Islamisering

Det är många som hävdar att islamiseringen av Europa bara är ett hjärnspöke hos islamofober. Men jag undrar...

Häromåret beslöt Royal Mail att man inte kunde ha kristna motiv på julfrimärkena - och det blev givetvis folkstorm. Inte minst protesterade islamiska organisationer, som befarade att folks upprördhet skulle komma att gå ut över dem.

Så var det ju det där med julgranarna, som Department for Work and Pension beordrade bort från Storbritanniens Job Centres... och det där med att "Happy Christmas" skulle bort ur alla officiella sammanhang. Så dök det upp halal-kalkoner till jul, och de små plastgrisarna plockades bort från bondgårdarna i leksaksbutikerna, eftersom muslimer kunde tänkas bli upprörda om de råkat ge en sådan bondgård i julklapp till sina barn... Just det. Helt snurringt blev det, och den här listan kan göras mycket lång!

Så när jag kommer ut från biblioteket och ser denna skylt, blir jag fundersam.

Hur kommer det sig att stan kan vara medarrangör till firandet av Eid al-Fitr - festen som avslutar ramadan - och som inkluderar den speciella islamiska bönen för den dagen?

Jag bara undrar!

http://en.wikipedia.org/wiki/Eid_al-Fitr

Hjältar, helgon, martyrer - II

Hjälte, helgon eller martyr – de tre begreppen överlappar, och det finns ingen enighet om hur de definieras ens bland dem som på papperet har samma tro. Helgonen är otaliga enligt katolska kyrkan, och det är bara en bråkdel som får officiellt erkännande. Jag minns min förvåning när jag träffade en katolsk präst för många år sedan, och han berättade att han brukade be till sin mor. ”Hon är ett helgon”, sa han - och jag tänkte på kulten av förfäderna i Afrika och Kina.

Helgon finner man inom de flesta religioner, även om termen vanligen förknippas med kristendomen. Några hävdar att shiiternas imamer inte kan kallas ”helgon”, men om man ser till deras funktion tycker jag att det är berättigat: man ber till dem, vallfärdar till deras gravar, och förväntar sig mirakler från dem.

Främst bland dessa helgon är givetvis Ali, Muhammeds kusin och svärson, den fjärde kalifen, som var gift med Muhammeds dotter Fatimah. Hans grav i Najaf – som han delar med Adam on Noa enligt shiitisk tro – drar enorma pilgrimsskaror.

Bilden överst visar en grupp shiitiska helgon, med Ali i centrum. På bilderna nedanför ser vi pilgrimer som ber vid Alis grav, och en exteriörbild från samma moské i Najaf.

Martyrskapet har kommit i vanrykte genom att dagens militanta islamister lagt beslag på begreppet, och delvis gett det en ny innebörd. De klassiska kristna martyrerna var inte främmande för att välkomna döden och martyrskapet, men det innebar inte att man ville ta med sig så många som möjligt i döden. Deras attityd var ju den motsatta: de var ytterst angelägna om att kristendomens fiender skulle få en chans att omvända sig.

Den moderna västerlänningen finner fromhet besvärande, och att dö för sin tro betraktas nog av dagens kristna snarast som ett uttryck för osund fanatism. Andligheten delegerar man företrädesvis åt någon österländsk guru, som får vara andlig å våra vägnar, på lagom avstånd, och utan krav. Påven Johannes Paulus II sade vid något tillfälle, att också de kristna lever som om Gud inte finns, och det var nog en ganska träffande iakttagelse.

Vad kan ett begrepp som ”helighet” betyda idag? Vad ska vi ha helgonen till? Ställer de inte bara till det i de teologiska byggnadsverken? undrar Björn Nilsson i en kommentar till mitt förra inlägg..

Och visst är det så – men det är kanske just det som är poängen! Kyrkan behöver ständiga utmaningar inifrån om den ska behålla någon relevans, och flera av de mest kända helgonen har bara med en hårsmån undgått att dömas för heresi i sin livstid, bara för att bli helgonförklarade efter sin död. Thomas Aquinas dog tre år innan tolv av hans idéer fördömdes av Parisuniversitetet, som var den högsta auktoriteten i teologiska frågor vid denna tid. Hade han varit i livet skulle detta oundvikligen ha lett till en kättarprocess. Nu blev han i stället kanoniserad knappt femtio år efter sin död (1323), och doctor ecclesiae 1567.

