Åsnans präster

Med tiden bli klotter kulturhistoria, och när vi nu fick Lars Vilks rondellhundar i repris överallt, och mordkomplotterna dyker upp allt tätare om man ska tro medierna, kom jag att tänka på det gamla klottret nära Palatinen i Rom, som visar Jesus som åsna på ett kors. Det klottret är från 100-talet, och texten på grekiska säger ”Alexamenos dyrkar Gud”.

Det tog mig inte lång stund att hitta bilden på nätet. Jag gjorde en sökning på ”asinarius sacerdotis”, och hamnade föga överraskande i en avhandling om Tertullianus och den kristna kyrkan i Nordafrika på 200-talet...

Om någon undrar över sökorden, så är de hämtade från ”Apologeticus”, som jag läste för ungefär 25 år sedan, då de där orden satte sig i minnet. Jag tyckte Tertullianus kommentar till klottret var intressant. Han skrek inte ”hädelse” och ropade inte på bestraffningar – eller på att klottret skulle avlägsnas. ”Vi tyckte det var roligt!” skriver han.

I Apologeticus argumenterar han för att kristendomen ska legaliseras och jämställas med andra religioner inom Romarriket. Tertullianus skrev boken år 197. Han var den förste av kyrkofäderna som skrev på latin i stället för grekiska, och han har myntat begrepp som är självklara för oss idag – till exempel Gamla och Nya Testamentet för de historiska epokerna, vilket sedan kom att appliceras på Bibelns böcker från respektive epoker.

Kyrkofadern Tertullianus, 160 - 220.

Idag har vi svårt att tänka oss en kristen kyrka där Bibeln ännu inte existerar, men det var inte förrän på det tredje konciliet i Karthago i augusti år 397 som beslutet om den kristna kyrkans kanon togs efter omfattande diskussioner – något som kristna fundamentalister idag kanske borde reflektera över.

Nordafrika var ett betydelsefullt område för kyrkan under de första århundradena. Tertullianus var – liksom Augustinus – berber. Augustinus, som levde två hundra år senare, har kommit att överskugga Tertullianus, som blev en ”icke-person” inom kyrkan, sedan han anslutit sig till montanismen – ett slags tidig pingströrelse.

Se där vilka funderingar som kan växa kring lite klotter!

Tecken i skyn

”Århundradets solförmörkelse”, sa BBC och andra nyhetsmedier, och gav den stort utrymme, trots att den bara var synlig i Asien. BBC rapporterade från ombord på ett flygplan över Indien, där rika indier köpt sig parkettplats ovanför monsunens tjocka molntäcke. Och jag, som satt i ett soligt London där solförmörkelsen bara kunde ses på teve, påmindes om den solförmörkelse som inträffade i Sverige för 55 år sedan. Det är ett av mina tidigaste minnen, och jag var precis på dagen 4½ år gammal.

Det hände inte mycket i vår lilla by i Lappland, och detta med solförmörkelsen var en stor händelse! Vi barn var förvarnade, men visste nog inte riktigt hur vi skulle uppfatta det hela. Själv var jag fullt upptagen med att leka med grodyngel som jag fångat och hade i en glasburk med vatten från bäcken, som flöt förbi tomten precis utanför staketet på den södra sidan av huset. 日蚀, 嘉峪关, 甘肃, 中华人民共和国, 2008年8月1日
Förra årets solförmörkelse i Jiāyù Guān, Gānsù, den västra änden av kinesiska muren.

Så blev det mörkt – eller nästan. Först var det bara som om solen gått i moln, men snart blev det halvmörkt, och jag övergav mina grodyngel, och sökte mig till tryggheten av föräldrarnas sällskap på framsidan av huset, där några av byns vuxna hade samlats. Just den här dagen var det kanske inte någon särskilt bra strategi, för de vuxna hade inte samlats bara för att bevittna ett naturfenomen – de försökte också utreda betydelsen av denna extraordinära händelse.

