Religion och magi

Det är väl inte så lätt att låta bli att dra på munnen åt detta med ex-kung Gyanendras flyttningsbestyr (från palatset ovan till somarvillan.) Att låta en enkel, praktisk sak styras av spåmän är knappast vad vi västerlänningar väntar oss i vår tid, men faktum är att detta nog är rätt normalt i stora delar av världen.

Man kan givetvis inte dra någon exakt linje mellan religion och magi. På många sätt kan man kanske se magin som religionens mörka baksida. Om religionen princip sysslar med att förklara världen, så är magin ett försök att skaffa kontroll. Man kan kanske se magin som en primitiv form av ”vetenskap”, som försök att utreda sambanden mellan orsak och verkan.

I ett land som Nepal, där olika kategorier av människor gör anspråk på gudomlighet, blir magin central. För det som kännetecknar en gud, är att en gud kan göra det ”omöjliga”. Här kommer fakirernas konster, som att ligga på spikmattor och liknande trick, in i bilden. Offerkulterna ligger i gränslandet mellan religion och magi. De syftar ibland till att blidka vredgade gudar, men kan också vara försök att tvinga - eller muta - en gud i en eller annan fråga. Motiven är oftast rent materialistiska: man vill bli rik som grannen...

Människooffer förbjöds i Nepal 1760, och jag har inte sett några rapporter om att sådant förekommer idag. (Å andra sidan är det mycket sparsamt med rapportering från Nepal över huvud taget.) Från Indien kommer nu och då rapporter om att unga människor offrats till Kali eller någon annan gud. (Exempel , fler exempel.)

Att som denne sadhu köra en järnstång genom pungen är givetvis avsett att styrka gudomliga anspråk. (Klicka på bilderna för större format!)

Men den moderna världen tränger sig på också i Nepal. Kumarin i Bhaktapur går redan i skola. Hon tillåts ha ett civilt liv och gå på marken utanför sin officiella roll. Det har t.o.m. gjorts en dokumentärfilm om henne. (Jag vet inte om den visats i Sverige.) Men när hon reste till USA för filmens premiär blev många upprörda. Att lämna Nepal hade gjort henne rituellt oren, ansåg man, och krävde att hon skulle ersättas med en ny flicka.

Den frågan sopades så småningom under mattan, och hon fick vara kvar efter att ha genomgått diverse renings- ceremonier. Men frågorna om anpassning till den moderna världen går inte att undvika. En nepalesisk advokat sökte för några år sedan en rättslig prövning av dessa kumaris rättigheter. Han menade att flickorna exploaterades och att deras barndom togs ifrån dem. Och att behöva sitta ensam, instängd i ett tempel en hel dag under dashain-festivalen, med hundratals avhuggna buffel- och gethuvuden som enda sällskap, måste rimligen vara skrämmande för en liten flicka. Karakteristiskt nog gick denne advokat till en kumari och bad om hennes välsignelse innan han lämnade in handlingarna till domstolen. Högsta Domstolen beordrade sedan en utredning. (Jag har inte lyckats finna någon information om vad som sedan hände med detta mål.)

Att göra sig av med monarkin var kanske den enklaste av de reformer som det nyvalda parlamentet ställts inför. Det komplicerade parlamentariska läget med 25 partier är givetvis ytterligt svårt, och akuta frågor som vad man ska göra med maoisternas armé är helt klart en svår nöt att knäcka. Två månader efter valet sitter den gamla interimsregeringen kvar, och det kommer inte ut mycket om alla turer i förhandlingarna om hur den nya regeringen ska se ut. Eftersom maoisterna fick dubbelt så många mandat som kongresspartiet, är det rimligt att de ska leda den nya regeringen. Maoisterna vill ha en "enhetsregering" i detta läge. Frågan är bara på vilka villkor som de andra fyra större partierna kan tänkas ingå.

Efter några dagar i Kathmandudalen - då, för många år sedan när jag var i Nepal - bestämde jag mig för att jag fått nog av dammet, och tog bussen till Pokhara, mitt i landet.

Bussen som avgick tidigt på morgonen, såg ut som om den hade hämtats från skroten. Men sådant var jag ju van vid från mina många resor. Lite färskt getblod på däcken innan avresan blev en billig försäkring mot olyckor och missöden.

Vägen slingrade sig upp och ner över bergssidorna, och den gamla bussens bromsar sattes på verkliga prov i utförsbackarna. Det kändes som om det gick alldeles för fort i hårnålskurvorna, för mig som inte trodde på getblodet. Ravinerna såg inte inbjudande ut! Jag såg också ett par gamla vrak efter bussar som inte klarat testet… Men när vi var framme i Pokhara och jag räknade ut medelhastigheten visade det sig att den var ca 50km/tim!

