Uppför floden

På tal om filmer, så läste jag i någon tidning att London Film Critics’ Circle förra året utnämnde Francis Ford Coppolas Apocalypse Now till ”den bästa filmen under de senaste 30 åren”.

Och visst är det en fantastisk film! Särskilt inlednings-scenen med dess dubbel och trippelexponeringar tycker jag är mästerliga: ljudet av helikoptrar som flyger förbi, den snurrande takfläkten som byts mot skuggorna av passerande helikoptrar och napalmbombade palmdungar…

Som film är det lika snyggt som effektivt, men jag har stora problem med innehållet och instämmer helt i vad Frank Rich skrev i Time: "while much of the footage is breathtaking, Apocalypse Now, is emotionally obtuse and intellectually empty."

Filmen tjänar inte heller på den ytliga – och väsentligen falska – anknytningen till Joseph Conrads Heart of Darkness. Den har lånat motivet med resan uppför floden, namnet Kurtz, och en del andra detaljer från Conrads klassiska mästerverk, men sedan har man ställt allting på huvudet: medan kapten Marlow i romanen får uppdraget att återupprätta förbindelsen med Kurtz och hans utpost långt uppför floden och säkra flödet av elfenben, så får kapten Willard i filmen i uppdrag att mörda sin version av Kurtz – ”to terminate his command”, eftersom hans ”metoder är osunda”.

Så går det nu vanligen när Hollywood får tag på en historia: If the bad guy is an American, the good guy has to be an American too!

Det finns ingenting mer fördummande än patriotism, och den amerikanska biopubliken kräver en patriotisk vinkel och en amerikansk hjälte. (Ett senare exempel på detta är filmen Rendition, där CIA visserligen är the bad guy, men där en enskild CIA-agent plötsligt återfinner sitt samvete och befriar den fånge han varit med om att tortera!)

Så lyckas Hollywood vanligen att förvandla USA:s brott till någonting som hemmapubliken kan försona sig med. Även om CIA ofta är skurken (som representerar de suspekta makthavarna i Washington) så är ju ändå amerikanen som stereotyp god, och allt ordnar sig alltid innan filmen tar slut. USA ingriper i världen av altruistiska skäl, och bara man tar hand om ett fåtal rötägg, så kan den amerikanska självbilden återupprättas.

Apocalypse Now spelades in utan manus, och de kaotiska förhållandena under inspelningen är legendariska. Detta bidrog säkert till de surrealistiska utflykterna under kapten Willards färd uppför den fiktiva Nung River, vilka varierar i olika versioner av filmen.

”I like the smell of napalm in the morning!”

Men det är när kapten Willard kommer fram till Colonel Kurtz’ bas i ett gammalt tempel någonstans innanför gränsen till Kambodja som filmen går över styr. Kurtz visar sig härska över en märklig stam som inte har den minsta likhet med något folk som bor på Sydostasiens fastland. De är beväpnade med pilbågar och förefaller att leva i ett permanent katatoniskt tillstånd. Uppen-barligen ser de Kurtz som något slags gud, och att döda människor hänger som frukter i träden är tydligen normalt här.

Det spelar mindre roll vilken grad Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe. Själv har Coppola förnekat det (vilket han givetvis måste göra av juridiska skäl) men likheterna är för många för att kunna vara rena tillfälligheter. (Jag skulle säga att Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe ungefär i samma grad som Conrads Kurtz är inspirerad av Henry M. Stanley.)

Tony Poe var en CIA operative i Laos från 1961 till 1970 under USA:s ”hemliga krig”. För att vara hemlig blev han snart anmärkningsvärt känd – eller ökänd. Hans metoder sades ibland vara ”osunda”, och han beskrevs av somliga som en galning och ett fyllo. Hans meritlista inkluderade sådant som att betala 5 000 kip för avskurna öron från dödade fiender.

Tony Poes uppdrag var att träna hmongminoritetens armé under Vang Pao, men han nöjde sig inte med att vara tränare, utan deltog i många av de tusentals flyguppdrag mot förmodade kommunistiska mål som utfördes av The Ravens – ett irreguljärt flygvapen som bestod av sportflygplan, vilka flögs av piloter utan uniformer, klädda i avklippta jeans och cowboyhattar.

De opererade från Long Chen (Long Tien) ett litet flygfält halvvägs mellan Viangchan (Vientiane) och Xièng Khouang, som USAs flygvapen kallade LS20A, medan Air America kallade det Alternate. The Ravens kallade platsen Shangri-La, och från denna flygplats – som var en av de mest trafikerade i hela Sydostasien – flög de 580 994 uppdrag under 9 år. Long Chen finns inte på någon karta, trots att denna bas faktiskt var Laos andra stad efter Viangchan under denna tid.

