Durian - eller en kärlek för livet

Kulinariska utflykter (V)

Min första sambo i Bangkok var etnisk khmer – alltså thailändska men inte thai – och kom från en liten by alldeles på den kambodjanska gränsen. Och när jag nu tänkte skriva lite om durian, så måste jag berätta också om henne, eftersom frukten och flickan aldrig riktigt kan separeras i mitt medvetande.

Vid den tiden bodde jag på King’s Hotel på Sathorn Road, och jag hade sett flickan passera i hotellkorridoren tillsammans med en man. (Hon var ung och vacker, och man lade märke till henne!)

Så en dag knackade det på dörren, och när jag öppnade stod flickan där – ensam.

- Jag har lagt märke till att du bor ensam, sa hon. Och min boyfriend har rest, och jag tänkte att jag kanske kan bo hos dig?

Jag tappade nog hakan, och under några sekunder, medan alla mina fördomar om ”asiatiska kvinnor” störtade samman, sa jag ingenting. Och flickan fortsatte:

- Du ska inte tänka att jag vill ha pengar – jag tänkte bara att jag kanske kunde bo med dig?

Och jag funderade – i fyra sekunder kanske – innan jag bjöd henne in…

Det var början på ett av mitt livs kanske märkligaste förhållanden. Flickan var bara 17 år, men hon var en av de mest självständiga kvinnor jag någonsin mött. Jag sa till i receptionen att från och med nu skulle de lämna ut min nyckel till henne, och hon kom och gick som det föll henne in. Vart hon gick, eller vad hon hade för sig, kan jag bara spekulera om. Om jag frågade, så svarade hon bara att om hon ville berätta, så skulle hon berätta utan att jag frågade…

Ibland var hon borta i några dagar, bara för att dyka upp igen som om hon bara varit utom dörren.

Så en dag, när hon varit borta längre än vanligt, dök hon upp med en enorm durian. Hon lade den mitt på golvet, och gick genast till badrummet…

- Jag åkte hem till min by, sa hon sedan, när hon kom ur duschen. Jag tog med mig durian till dig, eftersom jag vet att du tycker om dem.

Hon visade mig såren på vaderna där den tunga fruktens sylvassa taggar hade rispat henne blodig, när hon gick på vallarna mellan risfälten fram till vägen där bussen stannade.

Det fanns ingen väg till hennes by, berättade hon, och det tog flera timmar att gå till vägen…

- Du kunde ju ha köpt durian här i Bangkok, sa jag till henne, och fick en blick tillbaka som visade hur hopplöst korkad hon tyckte jag var!

Men visst förstod jag!

Hon ville ju att frukten skulle komma från hennes by.

En frukt som durian är givetvis besjälad. Var den kommer ifrån är inte oviktigt enligt deras sätt att se, och att äta frukten från hennes by tillsammans med henne, var inget mindre än en kommunion.

Och såren på vaderna var ju ett fysiskt bevis på hur mycket hon älskade mig!

Så en dag insåg jag att hon varit borta i en hel vecka, och jag började hålla utkik efter henne på platser där hon kunde tänkas dyka upp – som Blue Fox Coffee Shop i Soi Ngarmduphlee.

Men jag såg henne aldrig mer, och inte heller någon av mina bekanta såg någonsin till henne igen.

Allt sedan dess kan jag inte se en durian utan att tänka på denna flicka. I London köper jag durian ibland i den vietnamesiska supermarket där jag hittar de nödvändiga ingredienserna till min matlagning. Och när jag känner doften kommer minnena tillbaka.

Och det är lyckliga minnen!

Frågan, som man ofta får, hur durian smakar kan inte besvaras på annat sätt än att den smakar durian. Det är ett otillfredsställande svar, men den liknar ingenting annat!

Som med det mesta här i världen, finns det en industri som försöker övertyga oss om att falska produkter är bättre än de äkta, och durian är inget undantag. Växtförädlarna har tagit fram en ”luktfri” durian, och det enda jag kan säga om eländet är att den är värdelös! Visst har man tagit bort 80% av doften, men man har också tagit bort minst 80% av smaken! Den smakar inte bara mindre – den smakar helt annorlunda!

Jag hittade en bild av King’s Hotel på nätet. Bilden måste vara från tidigt 1960-tal när hotellet var nybyggt, och takvåningen där jag bodde med Jet, som hon kallades, är ännu inte byggd.

Utanför hotellet står en tuk-tuk av en modell som jag aldrig sett. (De kallades ”samlor” - ”tre hjul” - på 1970-talet, men de såg ut precis som de gör nu.)

