Morfars dass

Radion kom att betyda mycket för mig. Det var där jag först mötte det vi kallar klassisk musik, men det var i tidningarna som jag skaffade mig kunskap om världen. Visserligen kommer jag ihåg några enstaka nyhetsinslag från radion – Sovjets invasion i Ungern 1956 är det tidigaste. Så minns jag också tydligt reportern som berättade om uppförandet av berlinmuren 1961, Kubakrisen 1962 (då det nog var fler än jag som trodde att världens undergång låg några få timmar i framtiden) och diskussionerna kring Sovjets kärnvapenprov i atmosfären vid Novaya Zemlya, som låg i nordostlig riktning från oss, på ett avstånd något större än det till Stockholm.

Det finns nog ingen bild på morfars dass. Vem skulle ha kommit på idén att fotografera något sådant? Det var inget sörgårdsdass med snickarglädje och hjärta på dörren. Inga etnologer intresserar sig för något sådant! Nej, det var ren funktion och raka linjer – ett enkelt tvåhålsdass i en avgränsad del av uthuset, som från boningshuset räknat bestod av tre delar: verkstan, vedbon, och längst bort, dasset. Byggnaden i fråga balanserade något riskabelt alldeles på kanten av bäcken, som flöt kring tomten på två sidor. (Det finns en bild här!) Leran tryckte på från norr, och morfars verkstad lutade allt mer för varje år. Det gjutna golvet hade fått otaliga sprickor, som liknade kartor över okända kontinenter.

För mig och min tre år äldre bror var dasset dock mycket mer än ett vanligt torrdass. Det var en lärdomsinstitution av första rang, för här samlades tidningarna på hög; dvs. de tidningar som inte gått åt till att tända i spisen med, eller de som slutat på ett än mindre smickrande sätt – att torka sig i baken med. (Det senare hotet undanvärjdes dock snart, när pappa byggde ett VC åt morfar inne i huset.) På morfars dass lärde jag mig oerhört mycket mer om världen än vad jag någonsin gjorde i skolan.

Hur ska jag kunna förklara glädjen över detta dass för senare generationer? Varje sommar när vi kom till morfars började på precis samma sätt: efter en dags resande med tåg, och flera timmars väntan på bussen i Jörn, brukade vi anlända framemot kvällen. Vi hälsade på morfar och mormor, bjöds på fika, och sen smet min bror och jag iväg för att inspektera årets tidningshögar på dasset. Där skulle vi sedan sitta de första dagarna och gå igenom varenda tidning. Med ålderns rätt var det min bror som satt närmast tidningsbuntarna. Han tog en tidning ur högen och bläddrade igenom den, Stötte han på något av intresse – något som han ville klippa ut – kollade han alltid först vad som fanns på baksidan: det kunde ju finnas något annat av intresse där; något som intresserade mig. Några konflikter kommer jag inte ihåg. Allt avgjordes i största sämja på basis av rimlighet. Det var ju inte svårt att avgöra hur viktigt ett enstaka klipp var för honom eller mig! Aldrig kände jag större gemenskap med min bror, än de där dagarna varje sommar när vi satt på morfars dass och läste det gångna årets tidningar!

Så, när vi efter några dagar var färdiga med tidningsarkivet, följde några veckor med fiske i bäcken och andra mer normala aktiviteter. Och när det var dags att resa hem igen, sa vi alltid adjö till mormor – med påminnelsen att spara alla tidningar!

Radion

När jag sitter med mina barn och pysslar med att formatera om min laptop dagarna efter nyår, kan jag inte undgå att fundera över hur världen förändrats sedan jag var barn på femtiotalet. Mina barn är givetvis inte barn längre, men de minns nog inte mycket av tiden före vår första dator.

Min laptop är den sjunde efterföljaren på ca 25 år, och jag hade planerat detta nyårspyssel en längre tid. Min baktanke var att jag inte skulle behöva vara utan dator och internet under den tid som det tar att formatera disken, återinstallera alla program och kopiera alla dokument, etc. Det tar ju några dagar. Och när man slår sina mer eller mindre kloka skallar ihop kan det kanske ses som ett bevis på att det där talesättet om "ju fler kockar" kanske inte alltid stämmer.

