Hjältar, helgon, martyrer - III

Om man korsar Victoria Street från Westminster Abbey, hamnar man på Parliament Square, och i någon mening kan det kanske tyckas att man också byter det andliga perspektivet mot det världsliga eller politiska, även om de överlappar. Här står nämligen hjältarna på rad kring en fyrkantig gräsmatta – en lång rad gubbar av mycket varierande ursprung. Och de har alla det gemensamt, att de är politiker.

Nu är ju detta med att vara hjälte inte heller alldeles enkelt. Hjälteglorian bleknar med tiden, och vissa hjältar förvandlas till skurkar i ett längre historiskt perspektiv. Andra glöms helt enkelt bort. Hur många kommer idag ihåg Sir George Peel eller den 14e earlen av Derby, bara för att nämna två av dem som står staty här?

Om man utgår från medias språkbruk, så finns det idag två kategorier av hjältar. Ordet används numera för brittiska soldater som dödats i Irak eller Afghanistan. ”De dog för sitt land”, sägs det.

I vilken mening en brittisk soldat som dödats i Irak kan sägas ha dött för sitt land förklaras aldrig. Men den där grumliga soppan på religion och patriotism har nog också ett rejält inslag av nostalgi för imperiet. Tanken på martyrskap finns givetvis också i bakgrunden.

Den andra kategorin som kallas hjältar är givetvis idrottsmännen, och guldmedaljörerna från OS i Beijing fick sina OBE och MBE av drottningen nyligen.

För den som inte är britt är det givetvis rätt komiskt. Att dubbas till riddare och bli medlem av the Order of the British Empire långt efter att imperiet förlorats, är bara ytterligare ett exempel på hur man lever i det förgångna.

Det senaste tillskottet på Parliament Square är Nelson Mandela. Han står i sydvästra hörnet närmast Westminster Abbey. När statyn avtäckts hörde jag en konstkritiker säga att det ser ut som han visar hur stor fisk han fått, men gesten är ju typisk för Mandela. ”Mandela är inte felfri”, sa Desmond Tutu i ett tv-program nyligen. ”Man kan kritisera honom för hans dåliga smak när det gäller skjortor!”’

För mig som minns rättegången och livstidsdomen för ”sabotage, förräderi, och konspiration att begå våldshandlingar” 1964, är det med en känsla av förundran jag passerar den där statyn, och jag kan inte låta bli att tänka att han idag skulle stämplas som terrorist. I stället ser vi världens ledare köa för att bli fotograferade tillsammans med Mandela. Historien har verkligen sina ironier!

Diagonalt över gräsmattan, i hörnet närmast parlamentet, står Winston Churchill (bilden överst). Det är i mitt tycke den konstnärligt bästa statyn. Som nationalhjälte är han fortfarande sakrosankt – eller näst intill. Jag återkommer till honom i ett senare inlägg.

Promenerar man vidare några kvarter norrut till Trafalgar Square, står Lord Nelson på en absurd femtio meter hög pelare. Det är som om man försökt lyfta upp honom till himlen. Hans hjältestatus i döden är säkrat – Napoleonkrigen kommer knappast att bli kontroversiella. Men i livet var han socialt utfryst pga. sitt skandalösa, mångåriga förhållande med lady Hamilton, som han fick två döttrar med. När Sir William Hamilton dog 1803, flyttade Nelson ihop med Emma Hamilton, trots att han fortfarande var gift. Det var givetvis ett monumentalt etikettsbrott i det tidiga 1800-talet.

Nelson har hamnat i dåligt sällskap. Till höger om Nelson står Major General Sir Henry Havelock. Han är en sådan där hjälte som man blundar för idag – en riktig imperialistisk krigare, som slogs för imperiet i Persien, Afghanistan och Indien. Texten på sockeln nämner ”kampanjen i Indien 1857”.

Vem som ska betraktas som hjälte kan vi nog inte enas om idag. Jag vågar ändå profetera att Tony Blair aldrig kommer att stå staty på Parliament Square.

Närmast parlamentet pågår fortfarande den demonstration mot Irakkriget som han försökte få bort med hjälp av lagstiftning. Han smugglade lagen genom parlamentet som ett tillägg till the Serious Organized Crime Bill. Men laglorderna beslutade att lagen inte kunde tillämpas retroaktivt, så demonstrationen fortsätter.