King’s Hotel fanns kvar sist jag passerade här, men det är nu King’s Apartments, och har fått en fruktansvärd plåtfasad. Det står i skuggan av det postmodernistiska spektakel som heter Banyan Tree Hotel, på bilden nedan.

Med sina 60 våningar är hotellet den tionde högsta byggnaden i Bangkok, men fyra andra byggnader under uppförande kommer att peta ner hotellet till 14e plats.

Mat och fördomar

Kulinariska utflykter (IV)

När John McCain utsåg Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat, möttes det med entusiasm av kommentatorerna i BBC-studion. Det var bara ett problem, tycktes det – och här fnissades det lite diskret – hon åt älgkött!

En av kvinnorna i studion berättade sedan – också lite generat! – att hon en gång varit i Sverige – och blivit bjuden på renkött. Hur det smakade kunde hon inte erinra sig, eftersom, lät hon förstå, hon varit alldeles för upprörd för att notera sådant som smak…

Och visst är det så att frågan om vad man kan äta och inte äta ofta väcker starka känslor. I Kina och Sydostasien äter man ju faktiskt allt som det är fysiskt möjligt att äta, medan andra kulturer har mer eller mindre starka tabun mot viss mat.

För många år sedan hörde jag berättas om en judisk man som besökte Sverige, och som undrade om det verkligen var sant att svenskarna åt blodpudding.

Hans värdar tog med honom till affären och visade honom vad som fanns i kyldisken. På innehållsdeklarationen till blodpuddingen fanns bl.a. grisblod och mjölk… och där bröts genast tre judiska tabun: inte bara blod, utan grisblod – och detta blandat med mjölk!

Jag tog dessa exempel för att illustrera att Sverige också kan vara ytterst exotiskt i andras ögon när det gäller mat.

Att projicera sina egna känslor på andra och sedan idka medlidande med dem, brukar ibland kallas "narcissistisk empati", och jag tycker att den här förstasidan på Metro i november är ett bra exempel.

Situationen i Zimbabwe är fruktansvärd, men det finns ingenting som säger att pojken på bilden tycker att det är hemskt att han tvingas äta insekter... tvärtom ser pojken - vilket också påpekas i texten - överlycklig ut! Men detta tolkas sedan bara som ytterligare ett tecken på hur väldigt synd om honom det är. Han är så fattig att han blir överlycklig när han hittar en skalbagge! (Man kan läsa texten om man klickar på bilden.)

Första gången som jag stötte på den stora vattenbaggen som man i Thailand kallar maengda (Lethocerus indicus) var på morgonmarknaden i Viangchan (Vientiane) våren 1974. Marknaden var då fortfarande under bar himmel, och den där sektionen som handlar med exotisk mat fanns forfarande kvar inne i stadens centrum.

Det var de största exemplaren jag någonsin sett - ca 12cm - och försäljaren hade en hink full - och de var levande!

Sådana här kryp såg jag aldrig i Bangkok på den tiden, och det skulle dröja ett tag innan jag lärde mig hur man åt dem. Och när jag väl provade överraskades jag över hur fantastiskt de smakade!

Det här är ytterst exklusiv mat, och verkligen ingenting man äter för att man inte har råd med riktig mat! (Om nan uppskattar de delar som är ätliga till ett par gram per bagge, så gissar jag att kilopriset hamnar någonstans mellan 400 och 500 svenska kronor.)

En natt i Bangkok många år senare, drömde jag om maengda. Det var en sådan där bisarr dröm, där olika fragment ur livet fogas samman på ett helt nytt sätt, och jag drömde om en svärm av maengda, som var dubbelt så stora som de är i verkligeheten. De krälade över mig och bets, och jag hade full sysselsättning med att rycka lös dem från kroppen...

På morgonen när jag vaknade, frågade jag miin flickvän Puy, om de bits.

- Om dom gör! sa hon. Så berättade hon att hon brukade fånga dem på fälten när hon var barn - och att hon blev biten ibland.

Maengda är ett glupskt rovdjur som bl a lever i de översvämmade risfälten, där de lever på grodyngel och småfisk, som bilden visar.

Senare (våren 2002, för att vara exakt) följde jag med Puy till hennes by, som idag ligger precis vid norra änden av startbanan till Bangkoks nya flygplats. Där hälsade vi på hennes farmor, som bodde i ett litet hus, fyllt med sönderlästa biblar!

Det var en märklig upplevelse, där bilder från min barndom blandades med upplevelse från en helt annan värld. Farmor var mormon, visdade det sig, och de sedvanliga bilderna av buddhan hade i hennes hus ersatts med sådana där hemska bilder av sweet Jesus Christ, som mycket påminde om de bilder tanterna hade på väggarna i min lilla by i Lappland när jag var barn...

