturer.

För att fortsätta med 1800-talets giganter, så är jag inte så säker på att den vanliga tolkningen av Marx’ yttrande av religionen som ”ett opium för folket” är vad han verkligen menade. Opium var det enda tillgängliga smärtstillande medlet vid denna tid, och knappast ett medel att hålla massorna dumma!

Och Émile Durkheim, en av sociologins grundare och samtida med Freud, var lika mycket ateist som Freud, men han såg ändå religionen som samhällets grundval genom historien; ett slags kollektivt medvetande.

Se bara på berättelsen om Adam och Eva! Denna underbara skapelsemyt, som innehåller så mycket vishet! Den trivialiseras av de bokstavstroende, men berättar ju så mycket om hur vi blev människor, och lärde oss att skilja mellan gott och ont!

Åsnans präster

Med tiden bli klotter kulturhistoria, och när vi nu fick Lars Vilks rondellhundar i repris överallt, och mordkomplotterna dyker upp allt tätare om man ska tro medierna, kom jag att tänka på det gamla klottret nära Palatinen i Rom, som visar Jesus som åsna på ett kors. Det klottret är från 100-talet, och texten på grekiska säger ”Alexamenos dyrkar Gud”.

Det tog mig inte lång stund att hitta bilden på nätet. Jag gjorde en sökning på ”asinarius sacerdotis”, och hamnade föga överraskande i en avhandling om Tertullianus och den kristna kyrkan i Nordafrika på 200-talet...

Om någon undrar över sökorden, så är de hämtade från ”Apologeticus”, som jag läste för ungefär 25 år sedan, då de där orden satte sig i minnet. Jag tyckte Tertullianus kommentar till klottret var intressant. Han skrek inte ”hädelse” och ropade inte på bestraffningar – eller på att klottret skulle avlägsnas. ”Vi tyckte det var roligt!” skriver han.

I Apologeticus argumenterar han för att kristendomen ska legaliseras och jämställas med andra religioner inom Romarriket. Tertullianus skrev boken år 197. Han var den förste av kyrkofäderna som skrev på latin i stället för grekiska, och han har myntat begrepp som är självklara för oss idag – till exempel Gamla och Nya Testamentet för de historiska epokerna, vilket sedan kom att appliceras på Bibelns böcker från respektive epoker.

Kyrkofadern Tertullianus, 160 - 220.

Idag har vi svårt att tänka oss en kristen kyrka där Bibeln ännu inte existerar, men det var inte förrän på det tredje konciliet i Karthago i augusti år 397 som beslutet om den kristna kyrkans kanon togs efter omfattande diskussioner – något som kristna fundamentalister idag kanske borde reflektera över.

Nordafrika var ett betydelsefullt område för kyrkan under de första århundradena. Tertullianus var – liksom Augustinus – berber. Augustinus, som levde två hundra år senare, har kommit att överskugga Tertullianus, som blev en ”icke-person” inom kyrkan, sedan han anslutit sig till montanismen – ett slags tidig pingströrelse.

Se där vilka funderingar som kan växa kring lite klotter!

Tecken i skyn

”Århundradets solförmörkelse”, sa BBC och andra nyhetsmedier, och gav den stort utrymme, trots att den bara var synlig i Asien. BBC rapporterade från ombord på ett flygplan över Indien, där rika indier köpt sig parkettplats ovanför monsunens tjocka molntäcke. Och jag, som satt i ett soligt London där solförmörkelsen bara kunde ses på teve, påmindes om den solförmörkelse som inträffade i Sverige för 55 år sedan. Det är ett av mina tidigaste minnen, och jag var precis på dagen 4½ år gammal.

Det hände inte mycket i vår lilla by i Lappland, och detta med solförmörkelsen var en stor händelse! Vi barn var förvarnade, men visste nog inte riktigt hur vi skulle uppfatta det hela. Själv var jag fullt upptagen med att leka med grodyngel som jag fångat och hade i en glasburk med vatten från bäcken, som flöt förbi tomten precis utanför staketet på den södra sidan av huset. 日蚀, 嘉峪关, 甘肃, 中华人民共和国, 2008年8月1日
Förra årets solförmörkelse i Jiāyù Guān, Gānsù, den västra änden av kinesiska muren.

