Den lilla båten

Sommaren när jag var 7 år gammal - just innan jag skulle börja skolan – tillbringade vår familj några veckor på Vrångö i Göteborgs skärgård. Det var min första upplevelse av havet, som både fascinerade och skrämde mig.

En dag meddelade pappa att han hade organiserat en fisketur med en ungdomsvän på ön, så vi gjorde oss i ordning hela familjen och promenerade ner till hamnen. Fiskebåten visade sig vara en liten, öppen båt, som påminde om en vanlig roddbåt, och kanske var ungefär dubbelt så lång. Den hade inombordsmotor och en mast mitt i.

Vi fiskade makrill med långrev, och det visade sig vara gott om fisk. Men det som fascinerade mig mest var alla maneter av olika slag. Man kunde se dem tydligt. Båten låg djupt i vattnet, och jag kunde ha doppat fingrarna i vattnet från min plats i aktern.

Men så, när vi kom ut på öppna havet var det rätt gropigt, och när den lilla båten var på väg ner i vågdalarna, såg vågorna föröver enorma ut. Fiskaren som styrde båten hade givetvis vuxit upp med hav och båtar, och visste säkert vad hans båt klarade av. De vuxna var helt lugna, men det hindrade inte att jag blev mycket rädd. Min yngre bror, som just fyllt tre, skapade vid detta tillfälle ett av familjens bevingade ord: ”Mamma, håll fast mig så att jag inte drunknar ner!”

Själv sa jag ingenting, men pappa såg att jag var rädd, och föreslog att jag skulle sätta mig mitt i båten och hålla om masten…

 

Jag blev påmind om denna båttur och om bilderna av Bertil Valliens underbara båtskulpturer när jag läste Einars inlägg om en annan liten båt av guld. (Bilderna har jag hämtat från Insikt och handling, nr 1, 1981.)

 

Man kan givetvis se detta med att hålla i masten (eller söka trygghet i modersfamnen) som ett uttryck för ett religiöst förhållningsätt till verkligheten. Som metod att rädda livet om båten sjunker är det givetvis illusoriskt.

Men denna något neurotiska aspekt av religionen är bara en av många sidor. Freud, som var en träskalle när det gäller religion, kunde – liksom dagens jihadistiska ateister – bara se denna sida. Hans kollega C.G. Jung hade däremot ett mera fruktbart perspektiv, och sökte förstå religiösa symbolers betydelse.

Religionen är ett språk. Religionens språk kan inte översättas till vetenskapens språk. Religionen förhåller sig till ”verkligheten” ungefär på det sätt som konsten förhåller sig till verkligheten, och det är lika meningslöst att kritisera religionen för att den inte överensstämmer med vetenskapen, som att anklaga ett kubistiskt konstverk för att förvränga verkligheten.

Religion är etik + estetik, och dialogen mellan religion och konst har gett upphov till det största i alla världens kulturer.

För att fortsätta med 1800-talets giganter, så är jag inte så säker på att den vanliga tolkningen av Marx’ yttrande av religionen som ”ett opium för folket” är vad han verkligen menade. Opium var det enda tillgängliga smärtstillande medlet vid denna tid, och knappast ett medel att hålla massorna dumma!

Och Émile Durkheim, en av sociologins grundare och samtida med Freud, var lika mycket ateist som Freud, men han såg ändå religionen som samhällets grundval genom historien; ett slags kollektivt medvetande.

Se bara på berättelsen om Adam och Eva! Denna underbara skapelsemyt, som innehåller så mycket vishet! Den trivialiseras av de bokstavstroende, men berättar ju så mycket om hur vi blev människor, och lärde oss att skilja mellan gott och ont!

Tecken i skyn

”Århundradets solförmörkelse”, sa BBC och andra nyhetsmedier, och gav den stort utrymme, trots att den bara var synlig i Asien. BBC rapporterade från ombord på ett flygplan över Indien, där rika indier köpt sig parkettplats ovanför monsunens tjocka molntäcke. Och jag, som satt i ett soligt London där solförmörkelsen bara kunde ses på teve, påmindes om den solförmörkelse som inträffade i Sverige för 55 år sedan. Det är ett av mina tidigaste minnen, och jag var precis på dagen 4½ år gammal.