Urskogens tystnad

Kulinariska utflykter III

För många år sedan när jag bodde på Stampgatan i Göteborg, fick jag tag på William Somerset Maughams bok The Gentleman in the Parlour – eller Herrn i rökrummet, som den svenska översättningen heter.

Boken berättar om en resa från Rangoon till Hanoi via Bangkok, som författaren gjorde någon gång på 1920-talet. Resan gick med oxkärror över land, och med flodbåtar ned till Bangkok, och sedan med ångbåt från Bangkok till Hanoi, och jag antar att den här boken på något omedvetet plan också var en inspirationskälla till mina tidiga resor på den thailändska landsbygden: om Somerset Maugham kunde lifta med oxkärror på tjugotalet – varför skulle jag då inte kunna lifta med lastbilar på sjuttiotalet?

Efter nästan fyrtio år kommer jag inte ihåg så mycket av boken, men vissa passager satte sig i minnet för gott, och hans reflexioner över uttrycket ”urskogens tystnad” hör till dessa.

Hur kan det komma sig att ett uttryck som ”urskogens tystnad” uppstått, när det utmärkande för urskogen är det kakofoniska oväsendet? funderar han – och kommer fram till att denna ”tystnad” är en metafor för människans känsla av litenhet och ensamhet i den överväldigande urskogen.

Jag tror att han har rätt.

När jag läste boken hade jag ännu inte någon egen erfarenhet av djungler eller regnskogar, men när jag kom till Sydostasien ett par år senare, kom den där funderingen tillbaka till mig. Och när jag för första gången såg cikadorna svärma, dök den där passagen återigen upp i mitt minne.

Man tappar hakan, och stannar upp i förundran. Plötsligt en dag är de överallt, och oväsendet är fullständigt öronbedövande! Det kan nå upp till 100 decibel enligt experterna (vilket lär motsvara en jetmotor, ungefär.)

Efter upp till 17 år i jorden som nymfer (beroende på art) kryper de fram – alla på en gång! De kommer fram i miljoner och kryper uppför trädstammarna, där de tar sig ur sitt skinn och antar sin slutliga form. Så startar de den konsert, som varar i ca tre veckor, varefter de parar sig, lägger sina ägg i trädbarken – och dör.

De döda cikadorna ligger i drivor under träden.

Det finns ungefär 2 500 arter av cikador i olika delar av världen. De flesta är 3-5 cm långa, men i Malaysia/Indonesien där småkrypen har en allmän tendens att bli gigantiska, finns en art som blir 15 cm.

Cikadan är inte en släkting till gräshoppan, som många tror. Om man tittar närmare på den, så der man genast att den saknar de kraftiga bakbenen som är förutsättningen för att kunna hoppa. De har inte heller några täckvingar.

En svärm av cikador drar givetvis till sig en mängd olika djur. Först fåglar, givetvis, följt av ödlor av olika arter. Det blir en väldig fest, men överflödet har ingen som helst effekt på dessa arters antal, eftersom överflödet är så kortvarigt.

Så kommer människorna med sina håvar. Inte heller människans beskattning av svärmarna har någon märkbar effekt. Cikadorna håller sig högt upp i trädkronorna, och om man inte fångar dem precis när de krupit ur sitt gamla skinn, är det för sent.

Det vanligast sättet att laga till cikador, är att helt enkelt steka dem i woken.

Hur det smakar?

Det smakar cikada!

Bug buffet

Sista våren jag bodde i Bangkok svärmade cikadorna alldeles utanför huset där jag bodde. Det fanns några obebyggda, trädbevuxna tomter i grannskapet, och i mitten på mars var de plötsligt framme. Och inte ens en gammal, slamrande air conditioner kunde på långt när överrösta dem! Konserten fortsatte i tre veckor, för att sedan dö bort en dag, efter en häftig regnskur.

Då kom grodorna genast fram ur sina hålor och startade sin lika imponerande konsert, med olika arter som var och en kväker enligt sin stämma – plus en padda, som med sin väldiga bastuba fick fönsterrutorna att skallra!

Efter några dagar dök så de stekta grodorna upp i gatustånden. Jag gillar grodor! Det är inte så mycket att äta på dem, men smaken på det saftiga köttet är fantastisk! (Påminner lite om krokodil, tycker jag.)