Och jag tänkte: Nu har de troende än en gång fått bekräftelse på att getoffret var effektivt!

Att vräka en gud

Det var givetvis maoisternas valseger för snart två månader sedan som fick mig att återvända till bilderna och minnena av Nepal.

Nepal är ett ytterst fattigt och hopplöst efterblivet land. Det är också en av världens stora miljökatastrofer. Avskogningen i Himalaya har lett till en fruktansvärd jorderosion och orsakat regelbundna översvämningar i områden som ligger nedströms. Det fina dammet som ständigt hänger i luften retar slemhinnorna, och alla går omkring och snörvlar som om de vore förkylda.

Det politiska livet har länge varit en berg-och-dalbana utan motstycke. En absolut kungamakt och ett ytterst splittrat politiskt etablissemang, som inte har klarat av att genomföra ens de mest nödvändiga reformerna, har inte bara lett till en permanent politisk kris, utan också till ekonomisk under- utveckling. Nepal är hopplöst i otakt med den moderna världen, och ett av jordens fattigaste länder. Till stor del är man beroende av bistånd, och det strategiska läget har lockat många biståndsgivare: Japan, Kina, Indien, USA (och tidigare Sovjetunionen) och givetvis diverse FN-organ har hållit landet nätt och jämt över den ekonomiska katastrofnivån.

Turismen har också varit en viktig inkomstkälla, även om den är liten. (Den lilla thailändska ön Phuket har som jämförelse nästan tjugo gånger fler besökare än Nepal.)

När den nepalesiske kronprinsen massakrerade kungafamiljen – och sedan tog livet av sig – för 7 år sedan, var kungens yngre bror Gyanendra inte hemma. Som enda överlevande medlem av kungahuset gjordes han, efter viss tvekan, till kung. Han var känd som framgångsrik affärsman (te, tobak, turism m.m.) och motståndare till demokratiserings- strävandena, och hans lämplighet framstod som ytterst tveksam. Under det första året vid makten höll han sig i bakgrunden, men i oktober 2002, sedan parlamentet upplösts, såg kungen chansen att återta makten. Hans ambition var att göra slut på det maoistiska upproret, men vad som följde var en ojämn kamp mellan kungen, det splittrade politiska etablissemanget, och den maoistiska gerillan. För två år sedan blev krisen akut. Maoisterna genomförde då attacker utanför Kathmandu, och i april 2006 beslutade sig kungen för att ”återlämna makten till folket”. Men någon direkt lösning på den politiska krisen medförde detta inte.

No longer "Royal"

Att landet skulle bli republik har dock varit klart länge. Redan förra året togs principbeslut i frågan. Kungens apanage drogs in, och ordet ”Royal” avlägsnades från officiella institutioner. Nya sedlar trycktes, där kungens bild ersatts med Mt Everest. Kungen fanns dock kvar som ett spöke i vattenstämpeln - nödtorftigt täckt med en blommande rhododendron - eftersom man använt sig av det papper man hade i lager …

Exkungen Gyanendra rattar numera själv sin Mercedes.

Men hur gör man sig av med en kung som har anspråk på gudomlighet?

Den avskydde exkungen Gyanendra har inte accepterat sin förlust. Att det ”maoistiska” kommunistpartiet blev största parti i valet (220 mandat) medan det rojalistiska partiet nästan utraderades (4 mandat) räckte inte för att han skulle inse att monarkins tid definitivt är ute. I stället har han kommit med ”förhandlingsbud” om att få vara kvar i en ”religiös och kulturell” roll, vilket i princip skulle innebära något slags konstitutionell monarki.

Som svar uppmanades han att abdikera.

Att acceptera den historiska utvecklingen och abdikera med stil hade givetvis varit ett bättre alternativ för alla inblandade. Nu blev det i stället det nyvalda parlamentet som den 28 maj med 560 röster mot 4 avsatte kungen och beordrade honom att lämna palatset.

Valets segrare: maoisternas ledare "Prachanda".

Exkungen fick ytterligare 14 dagars respit, eftersom hans spåmän måste fastställa en lyckosam dag för flytten, och idag meddelas att han fått tillstånd att ”tills vidare” bo i ett annat palats utanför Kathmandu. Det ryktas om en press- konferens i samband med att han lämnar Narayanhiti-palatset vid 17-tiden idag.