Nu är det ju inte bara inom islam som martyrskapet blivit en politisk metod. Nationalismen tenderar alltid att sudda ut gränslinjen mellan religiös tro och patriotism, och alla känner väl till Japans kamikazepiloter.

På bilden ser vi barmhärtighetens gudinna Kannon över en scen där kamikazeflygare attackerar amerikanska skepp.

Och här lyfter änglarna den döde flygaren till himlen.

______________________________________________

En sån där dag man inte glömmer!

Den 10 september 2001 skulle jag ha flugit från Dubai till Colombo och sedan vidare till Bangkok. Men planet till Colombo var för ovanlighetens skull fullt till sista plats – också i business class – och jag fick återvända till Golden Falcon Hotel, tillsammans med mitt sällskap, i väntan på nästa plan som skulle gå tidigt på morgonen.

När jag en dag som idag tittar i min dagbok för denna dag, finner jag denna passage från den kvällen för sex år sedan:

In the evening Martin says something about Islām and Nazmy starts talking about Western miscomprehensions… I’ve never discussed religion much with him – basically of course because I find it useless, and since we are doing business together since almost one year, it’s no point in offending him. But now I say to him, that these common complaints about ‘misun­derstandings’ are not misunderstandings at all, but our experiences of Islām.

– It’s not what media writes, I said to him. In every major city in Europe people have neighbours who are Muslims nowadays, and It doesn’t matter at all what the Qur’ān says, in the real world we meet Muslims all the time, who feel they can cheat, steal, rob, commit adultery and rape and even murder, as long as they show God their butts five times every day and don’t eat pork. And we think it’s silly! What kind of God is it that they believe in, if the only thing he really cares about is what people eat?

– I agree with you. Of course it’s silly, he says. And the Qur’ān even says that if you are invited to eat with neighbours that are non-Muslims, you should eat what’s given to you, and not ask what it is, so that you don’t offend their hospitality, but that if they tell you it’s pork, you should politely decline.

He goes on talking about what a tolerant religion Islam is, and of course he is correct – in theory! But the reality is very far from this ideal. Then he talked about the Qur’ān, saying he’s been told that the Arabic language of the Qur’ān is so beautiful, so that it must be a book of God.

– How could a simple man as Muhammad have made it all up by himself?

I almost blushed, and to tell the truth I felt pity for him! This well-educated and devoted young Muslim knows about as much Arabic as I do, and he just believes what the stupid mullahs tell him! And they are stuffing the believers with crap all the time!

So I said to him:

– I’m quite familiar with the history of Islām and the Qur’ān since the years when I studied comparative religion at the university. And it’s an uncontested historic fact that the Qur’ān mainly was an oral tradition and existed in many conflicting versions, since the Arabic language hardly existed as written language in the time of Muhammad – and that the suras were gathered from those who knew them by heart, and whatever parts that had been written down was collected from all over the Muslim world, edited and released in its definitive version during the time of ‛Uthmān, the third caliph. The process is described in some hadīths. Then the conflicting written material was burned, and the myth created that this is a single book received by Muhammad in its entirety, and in its present form.

– If Muhammad received the Qur’ān, and it was written down according to his dictation – where is the original? I asked him.

He was stunned; he had never thought about it! And then I dropped it.

But then he went on talking about Islamic terrorism, and says that he believes CIA is secretly financing the Talibans and Osama bin Laden (Usāmah ibn Lādin).

– It’s common knowledge that CIA supported, armed and trained the Talibans at the beginning, because they wanted them to fight the Soviet troops in Afghanistan, I said to him. But that was many years ago. But for what reason would CIA support Osama bin Laden today, I asked him.

– To discredit Islām, he says.

– But why would they want to discredit Islām? I asked him.

He had no answer for that, of course. It’s just a general feeling shared among Muslims around the world, that they are misunderstood, and that the West – and the US in particular – is hostile to their faith.

Then in the early morning we went back to the airport and caught the morning flight to Colombo.

________________________________________________

Efter att ha anlänt till Colombo och sovit några timmar, skriver jag texten ovan i min dagbok. Så hämtar jag dagens tidning utanför dörren. Det tar mig några ögonblick innan jag fattar att bilden jag ser på förstasidan inte är från någon hollywoodproduktion: New Yorks World Trade Center finns inte längre!