Long Chen

The Ravens och Air Americas flygplan parkerade på Long Chen

Tony Poe gillade att vara ökänd och gav gärna intervjuer efter att ha pensionerats från CIA 1975. Till hans bravader hör att kasta ner avhuggna huvuden från lågsniffande flygplan för att sätta skräck i fienden. (”I only did it twice”) och att skicka paket med avskurna öron till USA:s ambassad för att bevisa hur effektiva man var, och många kommunister man dödat.

Hur kommunistiska öron skulle skilja sig från vanliga öron är oklart, och det sägs att när han en dag träffade på en pojke utan öron i en by, och frågade varför pojken inte hade några öron, så fick han till svar att hans pappa hade skurit av dem för belöningen på 5 000 kip.

”It really pissed me off!”

Tony Poes metoder ansågs osunda, och hans överordnade kunde inte kontrollera honom, så han flyttades till Thailand 1970, där han fortsatte att träna grupper av hmong, som sedan sändes tillbaka till Laos.

Reunion at Lucy's Tiger Den, Patpong Road, Bangkok 1984. Tony Poe i bakgrunden till höger.

Inte skickade CIA ut någon för att mörda Tony Poe! Tvärtom belönades han med CIA:s högsta utmärkelse silverstjärnan – två gånger! – och när han dog i juli 2003 läste jag detta i Bangkok Post – jag har kvar det nu gulnade klippet.

”Anthony A. Poshepny, a decorated former CIA official who collected enemy ears, dropped decapitated human heads from the air on to communists and stuck heads on spikes, was buried on Saturday in California after waging failed secret wars in Indonesia, Tibet and Laos.

‘The posting of decapitated heads obviously sent a powerful message, especially to the North Vietnamese troops seeking to invade the homelands of the Hmong and Lao people,’ said Philip Smith, executive director of the Washington-based Center for Public Policy Analysis, in an email interview after Poshepny’s death on June 27.

‘He successfully fought terror with terror. He strove to instill courage and respect in the tribal and indigenious forces that he recruited and trained as well as fear in the enemy.

In the post-Sept 11^th security environment, fearless men like Tony ‘Poe’ are what America needs to combat and counter terrorism and the new unconventional threat that America faces from abroad in exotic and uncharted lands,’ Mr Smith said...”

“An act of madness or despair…”

Det är precis 100 år sedan Joseph Conrads The Secret Agent publicerades. Jag kom att tänka på det när ett nytt försök till en bombattack genom diverse tillfälligheter avstyrdes när Gordon Brown tillträdde sitt ämbete.

Alla som läst boken vet att det inte är en sådan där James Bond-historia, utan en bok som handlar om ett terroristattentat i London, utfört av anarkister. Men boken är ändå mycket aktuell på många sätt!

Under de hundra år som gått sedan den skrevs har ju Europas olika hörn hemsökts av terroristgrupper av mycket varierande ideologier: anarkister, separatister, unionister, IRA, röda brigader och högerextremister, och nu i detta nya millennium islamiska terrorister. Och man kan kanske tycka att dessa grupper har få saker gemensamt, men när man läser Conrad inser man att de kanske inte är så olika trots allt!

När nu en grupp män kört en bil in i entrén till Glasgows flygplats och satt eld på sig själva och bilen, ser det ju ut som ett spontant och mycket slarvigt försök att ”göra något” som ersättning för den komplicerade bomb som desarmerades på Haymarket, kom jag att tänka på Conrads slutrader:

”And the incorruptible Professor walked, too, averting his eyes from the odious multitude of mankind. He had no future. He disdained it. He was a force. His thoughts caressed the images of ruin and destruction. He walked frail, insignificant, shabby, miserable and terrible in the simplicity of his idea calling madness and despair to the regeneration of the world. Nobody looked at him. He passed on unsuspected and deadly, like a pest in the street full of men.”

_________________________

Om "flaskpost" m.m.

När jag satt här och pillade med att sätta upp min nya blogg, slog det mig att jag inte vet vad flaskpost heter på engelska. Och eftersom jag har många bra ordböcker installerade på min dator tog det mig inte många klick att konstatera att ordet saknas!

Det är alltså så som det brukar vara när det fattas ett ord: man måste ersätta det med en beskrivning – i detta fall a message enclosed in a bottle, enligt Norstedts stora svensk-engelska ordbok. Jag blev nyfiken och kollade genast också flaskskepp, eftersom jag upplever det som något typiskt engelskt – och visst, ordboken ger mig en annan beskrivning: ship in a bottle.

Dessa är bara två exempel på hur frustrerande det kan vara med ordböcker – när det är tomt i huvudet är det alltför ofta därför att det är tomt också i ordboken!

Jag skrev om det för fem år sedan i min dagbok, och när jag kollar upp det (den 6 juni 2002) finner jag denna passage:

Two years have passed since I abandoned my native language – or maybe the language walked out on me – I’m not certain what really happened, because it was not a conscious decision; I was unaware of it at the time, and noticed it only when reading my notes a few months later.

It’s not entirely uncomplicated: the English language is very flexible and easy to use; it’s said to be extremely rich in words – at least the experts say so – but on the other hand it lacks a number of simple words that I am used to.