Det hände inte mycket i vår lilla by i Lappland, och detta med solförmörkelsen var en stor händelse! Vi barn var förvarnade, men visste nog inte riktigt hur vi skulle uppfatta det hela. Själv var jag fullt upptagen med att leka med grodyngel som jag fångat och hade i en glasburk med vatten från bäcken, som flöt förbi tomten precis utanför staketet på den södra sidan av huset. 日蚀, 嘉峪关, 甘肃, 中华人民共和国, 2008年8月1日
Förra årets solförmörkelse i Jiāyù Guān, Gānsù, den västra änden av kinesiska muren.

Så blev det mörkt – eller nästan. Först var det bara som om solen gått i moln, men snart blev det halvmörkt, och jag övergav mina grodyngel, och sökte mig till tryggheten av föräldrarnas sällskap på framsidan av huset, där några av byns vuxna hade samlats. Just den här dagen var det kanske inte någon särskilt bra strategi, för de vuxna hade inte samlats bara för att bevittna ett naturfenomen – de försökte också utreda betydelsen av denna extraordinära händelse.

- Det står i Uppenbarelseboken, att i den yttersta tiden ska solen vändas i mörker och månen i blod, började tant Hanna.

Det är i Apostlagärningarna, som citerar Joel, rättade pappa henne. I Uppenbarelseboken står det ’svart som en sorgdräkt’. Det är det sjätte inseglet.

- Och stjärnorna ska falla ner från himlen, står det också, och det föregås av en jordbävning, fortsatte tant Hanna, som inte stod att hejda.

Jag rös. Solen hade tagit med sig den lilla värme som funnits, när den övergav oss, och våra framtidsutsikter var mer skrämmande än inspirerande, vad än de vuxna ansåg. Att Jesus skulle komma och hämta oss alla hjälpte inte alls upp det hela – jag ville ju bara att allt skulle vara som vanligt!
Solen var strax tillbaka, men samtalet om tecknen i skyn fortsatte, och jag lyssnade uppmärksamt.

Farbror Henrik nämnde något om norrsken. Norrskenet var en knepig fråga, för det stod ju ingenting om det i Bibeln. Pappa var mycket försiktig, och ville för ovanlighetens skull inte uttala någon bestämd uppfattning. Men mamma bidrog med en målande beskrivning om ett tillfälle när norrskenet hade varit alldeles blodrött, och synts ända ned till Sydeuropa.

Något måste det ju betyda, tyckte man. Frågan var bara vad?

Efter en stund skingrades gruppen, och jag återvände till mina grodyngel.

Men det var inte roligt längre! På något sätt tycktes skuggan hänga kvar över oss, och den fortsatte att hänga kvar över mig genom hela min barndom. Även norrskenet, som ju var ett strålande fenomen som återkom under kalla nätter varje vinter, hade fått något ödesdigert och olycksbådande över sig.


Nu har jag inte sett norrsken på 40 år eller så, och något rött norrsken har jag aldrig någonsin sett. Det var därför först med häpnad och sedan med ett igenkännande småleende, som jag stötte på det där röda norrskenet igen för några månader sedan – i en bok, förstås!

Det var i Stalin – The Court of the Red Tsar, Simon Sebag Montefiores mycket läsvärda bok om Stalin, och sammanhanget var inget mindre än Hitlers order om angreppet på Sovjetunionen – och det är den enda uppgift jag någonsin sett, som bekräftar mammas berättelse från den där dagen för 55 år sedan.

Hitler hade just gett sin order, och när mötesdeltagarna kom ut på gårdsplanen efteråt, såg de detta märkliga, blodröda norrsken.

Nu minns jag inte vem av de nazistiska höjdarna det var som gjorde kopplingen mellan det röda norrskenet och Operation Barbarossa: ”Det kommer att bli mycket blod!” Men för nazisterna, som hade djupa rötter i ockultism och varjehanda vidskepelse, var den kommentaren inte ett dugg anmärkningsvärd!