Så blev det mörkt – eller nästan. Först var det bara som om solen gått i moln, men snart blev det halvmörkt, och jag övergav mina grodyngel, och sökte mig till tryggheten av föräldrarnas sällskap på framsidan av huset, där några av byns vuxna hade samlats. Just den här dagen var det kanske inte någon särskilt bra strategi, för de vuxna hade inte samlats bara för att bevittna ett naturfenomen – de försökte också utreda betydelsen av denna extraordinära händelse.

- Det står i Uppenbarelseboken, att i den yttersta tiden ska solen vändas i mörker och månen i blod, började tant Hanna.

Det är i Apostlagärningarna, som citerar Joel, rättade pappa henne. I Uppenbarelseboken står det ’svart som en sorgdräkt’. Det är det sjätte inseglet.

- Och stjärnorna ska falla ner från himlen, står det också, och det föregås av en jordbävning, fortsatte tant Hanna, som inte stod att hejda.

Jag rös. Solen hade tagit med sig den lilla värme som funnits, när den övergav oss, och våra framtidsutsikter var mer skrämmande än inspirerande, vad än de vuxna ansåg. Att Jesus skulle komma och hämta oss alla hjälpte inte alls upp det hela – jag ville ju bara att allt skulle vara som vanligt!
Solen var strax tillbaka, men samtalet om tecknen i skyn fortsatte, och jag lyssnade uppmärksamt.

Farbror Henrik nämnde något om norrsken. Norrskenet var en knepig fråga, för det stod ju ingenting om det i Bibeln. Pappa var mycket försiktig, och ville för ovanlighetens skull inte uttala någon bestämd uppfattning. Men mamma bidrog med en målande beskrivning om ett tillfälle när norrskenet hade varit alldeles blodrött, och synts ända ned till Sydeuropa.

Något måste det ju betyda, tyckte man. Frågan var bara vad?

Efter en stund skingrades gruppen, och jag återvände till mina grodyngel.

Men det var inte roligt längre! På något sätt tycktes skuggan hänga kvar över oss, och den fortsatte att hänga kvar över mig genom hela min barndom. Även norrskenet, som ju var ett strålande fenomen som återkom under kalla nätter varje vinter, hade fått något ödesdigert och olycksbådande över sig.


Nu har jag inte sett norrsken på 40 år eller så, och något rött norrsken har jag aldrig någonsin sett. Det var därför först med häpnad och sedan med ett igenkännande småleende, som jag stötte på det där röda norrskenet igen för några månader sedan – i en bok, förstås!

Det var i Stalin – The Court of the Red Tsar, Simon Sebag Montefiores mycket läsvärda bok om Stalin, och sammanhanget var inget mindre än Hitlers order om angreppet på Sovjetunionen – och det är den enda uppgift jag någonsin sett, som bekräftar mammas berättelse från den där dagen för 55 år sedan.

Hitler hade just gett sin order, och när mötesdeltagarna kom ut på gårdsplanen efteråt, såg de detta märkliga, blodröda norrsken.

Nu minns jag inte vem av de nazistiska höjdarna det var som gjorde kopplingen mellan det röda norrskenet och Operation Barbarossa: ”Det kommer att bli mycket blod!” Men för nazisterna, som hade djupa rötter i ockultism och varjehanda vidskepelse, var den kommentaren inte ett dugg anmärkningsvärd!

Kyrkans inställning till tecken i skyn har varit vacklande genom historien. Den katolska kyrkan tar entydigt avstånd från astrologi och divination, även om praktiken tidvis har varit en annan. I princip blev man exkommunicerad om man sysslade med astrologi, men kyrkans avståndstagande berodde ursprungligen inte på att astrologi var falsk kunskap, utan på att ockult kunskap förknippades med djävulen och alltså inte var förenlig med kristen praktik. Konstantin den store förbjöd astrologin, men under renässansen kom den tillbaka via arabiska och judiska influenser och blev en allmän referensram som kom att överskugga både religion och vetenskap.

Frågan förblir ändå något komplicerad, eftersom berättelsen om Jesu födelse tycks bekräfta detta med att läsa i stjärnorna. De där magerna som kom till Jesusbarnet hade ju följt en stjärna enligt Matteusevangeliet.

Magerna, förresten – zoroastriska präster från Persien, alltså. I den svenska översättningen från 1917, som jag vuxit upp med, kallas de ”vise män”, och i den nya översättningen har de helt enkelt blivit ”stjärntydare”. De var kanske både det ena och det andra, men i den grekiska texten står det faktiskt μάγοι och ingenting annat.