En timme senare kommer Nazmy över. Vi dricker te och pratar lite. Han är påtagligt skakad, och frågar mig:

– Who do you think is behind it?

– It’s Osama bin Laden of course, säger jag. He has this kind of terrorism on his agenda, and there is simply nobody else you can suspect.

– How do you feel about it? frågar han sen.

– I don't condone killing of innocent people, svarade jag. But I can appreciate the insult to an arrogant superpower!

– I guess that's what we all feel, säger han.

På kvällen kommer han över igen med min biljett till Bangkok. På flygplatsen ser jag CNN. De har fått hjärnsläpp som vanligt när något stort inträffar, och det finns bara en nyhet – och den är redan mer än ett dygn gammal: man visar samma filmsekvenser om och om igen och tuggar om samma kommentarer med minimala variationer…

Men jag förstår varför man visar dessa filmsekvenser! De är absolut otroliga! Hollywood har aldrig varit i närheten av någonting så fullständigt förstummande!

It’s awesome! It’s a masterpiece of deconstruction!

______________________

Londons muslimska befolkning har ökat explosionsartat på senare år: från ca 600 000 år 2000 till 1,5 miljoner år 2006. (Statistiken som jag sett redovisar inte fördelningen mellan födda och invandrade.)

Jag försöker inte antyda att detta innebär 900 000 nya potentiella terrorister, men myndigheternas naivitet i sitt stöd till moskéer och islamiska skolor av olika slag har varit fullständigt häpnadsväckande!

Det finns ca 1 350 moskéer i Storbritannien. Av dessa är idag knappt hälften (ca 600) kontrollerade av Deobandi – den rigida islamiska skola i vilken talibanerna har sina rötter. Av de 26 statsstödda islamiska seminarierna kontrollerar de 17, och de utexaminerar 80% av de inhemska, brittiska mullorna.

Majoriteten av de brittiska muslimerna har sina rötter i Indien och i Barelwi – en sufisk riktning som är Deobandis absoluta motats: medan Deobandi förbjuder all musik och dans, utgör just musik, dans och poesi en central del av Barelwis tradition.

Barelwi kontrollerar ca 550 av Storbritanniens moskéer.

Två andra fundamentalistiska skolor kontrollerar ytterligare 90 av moskéerna.

Allt enligt THE TIMES.

_______________________________________

Jihad eller jihadism?

Gordon Brown har beordrat sina och regeringskansliets anställda att inte använda begreppet "islamisk terrorism”. Officiellt finns den inte längre, utan har ersatts med vanlig kriminalitet…

Detta är ju inte någon stor sensation i sig; semantiska reformer för att lösa politiska problem har ju snarare varit standard under de senaste decennierna, i Storbritannien såväl som i Sverige, men tyvärr får det ju inte problemen som sådana att försvinna!

I gårdagens tidningar redovisades återigen utslagen av en terroristrättegång, och faktum är att även jag, som ändå är intresserad av problemet, inte längre orkar hålla reda på alla komplotter och processer.

I centrum för problemet står tolkningen av begreppet ”jihad”. Den militanta hållningen som växer i styrka har också kommit att kallas jihadism.

Ordet som betyder ”kamp” används inom islam på fyra olika sätt:

Först är det hjärtats jihad – kampen mot det onda i det egna hjärtat.

Sedan kommer tungans jihad – spridandet av islam genom propaganda.

Den tredje innebörden är handens jihad – att i praktisk handling stödja det som är gott.

Och den fjärde innebörden slutligen är svärdets jihad – att försvara islam med vapen, när islam förtrycks eller ett islamiskt land blivit militärt attackerat.

Koranen är dock mycket noga med att inskärpa förbudet mot oprovocerat våld – sura 2:190-194, t.ex. – och varnar uttryckligen för angrepp på de otrogna i religionens namn, med materiell vinning som verkligt motiv:

“O you who believe, if you strike in the cause of GOD, you shall be absolutely sure. Do not say to one who offers you peace, "You are not a believer," seeking the spoils of this world. For GOD possesses infinite spoils. Remember that you used to be like them, and GOD blessed you. Therefore, you shall be absolutely sure [before you strike]. GOD is fully Cognizant of everything you do.” (Sura 4:94)

Inom sufismen används ett besläktat begrepp: mujahadah (ungefär ”strävan”).