Kyrkans inställning till tecken i skyn har varit vacklande genom historien. Den katolska kyrkan tar entydigt avstånd från astrologi och divination, även om praktiken tidvis har varit en annan. I princip blev man exkommunicerad om man sysslade med astrologi, men kyrkans avståndstagande berodde ursprungligen inte på att astrologi var falsk kunskap, utan på att ockult kunskap förknippades med djävulen och alltså inte var förenlig med kristen praktik. Konstantin den store förbjöd astrologin, men under renässansen kom den tillbaka via arabiska och judiska influenser och blev en allmän referensram som kom att överskugga både religion och vetenskap.

Frågan förblir ändå något komplicerad, eftersom berättelsen om Jesu födelse tycks bekräfta detta med att läsa i stjärnorna. De där magerna som kom till Jesusbarnet hade ju följt en stjärna enligt Matteusevangeliet.

Magerna, förresten – zoroastriska präster från Persien, alltså. I den svenska översättningen från 1917, som jag vuxit upp med, kallas de ”vise män”, och i den nya översättningen har de helt enkelt blivit ”stjärntydare”. De var kanske både det ena och det andra, men i den grekiska texten står det faktiskt μάγοι och ingenting annat.

Där blir det givetvis lätt besvärligt för de bokstavstroende, för om stjärnan dök upp på himlen vid Jesu födelse, och magerna red från Persien till Jerusalem och Betlehem som Matteus säger, så måste ju Jesus och hans föräldrar rimligen ha bott väldigt länge i det där stallet i Betlehem. Inte vet jag! Kanske hade magerna tillgång till en flygande matta?

Men, skämt åsido: i den hellenistiska omgivning där Matteusevangeliet tillkommit, var detta med astrologi en allmänt accepterad vetenskap, och det är i det sammanhanget man ska se detta med stjärnan. Stjärnan är en bisak: att låta naturen indikera att Jessus är mer än en vanlig pojke var ett vanligt berättargrepp. Poängen i berättelsen är i stället magerna, som alltså fortfarande inte får vara med i den svenska översättningen.

Detta, att zoroastriska präster – hedningar – finner Jesusbarnet och faller ned och tillber honom, är berättelsens poäng!

Morfars dass

Radion kom att betyda mycket för mig. Det var där jag först mötte det vi kallar klassisk musik, men det var i tidningarna som jag skaffade mig kunskap om världen. Visserligen kommer jag ihåg några enstaka nyhetsinslag från radion – Sovjets invasion i Ungern 1956 är det tidigaste. Så minns jag också tydligt reportern som berättade om uppförandet av berlinmuren 1961, Kubakrisen 1962 (då det nog var fler än jag som trodde att världens undergång låg några få timmar i framtiden) och diskussionerna kring Sovjets kärnvapenprov i atmosfären vid Novaya Zemlya, som låg i nordostlig riktning från oss, på ett avstånd något större än det till Stockholm.

Det finns nog ingen bild på morfars dass. Vem skulle ha kommit på idén att fotografera något sådant? Det var inget sörgårdsdass med snickarglädje och hjärta på dörren. Inga etnologer intresserar sig för något sådant! Nej, det var ren funktion och raka linjer – ett enkelt tvåhålsdass i en avgränsad del av uthuset, som från boningshuset räknat bestod av tre delar: verkstan, vedbon, och längst bort, dasset. Byggnaden i fråga balanserade något riskabelt alldeles på kanten av bäcken, som flöt kring tomten på två sidor. (Det finns en bild här!) Leran tryckte på från norr, och morfars verkstad lutade allt mer för varje år. Det gjutna golvet hade fått otaliga sprickor, som liknade kartor över okända kontinenter.

För mig och min tre år äldre bror var dasset dock mycket mer än ett vanligt torrdass. Det var en lärdomsinstitution av första rang, för här samlades tidningarna på hög; dvs. de tidningar som inte gått åt till att tända i spisen med, eller de som slutat på ett än mindre smickrande sätt – att torka sig i baken med. (Det senare hotet undanvärjdes dock snart, när pappa byggde ett VC åt morfar inne i huset.) På morfars dass lärde jag mig oerhört mycket mer om världen än vad jag någonsin gjorde i skolan.