Vad kungen har up his sleeve är omöjligt at veta. Det har spekulerats om att han funderar över att gå i frivillig exil i Indien, där han sägs ha anhängare i hindu-extremistiska kretsar. Också i Nepal har han stöd av små grupper av extremister som inte tvekat att använda sig av bombningar och andra terrormetoder.

Andras gudar

I Indien går det mindre än tre människor på varje gud, skrev Salman Rushdie i Satansverserna. Jag vågar inte gå i god för det exakta förhållandet, men nog förefaller det tänkbart… Myllret av gudar i hinduismens panteon tycks spegla myllret på gatorna i Indiens storstäder.

Frågan är hur begreppet ”gud” definieras. Vanligen definieras det inte alls, utan tas för givet, och begreppet blir därför diffust. Det är missvisande när man översätter begrepp som ”devata” med ”gud”, när det ofta lika gärna kunde översättas med ”ängel” eller ”helgon”. Bäst är det nog att undvika att applicera västerländsk terminologi och låta devata förbli devata.

Vad skiljer egentligen en ”gud” i religionsvetenskaplig mening från en ängel, ett helgon, eller en demon? Måste en ”gud” vara evig, personlig, världens skapare och antropomorf (som inom kristendomen) eller kan guden födas, leva, och dö, för att sedan reinkarneras som människa (som inom buddhismen). Är buddhan en gud?

- Givetvis inte! säger alla genast. Men när de troende ber till honom och offrar mat och blommor på hans altare för att han ska ge dem framgång i ett eller annat projekt – har han inte då intagit platsen av en gud? Och de ”kosmiska buddhorna” – bodhisattvorna – är givetvis "gudar" i allt utom till namnet. Som ”fysisk manifestation” av bodhisattvan Avalokitesvara kan alltså Dalai laman betraktas som en ”gud”.

Annars är det väl bara inom hinduismen som man idag möter direkta anspråk på gudomlighet bland ”heliga män” – och ibland kvinnor.

Newarerna i Kathmandudalen är en minoritet med Tibeto-burmansk etnicitet. Deras kultur är utpräglat hinduiserad. (De har även importerat kastväsendet.) Utmärkande för dem är i övrigt deras hantverksskicklighet, och i de gamla städerna Patan och Bhaktapur (och även i Kathmandu) kan man se många prov på deras unika arkitektur i tegel med intrikata trädetaljer.

Kumarins palats på södra sidan av Durbar Square i Kathmandu är också ett bra exempel.

Newarerna har en unik idé som påminner lite om tibetanernas tanke om reinkarnerade lamor, med skillnaden att här är det gudinnan Kali (eller Taleju) som blir närvarande i små flickor. Dessa kumari förlorar däremot sin status som "gudinnor" när de får sin första menstruation, och ersätts då med nya flickor.

Som gudinnor har de ett späckat program som bl.a. består i tempelriter, att välsigna besökare och ta emot offergåvor. Men framför allt anses de besitta förmågan att bota sjuka. De måste ständigt vara beredda att rycka ut.

Man kan kanske tycka att det är svårt att se kopplingen mellan en liten flicka och den fruktansvärda Kali, med hennes blodiga offerkult, hennes halsband av dödskallar och avhuggna huvuden när hon dansar på Shivas bröst, men nu är det som det är i religionens värld. Man vet inte alltid varför det blir som det blir!

Från en annan värld

Thai Airways Airbus från Bangkok hade just börjat inflygningen i Kathmandudalen. Jag satt med hörlurarna på och lyssnade på klassisk musik. Då hör jag de första takterna av Mozarts C-mollmässa, och jag kände genast igen inspelningen. Det var New Philharmonia Orchestra med Raymond Leppard och Kiri Te Kanawa – hennes första inspelning sedan hon anlänt till London från Nya Zeeland (har jag hört av en man som håller rätt på sådant!)

Vi fick höra Kyrie och Gloria, men efter de första takterna av Credo slutade musiken tvärt, på det där brutala, nästan fysiskt smärtsamma sättet. Det var dags för säkerhetsbälten och de vanliga rutinerna, men Mozart satt obekymrat kvar på min högra axel och nynnade den välbekanta fortsättningen i mitt öra. När jag kommit genom tullen hade han hunnit till Sanctus. Det såg ut att bli en bra dag!