Där blir det givetvis lätt besvärligt för de bokstavstroende, för om stjärnan dök upp på himlen vid Jesu födelse, och magerna red från Persien till Jerusalem och Betlehem som Matteus säger, så måste ju Jesus och hans föräldrar rimligen ha bott väldigt länge i det där stallet i Betlehem. Inte vet jag! Kanske hade magerna tillgång till en flygande matta?

Men, skämt åsido: i den hellenistiska omgivning där Matteusevangeliet tillkommit, var detta med astrologi en allmänt accepterad vetenskap, och det är i det sammanhanget man ska se detta med stjärnan. Stjärnan är en bisak: att låta naturen indikera att Jessus är mer än en vanlig pojke var ett vanligt berättargrepp. Poängen i berättelsen är i stället magerna, som alltså fortfarande inte får vara med i den svenska översättningen.

Detta, att zoroastriska präster – hedningar – finner Jesusbarnet och faller ned och tillber honom, är berättelsens poäng!

Med Nietzsche i Nepal

Bland mina bilder från Nepal fann jag denna bild från Pokhara. Den är tagen från det lilla hotellets takterrass, där jag satt och läste ett par timmar varje morgon.

Eftersom jag hör till kategorin som alltid bär omkring på en bok, så besökte jag den lilla bokhandeln i skjulet på bilden, där man sålde böcker som turisterna lämnat efter sig på hotellen. Det var en ganska deprimerande samling böcker – i huvudsak vad man kallar pulp fiction – men bland dem fanns en tjock volym med Nietzsche i urval, som jag genast köpte. Så kom Nietzsche att bli min följeslagare under resten av vistelsen i Nepal, då för 21 år sedan.

Här på taket läste jag för första gången Beyond Good and Evil. (Det var givetvis en engelsk översättning jag fått tag på!) Och där hittade jag ett stycke som jag tyckte kunde ha varit skrivet med tanke på Nepal:

The great ladder of religious cruelty has many rungs, but three of them are the most important. In earlier times, people offered their god sacrifices of human beings, perhaps even those whom they loved best: to this group belong those first sacrifices of all prehistoric religions, and also Emperor Tiberius’ sacrifice in the Mithras Grotto on the Isle of Capri, that most terrifying of all Roman anachronisms. Later in humanity’s moral epoch, people sacrificed to their God the strongest instincts that they possessed, their ‘nature’; this is the celebratory joy that shines in the terrible glance of the ascetic, of a man living rapturously contrary to nature. Finally: what was left to sacrifice? Didn’t people finally have to sacrifice everything comforting, sacred, curative, all hope, all faith in hidden harmony, in future bliss and justice? Didn’t they have to sacrifice God himself, and out of self-directed cruelty, worship stone, stupidity, heaviness, fate, nothingness? To sacrifice God for the sake of nothingness – the paradoxical mystery of this final cruelty has been reserved for the generation that is just now emerging – and all of us already know something about it.

Annapurnamassivet med Macchapuchare till höger. (Klicka på bilderna för större format.)

Så, Nietzsche blev mitt sällskap under långa vandringar i Pokharas omgivningar. Jag besökte ett tibetanskt kloster norr om stan, och jag strövade ganska planlöst omkring och tog dagarna som de kom. Det skulle inte falla mig in att följa någon organiserad grupp. Jag skulle bara bli störd och irriterad. Vandringarna skulle förlora sin kontemplativa kvalité med annat sällskap än en bok.

Maccapuchare - "Fishtail Mountain" och Annapurna (nedan).

Pokhara och Phewa Thal

En kväll låter jag mig övertalas att köpa en biljett till ett folkdansuppträdande på ett av de exklusivare hotellen. Man färjades dit över ett vattendrag i mörkret. Hotellet ser inte märkvärdigt ut, men detta är långt från allfarvägarna! I receptionen har man satt upp amatörfoton från berömda personers besök. Jag känner igen Hollywood-stjärnor som Sylvester Stallone. Och så förstås Henry Kissinger.

Folkdanserna var ungefär som folkdanser bruka vara. Och dräkterna var färggranna och lockade till fotograferande. Dansösen på bilden såg att jag fotograferade henne under dansen.

På flotten på vägen tillbaka flörtar hon ivrigt med mig. Vad hon säger vet jag inte – hon kan uppenbarligen inte ett ord engelska – men vad hon vill är det ingen tvekan om. Uppenbarligen ingår det mer än dans i hennes jobbeskrivning!

Hur hanterar man en sådan situation?

De som känner mig kommer nog inte att tro mig, men jag log tillbaka – och låtsades att jag inte förstod!