The first example they teach the kids at school in Sweden when they start to learn English is that there are no English words for morfar, farmor, etc – just the general grandfather, grandmother, and descriptions like maternal grandfather. For svärmor, you have to use the rather clumsy: mother-in-law, and svärmorsdröm is consequently translated he’s every mother-in-law’s dream. And since I was raised within a church I’m very much aware of the lack of distinction in English language (as well as in Latin, actually!) between fred and frid (peace). (Swedish language on the other hand doesn’t know the difference between being alone and being lonely.)

But there are many other simple words missing in English – nouns, adjectives as well as verbs – like plåt, dunge, dygn, avig, gorma, blunda, etc, where you also have to resort to descriptions: sheet metal, group of trees, day and night, or 24 hour period, turned inside out, scream and shout, close ones eyes, etc. The worst example I have stumbled upon, is the Swedish word raggare, which my dictionary for want of an English equivalent translates member of a gang of youths who ride about in cars!

It’s surprising, but when I find myself in want of a word and try to look it up in a dictionary, I often find that there is no such English word as the one I’m looking for, and that one has to resort to a description:

The good Swedish compound word nedsupen is translated completely ruined by alcohol in my dictionary; stamlokus is translated favourite restaurant – and it’s certainly not the same thing! Mungipa is of course corner of one’s mouth, and ögonvrå, corner of one’s eye; en snorkråka is a piece of snot, and mördarband is a gang of murderers; en skengalen häst, is a horse inclined to bolt.

Many other Swedish compound words you’ll also have to replace with descriptions, like mörbulta – beat black and blue. (In Sweden we beat people yellow and blue of course, and I suppose it’s got something to do with national colours, but it’s not the same as the Swedish expression mörbulta which literally means pound until tender.) Bakvänd is in my dictionary awkwardly translated the wrong way round; synpunkt, of course, point of view; utsiktspunkt – point from which there is a view; miljonaffär – transaction involving millions; halvtimme – half an hour, and nuläge is translated as things are at present.

Beside a number of missing words and expressions, I think that the ease, with which we may create compound words in Swedish, is the one thing I miss in the English language, which doesn’t lend itself to that kind of constructions as easily.

Joseph Conrad wrote in the Author’s Note in A Personal Record:


I’m not Joseph Conrad, and I even if English has been my everyday language for many years, I have never actually lived in an English-speaking country. And yet, the English language has grown on me over a period of 30 years or so, but I can’t say that I share Conrad’s enthusiasm for it. It’s an indispensable tool for everyone in our time – how could you possibly do without it? – and by now it is my language. That’s all!
_____________________________

Nu har jag I alla fall startat en blogg på svenska! Riktigt varför vet jag inte, men det är väl detta med bredbandet antar jag: jag började läsa Svenska Dagbladet på nätet för några månader sedan och tittar in på en del svenska bloggar… Min startsida är bangkokpost.com – man måste ju hålla kontakten med vad som händer på hemmaplan (home ground)! – och sedan läser jag SvD – understreckarna är ju fortfarande ofta läsvärda!

DN gitter jag inte läsa!
______________________________

Resans början

Det insiktsfulla citatet ovan är, som väl de flesta genast inser, från inledningen till Heart of Darkness. Jag tyckte att det var lämpligt att fundera över det lite, när jag nu bestämt mig för att blogga lite på svenska. Dels därför att den lilla boken varit min följeslagare genom livet – jag har haft den i otaliga exemplar som jag förlorat på olika sätt under resans gång! – och jag hade den också med mig i bagaget när jag lämnade Sverige för Sydostasien för första gången 1973.

Vad jag menar är, kort sagt, att även när man skriver om något sådant som litteratur eller arkitektur, så kan man inte undvika att åtminstone indirekt skriva om sig själv. Skriver man om politik, filosofi, eller resor och egna upplevelser, är det helt omöjligt.

Bilden ovan är den första jag tog när jag gav mig ut på min allra första långa resa.

Det är en vintermorgon över Östersjön, och det gamla Metropolitanplanet har just lyft från Visby. Nere på marken var det mörkt, kallt, och regnigt, men när vi tagit oss genom molntäcket, möttes vi av denna strålande soluppgång!

Planets destination var Bromma, och mina medresenärer var väl mest pendlare på väg till Stockholm. Men för mig var det den första delsträckan på väg till Sydostasien, och jag tyckte väl på något vis, där jag satt bland de sömniga pendlarna, att jag satt och höll på en stor hemlighet…

För mig var detta början till det stora äventyret – inte bussen till jobbet!

Jag var 23 år gammal, och jag hade aldrig ens träffat någon som varit i den del av världen jag nu var på väg till!

Den något bleknade bilden har överlevt i min mammas fotoalbum. Jag hoppas att den kan förmedla något av den frihetskänsla jag upplevde denna vintermorgon!

_____________________________________