Hur ska jag kunna förklara glädjen över detta dass för senare generationer? Varje sommar när vi kom till morfars började på precis samma sätt: efter en dags resande med tåg, och flera timmars väntan på bussen i Jörn, brukade vi anlända framemot kvällen. Vi hälsade på morfar och mormor, bjöds på fika, och sen smet min bror och jag iväg för att inspektera årets tidningshögar på dasset. Där skulle vi sedan sitta de första dagarna och gå igenom varenda tidning. Med ålderns rätt var det min bror som satt närmast tidningsbuntarna. Han tog en tidning ur högen och bläddrade igenom den, Stötte han på något av intresse – något som han ville klippa ut – kollade han alltid först vad som fanns på baksidan: det kunde ju finnas något annat av intresse där; något som intresserade mig. Några konflikter kommer jag inte ihåg. Allt avgjordes i största sämja på basis av rimlighet. Det var ju inte svårt att avgöra hur viktigt ett enstaka klipp var för honom eller mig! Aldrig kände jag större gemenskap med min bror, än de där dagarna varje sommar när vi satt på morfars dass och läste det gångna årets tidningar!

Så, när vi efter några dagar var färdiga med tidningsarkivet, följde några veckor med fiske i bäcken och andra mer normala aktiviteter. Och när det var dags att resa hem igen, sa vi alltid adjö till mormor – med påminnelsen att spara alla tidningar!

Radion

När jag sitter med mina barn och pysslar med att formatera om min laptop dagarna efter nyår, kan jag inte undgå att fundera över hur världen förändrats sedan jag var barn på femtiotalet. Mina barn är givetvis inte barn längre, men de minns nog inte mycket av tiden före vår första dator.

Min laptop är den sjunde efterföljaren på ca 25 år, och jag hade planerat detta nyårspyssel en längre tid. Min baktanke var att jag inte skulle behöva vara utan dator och internet under den tid som det tar att formatera disken, återinstallera alla program och kopiera alla dokument, etc. Det tar ju några dagar. Och när man slår sina mer eller mindre kloka skallar ihop kan det kanske ses som ett bevis på att det där talesättet om "ju fler kockar" kanske inte alltid stämmer.

Mitt grundproblem var att datorns kylelement var igenkorkat av damm och sot, och detta medförde att vi också var tvungna att plocka isär datorn för att rengöra den. Detta är ju enkelt nog med en vanlig PC, men en laptop är en helt annan historia. Man behöver specialinstrument för att komma åt, och har man inte sådana, behöver man 20 centimeter långa fingrar... Hur min äldste son till sist lyckades klämma ihop kontakterna till 5 centimeter långa kablar genom en 4 centimmeters springa vet jag inte.

För mig var ju radion den första kontakten med "nyhetsflödet" i egentlig mening. Vi hade fått en radio av morfar när vi flyttade till Malmberget 1955, och den ganska stora lådan med det komplicerade innehållet som man kunde se genom ventilationsspringorna på baksidan fascinerade mig. Framsidan hade, som det var vanligt på den tiden, ett grönt öga och många knappar - och en fascinerande lista på exotiska platser på frontens glasskiva: Buenos Aires, Casablanca, Timbuktu, Kapstaden... och röster på mångas obegripliga språk.

Vid sidan av de återkommande besöken av missionärer - av vilka många var utmärkta berättare och inte så lite av äventyrare - så var det nog radion som mest bidrog till den nyfikenhet på omvärlden som sedan blev en passion. Radion gjorde ju motstånd och bevarade sina hemligheter! Jag lärde mig snart att läsa tidningarna, men i radion förblev de språkliga barriärerna ett oöverstigligt hinder. Hela världen fanns där, men jag förstod ju bara de svenska sändningarna. Jag fann det oerhört frustrerande!

Mitt första minne av en nyhetssändning är från 1956, när den sovjetiska armén slog ner det ungerska upproret. Jag minns hur han beskrev en promenad genom centrala Budapest strax efteråt: "Jag såg inte en enda hel fönsterruta!"