- Det står i Uppenbarelseboken, att i den yttersta tiden ska solen vändas i mörker och månen i blod, började tant Hanna.

Det är i Apostlagärningarna, som citerar Joel, rättade pappa henne. I Uppenbarelseboken står det ’svart som en sorgdräkt’. Det är det sjätte inseglet.

- Och stjärnorna ska falla ner från himlen, står det också, och det föregås av en jordbävning, fortsatte tant Hanna, som inte stod att hejda.

Jag rös. Solen hade tagit med sig den lilla värme som funnits, när den övergav oss, och våra framtidsutsikter var mer skrämmande än inspirerande, vad än de vuxna ansåg. Att Jesus skulle komma och hämta oss alla hjälpte inte alls upp det hela – jag ville ju bara att allt skulle vara som vanligt!
Solen var strax tillbaka, men samtalet om tecknen i skyn fortsatte, och jag lyssnade uppmärksamt.

Farbror Henrik nämnde något om norrsken. Norrskenet var en knepig fråga, för det stod ju ingenting om det i Bibeln. Pappa var mycket försiktig, och ville för ovanlighetens skull inte uttala någon bestämd uppfattning. Men mamma bidrog med en målande beskrivning om ett tillfälle när norrskenet hade varit alldeles blodrött, och synts ända ned till Sydeuropa.

Något måste det ju betyda, tyckte man. Frågan var bara vad?

Efter en stund skingrades gruppen, och jag återvände till mina grodyngel.

Men det var inte roligt längre! På något sätt tycktes skuggan hänga kvar över oss, och den fortsatte att hänga kvar över mig genom hela min barndom. Även norrskenet, som ju var ett strålande fenomen som återkom under kalla nätter varje vinter, hade fått något ödesdigert och olycksbådande över sig.


Nu har jag inte sett norrsken på 40 år eller så, och något rött norrsken har jag aldrig någonsin sett. Det var därför först med häpnad och sedan med ett igenkännande småleende, som jag stötte på det där röda norrskenet igen för några månader sedan – i en bok, förstås!

Det var i Stalin – The Court of the Red Tsar, Simon Sebag Montefiores mycket läsvärda bok om Stalin, och sammanhanget var inget mindre än Hitlers order om angreppet på Sovjetunionen – och det är den enda uppgift jag någonsin sett, som bekräftar mammas berättelse från den där dagen för 55 år sedan.

Hitler hade just gett sin order, och när mötesdeltagarna kom ut på gårdsplanen efteråt, såg de detta märkliga, blodröda norrsken.

Nu minns jag inte vem av de nazistiska höjdarna det var som gjorde kopplingen mellan det röda norrskenet och Operation Barbarossa: ”Det kommer att bli mycket blod!” Men för nazisterna, som hade djupa rötter i ockultism och varjehanda vidskepelse, var den kommentaren inte ett dugg anmärkningsvärd!

Kyrkans inställning till tecken i skyn har varit vacklande genom historien. Den katolska kyrkan tar entydigt avstånd från astrologi och divination, även om praktiken tidvis har varit en annan. I princip blev man exkommunicerad om man sysslade med astrologi, men kyrkans avståndstagande berodde ursprungligen inte på att astrologi var falsk kunskap, utan på att ockult kunskap förknippades med djävulen och alltså inte var förenlig med kristen praktik. Konstantin den store förbjöd astrologin, men under renässansen kom den tillbaka via arabiska och judiska influenser och blev en allmän referensram som kom att överskugga både religion och vetenskap.

Frågan förblir ändå något komplicerad, eftersom berättelsen om Jesu födelse tycks bekräfta detta med att läsa i stjärnorna. De där magerna som kom till Jesusbarnet hade ju följt en stjärna enligt Matteusevangeliet.