Jag minns inte hur jag kom in till stan. Det var väl en taxi, antar jag, och hotellet var väl något som taxichauffören rekommenderat. Det låg på andra sidan av stan med utsikt över Swayambhunath – Monkey Temple, som turisterna kallar det, eftersom en stor flock apor lever på denna bergstopp. Det var redan sent på eftermiddagen, och jag hade bråttom att komma ut på en promenad i den för mig helt nya omgivningen.

Den där första kvällen i Kathmandu tog jag bilderna av solnedgången överst, och av den solbelysta stupan. Det var min första direktkontakt med tibetansk buddhism och nepalesisk kultur.

På vägen tillbaka till hotellet mötte jag en bröllopsprocession, anförd av blåsare med ett par enorma lurar. Mozart tystnade tvärt, och jag skulle just fråga honom om detta verkligen kunde kallas ”musik” när det bara var ett ändlöst upprepande av en enda ton. Men Mozart hade redan flugit iväg, och jag insåg att jag skulle få orientera mig själv bäst jag kunde i denna för mig helt främmande värld.

Min guide blev mannen i den röda mössan på bilden. Jag träffade honom utanför ett tempel i Patan, och i hans sällskap kunde jag besöka hindutempel, som i Nepal vanligen inte är öppna för icke-hinduer. Ingen ifrågasatte min närvaro.

Nepals kultur brukar beskrivas som hindu-buddhistisk. De båda religionerna överlappar, och det går inte att dra någon gräns mellan dem. Mahakala – ”Den Store Svarte” som står på västra sidan av Durbar Square har sitt ursprung i Indien, men han är också en av den tibetanska buddhismens åtta ”skyddsgudar”. Det är alltså en vänligt sinnad gud. Det fruktansvärda utseendet syftar till att skrämma bort onda andar…

Nepalesisk hinduism handlar mycket om blodiga offer. Varje morgon offras bufflar, getter, och andra djur till Kali. Med ett kraftfullt hugg separeras huvudet lika effektivt som med en giljotin. Buffeln står kvar på benen ett par sekunder efter att huvudet fallit till marken, medan blodet sprutar. Det är en rätt chockerande syn för den som inte är van!

Religionsfrihet och sekularism

Tempeltjuren Shambos öde kan tyckas överflödigt att kommentera ännu en gång. (Tidigare inlägg 26 juni och 18 juli.) Men frågan är principiellt viktig eftersom den berör äganderätten, allmänintresset och religionsfriheten bland annat.

I fallet Shambo har alltså allmänintresset – att bekämpa spridningen av tuberkulos – givits företräde framför äganderätten. Detta är normalt och rutin. Det enda speciella med Shambo är att frågan om religionsfriheten kommit med i avvägningarna.

Ägarna har hävdat att tjuren är ”helig” och därför inte kan slaktas. Samtidigt har de sagt att allt liv är heligt, och därmed uppstår frågan om ägarförhållandet i detta fall gör just denna specifika tjur extra helig – man protesterade ju inte mot tvångsslakten av 20 000 andra nötkreatur av samma orsak under 2006. (Nej, detta är inte helt lätt!)

Kon är, som symbol för moderskapet, helig inom hinduismen, och hinduer äter därför inte nötkött. Långt ifrån alla är dock vegetarianer, och Indien har världens största läderindustri…

Små flickebarns liv är uppenbarligen inte heller särskilt heliga i Indien!

Shambo hämtades till slakt i torsdags kväll. Det tog trettio poliser hela eftermiddagen att lugnt och metodiskt lyfta undan ett hundratal supporters som rest till för att skydda Shambo. Till sist lyftes munkarna ut, medan Shambo gick för egen maskin till den transportbil som väntade utanför.

Noteras bör också att alla i frontlinjen som ”försvarat Shambo” är västerlänningar. Inte en enda person som ser ut att ha indisk bakgrund har jag sett i sammanhanget, och faktiskt – Jay Lakhani från Hindu Council säger att det är mer i linje med hinduisk tro att offra tjuren för det allmänna bästa!

Förslaget till ny konstitution för Thailand är intressant på flera sätt. Det blir Thailands 17 konstitution sedan 1932, vilket innebär en genomsnittlig livslängd på något över en valperiod, eller 4½ år.

Det aktuella förslaget som går till folkomröstning om tre veckor avser att ge landet den liberalaste konstitutionen någonsin, och att täppa till de hål som i 1997 års konstitution gav Thaksin möjlighet att nära nog skaffa sig ett fullständigt maktmonopol.

Frågan om buddhismens ställning som statsreligion har kommit upp. Tidigare har buddhismen förklarats som Thailands statsreligion endast i den första konstitutionen från 1932, men nu känner vissa grupper uppenbarligen att det är dags att slå fast den thailändska kulturens grundval i grundlagen.

