lördag 26 januari 2008

En föga märkvärdig resa



Man vaknar en dag med känslan att något katastrofalt har inträffat. Man kan inte sätta fingret på vad det är, men något är det! Det är tyst och kallt. Och när man tittar ut, så ligger snön djup. En vanlig natt när man låg och sov, hade det blivit vinter.

Jag vaknade med en liknande känsla den dagen då jag upptäckte att jag faktiskt hade blivit vuxen. Det kändes tomt på något vis. Jag hade blivit lurad! Medan jag låg och sov hade spelets regler ändrats, och världen såg plötsligt mycket annorlunda ut. Jag hade tänkt mig världen bortom horisonten som visserligen verklig, men ändå något som man närmade sig genom språket och den egna föreställningen. Nu tyckte jag snarast att det var tvärt om – att det var världen bortom horisonten som var den verkliga, och att jag var utestängd från den! Man kan kanske beskriva det så, att medan jag som barn varit övertygad om att jag befann mig i världens centrum, såg jag nu att jag levde i den yttersta periferin. Men jag var fast besluten om att ändra på detta förhållande snarast möjligt.

Hur jag först kom att läsa Sartre minns jag inte. Men när han gjorde entré på den svenska scenen som ordförande under det som medierna kom att kalla Russeltribunalen, var jag 17 år och väl hemmastadd i hans böcker. Det där föredraget "Existentialimen är en humanism" som getts ut som en liten bok med mycket breda marginaler, hade jag gått omkring med i fickan under något år när jag gick i realskolan. Jo, jag betraktade mig nog som något slags existentialist vid den här tiden. (Nå, det gör jag kanske fortfarande, fast jag tappat intresset för etiketter med åren.)

Vietnamkriget - Johnsons markkrig med hundratusentals amerikanska soldater inblandade - hade pågått i två år, och ingen ände var i sikte. Och frågan om krigets laglighet tycktes mig högst relevant. Men i medierna hånades Bertrand Russels initiativ att orgsanisera en hearing - en tribunal - för att pröva frågan. Ämnet var ytterst känsligt, och det visade sig svårt att hitta en plats där arrangemanget kunde hållas; regeringarna hittade alla möjliga sätt att försvåra genomförandet. Till sist blev det ändå Stockholm och Roskilde.

Fast medierna svek! Om det bara var vanlig anpasslighet eller om det berodde på direkta påtryckningar från de inblandade regeringarna vet jag inte. I alla fall beslutade jag mig för att själv ta mig till den andra sessionen i Roskilde.




Det är mycket snö i de här minnena! Och det var snö när jag gav mig ut på en liftartur som skulle ta mig till Danmark för första gången, i november 1967. Det var snö också i Danmark, och jag anlände till det lilla Folkets Hus i Roskilde, hungrig, frusen och våt om fötterna.

Sara Lidman ordnade ett passerkort åt mig, och så satt jag där och lyssnade på de olika vittnena. Några journalister dök upp ibland, och nu och då också någon TV-kanal, men mesta tiden var jag den ende åhöraren. Jag tyckte att jag hade tagit ett steg ut i världen; att den undflyende verkligheten som jag var på jakt efter, kommit ett steg närmare. Sedan liftade jag tillbaka genom ett snöigt Sverige.

Jag blev påmind om de där dagarna i Roskilde när jag strax före jul hittade dokumentationen från Tribunalen på ett antikvariat här i London. Kvalitén på den bevisning som lades fram var ju sådan att den faktiskt kom att bli allmänt accepterad. Några dramatiska händelser under 1968 bidrog säkert till svängningen i opinionen. Till dessa tänker jag återkomma.



Den här bilden av Sartre som jag hittat på nätet är från den tiden. Den skulle t.o.m. kunna vara från Roskilde. Jag kommer ihåg den där mockajackan med de stickade ärmarna.

Och var jag hittat skylten med detta existentialistiskt klingande credo kommer jag inte ihåg, men jag tycker att det passar här!

tisdag 22 januari 2008

Sydostasien - de första intrycken


En dag i december när jag passerade Elephant and Castle, gick jag som jag brukar in på antikvariatet som finns där. Och i en sån där låda med svårsålda reaböcker för 1 pund stycket kände jag genast igen en bok som jag inte sett på så där 45 år…

Det var South-East Asia i Life World Library-serien. Jag såg den boken på biblioteket i Malmberget när den var nyutkom- men. Och när jag nu kontrollerar utgivningsåret, ser jag att det var 1962. (Fast just det här exemplaret är ett omtryck från 1964.)

Jag köpte givetvis boken omedelbart. Och väl hemma försjunker jag återigen i de bilder som väckte min nyfikenhet och mina drömmar då, när jag precis stod på tröskeln till vuxenvärlden.

Jag kände givetvis till Kina och Japan, men Sydostasien hade inte haft någon plats på min privata karta, och bilderna från Thailand som finns i denna bok var nog de första jag någonsin sett. Interiören från Wat Bovorn Nivet i Bangkok (överst) är en av dem.