Magerna, förresten – zoroastriska präster från Persien, alltså. I den svenska översättningen från 1917, som jag vuxit upp med, kallas de ”vise män”, och i den nya översättningen har de helt enkelt blivit ”stjärntydare”. De var kanske både det ena och det andra, men i den grekiska texten står det faktiskt μάγοι och ingenting annat.

Där blir det givetvis lätt besvärligt för de bokstavstroende, för om stjärnan dök upp på himlen vid Jesu födelse, och magerna red från Persien till Jerusalem och Betlehem som Matteus säger, så måste ju Jesus och hans föräldrar rimligen ha bott väldigt länge i det där stallet i Betlehem. Inte vet jag! Kanske hade magerna tillgång till en flygande matta?

Men, skämt åsido: i den hellenistiska omgivning där Matteusevangeliet tillkommit, var detta med astrologi en allmänt accepterad vetenskap, och det är i det sammanhanget man ska se detta med stjärnan. Stjärnan är en bisak: att låta naturen indikera att Jessus är mer än en vanlig pojke var ett vanligt berättargrepp. Poängen i berättelsen är i stället magerna, som alltså fortfarande inte får vara med i den svenska översättningen.

Detta, att zoroastriska präster – hedningar – finner Jesusbarnet och faller ned och tillber honom, är berättelsens poäng!

Berättelsernas värld

Att idag försöka beskriva den värld som var min som femåring vid mitten av femtiotalet är nog omöjligt! Vårt liv har förändrats så fullkomligt under de femtio år som gått, att jag tvivlar på att mina barn kan uppleva detta som något annat än en saga.

Nu bodde vi ju inte i Stockholm eller Göteborg, utan i en mycket liten by i södra Lapplands skogsland, och även i denna isolerade miljö var nog vårt hem ett av de allra mest isolerade. Vi hade telefon – en sån där svart sak med vev på sidan – som kopplades upp manuellt via en växel i en grannby. Vårt nummer var ”4”. Någon radio hade vi inte, och TV fanns inte ens som begrepp i vår värld – för att inte tala om datorer och Internet, förstås! Men jag visste vad en radio var, eftersom morfar hade en sådan där hemlighetsfull pratande låda, med ett lysande grönt öga. (Jag minns den där mässande rösten som läste väderleksrapporten.)

Det fanns tidningar, men de intresserade mig inte ännu. Några sagoböcker kommer jag inte ihåg, och jag tvivlar på att vi hade några sådana. De fåtaliga barnböcker som förekom, innehöll berättelser ur Bibeln. Jag kommer ihåg en sådan bok. Den hette ”Pojken i templet” och var en illustrerad återberättelse av historien om Samuel i Första Samuelsbokens 3 kapitel.

Samuel var akolyt i templet under profeten Eli, och det berättas att han väcktes av att Gud kallade på honom på natten. Pojken trodde att det var Eli som ropade på honom, så han inställde sig hos profeten, som sa till honom att han inte hade kallat på honom, utan att han skulle gå tillbaka och lägga sig. Historien upprepar sig, och profeten inser, när pojken kommer till honom för tredje gången och säger: ”Här är jag, du ropade ju på mig!” att det är Gud själv som kallar på pojken. Profeten skickar tillbaka pojken igen, och säger till honom att om han hör rösten igen, så ska han svara: ”Tala Herre; din tjänare hör!”

Fortsättningen av berättelsen intresserade mig inte! Men vi bodde ju på sätt och vis också i ett ”tempel” - även om det var ett enkelt kapell byggt av trä och målat med Falu rödfärg - och jag var en liten pojke som inte kunde låta bli att göra vissa kopplingar. Kunde man bli väckt av Gud på natten? Jag gjorde mig beredd, och memorerade vad man skulle svara.

Men Gud lät mig givetvis sova ostört genom hela min barndom…

I min barndomsvärld fanns inte många bilder. De flesta hemmen i byn hade nog det där trycket med Jesus som sitter på berget och ser ut över Jerusalem. Och så den obligatoriska bilden av skyddsängeln som följer med några små barn i utsatta situationer. Den fanns i olika varianter, och den med bron som saknar en planka hörde till de vanligaste.