Att följa världshändelserna genom radion och tidningarna blev mitt huvudintresse, och jag tror att det var ungefär när jag började skolan, som jag började klippa ur tidningarna alla nyheter från Afrika. Så småningom engagerades också mina syskon och skolkamrater i jakten på sådana tidningar som vi inte hade hemma. Soptunnorna kollade jag och min bror regelbundet. Det var ju långt före sopsorteringens tid, så det kunde ju vara ganska kladdigt ibland. I nödfall fick man offra den översta eller den understa tidningen i en bunt.

Tidningsläsandet spräckte snabbt den världsbild som var gängse i min närmaste omgivning. Jag kom att se den klassiska negern på missionssparbössan som bugade sig och tackade för varje femöring med andra ögon. Afrika fick ett annat ansikte; det var Lumumba, Nkrumah, Touré och Nyerere...

Missionärerna som kom på besök talade illa om Lumumba. Han hade gått i katolsk missionsskola, och det gjorde honom givetvis suspekt. Sen var han dessutom troligen kommunist, sa man, och antydde en konspiration av onda krafter bakom afrikanernas självständighetssträvanden.

Det gjorde mig mycket upprörd!

Så idag har jag ställt mig frågan: Kan man leva utan dator?

Och om jag ska försöka svara, så får det väl bli med motfrågor i stil med: Kan man vända på tiden? Kan man krypa in i sina barnkläder?

Berättelsernas värld

Att idag försöka beskriva den värld som var min som femåring vid mitten av femtiotalet är nog omöjligt! Vårt liv har förändrats så fullkomligt under de femtio år som gått, att jag tvivlar på att mina barn kan uppleva detta som något annat än en saga.

Nu bodde vi ju inte i Stockholm eller Göteborg, utan i en mycket liten by i södra Lapplands skogsland, och även i denna isolerade miljö var nog vårt hem ett av de allra mest isolerade. Vi hade telefon – en sån där svart sak med vev på sidan – som kopplades upp manuellt via en växel i en grannby. Vårt nummer var ”4”. Någon radio hade vi inte, och TV fanns inte ens som begrepp i vår värld – för att inte tala om datorer och Internet, förstås! Men jag visste vad en radio var, eftersom morfar hade en sådan där hemlighetsfull pratande låda, med ett lysande grönt öga. (Jag minns den där mässande rösten som läste väderleksrapporten.)

Det fanns tidningar, men de intresserade mig inte ännu. Några sagoböcker kommer jag inte ihåg, och jag tvivlar på att vi hade några sådana. De fåtaliga barnböcker som förekom, innehöll berättelser ur Bibeln. Jag kommer ihåg en sådan bok. Den hette ”Pojken i templet” och var en illustrerad återberättelse av historien om Samuel i Första Samuelsbokens 3 kapitel.

Samuel var akolyt i templet under profeten Eli, och det berättas att han väcktes av att Gud kallade på honom på natten. Pojken trodde att det var Eli som ropade på honom, så han inställde sig hos profeten, som sa till honom att han inte hade kallat på honom, utan att han skulle gå tillbaka och lägga sig. Historien upprepar sig, och profeten inser, när pojken kommer till honom för tredje gången och säger: ”Här är jag, du ropade ju på mig!” att det är Gud själv som kallar på pojken. Profeten skickar tillbaka pojken igen, och säger till honom att om han hör rösten igen, så ska han svara: ”Tala Herre; din tjänare hör!”

Fortsättningen av berättelsen intresserade mig inte! Men vi bodde ju på sätt och vis också i ett ”tempel” - även om det var ett enkelt kapell byggt av trä och målat med Falu rödfärg - och jag var en liten pojke som inte kunde låta bli att göra vissa kopplingar. Kunde man bli väckt av Gud på natten? Jag gjorde mig beredd, och memorerade vad man skulle svara.

Men Gud lät mig givetvis sova ostört genom hela min barndom…

I min barndomsvärld fanns inte många bilder. De flesta hemmen i byn hade nog det där trycket med Jesus som sitter på berget och ser ut över Jerusalem. Och så den obligatoriska bilden av skyddsängeln som följer med några små barn i utsatta situationer. Den fanns i olika varianter, och den med bron som saknar en planka hörde till de vanligaste.

