Hjältar, helgon, martyrer - II

Hjälte, helgon eller martyr – de tre begreppen överlappar, och det finns ingen enighet om hur de definieras ens bland dem som på papperet har samma tro. Helgonen är otaliga enligt katolska kyrkan, och det är bara en bråkdel som får officiellt erkännande. Jag minns min förvåning när jag träffade en katolsk präst för många år sedan, och han berättade att han brukade be till sin mor. ”Hon är ett helgon”, sa han - och jag tänkte på kulten av förfäderna i Afrika och Kina.

Helgon finner man inom de flesta religioner, även om termen vanligen förknippas med kristendomen. Några hävdar att shiiternas imamer inte kan kallas ”helgon”, men om man ser till deras funktion tycker jag att det är berättigat: man ber till dem, vallfärdar till deras gravar, och förväntar sig mirakler från dem.

Främst bland dessa helgon är givetvis Ali, Muhammeds kusin och svärson, den fjärde kalifen, som var gift med Muhammeds dotter Fatimah. Hans grav i Najaf – som han delar med Adam on Noa enligt shiitisk tro – drar enorma pilgrimsskaror.

Bilden överst visar en grupp shiitiska helgon, med Ali i centrum. På bilderna nedanför ser vi pilgrimer som ber vid Alis grav, och en exteriörbild från samma moské i Najaf.

Martyrskapet har kommit i vanrykte genom att dagens militanta islamister lagt beslag på begreppet, och delvis gett det en ny innebörd. De klassiska kristna martyrerna var inte främmande för att välkomna döden och martyrskapet, men det innebar inte att man ville ta med sig så många som möjligt i döden. Deras attityd var ju den motsatta: de var ytterst angelägna om att kristendomens fiender skulle få en chans att omvända sig.

Den moderna västerlänningen finner fromhet besvärande, och att dö för sin tro betraktas nog av dagens kristna snarast som ett uttryck för osund fanatism. Andligheten delegerar man företrädesvis åt någon österländsk guru, som får vara andlig å våra vägnar, på lagom avstånd, och utan krav. Påven Johannes Paulus II sade vid något tillfälle, att också de kristna lever som om Gud inte finns, och det var nog en ganska träffande iakttagelse.

Vad kan ett begrepp som ”helighet” betyda idag? Vad ska vi ha helgonen till? Ställer de inte bara till det i de teologiska byggnadsverken? undrar Björn Nilsson i en kommentar till mitt förra inlägg..

Och visst är det så – men det är kanske just det som är poängen! Kyrkan behöver ständiga utmaningar inifrån om den ska behålla någon relevans, och flera av de mest kända helgonen har bara med en hårsmån undgått att dömas för heresi i sin livstid, bara för att bli helgonförklarade efter sin död. Thomas Aquinas dog tre år innan tolv av hans idéer fördömdes av Parisuniversitetet, som var den högsta auktoriteten i teologiska frågor vid denna tid. Hade han varit i livet skulle detta oundvikligen ha lett till en kättarprocess. Nu blev han i stället kanoniserad knappt femtio år efter sin död (1323), och doctor ecclesiae 1567.

Nu är det ju inte bara inom islam som martyrskapet blivit en politisk metod. Nationalismen tenderar alltid att sudda ut gränslinjen mellan religiös tro och patriotism, och alla känner väl till Japans kamikazepiloter.

På bilden ser vi barmhärtighetens gudinna Kannon över en scen där kamikazeflygare attackerar amerikanska skepp.

Och här lyfter änglarna den döde flygaren till himlen.

______________________________________________

En sån där dag man inte glömmer!

Den 10 september 2001 skulle jag ha flugit från Dubai till Colombo och sedan vidare till Bangkok. Men planet till Colombo var för ovanlighetens skull fullt till sista plats – också i business class – och jag fick återvända till Golden Falcon Hotel, tillsammans med mitt sällskap, i väntan på nästa plan som skulle gå tidigt på morgonen.

När jag en dag som idag tittar i min dagbok för denna dag, finner jag denna passage från den kvällen för sex år sedan:

In the evening Martin says something about Islām and Nazmy starts talking about Western miscomprehensions… I’ve never discussed religion much with him – basically of course because I find it useless, and since we are doing business together since almost one year, it’s no point in offending him. But now I say to him, that these common complaints about ‘misun­derstandings’ are not misunderstandings at all, but our experiences of Islām.

– It’s not what media writes, I said to him. In every major city in Europe people have neighbours who are Muslims nowadays, and It doesn’t matter at all what the Qur’ān says, in the real world we meet Muslims all the time, who feel they can cheat, steal, rob, commit adultery and rape and even murder, as long as they show God their butts five times every day and don’t eat pork. And we think it’s silly! What kind of God is it that they believe in, if the only thing he really cares about is what people eat?

– I agree with you. Of course it’s silly, he says. And the Qur’ān even says that if you are invited to eat with neighbours that are non-Muslims, you should eat what’s given to you, and not ask what it is, so that you don’t offend their hospitality, but that if they tell you it’s pork, you should politely decline.

He goes on talking about what a tolerant religion Islam is, and of course he is correct – in theory! But the reality is very far from this ideal. Then he talked about the Qur’ān, saying he’s been told that the Arabic language of the Qur’ān is so beautiful, so that it must be a book of God.

– How could a simple man as Muhammad have made it all up by himself?

I almost blushed, and to tell the truth I felt pity for him! This well-educated and devoted young Muslim knows about as much Arabic as I do, and he just believes what the stupid mullahs tell him! And they are stuffing the believers with crap all the time!

