Med Nietzsche i Nepal

Bland mina bilder från Nepal fann jag denna bild från Pokhara. Den är tagen från det lilla hotellets takterrass, där jag satt och läste ett par timmar varje morgon.

Eftersom jag hör till kategorin som alltid bär omkring på en bok, så besökte jag den lilla bokhandeln i skjulet på bilden, där man sålde böcker som turisterna lämnat efter sig på hotellen. Det var en ganska deprimerande samling böcker – i huvudsak vad man kallar pulp fiction – men bland dem fanns en tjock volym med Nietzsche i urval, som jag genast köpte. Så kom Nietzsche att bli min följeslagare under resten av vistelsen i Nepal, då för 21 år sedan.

Här på taket läste jag för första gången Beyond Good and Evil. (Det var givetvis en engelsk översättning jag fått tag på!) Och där hittade jag ett stycke som jag tyckte kunde ha varit skrivet med tanke på Nepal:

The great ladder of religious cruelty has many rungs, but three of them are the most important. In earlier times, people offered their god sacrifices of human beings, perhaps even those whom they loved best: to this group belong those first sacrifices of all prehistoric religions, and also Emperor Tiberius’ sacrifice in the Mithras Grotto on the Isle of Capri, that most terrifying of all Roman anachronisms. Later in humanity’s moral epoch, people sacrificed to their God the strongest instincts that they possessed, their ‘nature’; this is the celebratory joy that shines in the terrible glance of the ascetic, of a man living rapturously contrary to nature. Finally: what was left to sacrifice? Didn’t people finally have to sacrifice everything comforting, sacred, curative, all hope, all faith in hidden harmony, in future bliss and justice? Didn’t they have to sacrifice God himself, and out of self-directed cruelty, worship stone, stupidity, heaviness, fate, nothingness? To sacrifice God for the sake of nothingness – the paradoxical mystery of this final cruelty has been reserved for the generation that is just now emerging – and all of us already know something about it.

Annapurnamassivet med Macchapuchare till höger. (Klicka på bilderna för större format.)

Så, Nietzsche blev mitt sällskap under långa vandringar i Pokharas omgivningar. Jag besökte ett tibetanskt kloster norr om stan, och jag strövade ganska planlöst omkring och tog dagarna som de kom. Det skulle inte falla mig in att följa någon organiserad grupp. Jag skulle bara bli störd och irriterad. Vandringarna skulle förlora sin kontemplativa kvalité med annat sällskap än en bok.

Maccapuchare - "Fishtail Mountain" och Annapurna (nedan).

Pokhara och Phewa Thal

En kväll låter jag mig övertalas att köpa en biljett till ett folkdansuppträdande på ett av de exklusivare hotellen. Man färjades dit över ett vattendrag i mörkret. Hotellet ser inte märkvärdigt ut, men detta är långt från allfarvägarna! I receptionen har man satt upp amatörfoton från berömda personers besök. Jag känner igen Hollywood-stjärnor som Sylvester Stallone. Och så förstås Henry Kissinger.

Folkdanserna var ungefär som folkdanser bruka vara. Och dräkterna var färggranna och lockade till fotograferande. Dansösen på bilden såg att jag fotograferade henne under dansen.

På flotten på vägen tillbaka flörtar hon ivrigt med mig. Vad hon säger vet jag inte – hon kan uppenbarligen inte ett ord engelska – men vad hon vill är det ingen tvekan om. Uppenbarligen ingår det mer än dans i hennes jobbeskrivning!

Hur hanterar man en sådan situation?

De som känner mig kommer nog inte att tro mig, men jag log tillbaka – och låtsades att jag inte förstod!

Religion och magi

Det är väl inte så lätt att låta bli att dra på munnen åt detta med ex-kung Gyanendras flyttningsbestyr (från palatset ovan till somarvillan.) Att låta en enkel, praktisk sak styras av spåmän är knappast vad vi västerlänningar väntar oss i vår tid, men faktum är att detta nog är rätt normalt i stora delar av världen.

Man kan givetvis inte dra någon exakt linje mellan religion och magi. På många sätt kan man kanske se magin som religionens mörka baksida. Om religionen princip sysslar med att förklara världen, så är magin ett försök att skaffa kontroll. Man kan kanske se magin som en primitiv form av ”vetenskap”, som försök att utreda sambanden mellan orsak och verkan.

I ett land som Nepal, där olika kategorier av människor gör anspråk på gudomlighet, blir magin central. För det som kännetecknar en gud, är att en gud kan göra det ”omöjliga”. Här kommer fakirernas konster, som att ligga på spikmattor och liknande trick, in i bilden. Offerkulterna ligger i gränslandet mellan religion och magi. De syftar ibland till att blidka vredgade gudar, men kan också vara försök att tvinga - eller muta - en gud i en eller annan fråga. Motiven är oftast rent materialistiska: man vill bli rik som grannen...