Den har snart pågått i sex år nu!

Mandelastatyn syns i högra kanten av bilden, som jag tog den 3 februari.

Hjältar, helgon, martyrer - II

Hjälte, helgon eller martyr – de tre begreppen överlappar, och det finns ingen enighet om hur de definieras ens bland dem som på papperet har samma tro. Helgonen är otaliga enligt katolska kyrkan, och det är bara en bråkdel som får officiellt erkännande. Jag minns min förvåning när jag träffade en katolsk präst för många år sedan, och han berättade att han brukade be till sin mor. ”Hon är ett helgon”, sa han - och jag tänkte på kulten av förfäderna i Afrika och Kina.

Helgon finner man inom de flesta religioner, även om termen vanligen förknippas med kristendomen. Några hävdar att shiiternas imamer inte kan kallas ”helgon”, men om man ser till deras funktion tycker jag att det är berättigat: man ber till dem, vallfärdar till deras gravar, och förväntar sig mirakler från dem.

Främst bland dessa helgon är givetvis Ali, Muhammeds kusin och svärson, den fjärde kalifen, som var gift med Muhammeds dotter Fatimah. Hans grav i Najaf – som han delar med Adam on Noa enligt shiitisk tro – drar enorma pilgrimsskaror.

Bilden överst visar en grupp shiitiska helgon, med Ali i centrum. På bilderna nedanför ser vi pilgrimer som ber vid Alis grav, och en exteriörbild från samma moské i Najaf.

Martyrskapet har kommit i vanrykte genom att dagens militanta islamister lagt beslag på begreppet, och delvis gett det en ny innebörd. De klassiska kristna martyrerna var inte främmande för att välkomna döden och martyrskapet, men det innebar inte att man ville ta med sig så många som möjligt i döden. Deras attityd var ju den motsatta: de var ytterst angelägna om att kristendomens fiender skulle få en chans att omvända sig.

Den moderna västerlänningen finner fromhet besvärande, och att dö för sin tro betraktas nog av dagens kristna snarast som ett uttryck för osund fanatism. Andligheten delegerar man företrädesvis åt någon österländsk guru, som får vara andlig å våra vägnar, på lagom avstånd, och utan krav. Påven Johannes Paulus II sade vid något tillfälle, att också de kristna lever som om Gud inte finns, och det var nog en ganska träffande iakttagelse.

Vad kan ett begrepp som ”helighet” betyda idag? Vad ska vi ha helgonen till? Ställer de inte bara till det i de teologiska byggnadsverken? undrar Björn Nilsson i en kommentar till mitt förra inlägg..

Och visst är det så – men det är kanske just det som är poängen! Kyrkan behöver ständiga utmaningar inifrån om den ska behålla någon relevans, och flera av de mest kända helgonen har bara med en hårsmån undgått att dömas för heresi i sin livstid, bara för att bli helgonförklarade efter sin död. Thomas Aquinas dog tre år innan tolv av hans idéer fördömdes av Parisuniversitetet, som var den högsta auktoriteten i teologiska frågor vid denna tid. Hade han varit i livet skulle detta oundvikligen ha lett till en kättarprocess. Nu blev han i stället kanoniserad knappt femtio år efter sin död (1323), och doctor ecclesiae 1567.

Nu är det ju inte bara inom islam som martyrskapet blivit en politisk metod. Nationalismen tenderar alltid att sudda ut gränslinjen mellan religiös tro och patriotism, och alla känner väl till Japans kamikazepiloter.

På bilden ser vi barmhärtighetens gudinna Kannon över en scen där kamikazeflygare attackerar amerikanska skepp.

Och här lyfter änglarna den döde flygaren till himlen.

______________________________________________

Hjältar, helgon, martyrer - I

En dag som denna kan det ju tyckas att det är mer än en tillfällighet att Charles Dickens Great Expectations följer med som bilaga till Daily Mail. Scenerna från Washington, och de ändlöst babblande kommentatorerna på de olika tv-kanalerna kan ju få också den mest skeptiske att undra om inte ett mirakel är på gång!

Men det var Luc Bessons film om Jeanne d’Arc från 1999, som när den visades på någon tv-kanal för en tid sedan, fick mig att fundera lite över begrepp som hjältar och martyrer.