So I said to him:

– I’m quite familiar with the history of Islām and the Qur’ān since the years when I studied comparative religion at the university. And it’s an uncontested historic fact that the Qur’ān mainly was an oral tradition and existed in many conflicting versions, since the Arabic language hardly existed as written language in the time of Muhammad – and that the suras were gathered from those who knew them by heart, and whatever parts that had been written down was collected from all over the Muslim world, edited and released in its definitive version during the time of ‛Uthmān, the third caliph. The process is described in some hadīths. Then the conflicting written material was burned, and the myth created that this is a single book received by Muhammad in its entirety, and in its present form.

– If Muhammad received the Qur’ān, and it was written down according to his dictation – where is the original? I asked him.

He was stunned; he had never thought about it! And then I dropped it.

But then he went on talking about Islamic terrorism, and says that he believes CIA is secretly financing the Talibans and Osama bin Laden (Usāmah ibn Lādin).

– It’s common knowledge that CIA supported, armed and trained the Talibans at the beginning, because they wanted them to fight the Soviet troops in Afghanistan, I said to him. But that was many years ago. But for what reason would CIA support Osama bin Laden today, I asked him.

– To discredit Islām, he says.

– But why would they want to discredit Islām? I asked him.

He had no answer for that, of course. It’s just a general feeling shared among Muslims around the world, that they are misunderstood, and that the West – and the US in particular – is hostile to their faith.

Then in the early morning we went back to the airport and caught the morning flight to Colombo.

________________________________________________

Efter att ha anlänt till Colombo och sovit några timmar, skriver jag texten ovan i min dagbok. Så hämtar jag dagens tidning utanför dörren. Det tar mig några ögonblick innan jag fattar att bilden jag ser på förstasidan inte är från någon hollywoodproduktion: New Yorks World Trade Center finns inte längre!

En timme senare kommer Nazmy över. Vi dricker te och pratar lite. Han är påtagligt skakad, och frågar mig:

– Who do you think is behind it?

– It’s Osama bin Laden of course, säger jag. He has this kind of terrorism on his agenda, and there is simply nobody else you can suspect.

– How do you feel about it? frågar han sen.

– I don't condone killing of innocent people, svarade jag. But I can appreciate the insult to an arrogant superpower!

– I guess that's what we all feel, säger han.

På kvällen kommer han över igen med min biljett till Bangkok. På flygplatsen ser jag CNN. De har fått hjärnsläpp som vanligt när något stort inträffar, och det finns bara en nyhet – och den är redan mer än ett dygn gammal: man visar samma filmsekvenser om och om igen och tuggar om samma kommentarer med minimala variationer…

Men jag förstår varför man visar dessa filmsekvenser! De är absolut otroliga! Hollywood har aldrig varit i närheten av någonting så fullständigt förstummande!

It’s awesome! It’s a masterpiece of deconstruction!

______________________

Londons muslimska befolkning har ökat explosionsartat på senare år: från ca 600 000 år 2000 till 1,5 miljoner år 2006. (Statistiken som jag sett redovisar inte fördelningen mellan födda och invandrade.)

Jag försöker inte antyda att detta innebär 900 000 nya potentiella terrorister, men myndigheternas naivitet i sitt stöd till moskéer och islamiska skolor av olika slag har varit fullständigt häpnadsväckande!

Det finns ca 1 350 moskéer i Storbritannien. Av dessa är idag knappt hälften (ca 600) kontrollerade av Deobandi – den rigida islamiska skola i vilken talibanerna har sina rötter. Av de 26 statsstödda islamiska seminarierna kontrollerar de 17, och de utexaminerar 80% av de inhemska, brittiska mullorna.

Majoriteten av de brittiska muslimerna har sina rötter i Indien och i Barelwi – en sufisk riktning som är Deobandis absoluta motats: medan Deobandi förbjuder all musik och dans, utgör just musik, dans och poesi en central del av Barelwis tradition.

Barelwi kontrollerar ca 550 av Storbritanniens moskéer.

Två andra fundamentalistiska skolor kontrollerar ytterligare 90 av moskéerna.

Allt enligt THE TIMES.

_______________________________________

“An act of madness or despair…”

Det är precis 100 år sedan Joseph Conrads The Secret Agent publicerades. Jag kom att tänka på det när ett nytt försök till en bombattack genom diverse tillfälligheter avstyrdes när Gordon Brown tillträdde sitt ämbete.

Alla som läst boken vet att det inte är en sådan där James Bond-historia, utan en bok som handlar om ett terroristattentat i London, utfört av anarkister. Men boken är ändå mycket aktuell på många sätt!

Under de hundra år som gått sedan den skrevs har ju Europas olika hörn hemsökts av terroristgrupper av mycket varierande ideologier: anarkister, separatister, unionister, IRA, röda brigader och högerextremister, och nu i detta nya millennium islamiska terrorister. Och man kan kanske tycka att dessa grupper har få saker gemensamt, men när man läser Conrad inser man att de kanske inte är så olika trots allt!

När nu en grupp män kört en bil in i entrén till Glasgows flygplats och satt eld på sig själva och bilen, ser det ju ut som ett spontant och mycket slarvigt försök att ”göra något” som ersättning för den komplicerade bomb som desarmerades på Haymarket, kom jag att tänka på Conrads slutrader:

”And the incorruptible Professor walked, too, averting his eyes from the odious multitude of mankind. He had no future. He disdained it. He was a force. His thoughts caressed the images of ruin and destruction. He walked frail, insignificant, shabby, miserable and terrible in the simplicity of his idea calling madness and despair to the regeneration of the world. Nobody looked at him. He passed on unsuspected and deadly, like a pest in the street full of men.”

_________________________