I Thailand liksom i dess theravada-buddhistiska grannländer är buddhismen en del av den nationella identiteten, som snarare definieras kulturellt än etniskt. En stor grupp munkar och lekmän har drivit en kampanj för att få buddhismen inskriven i grundlagen. Resultatet har blivit ett slags kompromiss, en formulering i artikel 78 lyder i Bangkok Posts engelska översättning:

“The state shall provide patronage and protection to Buddhism, to which the majority of Thais profess, and to other faiths.”

För de inte så få svenskar som tror att Sverige är världsledande på jämställdhet vill jag också citera artikel 30 i den föreslagna konstitutionen:

“Females and males as well as those with other gender identities shall enjoy equal rights.”

Jämställdhet mellan kvinnor och män fanns med också i 1997 års konstitution, men att i grundlagen fastslå att homosexuella och transsexuella också har lika rättigheter är, försåvitt jag vet, helt unikt!

Bilden visar thailändska munkar som demonstrerar genom att vända en gigantisk "tiggarskål" uppochned. Detta är munkens starkaste protest - att neka att ta emot gåvan av mat.

En buddhistisk munk tigger inte. Han finns som en tillgång för lekmännen som kan generera "god karma" genom att donera mat, och följaktligen är vägran att acceptera en gåva av mat en ytterligt kraftfull demonstration.

________________________________________

Dags för ett under!

Jag har tidigare berättat om tempeltjuren Shambo, som gett myndigheterna i Wales huvudbry, eftersom den har tbc.

Nu har en domare beslutat att slaktordern var olaglig, eftersom den ”kränker ägarnas mänskliga rättigheter”.

Domen innebär givetvis inte att tjurens liv skonas och att han får leva fram till sin naturliga död, men att de byråkratiska och rättsliga processerna fortsätter.

Bönderna i omgivningen är arga – och jag kan förstå dem! Har man själv tvingats slakta djur till stora ekonomiska förluster så måste detta beslut vara svårsmält. Någon kommenterar också att de i fortsättningen tänker förklara alla sina kor ”heliga” - och det är ju vad de är enligt hinduismen - oavsett vem som äger dem! Vem vet, kanske medför detta att hinduismen blir de brittiska böndernas nya religion?

Själv kan jag inte låta bli att tänka att domaren missade en chans till ett salomoniskt domslut:

Varför inte säga att den heliga tjuren får leva – på villkor att gudarna ingriper och botar dess tuberkulos inom fyra veckor?

_______________________________________

Om heliga kor

Att slakta heliga kor är ett uttryck som väl är bekant för de flesta. Vanligen används det i bildlig mening för handlingar som anses vara otänkbara – ofta i samband med att någon överraskande bytt ståndpunkt i en eller annan fråga.

Men för myndigheterna i Wales har det blivit en högst konkret fråga: Tjuren Shambo som är en tempeltjur vid Skanda Vale-templet i södra Wales har konstaterats ha bovin tuberkulos, och myndigheterna har beslutat att han måste slaktas.

Detta har föga överraskande lett till ursinniga protester, och vissa går så långt som till att säga att de avser att skydda tjuren med sina egna liv!

Tjuren Shambo har nämligen många – kan man säga anhängare? Ca 90 000 besökare om året ser till att han lever på en standard som anstår en prins…

Någon har sagt, att när man började montera åskledare på kyrktornen i Europa hade det vetenskapliga synsättet slutgiltigt segrat över det magisk-religiösa, men jag är inte så säker på det! Det betydde inte nödvändigtvis att det vetenskapliga synsättet trängt ner i folkdjupet, och inte heller att det ena synsättet ersatt det andra.

Artonhundratalets utvecklingsfilosofer ansåg att samhällets och vetenskapens utveckling skulle medföra att det irrationella – religion och vidskepelse – spontant skulle försvinna. Idag bevittnar vi i stället en vild flykt ifrån rationalitet och förnuft, och i det post-sekulära samhället odlas nya vidskepelser i kommersiell skala bakom toleransens och multikulturalismens allmänna dimridåer.

Men toleransen har ändå gränser – som i fallet med tjuren i Skanda Vale! Och när den heliga kon slaktas får sådant som religionsfrihet och respekt stryka på foten!

Jag skulle ha velat se reaktionen hos de gamla gubbarna från artonhundratalet, när man nu använder sig av Internet för att driva en kampanj för att rädda den heliga tempeltjuren!

_____________________________