Och så fanns ju Dorés bibel.

Mitt förhållande till Dorés bibel går så långt tillbaka som jag kan minnas. Jag tröttnade aldrig på att titta på de otaliga etsningarna. Väldigt många var otäcka, men det fanns bara en som jag inte ville se! Jag hade sett den en gång, och ville inte se den igen.

Det var bilden av barnamorden i Betlehem. Jag visste ju att den kom strax efter bilden av Jesu födelse, så när jag kommit till den, kikade jag försiktigt på nedre hörnet av följande bilder, tills jag hittade den där otäcka bilden – och vände två blad!

Det var särskilt den här detaljen med barnen som spetsas på svärden, som jag tyckte var outhärdlig! Men också den nedre delen av bilden, där mödrarna försöker skydda sina barn med sina egna kroppar, tycket jag var hemsk. (Hela bilden finns här.)

Inte ens bilden av döden till häst, med hela följet kunde tävla med den i otäckhet!

Frågan om "fiktion" och "verklighet" fanns inte, men "tid" och "rum" fanns; dvs. jag visste att vissa händelser inträffat på en annan plats än där jag befann mig, och att de otäcka händelserna som skildrades i Bibeln hade inträffat för länge sedan - även om Bibeln också innehöll bilder av sådant som skulle komma att ske i framtiden.

För mig blev detta en del av berättelsernas värld. Den låg i huvudsak bortanför horisonten och utanför min personliga erfarenhet, och den innefattade platser jag hört talas om - som Afrika - och dit ville jag resa!

_________________________________________

Nya syndafloden

När den anglikanske biskopen av Carlisle nyligen uttalade sig om översvämningarna i norra England, gav han sig ut på djupt vatten kan det nog tyckas – åtminstone teologiskt sett!

Han menar att översvämningarna var ett syndastraff – inte bara i bildlig mening, som en konsekvens av vår ohållbara livsstil och allmänna försummelser på miljöområdet – det skulle snarast ha varit politiskt korrekt och knappast fått någon att höja ögonbrynet!

Nej, biskopen var mer precis: översvämningarna var ett uttryck för Guds missnöje med oss människor, och inte bara i miljöfrågor: han nämnde särskilt det moraliska förfallet som det tar sig uttryck i toleransen av homosexuella…

Nu är han ju dessvärre långt ifrån ensam på sin kant i frågan om homosexualitet, men det som gör hans uttalande så exceptionellt är den gudsbild han ger uttryck för. Han ger heller ingen förklaring till varför Gud valt att dränka just hans stad upprepade gånger, medan London t.ex. konsekvent skonas från extremt väder...

Alla känner vi ju till berättelsen om Noa och arken. Det är en historia – grym som en barnsaga, som berättar om hur Gud i sin besvikelse över människorna bestämmer sig för att dränka hela skiten och börja om från början – eller nästan! Noa och hans familj och alla djuren skulle nog ändå duga till en ny start!

Men regnbågen då, och förbundet med jorden?

“And it shall come to pass, when I bring a cloud over the earth, that the bow shall be seen in the cloud:
And I will remember my covenant, which is between me and you and every living creature of all flesh; and the waters shall no more become a flood to destroy all flesh.”

Möjligen menar biskopen att Gud på gamla dar blivit tankspridd och inte längre kommer ihåg regnbågens betydelse?

I den tusen år äldre versionen av berättelsen i Gilgamesh-eposet däremot, där Noas motsvarighet heter Utnapishtim, är den stora floden inte en syndaflod. I stället orsakas den av en tvist mellan gudarna.

I mina öron låter det som en bättre förklaring!

(Citatet är från 1 Mos. 9:14-15 – King James Version.)

Väderkommentarer från de svenska biskoparna saknas mig veteligen fortfarande!