Människooffer förbjöds i Nepal 1760, och jag har inte sett några rapporter om att sådant förekommer idag. (Å andra sidan är det mycket sparsamt med rapportering från Nepal över huvud taget.) Från Indien kommer nu och då rapporter om att unga människor offrats till Kali eller någon annan gud. (Exempel , fler exempel.)

Att som denne sadhu köra en järnstång genom pungen är givetvis avsett att styrka gudomliga anspråk. (Klicka på bilderna för större format!)

Men den moderna världen tränger sig på också i Nepal. Kumarin i Bhaktapur går redan i skola. Hon tillåts ha ett civilt liv och gå på marken utanför sin officiella roll. Det har t.o.m. gjorts en dokumentärfilm om henne. (Jag vet inte om den visats i Sverige.) Men när hon reste till USA för filmens premiär blev många upprörda. Att lämna Nepal hade gjort henne rituellt oren, ansåg man, och krävde att hon skulle ersättas med en ny flicka.

Den frågan sopades så småningom under mattan, och hon fick vara kvar efter att ha genomgått diverse renings- ceremonier. Men frågorna om anpassning till den moderna världen går inte att undvika. En nepalesisk advokat sökte för några år sedan en rättslig prövning av dessa kumaris rättigheter. Han menade att flickorna exploaterades och att deras barndom togs ifrån dem. Och att behöva sitta ensam, instängd i ett tempel en hel dag under dashain-festivalen, med hundratals avhuggna buffel- och gethuvuden som enda sällskap, måste rimligen vara skrämmande för en liten flicka. Karakteristiskt nog gick denne advokat till en kumari och bad om hennes välsignelse innan han lämnade in handlingarna till domstolen. Högsta Domstolen beordrade sedan en utredning. (Jag har inte lyckats finna någon information om vad som sedan hände med detta mål.)

Att göra sig av med monarkin var kanske den enklaste av de reformer som det nyvalda parlamentet ställts inför. Det komplicerade parlamentariska läget med 25 partier är givetvis ytterligt svårt, och akuta frågor som vad man ska göra med maoisternas armé är helt klart en svår nöt att knäcka. Två månader efter valet sitter den gamla interimsregeringen kvar, och det kommer inte ut mycket om alla turer i förhandlingarna om hur den nya regeringen ska se ut. Eftersom maoisterna fick dubbelt så många mandat som kongresspartiet, är det rimligt att de ska leda den nya regeringen. Maoisterna vill ha en "enhetsregering" i detta läge. Frågan är bara på vilka villkor som de andra fyra större partierna kan tänkas ingå.

Efter några dagar i Kathmandudalen - då, för många år sedan när jag var i Nepal - bestämde jag mig för att jag fått nog av dammet, och tog bussen till Pokhara, mitt i landet.

Bussen som avgick tidigt på morgonen, såg ut som om den hade hämtats från skroten. Men sådant var jag ju van vid från mina många resor. Lite färskt getblod på däcken innan avresan blev en billig försäkring mot olyckor och missöden.

Vägen slingrade sig upp och ner över bergssidorna, och den gamla bussens bromsar sattes på verkliga prov i utförsbackarna. Det kändes som om det gick alldeles för fort i hårnålskurvorna, för mig som inte trodde på getblodet. Ravinerna såg inte inbjudande ut! Jag såg också ett par gamla vrak efter bussar som inte klarat testet… Men när vi var framme i Pokhara och jag räknade ut medelhastigheten visade det sig att den var ca 50km/tim!

Och jag tänkte: Nu har de troende än en gång fått bekräftelse på att getoffret var effektivt!

Att vräka en gud

Det var givetvis maoisternas valseger för snart två månader sedan som fick mig att återvända till bilderna och minnena av Nepal.

Nepal är ett ytterst fattigt och hopplöst efterblivet land. Det är också en av världens stora miljökatastrofer. Avskogningen i Himalaya har lett till en fruktansvärd jorderosion och orsakat regelbundna översvämningar i områden som ligger nedströms. Det fina dammet som ständigt hänger i luften retar slemhinnorna, och alla går omkring och snörvlar som om de vore förkylda.

Det politiska livet har länge varit en berg-och-dalbana utan motstycke. En absolut kungamakt och ett ytterst splittrat politiskt etablissemang, som inte har klarat av att genomföra ens de mest nödvändiga reformerna, har inte bara lett till en permanent politisk kris, utan också till ekonomisk under- utveckling. Nepal är hopplöst i otakt med den moderna världen, och ett av jordens fattigaste länder. Till stor del är man beroende av bistånd, och det strategiska läget har lockat många biståndsgivare: Japan, Kina, Indien, USA (och tidigare Sovjetunionen) och givetvis diverse FN-organ har hållit landet nätt och jämt över den ekonomiska katastrofnivån.