En gång när jag var i Dubai hittade jag en bok på flygplatsen som briljant beskriver problemet med
islams ”radikalisering”. Boken heter Islam Rediscovered (New Delhi 2001) och är skriven av den
islamiske apologeten maulana Wahiduddin Khan. (Maulana är en titel för en islamisk lärd med specialiteten arabiska eller persiska, i Indien och Pakistan.)

Här följer några citat ur boken. Det är ganska långt, men det förtjänar att läsas noggrant!

This is where the principle of jihad has been distorted and bent to political ends. It must be stressed that the word “jihad” has nowhere been used in the Qur’an to mean the waging of war. The Qur’an is imbued with the spirit of peace and tolerance. Its culture is not that of war but of mercy.” [- - -]

Yet today, the ‘Muslim Mujahidin’ under unfavourable conditions have equated “God is Great” with “War is Great.”

In the light of on-going conflict, we must ask why so great a contradiction has arisen between the principles of Islam and the practices of Muslims. [Page 135]

It is an incontrovertible fact that Muslims have not been able to join the mainstream in modern times. At all places and in every department they are leading their lives as if driven into a corner. This is undoubtedly an extremely critical problem, for it has relegated Muslims to second class positions all over the world.

To me, the greatest reason for this is the violent attitude of the Muslims. Today’s Muslims are easily provoked and become violent at anything which is against their way of thinking. It is true that not all Muslims become involved in acts of violence. Yet all Muslims would be regarded involved in this matter. This is because that section of Muslims – in fact, the majority – who are not personally involved, neither disown those members of their community who are engaged in violence, nor even condemn them. In such a case, according to the Islamic sharia itself if the involved Muslims are directly responsible, the uninvolved Muslims are also indirectly responsible. [- - -]

In modern times the violent approach of our intellectuals, and leaders of movements, is the sole reason for the present violent mentality of Muslims all over the world. It is as a result of this mentality that, if anyone writes a book against Islam, Muslims are prepared to kill the writer. [- - -]

This violent mentality of Muslims is responsible for having alienated them from their neighbours everywhere. Their conduct clearly shows that they no longer cherish the ideal of universal brotherhood. [Page 126-127]

There is a great need to study Islam from its original scriptures in order to re-discover it in its original form. In modern times many books have been published with the aim of removing misunderstandings about Islam. One title is as follows:

'Islam, the Most Misunderstood Religion'.

But titles such as these are not in accordance with the actual state of affairs. These books start with the premise that non-Muslims have mistakenly come to regard Islam as a religion of intolerance and violence and then they attempt to remove these misapprehensions. But the actual question to be addressed is why there should ever have been such a misunderstanding. It has to be conceded that it is based not on some allegation but rather on the fact that the Muslims today, in almost every country, repeatedly display violence and intolerance towards others. They have adopted this course of action in the name of Islamic movements or Islamic Jihad. Were Muslims to do so in the name of their communal interest and people attributed that to Islam, this would amount to misunderstanding based on allegation. But when Muslims themselves attributed their activities to Islam, it becomes a case of proper understanding and not that of misunderstanding. [Page 65]

A state of affairs has developed in which Muslims have come to believe that the cause of Islam can be served only through jihad activism, that is, armed struggle. With this mindset, they are unable to understand the significance of peaceful struggle. Anyone who talks in terms of peace and tolerance finds his integrity in question. Any attempt at making them understand the importance of peaceful struggle is seen as a conspiracy to keep them from performing jihad as a “religious duty”.

It is thus an extremely dificult task to call Muslims to peaceful Islam. Such a mission involves the risk of being discredited among one's own co-religionists. In consequence, the call, goes unheeded. [Page 69-70.]

_____________________________________________

It is thus an e

Röda moskén och islamiska rage boys

Så kom då den väntade stormningen av Röda moskén i Islamabad – intet nytt under solen!

Islamiska Republiken Pakistan tvingas sätta in armén för att driva bort islamistiska fanatiker som beslutat sig för att på egen hand införa ett lokalstyre efter modell från Afghanistans ”talibaner”.

Det enda som kanske behöver tilläggas är att dessa strider inte är mellan Shī‛a och Sunni som i Iraq, utan mellan olika grupper inom Sunni. Halva Pakistan styrs redan av partier med liknande program, i vilket bl.a. ingår förbjudandet av musik!

Mitt tidigare inlägg om medias Islamic Rage Boy lockade till min överraskning en hel del besökare och kommentarer.

