Andras gudar

I Indien går det mindre än tre människor på varje gud, skrev Salman Rushdie i Satansverserna. Jag vågar inte gå i god för det exakta förhållandet, men nog förefaller det tänkbart… Myllret av gudar i hinduismens panteon tycks spegla myllret på gatorna i Indiens storstäder.

Frågan är hur begreppet ”gud” definieras. Vanligen definieras det inte alls, utan tas för givet, och begreppet blir därför diffust. Det är missvisande när man översätter begrepp som ”devata” med ”gud”, när det ofta lika gärna kunde översättas med ”ängel” eller ”helgon”. Bäst är det nog att undvika att applicera västerländsk terminologi och låta devata förbli devata.

Vad skiljer egentligen en ”gud” i religionsvetenskaplig mening från en ängel, ett helgon, eller en demon? Måste en ”gud” vara evig, personlig, världens skapare och antropomorf (som inom kristendomen) eller kan guden födas, leva, och dö, för att sedan reinkarneras som människa (som inom buddhismen). Är buddhan en gud?

- Givetvis inte! säger alla genast. Men när de troende ber till honom och offrar mat och blommor på hans altare för att han ska ge dem framgång i ett eller annat projekt – har han inte då intagit platsen av en gud? Och de ”kosmiska buddhorna” – bodhisattvorna – är givetvis "gudar" i allt utom till namnet. Som ”fysisk manifestation” av bodhisattvan Avalokitesvara kan alltså Dalai laman betraktas som en ”gud”.

Annars är det väl bara inom hinduismen som man idag möter direkta anspråk på gudomlighet bland ”heliga män” – och ibland kvinnor.

Newarerna i Kathmandudalen är en minoritet med Tibeto-burmansk etnicitet. Deras kultur är utpräglat hinduiserad. (De har även importerat kastväsendet.) Utmärkande för dem är i övrigt deras hantverksskicklighet, och i de gamla städerna Patan och Bhaktapur (och även i Kathmandu) kan man se många prov på deras unika arkitektur i tegel med intrikata trädetaljer.

Kumarins palats på södra sidan av Durbar Square i Kathmandu är också ett bra exempel.

Newarerna har en unik idé som påminner lite om tibetanernas tanke om reinkarnerade lamor, med skillnaden att här är det gudinnan Kali (eller Taleju) som blir närvarande i små flickor. Dessa kumari förlorar däremot sin status som "gudinnor" när de får sin första menstruation, och ersätts då med nya flickor.

Som gudinnor har de ett späckat program som bl.a. består i tempelriter, att välsigna besökare och ta emot offergåvor. Men framför allt anses de besitta förmågan att bota sjuka. De måste ständigt vara beredda att rycka ut.

Man kan kanske tycka att det är svårt att se kopplingen mellan en liten flicka och den fruktansvärda Kali, med hennes blodiga offerkult, hennes halsband av dödskallar och avhuggna huvuden när hon dansar på Shivas bröst, men nu är det som det är i religionens värld. Man vet inte alltid varför det blir som det blir!