Mitt grundproblem var att datorns kylelement var igenkorkat av damm och sot, och detta medförde att vi också var tvungna att plocka isär datorn för att rengöra den. Detta är ju enkelt nog med en vanlig PC, men en laptop är en helt annan historia. Man behöver specialinstrument för att komma åt, och har man inte sådana, behöver man 20 centimeter långa fingrar... Hur min äldste son till sist lyckades klämma ihop kontakterna till 5 centimeter långa kablar genom en 4 centimmeters springa vet jag inte.

För mig var ju radion den första kontakten med "nyhetsflödet" i egentlig mening. Vi hade fått en radio av morfar när vi flyttade till Malmberget 1955, och den ganska stora lådan med det komplicerade innehållet som man kunde se genom ventilationsspringorna på baksidan fascinerade mig. Framsidan hade, som det var vanligt på den tiden, ett grönt öga och många knappar - och en fascinerande lista på exotiska platser på frontens glasskiva: Buenos Aires, Casablanca, Timbuktu, Kapstaden... och röster på mångas obegripliga språk.

Vid sidan av de återkommande besöken av missionärer - av vilka många var utmärkta berättare och inte så lite av äventyrare - så var det nog radion som mest bidrog till den nyfikenhet på omvärlden som sedan blev en passion. Radion gjorde ju motstånd och bevarade sina hemligheter! Jag lärde mig snart att läsa tidningarna, men i radion förblev de språkliga barriärerna ett oöverstigligt hinder. Hela världen fanns där, men jag förstod ju bara de svenska sändningarna. Jag fann det oerhört frustrerande!

Mitt första minne av en nyhetssändning är från 1956, när den sovjetiska armén slog ner det ungerska upproret. Jag minns hur han beskrev en promenad genom centrala Budapest strax efteråt: "Jag såg inte en enda hel fönsterruta!"


Att följa världshändelserna genom radion och tidningarna blev mitt huvudintresse, och jag tror att det var ungefär när jag började skolan, som jag började klippa ur tidningarna alla nyheter från Afrika. Så småningom engagerades också mina syskon och skolkamrater i jakten på sådana tidningar som vi inte hade hemma. Soptunnorna kollade jag och min bror regelbundet. Det var ju långt före sopsorteringens tid, så det kunde ju vara ganska kladdigt ibland. I nödfall fick man offra den översta eller den understa tidningen i en bunt.

Tidningsläsandet spräckte snabbt den världsbild som var gängse i min närmaste omgivning. Jag kom att se den klassiska negern på missionssparbössan som bugade sig och tackade för varje femöring med andra ögon. Afrika fick ett annat ansikte; det var Lumumba, Nkrumah, Touré och Nyerere...

Missionärerna som kom på besök talade illa om Lumumba. Han hade gått i katolsk missionsskola, och det gjorde honom givetvis suspekt. Sen var han dessutom troligen kommunist, sa man, och antydde en konspiration av onda krafter bakom afrikanernas självständighetssträvanden.

Det gjorde mig mycket upprörd!

Så idag har jag ställt mig frågan: Kan man leva utan dator?

Och om jag ska försöka svara, så får det väl bli med motfrågor i stil med: Kan man vända på tiden? Kan man krypa in i sina barnkläder?

Berättelsernas värld

Att idag försöka beskriva den värld som var min som femåring vid mitten av femtiotalet är nog omöjligt! Vårt liv har förändrats så fullkomligt under de femtio år som gått, att jag tvivlar på att mina barn kan uppleva detta som något annat än en saga.