Turismen har också varit en viktig inkomstkälla, även om den är liten. (Den lilla thailändska ön Phuket har som jämförelse nästan tjugo gånger fler besökare än Nepal.)

När den nepalesiske kronprinsen massakrerade kungafamiljen – och sedan tog livet av sig – för 7 år sedan, var kungens yngre bror Gyanendra inte hemma. Som enda överlevande medlem av kungahuset gjordes han, efter viss tvekan, till kung. Han var känd som framgångsrik affärsman (te, tobak, turism m.m.) och motståndare till demokratiserings- strävandena, och hans lämplighet framstod som ytterst tveksam. Under det första året vid makten höll han sig i bakgrunden, men i oktober 2002, sedan parlamentet upplösts, såg kungen chansen att återta makten. Hans ambition var att göra slut på det maoistiska upproret, men vad som följde var en ojämn kamp mellan kungen, det splittrade politiska etablissemanget, och den maoistiska gerillan. För två år sedan blev krisen akut. Maoisterna genomförde då attacker utanför Kathmandu, och i april 2006 beslutade sig kungen för att ”återlämna makten till folket”. Men någon direkt lösning på den politiska krisen medförde detta inte.

No longer "Royal"

Att landet skulle bli republik har dock varit klart länge. Redan förra året togs principbeslut i frågan. Kungens apanage drogs in, och ordet ”Royal” avlägsnades från officiella institutioner. Nya sedlar trycktes, där kungens bild ersatts med Mt Everest. Kungen fanns dock kvar som ett spöke i vattenstämpeln - nödtorftigt täckt med en blommande rhododendron - eftersom man använt sig av det papper man hade i lager …

Exkungen Gyanendra rattar numera själv sin Mercedes.

Men hur gör man sig av med en kung som har anspråk på gudomlighet?

Den avskydde exkungen Gyanendra har inte accepterat sin förlust. Att det ”maoistiska” kommunistpartiet blev största parti i valet (220 mandat) medan det rojalistiska partiet nästan utraderades (4 mandat) räckte inte för att han skulle inse att monarkins tid definitivt är ute. I stället har han kommit med ”förhandlingsbud” om att få vara kvar i en ”religiös och kulturell” roll, vilket i princip skulle innebära något slags konstitutionell monarki.

Som svar uppmanades han att abdikera.

Att acceptera den historiska utvecklingen och abdikera med stil hade givetvis varit ett bättre alternativ för alla inblandade. Nu blev det i stället det nyvalda parlamentet som den 28 maj med 560 röster mot 4 avsatte kungen och beordrade honom att lämna palatset.

Valets segrare: maoisternas ledare "Prachanda".

Exkungen fick ytterligare 14 dagars respit, eftersom hans spåmän måste fastställa en lyckosam dag för flytten, och idag meddelas att han fått tillstånd att ”tills vidare” bo i ett annat palats utanför Kathmandu. Det ryktas om en press- konferens i samband med att han lämnar Narayanhiti-palatset vid 17-tiden idag.

Vad kungen har up his sleeve är omöjligt at veta. Det har spekulerats om att han funderar över att gå i frivillig exil i Indien, där han sägs ha anhängare i hindu-extremistiska kretsar. Också i Nepal har han stöd av små grupper av extremister som inte tvekat att använda sig av bombningar och andra terrormetoder.

Andras gudar

I Indien går det mindre än tre människor på varje gud, skrev Salman Rushdie i Satansverserna. Jag vågar inte gå i god för det exakta förhållandet, men nog förefaller det tänkbart… Myllret av gudar i hinduismens panteon tycks spegla myllret på gatorna i Indiens storstäder.

Frågan är hur begreppet ”gud” definieras. Vanligen definieras det inte alls, utan tas för givet, och begreppet blir därför diffust. Det är missvisande när man översätter begrepp som ”devata” med ”gud”, när det ofta lika gärna kunde översättas med ”ängel” eller ”helgon”. Bäst är det nog att undvika att applicera västerländsk terminologi och låta devata förbli devata.

Vad skiljer egentligen en ”gud” i religionsvetenskaplig mening från en ängel, ett helgon, eller en demon? Måste en ”gud” vara evig, personlig, världens skapare och antropomorf (som inom kristendomen) eller kan guden födas, leva, och dö, för att sedan reinkarneras som människa (som inom buddhismen). Är buddhan en gud?

- Givetvis inte! säger alla genast. Men när de troende ber till honom och offrar mat och blommor på hans altare för att han ska ge dem framgång i ett eller annat projekt – har han inte då intagit platsen av en gud? Och de ”kosmiska buddhorna” – bodhisattvorna – är givetvis "gudar" i allt utom till namnet. Som ”fysisk manifestation” av bodhisattvan Avalokitesvara kan alltså Dalai laman betraktas som en ”gud”.