Tyvärr har jag haft problem med kommentarerna, vilket medfört att jag tappat bort en del av dem.

Andra har jag valt att inte publicera eftersom det här är en blogg med en viss form och innehåll och inte ett allmänt klotterplank. Kommentarer är mycket välkomna, men jag förbehåller mig rätten att välja ut dem som s.a.s. träffar tonläget.

Mitt syfte är dialog snarare än debatt - för dem som vill debattera finns otaliga andra platser att tillgå!

Islamic Rage Boy 2.0

Precis som jag väntade mig tog det inte många dagar innan mannen vars ansikte fått representera militanta islam i internationella media framträder i en intervju. Den innehåller inga överraskningar, och han har inte heller mycket att säga.

Men jag tänkte när jag läste intervjun på alla muslimska män som jag känt under åren i olika delar av världen. Jag tvivlar på att någon av dem någonsin deltagit i en demonstration, och även de som varit mycket strikta muslimer skulle nog känna sig obehagliga till mods om de förknippades med skäggiga extremister!

Men detta är ändå inte hela bilden, och det är därför jag idag valt bilden av en annan man – en man som fridfullt sitter och läser sin koran…

Jag vet inte hur pass välkänt hans ansikte är i Sverige. Hans namn är Abu Bakar Ba’asyir och han är åtminstone andligen Jemaah Islamiyahs ledare. Jemaah Islamiyah är al-Qaidas systerorganisation i Sydostasien, och organiserade bl.a. bomberna på Bali.

Man har inte lyckats binda Ba’asyir direkt till Balibomberna, men kopplingarna är alldeles för många för att kunna vara tillfälligheter!

Och vad jag försöker säga här är givetvis att dessa två helt olika bilder av muslimska män visar just hur motsägelsefullt och komplicerat detta med islamisk vrede kan vara: en enda bild duger inte!

Andra islamistiska rage boys har ockuperat Röda moskén i Islamabad. Hur den historien kommer att sluta återstår att se. Men det är ju i sig tankeväckande att detta sker i Islamiska Republiken Pakistans huvudstad!
___________________________________________

Islams ansikte

Det har uppmärksammats att en pakistanier med stort skägg och uttrycksfullt ansikte blivit medias favorit så fort som islamistiska protester mot en eller annan uppfattad ”kränkning” av islam kommer på tapeten. Han har blivit en levande kliché, säger man, och han är inte representativ för majoriteten… ni känner till hur trallen går!

Problemet med stereotyper är ju att det ändå finns alltför många som bekräftar dem!

Men en annan bild som jag sett flyta runt på Internet finner jag ännu intressantare: En maskerad man med den här skylten

Det råder ju ingen brist på islamistiska demonstranter med knäppa plakat, med den tar ändå priset, och man tvingas ställa sig frågan om skyltbäraren möjligen är en provokatör! Men att han vågar sig ut med skylten visar ändå att budskapet som sådant är accepterat i kretsen av demonstranter.

Här i London spekuleras en hel del kring vad som kan ha föranlett Blairs regering att rekommendera att Salman Rushdie dubbas till riddare. Några tidningar spekulerar t.o.m. att det möjligen är en elak avskedsgåva från Tony Blair till Gordon Brown, och på insändarsidorna klagar många att Rushdie bara kostat skattebetalarna miljoner genom åratal av dygnetruntbevakning. En kommentar säger att Rushdie inte är någon riktig celebritet, eftersom han aldrig deltagit i Big Brother…

Mer intressant tycker jag ändå frågan är, varför Rushdie accepterat! Fåfängan gör konstiga saker med folk, men att hålla sig i rampljuset till priset av att vara hotad till livet, förefaller mig vara ett oacceptabelt högt pris, och utnämningen har lett till att priset på Rushdies huvud mångdubblats.

Rushdie skrev en fantastisk bok: Midnight’s Children (1981), och han blev ”super-kändis” och mångmiljonär genom The Satanic Verses för 19 år sedan. Den boken är nummer 6 på listan över böcker som folk inte orkar läsa färdigt, enligt en undersökning för en tid sedan. Sedan dess har han inte fått så bra kritik, och ”fatwan” hade sånär fallit i glömska…

Min avslutande fundering är vad som skulle ha hänt om en Salman Rushdie publicerat en bok som The Satanic Verses i år, i stället för 1988…