Nu bodde vi ju inte i Stockholm eller Göteborg, utan i en mycket liten by i södra Lapplands skogsland, och även i denna isolerade miljö var nog vårt hem ett av de allra mest isolerade. Vi hade telefon – en sån där svart sak med vev på sidan – som kopplades upp manuellt via en växel i en grannby. Vårt nummer var ”4”. Någon radio hade vi inte, och TV fanns inte ens som begrepp i vår värld – för att inte tala om datorer och Internet, förstås! Men jag visste vad en radio var, eftersom morfar hade en sådan där hemlighetsfull pratande låda, med ett lysande grönt öga. (Jag minns den där mässande rösten som läste väderleksrapporten.)

Det fanns tidningar, men de intresserade mig inte ännu. Några sagoböcker kommer jag inte ihåg, och jag tvivlar på att vi hade några sådana. De fåtaliga barnböcker som förekom, innehöll berättelser ur Bibeln. Jag kommer ihåg en sådan bok. Den hette ”Pojken i templet” och var en illustrerad återberättelse av historien om Samuel i Första Samuelsbokens 3 kapitel.

Samuel var akolyt i templet under profeten Eli, och det berättas att han väcktes av att Gud kallade på honom på natten. Pojken trodde att det var Eli som ropade på honom, så han inställde sig hos profeten, som sa till honom att han inte hade kallat på honom, utan att han skulle gå tillbaka och lägga sig. Historien upprepar sig, och profeten inser, när pojken kommer till honom för tredje gången och säger: ”Här är jag, du ropade ju på mig!” att det är Gud själv som kallar på pojken. Profeten skickar tillbaka pojken igen, och säger till honom att om han hör rösten igen, så ska han svara: ”Tala Herre; din tjänare hör!”

Fortsättningen av berättelsen intresserade mig inte! Men vi bodde ju på sätt och vis också i ett ”tempel” - även om det var ett enkelt kapell byggt av trä och målat med Falu rödfärg - och jag var en liten pojke som inte kunde låta bli att göra vissa kopplingar. Kunde man bli väckt av Gud på natten? Jag gjorde mig beredd, och memorerade vad man skulle svara.

Men Gud lät mig givetvis sova ostört genom hela min barndom…

I min barndomsvärld fanns inte många bilder. De flesta hemmen i byn hade nog det där trycket med Jesus som sitter på berget och ser ut över Jerusalem. Och så den obligatoriska bilden av skyddsängeln som följer med några små barn i utsatta situationer. Den fanns i olika varianter, och den med bron som saknar en planka hörde till de vanligaste.

Och så fanns ju Dorés bibel.

Mitt förhållande till Dorés bibel går så långt tillbaka som jag kan minnas. Jag tröttnade aldrig på att titta på de otaliga etsningarna. Väldigt många var otäcka, men det fanns bara en som jag inte ville se! Jag hade sett den en gång, och ville inte se den igen.

Det var bilden av barnamorden i Betlehem. Jag visste ju att den kom strax efter bilden av Jesu födelse, så när jag kommit till den, kikade jag försiktigt på nedre hörnet av följande bilder, tills jag hittade den där otäcka bilden – och vände två blad!

Det var särskilt den här detaljen med barnen som spetsas på svärden, som jag tyckte var outhärdlig! Men också den nedre delen av bilden, där mödrarna försöker skydda sina barn med sina egna kroppar, tycket jag var hemsk. (Hela bilden finns här.)

Inte ens bilden av döden till häst, med hela följet kunde tävla med den i otäckhet!

Frågan om "fiktion" och "verklighet" fanns inte, men "tid" och "rum" fanns; dvs. jag visste att vissa händelser inträffat på en annan plats än där jag befann mig, och att de otäcka händelserna som skildrades i Bibeln hade inträffat för länge sedan - även om Bibeln också innehöll bilder av sådant som skulle komma att ske i framtiden.

För mig blev detta en del av berättelsernas värld. Den låg i huvudsak bortanför horisonten och utanför min personliga erfarenhet, och den innefattade platser jag hört talas om - som Afrika - och dit ville jag resa!

_________________________________________

Min bilsalong

När jag skrev om Studebakern i mitt förra inlägg, slog det mig att mina barn nog inte skulle förstå vad som var så märkvärdigt med den bilen.