Annars är det väl bara inom hinduismen som man idag möter direkta anspråk på gudomlighet bland ”heliga män” – och ibland kvinnor.

Newarerna i Kathmandudalen är en minoritet med Tibeto-burmansk etnicitet. Deras kultur är utpräglat hinduiserad. (De har även importerat kastväsendet.) Utmärkande för dem är i övrigt deras hantverksskicklighet, och i de gamla städerna Patan och Bhaktapur (och även i Kathmandu) kan man se många prov på deras unika arkitektur i tegel med intrikata trädetaljer.

Kumarins palats på södra sidan av Durbar Square i Kathmandu är också ett bra exempel.

Newarerna har en unik idé som påminner lite om tibetanernas tanke om reinkarnerade lamor, med skillnaden att här är det gudinnan Kali (eller Taleju) som blir närvarande i små flickor. Dessa kumari förlorar däremot sin status som "gudinnor" när de får sin första menstruation, och ersätts då med nya flickor.

Som gudinnor har de ett späckat program som bl.a. består i tempelriter, att välsigna besökare och ta emot offergåvor. Men framför allt anses de besitta förmågan att bota sjuka. De måste ständigt vara beredda att rycka ut.

Man kan kanske tycka att det är svårt att se kopplingen mellan en liten flicka och den fruktansvärda Kali, med hennes blodiga offerkult, hennes halsband av dödskallar och avhuggna huvuden när hon dansar på Shivas bröst, men nu är det som det är i religionens värld. Man vet inte alltid varför det blir som det blir!

Från en annan värld

Thai Airways Airbus från Bangkok hade just börjat inflygningen i Kathmandudalen. Jag satt med hörlurarna på och lyssnade på klassisk musik. Då hör jag de första takterna av Mozarts C-mollmässa, och jag kände genast igen inspelningen. Det var New Philharmonia Orchestra med Raymond Leppard och Kiri Te Kanawa – hennes första inspelning sedan hon anlänt till London från Nya Zeeland (har jag hört av en man som håller rätt på sådant!)

Vi fick höra Kyrie och Gloria, men efter de första takterna av Credo slutade musiken tvärt, på det där brutala, nästan fysiskt smärtsamma sättet. Det var dags för säkerhetsbälten och de vanliga rutinerna, men Mozart satt obekymrat kvar på min högra axel och nynnade den välbekanta fortsättningen i mitt öra. När jag kommit genom tullen hade han hunnit till Sanctus. Det såg ut att bli en bra dag!

Jag minns inte hur jag kom in till stan. Det var väl en taxi, antar jag, och hotellet var väl något som taxichauffören rekommenderat. Det låg på andra sidan av stan med utsikt över Swayambhunath – Monkey Temple, som turisterna kallar det, eftersom en stor flock apor lever på denna bergstopp. Det var redan sent på eftermiddagen, och jag hade bråttom att komma ut på en promenad i den för mig helt nya omgivningen.

Den där första kvällen i Kathmandu tog jag bilderna av solnedgången överst, och av den solbelysta stupan. Det var min första direktkontakt med tibetansk buddhism och nepalesisk kultur.

På vägen tillbaka till hotellet mötte jag en bröllopsprocession, anförd av blåsare med ett par enorma lurar. Mozart tystnade tvärt, och jag skulle just fråga honom om detta verkligen kunde kallas ”musik” när det bara var ett ändlöst upprepande av en enda ton. Men Mozart hade redan flugit iväg, och jag insåg att jag skulle få orientera mig själv bäst jag kunde i denna för mig helt främmande värld.

Min guide blev mannen i den röda mössan på bilden. Jag träffade honom utanför ett tempel i Patan, och i hans sällskap kunde jag besöka hindutempel, som i Nepal vanligen inte är öppna för icke-hinduer. Ingen ifrågasatte min närvaro.

Nepals kultur brukar beskrivas som hindu-buddhistisk. De båda religionerna överlappar, och det går inte att dra någon gräns mellan dem. Mahakala – ”Den Store Svarte” som står på västra sidan av Durbar Square har sitt ursprung i Indien, men han är också en av den tibetanska buddhismens åtta ”skyddsgudar”. Det är alltså en vänligt sinnad gud. Det fruktansvärda utseendet syftar till att skrämma bort onda andar…

Nepalesisk hinduism handlar mycket om blodiga offer. Varje morgon offras bufflar, getter, och andra djur till Kali. Med ett kraftfullt hugg separeras huvudet lika effektivt som med en giljotin. Buffeln står kvar på benen ett par sekunder efter att huvudet fallit till marken, medan blodet sprutar. Det är en rätt chockerande syn för den som inte är van!