Religion och magi

Det är väl inte så lätt att låta bli att dra på munnen åt detta med ex-kung Gyanendras flyttningsbestyr (från palatset ovan till somarvillan.) Att låta en enkel, praktisk sak styras av spåmän är knappast vad vi västerlänningar väntar oss i vår tid, men faktum är att detta nog är rätt normalt i stora delar av världen.

Man kan givetvis inte dra någon exakt linje mellan religion och magi. På många sätt kan man kanske se magin som religionens mörka baksida. Om religionen princip sysslar med att förklara världen, så är magin ett försök att skaffa kontroll. Man kan kanske se magin som en primitiv form av ”vetenskap”, som försök att utreda sambanden mellan orsak och verkan.

I ett land som Nepal, där olika kategorier av människor gör anspråk på gudomlighet, blir magin central. För det som kännetecknar en gud, är att en gud kan göra det ”omöjliga”. Här kommer fakirernas konster, som att ligga på spikmattor och liknande trick, in i bilden. Offerkulterna ligger i gränslandet mellan religion och magi. De syftar ibland till att blidka vredgade gudar, men kan också vara försök att tvinga - eller muta - en gud i en eller annan fråga. Motiven är oftast rent materialistiska: man vill bli rik som grannen...

Människooffer förbjöds i Nepal 1760, och jag har inte sett några rapporter om att sådant förekommer idag. (Å andra sidan är det mycket sparsamt med rapportering från Nepal över huvud taget.) Från Indien kommer nu och då rapporter om att unga människor offrats till Kali eller någon annan gud. (Exempel , fler exempel.)

Att som denne sadhu köra en järnstång genom pungen är givetvis avsett att styrka gudomliga anspråk. (Klicka på bilderna för större format!)

Men den moderna världen tränger sig på också i Nepal. Kumarin i Bhaktapur går redan i skola. Hon tillåts ha ett civilt liv och gå på marken utanför sin officiella roll. Det har t.o.m. gjorts en dokumentärfilm om henne. (Jag vet inte om den visats i Sverige.) Men när hon reste till USA för filmens premiär blev många upprörda. Att lämna Nepal hade gjort henne rituellt oren, ansåg man, och krävde att hon skulle ersättas med en ny flicka.

Den frågan sopades så småningom under mattan, och hon fick vara kvar efter att ha genomgått diverse renings- ceremonier. Men frågorna om anpassning till den moderna världen går inte att undvika. En nepalesisk advokat sökte för några år sedan en rättslig prövning av dessa kumaris rättigheter. Han menade att flickorna exploaterades och att deras barndom togs ifrån dem. Och att behöva sitta ensam, instängd i ett tempel en hel dag under dashain-festivalen, med hundratals avhuggna buffel- och gethuvuden som enda sällskap, måste rimligen vara skrämmande för en liten flicka. Karakteristiskt nog gick denne advokat till en kumari och bad om hennes välsignelse innan han lämnade in handlingarna till domstolen. Högsta Domstolen beordrade sedan en utredning. (Jag har inte lyckats finna någon information om vad som sedan hände med detta mål.)

Att göra sig av med monarkin var kanske den enklaste av de reformer som det nyvalda parlamentet ställts inför. Det komplicerade parlamentariska läget med 25 partier är givetvis ytterligt svårt, och akuta frågor som vad man ska göra med maoisternas armé är helt klart en svår nöt att knäcka. Två månader efter valet sitter den gamla interimsregeringen kvar, och det kommer inte ut mycket om alla turer i förhandlingarna om hur den nya regeringen ska se ut. Eftersom maoisterna fick dubbelt så många mandat som kongresspartiet, är det rimligt att de ska leda den nya regeringen. Maoisterna vill ha en "enhetsregering" i detta läge. Frågan är bara på vilka villkor som de andra fyra större partierna kan tänkas ingå.

Efter några dagar i Kathmandudalen - då, för många år sedan när jag var i Nepal - bestämde jag mig för att jag fått nog av dammet, och tog bussen till Pokhara, mitt i landet.

Bussen som avgick tidigt på morgonen, såg ut som om den hade hämtats från skroten. Men sådant var jag ju van vid från mina många resor. Lite färskt getblod på däcken innan avresan blev en billig försäkring mot olyckor och missöden.