Det är en mycket märklig film, som framställer den unga flickan som en galen kvinna, som går omkring och skriker.
Luc Besson valde att ge rollen till sin dåvarande hustru Milla Jovovich, och hon är inget mindre än en katastrof! Och Bessons behov av att skända "Jungfrun av Orléans" får honom att driva denna idé om hennes galenskap långt över gränsen för det trovärdiga. Historien faller fullständigt platt till marken, eftersom man omöjligt kan tro att någon armé skulle ha följt en sådan skrikande toka!

Jeanne d’Arc var ju faktiskt bara en tonårsflicka, och om hon inspirerade franska soldater till stordåd, så måste de ha varit helt andra egenskaper hon visade prov på. Den undsättningsaktion hon inspirerare, som lyckades bryta engelsmännens belägring av Orléans, blev ju vändpunkten, och början till slutet av Hundraårskriget.

Engelsmännen och deras allierade brände henne på bål som ”kättare" den 30 maj 1431 – två år efter händelserna i Orléans. Hon var då troligen 19 år gammal

År 1456 förklarades domen mot Jeanne d’Arc ogiltig efter en postum process, auktoriserad av påven Callixtus III, och hon förklarades vara ”martyr”. Hon helgonförklarades 1920 av påven Benedictus XV.

De av oss som besökte London på sjuttiotalet, minns säkert Westminster Abbeys dramatiska, svarta fasad. Efter det 25-åriga renoveringsprojektet, när århundradens sotlager avlägsnades, har tornen nu kommit att framstå som nästan vita när solen lyser. De lägre delarna av fasaden som är från 1500-talet, varierar kraftigt i färg från sandbeige till ljusgrått, och det fanns en del missnöje med rengöringsarbetet. Somliga föredrog den sotsvarta varianten.

På västfasadens nedre, gotiska del fanns tjugo nischer, uppenbart avsedda för helgonbilder, vika aldrig hade fyllts, och vid renoveringen beslutade man sig för att till sist göra fasaden komplett och fylla dem.

Men den anglikanska kyrkan har ett något ambivalent förhållande till helgonen, och de sex nischer som omger det stora fönstret högt upp på fasaden har enligt den officiella beskrivningen fyllts med ”konventionella helgonbilder” utan närmare specifikation. I nischerna på ömse sidor om porten har man placerat fyra allegoriska figurer som representerar ”sanning, rättvisa, barmhärtighet och fred”.

Så återstod till sist de tio nischerna omedelbart ovanför porten, och här placerade man för tio år sedan bilder av tio ”nittonhundratalsmartyrer”, för, säger man, 1900-talet är det århundrade som sett fler kristna martyrer än någon annan period.

Vad man baserar detta påstående på vet jag inte, men det må vara hur det vill med det! Hur man definierar en kristen martyr är inte heller klart. Att de måste vara kristna och att de har dödats under olika omständigheter är klart, men om de likt de klassiska martyrerna dödats därför att de var kristna kan däremot diskuteras i de flesta av fallen.

Samlingen är överraskande, och omfattar ”superkändisar” som Martin Luther King Jr., Dietrich Bonhoeffer, Maximilian Kolbe och Oscar Romero, men också sex mer eller mindre okända martyrer från olika delar av världen. Och eftersom man valt att inte presentera dem på sin webbsida, så ska jag berätta vilka de är. De ansvariga i Westminster Abbey har uppenbarligen inte insett att Internet inte är detsamma som ett lokalt församlingsblad, och att alla besökare på deras webbsida inte kan titta in i deras bokhandel för att skaffa den informationen, vilket man uppmanas att göra!

Om vi tar kändisarna först, så har vi Martin Luther King Jr, femte från vänster. Han behöver givetvis ingen presentation, men man kan konstatera att vi vet ytterst lite om omständigheterna kring hans död. Den man som officiellt utpekades som hans mördare – James Earl Ray – ställdes aldrig inför rätta, och det är minst sagt tveksamt om han var skyldig. Även jag, som normalt inte imponeras av spekulativa konspirationsteorier, tycker nog att han snarare ser ut som en alltför lämplig syndabock.

Längst till vänster, Maximilian Kolbe – den polske franciskanerprästen som skickades till Auschwitz för att han hjälpt judar att fly undan nazisterna. Han är mest känd för att frivilligt ha tagit platsen för en av de tio män som skulle låsas in i en cell och svältas ihjäl som repressalie för att en man lyckats fly 1941. Han kanoniserades av Johannes Paulus II 1981.