Bilar har intresserat mig – kanske mest som designprodukter – så länge jag kan minnas, och den där veckan i Husbondliden varje sommar när jag var barn, var ett eldorado! Flera tusen bilar parkerade i rader på nyslagna fält kring det stora mötestältet, där man kunde ströva omkring och studera dem, och jämföra de på den tiden ganska diminutiva skillnaderna mellan olika årsmodeller. Dessutom visade ju registreringsskylarna varifrån bilarna kom, och jag lärde mig snabbt de olika länsbokstäverna. Car spotting kunde ju dessutom med fördel kombineras med den andra huvudsysslan – att samla tomflaskor!

Så här följer min bilsalong – några exempel på bilar som var vanliga vid mitten av femtiotalet – på det att mina barn må skratta, och mina jämnåriga kanske le ett igenkännande leende!

Så här, femtio år senare, slår det mig hur sällsynta förkrigsmodellerna redan hade blivit vid mitten av femtiotalet, och jag kan bara spekulera om orsakerna. Jag antar att de hade varit relativt fåtaliga redan från början, och deras livslängd var nog inte särskilt imponerande. Jag såg för en tid sedan i en tidning statistik över sextiotalsbilarnas livslängd – räknat i kilometer – och det var ju fullkomligt absurt! Det fanns engelska bilmodeller som i genomsnitt behövde en ny växellåda efter 60 mil!

Om man ska titta på form, så var detta en tid av stora förändringar. Först, så blev skärmarna en del av karossen, i stället för att vara något som hängts på som fågelvingar efteråt, och strålkastarna kröp in i skärmarna. Vindrutorna som antingen hade varit helt plana eller delade i två halvor och vinklade, med en skarvlist i mitten (som på Saab och Volvo) ersattes med hela rutor av böjt glas. De hopplösa körriktningsvisarna, som på våra breddgrader hade en tendens att frysa fast på vintern, ersattes med blinkers.

Trenden kan illustreras med bilarna nedan: till vänster en Ford Consul 1953, och till höger en DKW från 1936.

En annan förändring var färgskalan. Förkrigsbilar var vanligen svarta, men på femtiotalet blev svart en relativt sällsynt färg. De flesta bilarna var i en grågrön färgskala. Det var som om man använt överskottsfärg från krigsindustrin – som på denna Ford Popular från 1952 – med förkrigsdesign! Grå och gråblå var också vanligt. Det fanns också vinröda bilar – som Saab – men knallröda – brandbilsröda! – som den där Studebakern – det hade jag aldrig sett förut!

Här följer några av de bilar som var vanliga vid mitten på femtiotalet:

Volvo PV444, och Volvo "Duett" nedan


Saab 1953

Austin 1953

Fiat 500, 1954


Morris Minor, 1953

Renault 4CV, 1953

Citroën behöll sin förkrigsdesign till 1953

Peugeot hade en modell som ganska mycket liknade en Volvo. Detta välskötta exemplar rullar - som nummerskylten avslöjar - i Sài Gòn.

Vauxhall, 1953

Opel Olympia, 1953


Opel Kapitän, 1954

Mercedes 220, 1952

Mercedes 180, 1954

Även om Tyskland och England dominerade, så förekom givetvis också amerikanska bilar. Chevrolet var nog den vanligaste märket.

Chevrolet 1953

I London, så här drygt femtio år senare, domineras gatubilden av tyska bilar, följt av japanska och franska. Den brittiska stoltheten räddas genom att man säljer bilar av märket Vauxhall. Det är nog det allra vanligaste märket idag, men ingenting kan ju dölja att det egentligen bara är en högerstyrd Opel. T.o.m. modellnamnen är ju samma!

Den engelska bilindustrin är ohjälpligt död, och ingen lek med namn kan dölja detta faktum. Hur många minns idag märken som Hillman, Wolseley och Jowett Javelin?