Vägen slingrade sig upp och ner över bergssidorna, och den gamla bussens bromsar sattes på verkliga prov i utförsbackarna. Det kändes som om det gick alldeles för fort i hårnålskurvorna, för mig som inte trodde på getblodet. Ravinerna såg inte inbjudande ut! Jag såg också ett par gamla vrak efter bussar som inte klarat testet… Men när vi var framme i Pokhara och jag räknade ut medelhastigheten visade det sig att den var ca 50km/tim!

Och jag tänkte: Nu har de troende än en gång fått bekräftelse på att getoffret var effektivt!

Andras gudar

I Indien går det mindre än tre människor på varje gud, skrev Salman Rushdie i Satansverserna. Jag vågar inte gå i god för det exakta förhållandet, men nog förefaller det tänkbart… Myllret av gudar i hinduismens panteon tycks spegla myllret på gatorna i Indiens storstäder.

Frågan är hur begreppet ”gud” definieras. Vanligen definieras det inte alls, utan tas för givet, och begreppet blir därför diffust. Det är missvisande när man översätter begrepp som ”devata” med ”gud”, när det ofta lika gärna kunde översättas med ”ängel” eller ”helgon”. Bäst är det nog att undvika att applicera västerländsk terminologi och låta devata förbli devata.

Vad skiljer egentligen en ”gud” i religionsvetenskaplig mening från en ängel, ett helgon, eller en demon? Måste en ”gud” vara evig, personlig, världens skapare och antropomorf (som inom kristendomen) eller kan guden födas, leva, och dö, för att sedan reinkarneras som människa (som inom buddhismen). Är buddhan en gud?

- Givetvis inte! säger alla genast. Men när de troende ber till honom och offrar mat och blommor på hans altare för att han ska ge dem framgång i ett eller annat projekt – har han inte då intagit platsen av en gud? Och de ”kosmiska buddhorna” – bodhisattvorna – är givetvis "gudar" i allt utom till namnet. Som ”fysisk manifestation” av bodhisattvan Avalokitesvara kan alltså Dalai laman betraktas som en ”gud”.

Annars är det väl bara inom hinduismen som man idag möter direkta anspråk på gudomlighet bland ”heliga män” – och ibland kvinnor.

Newarerna i Kathmandudalen är en minoritet med Tibeto-burmansk etnicitet. Deras kultur är utpräglat hinduiserad. (De har även importerat kastväsendet.) Utmärkande för dem är i övrigt deras hantverksskicklighet, och i de gamla städerna Patan och Bhaktapur (och även i Kathmandu) kan man se många prov på deras unika arkitektur i tegel med intrikata trädetaljer.

Kumarins palats på södra sidan av Durbar Square i Kathmandu är också ett bra exempel.

Newarerna har en unik idé som påminner lite om tibetanernas tanke om reinkarnerade lamor, med skillnaden att här är det gudinnan Kali (eller Taleju) som blir närvarande i små flickor. Dessa kumari förlorar däremot sin status som "gudinnor" när de får sin första menstruation, och ersätts då med nya flickor.

Som gudinnor har de ett späckat program som bl.a. består i tempelriter, att välsigna besökare och ta emot offergåvor. Men framför allt anses de besitta förmågan att bota sjuka. De måste ständigt vara beredda att rycka ut.

Man kan kanske tycka att det är svårt att se kopplingen mellan en liten flicka och den fruktansvärda Kali, med hennes blodiga offerkult, hennes halsband av dödskallar och avhuggna huvuden när hon dansar på Shivas bröst, men nu är det som det är i religionens värld. Man vet inte alltid varför det blir som det blir!

Det finns inga sekulära religioner!

Göran Rosenberg har skrivit en något märklig kolumn på DNs ledarsida, i vilken han hävdar att ateismen är en ”sekulär religion”. Han har uppenbart irriterats av de båda böckerna av Richard Dawkins och Christopher Hitchens som sålt i häpnadsväckande upplagor.

Böckerna i sig är inte mycket att orda om, tycker jag. Dessa författare påminner mest om den obligatoriska pubplågan – den där mannen på kvarterspuben som känner sig kallad att föreläsa om livet och tillvaron varje gång han fått några pints för mycket!

Jag förstår alltså vart Rosenberg syftar, och mycket av vad han säger har jag själv tidigare skrivit om. Problemet är hans befängda terminologi!

Att ateism och nazism – för att ta två av Rosenbergs exempel – är ideologier och i viss mening trosföreställningar är en sak – jag skrev om det här! Jag har kallt dessa ideologier pseudoreligioner och religionssubstitut – och jag menar att jag kan försvara dessa benämningar – men att kalla dem ”sekulära religioner” förefaller mig både omöjligt och meningslöst. Det blir ungefär som att tala om ”torrt vatten”!