Fyra från höger står Dietrich Bonhoeffer, luthersk präst och motståndsman. Han hörde till en krets av motståndsmän som arbetade inom den militära underrättelsetjänsten, och hade direkt koppling till ett av attentatsförsöken mot Hitler. Avrättad av nazisterna den 9 april 1945. (Här har Hollywood missat ämnet för en fantastisk film!)

Janani Luwum var anglikansk ärkebiskop i Uganda. Han protesterade mot Idi Amins skräckvälde, och dödades 1976.

Storfurstinnan Elizabeth var drottning Victorias barnbarn och gifte sig med tsar Alexander II:s femte son Sergei Alexandrovich. Efter att hennes man mödats grundade hon något slags kommunitet för kvinnor – informationen är vag! – och när bolsjevikerna tog makten mördades hon tillsammans med andra medlemmar av tsarfamiljen. Hon betraktas som helgon i rysk-ortodoxa kyrkan.

Oscar Romero, katolsk ärkebiskop av San Salvador. Han var en ganska konservativ biskop, men anklagades likafullt för att alliera kyrkan med revolutionärer. Han mördades medan han celebrerade mässan den 24 mars 1980. Varför han här inte fått mitra på huvudet, vilket ju är normalt i detta sammanhang, förstår jag inte!

Lucian Tapiedi, papuansk kristen, mördad 1942 – sannolikt för sin lojalitet med kristna missionärer.

Esther John. En pakistansk kvinna som döpts som kristen, och ivrigt ägnade sig åt missionerande. Hon dödades under ouppklarade omständigheter 1960.

Wang Zhiming. Ett av kulturrevolutionens många offer. Avrättad inför 10 000 åskådare den 29 december 1973.

Manche Masemola var en 16-årig flicka i Sydafrika som sägs ha dödats av sina föräldrar 1928, därför att hon ville bli kristen. Det sätt hon här avbildats på får väl sägas vara något ovanligt, om man beaktar sammanhanget.

Tankar en röd fredag

Gårdagens manifestationer för Burma på olika platser jorden runt visar hur dramatiskt världen påverkats av internets utveckling. Detta att människor som spontant reagerar på en händelse någonstans i världen nätverkar och utan att nödvändigtvis vara anslutna till någon organisation kan åstadkomma sådant som att folk klär sig i rött en dag!

Detta öppnar sannerligen nya möjligheter!

Även om vi inte fått se något massdödande på gatorna på 1988 års nivå, så betyder det väl bara att regimen nu blivit medveten om att vi har ögonen på dem. (Att man stängt av Internet indikerar ju också att man begripit detta.)

Min förhoppning är att Burma inte ska falla i glömska igen! Alla dessa människor - munkar och andra - som arresterats och förts bort till okänd plats: Glöm dem inte när den akuta krisen en dag är över och Burma försvunnit från förstasidorna!


Jag är givetvis inte den ende som har noterat frånvaron av kommentarer som att "religionen ska vara en privatsak" och att man "inte ska blanda ihop religion och politik"!

Det finns inga sekulära religioner!

Göran Rosenberg har skrivit en något märklig kolumn på DNs ledarsida, i vilken han hävdar att ateismen är en ”sekulär religion”. Han har uppenbart irriterats av de båda böckerna av Richard Dawkins och Christopher Hitchens som sålt i häpnadsväckande upplagor.

Böckerna i sig är inte mycket att orda om, tycker jag. Dessa författare påminner mest om den obligatoriska pubplågan – den där mannen på kvarterspuben som känner sig kallad att föreläsa om livet och tillvaron varje gång han fått några pints för mycket!

Jag förstår alltså vart Rosenberg syftar, och mycket av vad han säger har jag själv tidigare skrivit om. Problemet är hans befängda terminologi!

Att ateism och nazism – för att ta två av Rosenbergs exempel – är ideologier och i viss mening trosföreställningar är en sak – jag skrev om det här! Jag har kallt dessa ideologier pseudoreligioner och religionssubstitut – och jag menar att jag kan försvara dessa benämningar – men att kalla dem ”sekulära religioner” förefaller mig både omöjligt och meningslöst. Det blir ungefär som att tala om ”torrt vatten”!