Och så fanns ju Dorés bibel.

Mitt förhållande till Dorés bibel går så långt tillbaka som jag kan minnas. Jag tröttnade aldrig på att titta på de otaliga etsningarna. Väldigt många var otäcka, men det fanns bara en som jag inte ville se! Jag hade sett den en gång, och ville inte se den igen.

Det var bilden av barnamorden i Betlehem. Jag visste ju att den kom strax efter bilden av Jesu födelse, så när jag kommit till den, kikade jag försiktigt på nedre hörnet av följande bilder, tills jag hittade den där otäcka bilden – och vände två blad!

Det var särskilt den här detaljen med barnen som spetsas på svärden, som jag tyckte var outhärdlig! Men också den nedre delen av bilden, där mödrarna försöker skydda sina barn med sina egna kroppar, tycket jag var hemsk. (Hela bilden finns här.)

Inte ens bilden av döden till häst, med hela följet kunde tävla med den i otäckhet!

Frågan om "fiktion" och "verklighet" fanns inte, men "tid" och "rum" fanns; dvs. jag visste att vissa händelser inträffat på en annan plats än där jag befann mig, och att de otäcka händelserna som skildrades i Bibeln hade inträffat för länge sedan - även om Bibeln också innehöll bilder av sådant som skulle komma att ske i framtiden.

För mig blev detta en del av berättelsernas värld. Den låg i huvudsak bortanför horisonten och utanför min personliga erfarenhet, och den innefattade platser jag hört talas om - som Afrika - och dit ville jag resa!

_________________________________________

Negern

– Har du sett negern?

Jag fick frågan var för sig från mina båda äldre syskon med några minuters mellanrum. Det fanns också en exceptionell bil värd att titta på, sa min bror, och den stod parkerad invid skolhuset.

Det var den där händelserika sommaren när jag var fem år, och platsen var den lilla byn i södra Lappland som heter Husbondliden. Evenemanget var givetvis pingstvännernas traditionella, årliga samling i den lilla byn, som för en vecka invaderades av tusentals medlemmar från hela Sverige. Skämtsamt brukade det kallas ”pingstvännernas parningsvecka”, och givetvis hade våra föräldrar träffats här en gång.

För mig som barn var det ett äventyr! Från det stillsamma livet i en mycket liten by, där vi inte ens hade en radio, befann vi oss under en vecka bland människor från hela Sverige – plus ett antal besökare från fjärran länder. Man kunde ströva omkring fritt bland folkmassorna, och nu och då stötte man på människor man tidigare mött, och någon gång även släktingar från södern…

Och nu hade det alltså kommit en neger!

Jag funderade lite kring hur det kunde hänga ihop, medan jag drog mig mot bilen vid skolan.

När man är fem år har man fullt sjå med att fundera ut hur saker och ting hänger ihop; att skapa sig en världsbild. Och min var samtidigt både enkel och ytterst komplicerad: Centrum var vår lilla by, till synes utslängd mitt i en ändlös barrskog och omgiven av blånande fjäll vid horisonten, men förbunden med byar i andra skogsgläntor genom ringlande grusvägar, kantade med ett oändligt antal telefonstolpar. Där färdades man med bussar och bilar, som på något hemlighetsfullt sätt hittade till platser som Morfars – eller som nu till Husbondliden. Det var enkelt nog!

Den andra delen bestod av det man inte kunde se: Gud och hans änglar, Jesus och den stora vita skaran av alla folkslag och tungomål som står inför tronen… De bodde på övervåningen, på det blåa tak vi kallade himlen, och dit vi en dag skulle flytta. Det var Bibelns värld, och Bibelns värld var en mycket väsentlig del av vår värld. Den bestod på något hemlighetsfullt sätt samtidigt av berättelser om sådant som hänt för mycket länge sedan, men som också var samtida, men i himlen. Allt detta som var lite svårgripbart hade att göra med söndagsskolan och kapellet, som givetvis fanns i det hus där vi bodde på övervåningen.