Sekulärt och religiöst är och förblir varandras oförenliga motsatser om orden ska ha någon mening, men Rosenberg är givetvis inte ensam om iakttagelsen att diverse politiska ideologier valt att låna riter och former från de religioner de avsett att ersätta. Mest tydligt var väl detta i Sovjetunionen, där porträtten av de kommunistiska skyddshelgonen Marx, Engels, Lenin och Stalin fick ta ikonostasens plats vid vigselceremonierna.

I Kina placerades det obligatoriska porträttet av ordförande Mao ovanför husaltaret, som på bilden ovan.

Så även om jag egentligen delar Rosenbergs uppfattning, så som jag förstår honom, så finner jag hans terminologi oacceptabel. Problemet ser ut att ha uppstått genom att han inte funderat tillräckligt över vad begreppet religion egentligen betyder.

__________________________________________

Dags för ett under!

Jag har tidigare berättat om tempeltjuren Shambo, som gett myndigheterna i Wales huvudbry, eftersom den har tbc.

Nu har en domare beslutat att slaktordern var olaglig, eftersom den ”kränker ägarnas mänskliga rättigheter”.

Domen innebär givetvis inte att tjurens liv skonas och att han får leva fram till sin naturliga död, men att de byråkratiska och rättsliga processerna fortsätter.

Bönderna i omgivningen är arga – och jag kan förstå dem! Har man själv tvingats slakta djur till stora ekonomiska förluster så måste detta beslut vara svårsmält. Någon kommenterar också att de i fortsättningen tänker förklara alla sina kor ”heliga” - och det är ju vad de är enligt hinduismen - oavsett vem som äger dem! Vem vet, kanske medför detta att hinduismen blir de brittiska böndernas nya religion?

Själv kan jag inte låta bli att tänka att domaren missade en chans till ett salomoniskt domslut:

Varför inte säga att den heliga tjuren får leva – på villkor att gudarna ingriper och botar dess tuberkulos inom fyra veckor?

_______________________________________

Röda moskén och islamiska rage boys

Så kom då den väntade stormningen av Röda moskén i Islamabad – intet nytt under solen!

Islamiska Republiken Pakistan tvingas sätta in armén för att driva bort islamistiska fanatiker som beslutat sig för att på egen hand införa ett lokalstyre efter modell från Afghanistans ”talibaner”.

Det enda som kanske behöver tilläggas är att dessa strider inte är mellan Shī‛a och Sunni som i Iraq, utan mellan olika grupper inom Sunni. Halva Pakistan styrs redan av partier med liknande program, i vilket bl.a. ingår förbjudandet av musik!

Mitt tidigare inlägg om medias Islamic Rage Boy lockade till min överraskning en hel del besökare och kommentarer.

Tyvärr har jag haft problem med kommentarerna, vilket medfört att jag tappat bort en del av dem.

Andra har jag valt att inte publicera eftersom det här är en blogg med en viss form och innehåll och inte ett allmänt klotterplank. Kommentarer är mycket välkomna, men jag förbehåller mig rätten att välja ut dem som s.a.s. träffar tonläget.

Mitt syfte är dialog snarare än debatt - för dem som vill debattera finns otaliga andra platser att tillgå!

Nya syndafloden

När den anglikanske biskopen av Carlisle nyligen uttalade sig om översvämningarna i norra England, gav han sig ut på djupt vatten kan det nog tyckas – åtminstone teologiskt sett!

Han menar att översvämningarna var ett syndastraff – inte bara i bildlig mening, som en konsekvens av vår ohållbara livsstil och allmänna försummelser på miljöområdet – det skulle snarast ha varit politiskt korrekt och knappast fått någon att höja ögonbrynet!

Nej, biskopen var mer precis: översvämningarna var ett uttryck för Guds missnöje med oss människor, och inte bara i miljöfrågor: han nämnde särskilt det moraliska förfallet som det tar sig uttryck i toleransen av homosexuella…

Nu är han ju dessvärre långt ifrån ensam på sin kant i frågan om homosexualitet, men det som gör hans uttalande så exceptionellt är den gudsbild han ger uttryck för. Han ger heller ingen förklaring till varför Gud valt att dränka just hans stad upprepade gånger, medan London t.ex. konsekvent skonas från extremt väder...