Jag har ibland funderat över skälen varför jag tycker så mycket om att sova under bar himmel. Jag har gjort det i Thailand, Laos, Kambodja, Sri Lanka (och i olika hörn av Europa.) Några kanske tänker att det är apan i mig som känner sig hemma, men skämt åsido, så har jag ingen förklaring. Så länge som myggen inte utgör något problem, så sover jag bättre i djungeln än inomhus. Eller åtminstone upplever jag det så! Oväsendet från insekter och nattdjur spelar ingen roll, och inte ens artillerield i bakgrunden påverkade min nattsömn, när jag tillbringade några månader i gränsområdena till Kambodja – på båda sidor av gränsen – våren 1979. (Men jag vaknade varje gång artilleriet tystnade.)

__________________________________________

Här finns en länk till en samling thailändska cikador.

__________________________________________

Kulinariska utflykter - II

Det spelar inte någon roll var jag befinner mig, det blir alltid magnifika fyrverkerier på min födelsedag, och London är inte något undantag. Fyrverkerierna står staden för, men mina kycklingfötter får jag koka själv...

Jag läste just en tidningsnotis när jag var i Stockholm senast, där det framgick att de svenska kycklingarnas fötter exporteras till Kina. Maten åker fram och tillbaka över världshaven, och när jag kokar mina razor clams på nyårsdagen (jag vet inte om de har något svenskt namn) så kommer jag på idén att googla på dem. Jag visste ju att de finns i Kina och Vietnam, men nu får jag lära mig att det finns fyra arter, och att de också fångas runt Englands kuster - för export till Kina!



















Thailändsk mat kan givetvis serveras elegant i hem eller på restaurang, men om man är ute efter smakupplevelser får man ge avkall på elegansen för smakens skull. Maten är definitivt bäst på gatan.



















































Exklusiva delikatesser som hajfensoppa eller fågelbosoppa finns givetvis inte på gatan, men sköldpaddsoppa kan man stöta på ibland.










































Och lite beroende på var man befinner sig, så serveras lokala specialiteter, som här hundcurry.










































Stekta grodor, och soppa på komage.





































Orm av okänd art.


Men min favorit bland gatumaten är nog ändå vad som i Bangkok kallas som tam, och som i nordöstra Thailand kallas tam maak houng - den peppriga, gröna papayasalladen.

Den kan serveras elegant...





















...eller enkelt på gatan...

















Varje tant som säljer denna delikatess i snart sagt vartenda gathörn i Bangkok har givetvis sina egna hemligheter, men den gröna papayan och tomaterna är altid med. Chillipepparn är central, och man säger hur många chillies man vill ha när man beställer. Sen åker några torkade räkor och lite annat smått och gott ner i morteln, där det hela bankas en god stund, för att safterna ska blandas. Fisksåsen kommer i till sist - och om man känner för det - en slev prahoc - den där grumliga, kambodjanska fisksåsen, som påminner om surströmmingsspad.

Bon appétit!

________________________________

Kulinariska utflykter - första delen

Pythonormen på bilden, som har svalt en dräktig get och är oförmögen att flytta sig från vägen, tyckte jag kunde få symbolisera jultidens excesser...

Idag hade jag tänkt skriva lite om mat. Inte om julmat, eller svensk mat, utan för oss kanske lite ovanligare mat, som jag stött på under de år som gått. (Och för att genast säga som det är, så tycker jag att orm är många gånger bättre än get!)

Jag skrev om det som kallas "streeteat" - den mat man hittar på gatan i Bangkok - och här tänkte jag gå ett steg bortom det.



















Nyårsnatten 1973 tillbringade jag i det som då var Bangkoks östra utkant - Phra Khanong - med dem som, utan att jag visste det då, skulle komma att bli mina grannar.

Jag råkade nämna att det var min födelsedag - och inte bara en födelsedag, enligt deras sätt att se: jag fyllde två cykler - 2x12 år - och det var läge för fest!

Det var en kall natt, och vi gjorde upp en eld, där folket i grannskapet samlades. Alla blev givetvis informerade om att den där "farangen" som förirrat sig in i grannskapet, där vita män knappst hade setts förut, fyllde år - och givetvis blev det en improviserad fest!

Det var första gången jag åt soppa gjord på kycklingfötter, och till min överraskning var det en stor smakupplevelse!

Och när jag så här, 35 år senare, går jag ut i London och hittar frysta kycklingfötter från Viet Nam, så kan jag givetvis inte låta bli att köpa en påse. (Ett pund för 11, visar det sig.) Så kokar jag soppan med en nypa färsk koriander - se bilden ovan!

Och med dessa sniglar, och en flaska vitt, italienskt vin, är nyårskvällen räddad!



















GOTT NYTT ÅR!