Hillman 1953

Wolseley 1953(?)

Jowett Javelin 1953

Pappas första bil var en Ford Consul från 1953. Fast när han fick den var den nästan tio år gammal. Det är den enda bil jag sett som fått solbränna! Ursprungligen hade den haft en djup vinröd färg, men efter att ha varit parkerad i solen i många år, hade den, särskilt på den högra sidan, fått en pepparkaksbrun nyans.

DKWn från 1936 har också sin historia. Pappas medarbetare fick tag på en sådan någon gång kring 1960, och den stod parkerad precis utanför vår dörr i några år. Den hade träkaross, och var lika antik då som idag!

DKW var ett vanligt bilmärke på femtiotalet, och utseendet var i stort oförändrat en bit in på sextiotalet. Om de kom från Östtyskland så hette de Ifa Wartburg, men de såg likadana ut. Av märket återstår ringarna, och de heter givetvis Audi idag.

Så jag slutar med en bild på Anita Ekberg och hennes DKW – men då är vi redan inne på sextiotalet!

Negern

– Har du sett negern?

Jag fick frågan var för sig från mina båda äldre syskon med några minuters mellanrum. Det fanns också en exceptionell bil värd att titta på, sa min bror, och den stod parkerad invid skolhuset.

Det var den där händelserika sommaren när jag var fem år, och platsen var den lilla byn i södra Lappland som heter Husbondliden. Evenemanget var givetvis pingstvännernas traditionella, årliga samling i den lilla byn, som för en vecka invaderades av tusentals medlemmar från hela Sverige. Skämtsamt brukade det kallas ”pingstvännernas parningsvecka”, och givetvis hade våra föräldrar träffats här en gång.

För mig som barn var det ett äventyr! Från det stillsamma livet i en mycket liten by, där vi inte ens hade en radio, befann vi oss under en vecka bland människor från hela Sverige – plus ett antal besökare från fjärran länder. Man kunde ströva omkring fritt bland folkmassorna, och nu och då stötte man på människor man tidigare mött, och någon gång även släktingar från södern…

Och nu hade det alltså kommit en neger!

Jag funderade lite kring hur det kunde hänga ihop, medan jag drog mig mot bilen vid skolan.

När man är fem år har man fullt sjå med att fundera ut hur saker och ting hänger ihop; att skapa sig en världsbild. Och min var samtidigt både enkel och ytterst komplicerad: Centrum var vår lilla by, till synes utslängd mitt i en ändlös barrskog och omgiven av blånande fjäll vid horisonten, men förbunden med byar i andra skogsgläntor genom ringlande grusvägar, kantade med ett oändligt antal telefonstolpar. Där färdades man med bussar och bilar, som på något hemlighetsfullt sätt hittade till platser som Morfars – eller som nu till Husbondliden. Det var enkelt nog!

Den andra delen bestod av det man inte kunde se: Gud och hans änglar, Jesus och den stora vita skaran av alla folkslag och tungomål som står inför tronen… De bodde på övervåningen, på det blåa tak vi kallade himlen, och dit vi en dag skulle flytta. Det var Bibelns värld, och Bibelns värld var en mycket väsentlig del av vår värld. Den bestod på något hemlighetsfullt sätt samtidigt av berättelser om sådant som hänt för mycket länge sedan, men som också var samtida, men i himlen. Allt detta som var lite svårgripbart hade att göra med söndagsskolan och kapellet, som givetvis fanns i det hus där vi bodde på övervåningen.

Jag var helt på det klara över vad en ”neger” var. Det fanns bilder på svarta människor i Dorés bibel och på söndagsskolans flanellograf, och inte minst så fanns det en negerpojke av papier maché på missionssparbössan. Men jag var nog inte riktigt beredd på att träffa på honom när jag rundade skolans hörn och stötte på honom vid bilen som jag kommit för att titta på. Han såg mig tvärstanna, och log blygt. Vi cirkulerade några varv kring underverket – en klarröd Studebaker – och det var det hela. Ingen sa något. Jag hade väldigt gärna velat prata lite med honom, men vi hade ju inte ett enda ord gemensamt!