Alla känner vi ju till berättelsen om Noa och arken. Det är en historia – grym som en barnsaga, som berättar om hur Gud i sin besvikelse över människorna bestämmer sig för att dränka hela skiten och börja om från början – eller nästan! Noa och hans familj och alla djuren skulle nog ändå duga till en ny start!

Men regnbågen då, och förbundet med jorden?

“And it shall come to pass, when I bring a cloud over the earth, that the bow shall be seen in the cloud:
And I will remember my covenant, which is between me and you and every living creature of all flesh; and the waters shall no more become a flood to destroy all flesh.”

Möjligen menar biskopen att Gud på gamla dar blivit tankspridd och inte längre kommer ihåg regnbågens betydelse?

I den tusen år äldre versionen av berättelsen i Gilgamesh-eposet däremot, där Noas motsvarighet heter Utnapishtim, är den stora floden inte en syndaflod. I stället orsakas den av en tvist mellan gudarna.

I mina öron låter det som en bättre förklaring!

(Citatet är från 1 Mos. 9:14-15 – King James Version.)

Väderkommentarer från de svenska biskoparna saknas mig veteligen fortfarande!

Vad är religion?

Jag hoppas att Olle Baertling i sin himmel förlåter mig för att jag använder hans tavlor, för det här handlar inte alls om hans måleri (vilket jag f.ö. tycker mycket om!) Jag har bara valt dessa bilder som illustrationer…

Jag försökte formulera en allmängiltig definition på ”religion”. Den skulle s.a.s. vara heltäckande och giltig såväl religionsvetenskapligt som ur de troendes perspektiv. Och då vill det ju gärna bli ganska långt! Men jag ville ha en kort och precis definition!

Uppslagsböckerna har ju ingen enkel definition, utan en hel rad av olika definitioner.

Så vad är religion?

Jag försökte med en teori om världen som innefattar tron på transcendenta makter av vilka vi är beroende.

Jag var ganska nöjd med den, men insåg snart att ordet ”teori” skulle vara stötande för troende av olika schatteringar. Religionen formulerar sig inte som teori eller hypotes, utan som gnosis, kunskap.

Så jag formulerade om mig, och ersatte ”en teori om världen” med det mer neutrala ”en världsbild”.

Och jag antar att några läsare redan gissat varför jag valt Baertlings tavla som illustration!

Om man frågar folk vad tavlan föreställer, svarar ett förvånansvärt stort antal att det är trianglar i olika färger, men att en del av trianglarna fått spetsen avhuggen, eller att spetsen på en del av dem ligger utanför tavlan, osv.

Detta är ju i och för sig ganska lustigt, eftersom en triangel med en avhuggen spets definitionsmässigt omöjligen kan vara en triangel, och vad som ligger utanför målningen givetvis undandrar sig vår förmåga att observera (om vi undantar väggen som den hänger på förstås)!

Men om vi för ögonblicket accepterar att det kan finnas en osynlig fortsättning på tavlan, är givetvis påståendet att triangels spets ligger utanför bilden en rimlig hypotes – man behöver ju bara dra ut linjerna en liten bit för att se det!

Om å andra sidan den synliga tavlans kant fungerar som en spegel eller en vattenyta och linjen bryts? Ja, då får vi helt andra bilder av den imaginära fortsättningen av målningen!

Är nyckeln till det hela alltså egenskaperna hos tavlans kant?

Jag tänker inte fortsätta denna spekulation, utan lämnar det åt läsaren att roa sig på egen hand!

Jag såg statistik nyligen om religionerna i världen, och det var den som utlöste mina funderingar:

2,4 % av världens befolkning uppges vara ateister; dvs. de tror på guds icke-existens. Alltså, de är övertygade om att bilden slutar vid tavlans kant, om jag får fortsätta att använda mig av Baertlings målning som illustration!

12,5 % är agnostiker eller religiöst indifferenta, och skulle alltså säga att det är omöjligt för oss att veta någonting om vad som finns eller inte finns utanför tavlans kant – eller att frågan inte intresserar dem.

85 % av världens befolkning bekänner sig till en eller annan religion, och är alltså av uppfattningen att det finns en osynlig fortsättning bortom det som vi med våra sinnen kan uppfatta, och att den kunskap som vi på olika sätt kan inhämta om denna transcendenta verklighet bör ligga till grund för det liv som vi lever och hur vi organiserar vårt samhälle.

Nu har jag redan skrivit alldeles för långt – jag får återkomma till ämnet i ett senare inlägg!