Jag var helt på det klara över vad en ”neger” var. Det fanns bilder på svarta människor i Dorés bibel och på söndagsskolans flanellograf, och inte minst så fanns det en negerpojke av papier maché på missionssparbössan. Men jag var nog inte riktigt beredd på att träffa på honom när jag rundade skolans hörn och stötte på honom vid bilen som jag kommit för att titta på. Han såg mig tvärstanna, och log blygt. Vi cirkulerade några varv kring underverket – en klarröd Studebaker – och det var det hela. Ingen sa något. Jag hade väldigt gärna velat prata lite med honom, men vi hade ju inte ett enda ord gemensamt!

På något sätt kom detta möte ändå att framstå som ett mirakel för mig: negern hade på något vis klivit ut ur en berättelse, tyckte jag – ungefär som om man skulle ha sprungit på Snövit och de sju dvärgarna, eller så.

Nu hade jag ju åkt tåg ända till Göteborg ett par år tidigare, och jag hade sett stora båtar på Göta kanal, jovisst! Jag visste att världen innehöll annat än vår ändlösa barrskog, men vid horisonten där mina egna erfarenheter tonade ut i något slags dimma, tog berättelserna vid.

Och negern då?

Jodå, jag har hittat honom också på internet!

Han hette Ruhigita, och kom från vad som i ytterligare precis fem år skulle heta "Belgiska Kongo". På nätet läser jag lite om hans historia (vilken jag givetvis hade glömt!) och att han så småningom blev ledare för en pingstkyrka många gånger större än den svenska pingströrelse som skickade sin första missionärer till Kongo 1921.

Jag hittar också detta välbekanta foto från sverigebesöket 1955.

- - -

När jag går här i London och ser alla märkliga afrikanska kyrkor med långa och fantasifulla namn, vilka tycks växa upp i vart och varannat kvarter, tänker jag ibland på detta ordlösa möte mellan den lille pojken i Lappland som en gång var jag, och den leende mannen från Belgiska Kongo, och funderar över betydelsen av detta möte.

För mig blev Afrika mitt stora intresse under de nästföljande tio åren, och jag följde noga allt som hände, klippte i tidningarna, och dokumenterade koloniernas frigörelse.
Men det är en annan historia!

I den del av London där jag bor är väl 70-80% av människorna jag möter på gatan av afrikanskt ursprung, och de har tagit med sig sina kyrkor hit. Man stöter på dem hela tiden, då de gillar att predika på gatan och t.o.m. på bussarna ibland. Deras tro är inte alldeles lätt att definiera. Mycket förefaller att handla om exorcism, magi och mirakel. Deras engelska är inte heller alldeles lätt att förstå. Numera har jag lärt mig att "däbabbäsä" betyder "the Bible says"...

_________________________________________

Att vara kär - och liten

Det var på söndagsskolans sommarfest som jag träffade henne första gången, och blev förälskad! Jag hade givetvis träffat flickor förut, och några hade jag väl känt en hemlighetsfull dragning till. Men det var där på sommarfesten hon uppenbarade sig!

Hennes familj hade flyttat in till byn och bodde i ett ensamliggande hus vid kanten av vår tjärn. Familjen hörde inte till församlingen, och flickan gick inte i söndagsskolan, men man hade inbjudit henne till festen – troligen med baktanken att hon skulle komma tillbaka när man startade igen till hösten.

Jag kommer givetvis inte ihåg hur flickan såg ut, och jag tror inte att jag någonsin känt till hennes namn. Vad jag minns såg jag henne vid två tillfällen – på festen inne i kapellet, där vi bodde på övervåningen – och vid ett senare tillfälle på gårdsplanen utanför. Jag vet inte, kanske var det bara en gång vi sågs; det kan vara två minnesbilder från samma tillfälle.