I den här boken heter Indonesiens president Sukarno, och Nordvietnams president heter Ho Chi Minh. Thailands kung, som fyllde 80 år i december, är 35 år gammal… Sydvietnams president Ngo Đinh Diem har mördats (november 1963) påpekas i en reviderad bildtext i den här upplagan. Vietnamkriget – det krig som vietnameserna kallar ”det amerikanska kriget” har ännu inte riktigt börjat – president Johnson försökte ”frysa läget” tills efter det amerikanska valet 1964. Sedan, i mitten av 1965, kom de massiva truppinsatserna – 125 000 man i första omgången.

Men den händelse som först fångade mitt intresse för Viet Nam var Thich Quang Đuc sjävbränning i protest mot Diemregimens förtryck av buddhismen, sommaren 1963. Buddhisterna anklagades av Diem för att vara kommunister – eller i varje fall för att stödja och beskydda kommunisterna. Bilderna på munken, som senare fick flera efterföljare, gick genom världspressen och väckte starka känslor.

Hos mig väckte de också intresset för buddhismen och andra religioner, och jag läste så småningom alla böcker i ämnet som fanns på biblioteket.


Här är klippet där den ökända Mme Nhu - Diems svägerska - kallar Thich Quang Đucs självmord "barbecue".

Och här finns en länk till ett klipp där president Johnson helt öppet vidgår att USA arrangerade mordet på Diem.

P.S. Vid närmare eftertanke tycker jag att det finns skäl att ifrågasätta autenticiteten av detta ljudband. Visserligen låter det som Johnson, och han brukade ju uttrycka sig just så där drastiskt privat. Men eftersom det inte finns några uppgifter om när, hur eller till vem detta yttrande skulle ha fällts, eller var inspelningen kommer ifrån, samt - inte minst - eftersom mordet på Diem och hans yngre bror Nhu inträffade 20 dagar innan Kennedy mördades och Johnson alltså ännu inte var president, så förefaller hans villighet att påta sig ansvaret för morden något osannolika.

Av den utförliga dokumentation som idag finns tillgänglig framgår fullständigt entydigt att Kennedy personligen var intensivt engagerad i frågan om en kupp riktad mot Diem, men dokumentationen tyder också på att han möjligen började få kalla fötter just innan kuppen genomfördes, och att morden på Diem och Nhu kom som en chock för honom.

Bilden nedan visar ett möte mellan vicepresident Johnson och madame Nhu.


söndag 20 januari 2008

Morfars dass


Radion kom att betyda mycket för mig. Det var där jag först mötte det vi kallar klassisk musik, men det var i tidningarna som jag skaffade mig kunskap om världen. Visserligen kommer jag ihåg några enstaka nyhetsinslag från radion – Sovjets invasion i Ungern 1956 är det tidigaste. Så minns jag också tydligt reportern som berättade om uppförandet av berlinmuren 1961, Kubakrisen 1962 (då det nog var fler än jag som trodde att världens undergång låg några få timmar i framtiden) och diskussionerna kring Sovjets kärnvapenprov i atmosfären vid Novaya Zemlya, som låg i nordostlig riktning från oss, på ett avstånd något större än det till Stockholm.

Det finns nog ingen bild på morfars dass. Vem skulle ha kommit på idén att fotografera något sådant? Det var inget sörgårdsdass med snickarglädje och hjärta på dörren. Inga etnologer intresserar sig för något sådant! Nej, det var ren funktion och raka linjer – ett enkelt tvåhålsdass i en avgränsad del av uthuset, som från boningshuset räknat bestod av tre delar: verkstan, vedbon, och längst bort, dasset. Byggnaden i fråga balanserade något riskabelt alldeles på kanten av bäcken, som flöt kring tomten på två sidor. (Det finns en bild här!) Leran tryckte på från norr, och morfars verkstad lutade allt mer för varje år. Det gjutna golvet hade fått otaliga sprickor, som liknade kartor över okända kontinenter.

För mig och min tre år äldre bror var dasset dock mycket mer än ett vanligt torrdass. Det var en lärdomsinstitution av första rang, för här samlades tidningarna på hög; dvs. de tidningar som inte gått åt till att tända i spisen med, eller de som slutat på ett än mindre smickrande sätt – att torka sig i baken med. (Det senare hotet undanvärjdes dock snart, när pappa byggde ett VC åt morfar inne i huset.) På morfars dass lärde jag mig oerhört mycket mer om världen än vad jag någonsin gjorde i skolan.