Den kanadensiske poeten, teologen och psykologen E. J. Pratt (1883-1964) var mera ekonomisk med orden. Han sa att kort och gott att religion är ”känslan av absolut beroende”.

Det är den mest minimalistiska definition jag stött på!

Islams ansikte

Det har uppmärksammats att en pakistanier med stort skägg och uttrycksfullt ansikte blivit medias favorit så fort som islamistiska protester mot en eller annan uppfattad ”kränkning” av islam kommer på tapeten. Han har blivit en levande kliché, säger man, och han är inte representativ för majoriteten… ni känner till hur trallen går!

Problemet med stereotyper är ju att det ändå finns alltför många som bekräftar dem!

Men en annan bild som jag sett flyta runt på Internet finner jag ännu intressantare: En maskerad man med den här skylten

Det råder ju ingen brist på islamistiska demonstranter med knäppa plakat, med den tar ändå priset, och man tvingas ställa sig frågan om skyltbäraren möjligen är en provokatör! Men att han vågar sig ut med skylten visar ändå att budskapet som sådant är accepterat i kretsen av demonstranter.

Här i London spekuleras en hel del kring vad som kan ha föranlett Blairs regering att rekommendera att Salman Rushdie dubbas till riddare. Några tidningar spekulerar t.o.m. att det möjligen är en elak avskedsgåva från Tony Blair till Gordon Brown, och på insändarsidorna klagar många att Rushdie bara kostat skattebetalarna miljoner genom åratal av dygnetruntbevakning. En kommentar säger att Rushdie inte är någon riktig celebritet, eftersom han aldrig deltagit i Big Brother…

Mer intressant tycker jag ändå frågan är, varför Rushdie accepterat! Fåfängan gör konstiga saker med folk, men att hålla sig i rampljuset till priset av att vara hotad till livet, förefaller mig vara ett oacceptabelt högt pris, och utnämningen har lett till att priset på Rushdies huvud mångdubblats.

Rushdie skrev en fantastisk bok: Midnight’s Children (1981), och han blev ”super-kändis” och mångmiljonär genom The Satanic Verses för 19 år sedan. Den boken är nummer 6 på listan över böcker som folk inte orkar läsa färdigt, enligt en undersökning för en tid sedan. Sedan dess har han inte fått så bra kritik, och ”fatwan” hade sånär fallit i glömska…

Min avslutande fundering är vad som skulle ha hänt om en Salman Rushdie publicerat en bok som The Satanic Verses i år, i stället för 1988…

Om heliga kor

Att slakta heliga kor är ett uttryck som väl är bekant för de flesta. Vanligen används det i bildlig mening för handlingar som anses vara otänkbara – ofta i samband med att någon överraskande bytt ståndpunkt i en eller annan fråga.

Men för myndigheterna i Wales har det blivit en högst konkret fråga: Tjuren Shambo som är en tempeltjur vid Skanda Vale-templet i södra Wales har konstaterats ha bovin tuberkulos, och myndigheterna har beslutat att han måste slaktas.

Detta har föga överraskande lett till ursinniga protester, och vissa går så långt som till att säga att de avser att skydda tjuren med sina egna liv!

Tjuren Shambo har nämligen många – kan man säga anhängare? Ca 90 000 besökare om året ser till att han lever på en standard som anstår en prins…

Någon har sagt, att när man började montera åskledare på kyrktornen i Europa hade det vetenskapliga synsättet slutgiltigt segrat över det magisk-religiösa, men jag är inte så säker på det! Det betydde inte nödvändigtvis att det vetenskapliga synsättet trängt ner i folkdjupet, och inte heller att det ena synsättet ersatt det andra.

Artonhundratalets utvecklingsfilosofer ansåg att samhällets och vetenskapens utveckling skulle medföra att det irrationella – religion och vidskepelse – spontant skulle försvinna. Idag bevittnar vi i stället en vild flykt ifrån rationalitet och förnuft, och i det post-sekulära samhället odlas nya vidskepelser i kommersiell skala bakom toleransens och multikulturalismens allmänna dimridåer.

Men toleransen har ändå gränser – som i fallet med tjuren i Skanda Vale! Och när den heliga kon slaktas får sådant som religionsfrihet och respekt stryka på foten!

Jag skulle ha velat se reaktionen hos de gamla gubbarna från artonhundratalet, när man nu använder sig av Internet för att driva en kampanj för att rädda den heliga tempeltjuren!

_____________________________