På något sätt kom detta möte ändå att framstå som ett mirakel för mig: negern hade på något vis klivit ut ur en berättelse, tyckte jag – ungefär som om man skulle ha sprungit på Snövit och de sju dvärgarna, eller så.

Nu hade jag ju åkt tåg ända till Göteborg ett par år tidigare, och jag hade sett stora båtar på Göta kanal, jovisst! Jag visste att världen innehöll annat än vår ändlösa barrskog, men vid horisonten där mina egna erfarenheter tonade ut i något slags dimma, tog berättelserna vid.

Och negern då?

Jodå, jag har hittat honom också på internet!

Han hette Ruhigita, och kom från vad som i ytterligare precis fem år skulle heta "Belgiska Kongo". På nätet läser jag lite om hans historia (vilken jag givetvis hade glömt!) och att han så småningom blev ledare för en pingstkyrka många gånger större än den svenska pingströrelse som skickade sin första missionärer till Kongo 1921.

Jag hittar också detta välbekanta foto från sverigebesöket 1955.

- - -

När jag går här i London och ser alla märkliga afrikanska kyrkor med långa och fantasifulla namn, vilka tycks växa upp i vart och varannat kvarter, tänker jag ibland på detta ordlösa möte mellan den lille pojken i Lappland som en gång var jag, och den leende mannen från Belgiska Kongo, och funderar över betydelsen av detta möte.

För mig blev Afrika mitt stora intresse under de nästföljande tio åren, och jag följde noga allt som hände, klippte i tidningarna, och dokumenterade koloniernas frigörelse.
Men det är en annan historia!

I den del av London där jag bor är väl 70-80% av människorna jag möter på gatan av afrikanskt ursprung, och de har tagit med sig sina kyrkor hit. Man stöter på dem hela tiden, då de gillar att predika på gatan och t.o.m. på bussarna ibland. Deras tro är inte alldeles lätt att definiera. Mycket förefaller att handla om exorcism, magi och mirakel. Deras engelska är inte heller alldeles lätt att förstå. Numera har jag lärt mig att "däbabbäsä" betyder "the Bible says"...

_________________________________________

Zinkbaljan

Jag vet inte om mina barn har sett en zinkbalja! Den hör väl kanske till det arkaiska femtiotalet – tiden innan världen översvämmades av plastprylar i skrikiga färger – vart tog de sedan vägen?

Mitt första minne av att bada, var dock inte i en zinkbalja, utan i diskhon på en ytterst modern, rostfri diskbänk. Vi hade flyttat tillbaka in i huset, som pappa tillsammans med gubbarna i den lilla byn i södra Lappland hade byggt om under sommaren 1953 – en by som är så liten att Google Earth inte kan hitta den! – byn där jag levde de där åren när man får sina första minnen.

Zinkbaljan kom något senare, och var förknippad med morfars, och flyttningen norrut. Då var jag redan fem!

Zinkbaljor och tvättbrädor… att skrubba barn och handtvätta kläder! Jag undrar om dagens svenska barn ens begriper idén bakom en tvättbräda!

Men den lilla historien om zinkbaljan som jag vill berätta idag, handlar varken om tvätt eller bad, utan om att fiska! Det var en av mammas ”standards” – och jag älskade den!

Barn är ju, som de flesta vuxna – om jag förstått saken rätt, och ska tro Hollywood! – vi älskar historier som vi hört förut!

Så här kommer den – historien om byfånen:

En dag när byfånen satt med sitt metspö utanför sin lilla stuga, och fiskade i en zinkbalja, kom en av byborna förbi, och såg genast chansen att retas lite med honom:

– Nå, får du nå napp?

– Du är ju inte klok! svarade byfånen. Tror du man får fisk i en zinkbalja?

När jag var barn älskade jag den där historien, som gav byfånen sista ordet!

Varför älskade jag historien som gav byfånen sista ordet?