Hur ska jag kunna förklara glädjen över detta dass för senare generationer? Varje sommar när vi kom till morfars började på precis samma sätt: efter en dags resande med tåg, och flera timmars väntan på bussen i Jörn, brukade vi anlända framemot kvällen. Vi hälsade på morfar och mormor, bjöds på fika, och sen smet min bror och jag iväg för att inspektera årets tidningshögar på dasset. Där skulle vi sedan sitta de första dagarna och gå igenom varenda tidning. Med ålderns rätt var det min bror som satt närmast tidningsbuntarna. Han tog en tidning ur högen och bläddrade igenom den, Stötte han på något av intresse – något som han ville klippa ut – kollade han alltid först vad som fanns på baksidan: det kunde ju finnas något annat av intresse där; något som intresserade mig. Några konflikter kommer jag inte ihåg. Allt avgjordes i största sämja på basis av rimlighet. Det var ju inte svårt att avgöra hur viktigt ett enstaka klipp var för honom eller mig! Aldrig kände jag större gemenskap med min bror, än de där dagarna varje sommar när vi satt på morfars dass och läste det gångna årets tidningar!

Så, när vi efter några dagar var färdiga med tidningsarkivet, följde några veckor med fiske i bäcken och andra mer normala aktiviteter. Och när det var dags att resa hem igen, sa vi alltid adjö till mormor – med påminnelsen att spara alla tidningar!


lördag 12 januari 2008

Radion

När jag sitter med mina barn och pysslar med att formatera om min laptop dagarna efter nyår, kan jag inte undgå att fundera över hur världen förändrats sedan jag var barn på femtiotalet. Mina barn är givetvis inte barn längre, men de minns nog inte mycket av tiden före vår första dator.

Min laptop är den sjunde efterföljaren på ca 25 år, och jag hade planerat detta nyårspyssel en längre tid. Min baktanke var att jag inte skulle behöva vara utan dator och internet under den tid som det tar att formatera disken, återinstallera alla program och kopiera alla dokument, etc. Det tar ju några dagar. Och när man slår sina mer eller mindre kloka skallar ihop kan det kanske ses som ett bevis på att det där talesättet om "ju fler kockar" kanske inte alltid stämmer.

Mitt grundproblem var att datorns kylelement var igenkorkat av damm och sot, och detta medförde att vi också var tvungna att plocka isär datorn för att rengöra den. Detta är ju enkelt nog med en vanlig PC, men en laptop är en helt annan historia. Man behöver specialinstrument för att komma åt, och har man inte sådana, behöver man 20 centimeter långa fingrar... Hur min äldste son till sist lyckades klämma ihop kontakterna till 5 centimeter långa kablar genom en 4 centimmeters springa vet jag inte.

För mig var ju radion den första kontakten med "nyhetsflödet" i egentlig mening. Vi hade fått en radio av morfar när vi flyttade till Malmberget 1955, och den ganska stora lådan med det komplicerade innehållet som man kunde se genom ventilationsspringorna på baksidan fascinerade mig. Framsidan hade, som det var vanligt på den tiden, ett grönt öga och många knappar - och en fascinerande lista på exotiska platser på frontens glasskiva: Buenos Aires, Casablanca, Timbuktu, Kapstaden... och röster på mångas obegripliga språk.

Vid sidan av de återkommande besöken av missionärer - av vilka många var utmärkta berättare och inte så lite av äventyrare - så var det nog radion som mest bidrog till den nyfikenhet på omvärlden som sedan blev en passion. Radion gjorde ju motstånd och bevarade sina hemligheter! Jag lärde mig snart att läsa tidningarna, men i radion förblev de språkliga barriärerna ett oöverstigligt hinder. Hela världen fanns där, men jag förstod ju bara de svenska sändningarna. Jag fann det oerhört frustrerande!

Mitt första minne av en nyhetssändning är från 1956, när den sovjetiska armén slog ner det ungerska upproret. Jag minns hur han beskrev en promenad genom centrala Budapest strax efteråt: "Jag såg inte en enda hel fönsterruta!"


Att följa världshändelserna genom radion och tidningarna blev mitt huvudintresse, och jag tror att det var ungefär när jag började skolan, som jag började klippa ur tidningarna alla nyheter från Afrika. Så småningom engagerades också mina syskon och skolkamrater i jakten på sådana tidningar som vi inte hade hemma. Soptunnorna kollade jag och min bror regelbundet. Det var ju långt före sopsorteringens tid, så det kunde ju vara ganska kladdigt ibland. I nödfall fick man offra den översta eller den understa tidningen i en bunt.

Tidningsläsandet spräckte snabbt den världsbild som var gängse i min närmaste omgivning. Jag kom att se den klassiska negern på missionssparbössan som bugade sig och tackade för varje femöring med andra ögon. Afrika fick ett annat ansikte; det var Lumumba, Nkrumah, Touré och Nyerere...

Missionärerna som kom på besök talade illa om Lumumba. Han hade gått i katolsk missionsskola, och det gjorde honom givetvis suspekt. Sen var han dessutom troligen kommunist, sa man, och antydde en konspiration av onda krafter bakom afrikanernas självständighetssträvanden.

Det gjorde mig mycket upprörd!

Så idag har jag ställt mig frågan: Kan man leva utan dator?

Och om jag ska försöka svara, så får det väl bli med motfrågor i stil med: Kan man vända på tiden? Kan man krypa in i sina barnkläder?