Men jag mins när hon kom in genom dörren till kapellet! Hur jag tittade över axeln och såg denna flicka för första gången. Och sedan glömde det mesta av vad som försiggick runt omkring mig. Jag fortsatte att titta över axeln…

På den andra minnesbilden står vi mitt på grusplanen framför huset med våra mammor. Jag är alldeles varm inuti, och blyg – och överväldigad! Vi gömmer oss bakom våra respektive mammor, och försöker titta på varandra i smyg… Våra mammor pratade och pratade, och jag ville inte att det skulle ta slut! Vi sa aldrig ett ord till varandra, men att förälskelsen var ömsesidig har jag aldrig för ett ögonblick tvivlat på!

Flickan hade en fånig mössa av det slag som kvinnor tycker om att sätta på små flickor: just den här hade broderier och ett par påsydda öron. De var av typen katt eller rävöron – två trianglar som stod rakt upp på skulten – och eftersom mössan var röd, beslutade jag mig för att det var en räv. Jag skulle komma att minnas henne som ”flickan med rävmössan”!

Man kunde se skorstenen på deras hus från vårt köksfönster på andra våningen, och jag satt på köksbordet och tittade på skorstenen och drömde! Vad drömde jag om? Det vet jag inte!

Jag kan inte med säkerhet fastslå vilket år det var, men sannolikt var det den sommaren som vi flyttade från byn, då jag var fem år.

När jag läser skildringar av tonårsförälskelser, eller – mera vanligt förekommande – ser filmer med sådana motiv, tänker jag ofta på mina barndomsförälskelser. Jag kan inte erinra mig att jag läst någon skildring av sådana! Varför vet jag inte. Kommer folk inte ihåg sin barndoms kärlekar, eller tycker man, när man väl blivit vuxna, att de är ointressanta?

För mig var flickan med rävmössan en kort men intensiv förälskelse, som skulle följas av en rad av andra genom hela min barndom. När jag så småningom började skolan, visste jag genast att det fanns tre flickor i klassen som jag gillade, och att de övriga inte intresserade mig. De tre skulle följa mig genom skolåren, och deras respektive rangordning i mitt hjärta skulle variera från tid till annan, men de hängde alltid med. När jag blivit 13 och vi flyttade över till realskolan, skulle de hamna i en parallellklass, men de fanns ändå med i bakgrunden. Och när vi började gymnasiet hamnade vi återigen i samma klass…

Och den här historien slutar precis här – som vanligt i mitt liv – med att jag flyttar!

Jag har inga foton från de där tidiga åren i Bäverträsk.

På bilden är jag 9 år, tror jag.

_________________________________________________

Zinkbaljan

Jag vet inte om mina barn har sett en zinkbalja! Den hör väl kanske till det arkaiska femtiotalet – tiden innan världen översvämmades av plastprylar i skrikiga färger – vart tog de sedan vägen?

Mitt första minne av att bada, var dock inte i en zinkbalja, utan i diskhon på en ytterst modern, rostfri diskbänk. Vi hade flyttat tillbaka in i huset, som pappa tillsammans med gubbarna i den lilla byn i södra Lappland hade byggt om under sommaren 1953 – en by som är så liten att Google Earth inte kan hitta den! – byn där jag levde de där åren när man får sina första minnen.

Zinkbaljan kom något senare, och var förknippad med morfars, och flyttningen norrut. Då var jag redan fem!

Zinkbaljor och tvättbrädor… att skrubba barn och handtvätta kläder! Jag undrar om dagens svenska barn ens begriper idén bakom en tvättbräda!

Men den lilla historien om zinkbaljan som jag vill berätta idag, handlar varken om tvätt eller bad, utan om att fiska! Det var en av mammas ”standards” – och jag älskade den!

Barn är ju, som de flesta vuxna – om jag förstått saken rätt, och ska tro Hollywood! – vi älskar historier som vi hört förut!

Så här kommer den – historien om byfånen:

En dag när byfånen satt med sitt metspö utanför sin lilla stuga, och fiskade i en zinkbalja, kom en av byborna förbi, och såg genast chansen att retas lite med honom:

– Nå, får du nå napp?

– Du är ju inte klok! svarade byfånen. Tror du man får fisk i en zinkbalja?

När jag var barn älskade jag den där historien, som gav byfånen sista ordet!

Varför älskade jag historien som gav byfånen sista ordet?