Sekulärt och religiöst är och förblir varandras oförenliga motsatser om orden ska ha någon mening, men Rosenberg är givetvis inte ensam om iakttagelsen att diverse politiska ideologier valt att låna riter och former från de religioner de avsett att ersätta. Mest tydligt var väl detta i Sovjetunionen, där porträtten av de kommunistiska skyddshelgonen Marx, Engels, Lenin och Stalin fick ta ikonostasens plats vid vigselceremonierna.

I Kina placerades det obligatoriska porträttet av ordförande Mao ovanför husaltaret, som på bilden ovan.

Så även om jag egentligen delar Rosenbergs uppfattning, så som jag förstår honom, så finner jag hans terminologi oacceptabel. Problemet ser ut att ha uppstått genom att han inte funderat tillräckligt över vad begreppet religion egentligen betyder.

__________________________________________

Om religion och politik, och lite om sekulära jihadister

Idag tänker jag ta upp tråden från 5 juli och frågan om religion och politik. Den har diskuterats flitigt den senaste tiden – om man nu kan kalla det en diskussion. Vanligen är det nog mest ett påstående man möter: ”Man ska inte blanda ihop religion och politik!”

Men om religionen är – eller definierar – en människas världsbild, och utgör ett slags paradigm eller osynlig default setting – hur kan man då begära att hon ska lägga den åt sidan när samhällets utformning är på tapeten?

Ett samhälle må vara sekulärt konstitutionellt, men om majoriteten bekänner sig till en religion eller annan, så kommer detta att visa sig i det samhällets lagstiftning.

Detta är en effekt av det som kallas demokrati!

I ett historiskt perspektiv har religionen varit det fundament som samhället vilat på, och de gemensamma religiösa värderingarna det som hållit det samman. Riterna har utförts offentligt och alla har deltagit – oavsett graden av personlig övertygelse. (Religion som en ”privatsak” däremot, är ett modernt påfund - och irrelevant!)

Senare, när det religiösa paradigmet vacklade, försökte man att i religionens ställe sätta ”nationalkänslan”; känslan av gemensamhet grundad i språk och etnicitet.

Vi vet hur det gick! Ändå ser vi hur man också idag försöker skapa något slags identitet i en exklusiv ”svenskhet”. (Detta skiljer religionen från nationalismen som samhälleligt fundament: där kyrkan historiskt sett - före reformationen! - var etniskt och språkligt gränsöverskridande och naturligt inklusiv, är nationalismen exklusiv och inåtvänd.)

I vårt post-sekulära samhälle där olika ideologier kämpar för hegemoni är det kanske dags att vi funderar lite över begreppet anomi, så som Durkheim definierar det! (Det är kanske dags att läsa om Durkheim!)

Religionen är ett språk med hjälp av vilket vi förstår och förhåller oss till fenomen i vår omvärld. I denna mening skiljer sig religionen inte från andra ideologier, av vilka flera i vår tid har kommit att få status som pseudo-religioner: Marxism, feminism, nationalism, environmentalism.

Att kräva av en människa att hon i det politiska samtalet ska lägga undan sina religiöst grundade värderingar är lika absurt som att kräva av en feminist eller en socialist att de ska göra detsamma!

___

Bo Strömsteds läsvärda inlägg i DN finns här!

Bilden ovan är inte något konstverk, utan ett foto av en solnedgång och en snödriva. Det starka motljuset har fått den vita snön att framstå som nästan svart!

Här kommer dagens Baertling:

Post scriptum till mitt inlägg Vad är religion?

Jag är medveten om att jag definierat ateism på det sätt som är gängse bruk, och inte efter en strikt etymologisk tolkning av ordet. Detta kan principiellt försvaras med att ett ords innebörd bestäms av just gängse språkbruk.

Idag finns vid sidan av de skrikiga militanta ateisterna som förklarat jihad mot religion i allmänhet och kristendom i synnerhet, ett antal individer som kallar sig ateister men definierar detta enligt ordets strikta etymologi. Jag har all respekt för dem, och det är bara avsaknaden av en alternativ term som leder mig till att här hålla fast vid gängse språkbruk.

Att ordet a-teism etymologiskt betyder ”avsaknad av gudstro” och i princip är en synonym till a-gnosticism ”avsaknad av kunskap [om Gud]” är alltså egentligen irrelevant.

Bilden är ifrån en demonstration av militanta ateister i USA.