Mer julmusik!

Vad kan man inte hitta på nätet dessa dagar? Här är två klipp från förra julens midnattsmässa i Westminster- katedralen. (Jag skrev om den här.)

Pojken som sjunger solo i ingångspsalmen - jag har glömt hans namn - liknar påtagligt min äldste son när han var i den åldern - komplett med legogubbefrisyren - och det känns varmt om hjärtat varje gång jag ser honom här!



En God Jul önskar jag mina läsare som inte gett upp, utan fortsatt att återvända till denna sedan en tid nedisade blogg!


Happy Christmas!

................................ Happy Yuletide!

Tenebræ

Det drar kallt i London, och våren avancerar i snigelfart. När jag går en runda kring kvarteret och tittar på de träd och buskar som jag brukar använda för att mäta vårens framsteg, konstaterar jag genast att de idag inte riktigt nått det blomningsstadium de befann sig i den 15 mars förra året, och redan den 22 februari 2008.



Det har varit en lång och kall vinter i Storbritannien, och de som har betalt för att hålla koll på sådant, kallar den en rekordvinter – den kallaste på 31 år.

Och precis när man kunde tro att det hela var över för denna gång, så drabbas Skottland av snökaos ytterligare en gång, med upp till 75 cm snöfall i höglandet.


Fastetriden kallas Lent på engelska. Fast ordet betyder egentligen ”vår” och syftar på att dagarna blir längre. (Från gammalengelskans ”lencten, lengten”.)


Jag var på tenebræ i Westminster Cathedral. I Sverige är de kanske mest de som är intresserade av gammal kyrkomusik som vet vad en trenebræ är, men jag ska försöka ge en kort beskrivning.

Ordet betyder ”mörker”, och det kan tyckas vara en märklig koppling till våren. Men det är ju ingen tillfällighet att påsken firas under våren, när naturen till synes uppstår från döden.

Tenebræ har firats i kyrkan sedan 600-talet, och var i princip tidebönenerna före gryningen, under skärtorsdag, långfredag, och påskafton (Matin/matutinus, efter Matuta, gryningens gudinna.) De bestod av psaltarpsalmer och läsningar från Jeremias klagovisor, i en kyrka som var upplyst enbart av en tenebræ – en speciell ljusstake med femton ljus, av vika ett släcktes efter varje psalm, tills ett enda ljus blev kvar. Det sista ljuset, som skulle symbolisera Kristus, doldes sedan bakom altaret för en stund, varefter det placerades på altaret, som en symbol för Kristi död och uppståndelse.


Firandet av tenebræ avskaffades 1955, som ett led i raden av liturgiska förenklingar, men det har kommit tillbaka i olika former på senare år.

Här i Westminster Cathedral hade man vänt alla stolarna mot mittgången och placerat stora ljusstakar i en rad från porten till koret. Kören, som denna kväll bestod av tjugo unga pojkar från katedralens skola och tio vuxna män, sjöng nerifrån golvet – först innanför portarna i väster, sedan från mitten av katedralen, och till sist ifrån koret – medan ljusen släcktes efter hand och mörkret bredde ut sig i katedralen.

Musiken var både klassik och modern, och växlade mellan den spanske tonsättaren Tomás Luis de Victoria (1548-1611) och skotten James MacMillan (född 1959). Till sist avslutades med Gregorio Allegris (1582-1652) berömda, niostämmiga tonsättning av Miserere mei (psalm 50), medan den fullsatta katedralen låg i mörker.


Allegris Miserere fanns på den första skiva med Westminsterkatedralens kör, som jag fick tag på i Malmö för många år sedan. Något liknande hade jag aldrig hört! Den inspelningen är från 1983 – drygt 20 år innan jag först satte min fot här.

På det skivomslaget fanns också den första bild från Westminsterkatedralen som jag sett - the Chapel of the Blessed Virgin.


Om det var en konsert eller en gudstjänst denna kväll fick väl var och en själv bestämma, men med en kör som denna, som utan problem fyllde den stora katedralen med sin sång, var det en stor musikupplevelse!

Det finns numera en rad bra inspelningar av olika tonsättningar av detta officium.

Tomás Luis de Victoria finns bl.a. med Westminster Cathedral Choir och The Tallis Scholars.

Carlo Gesualdo finns i flera inspelningar, här med A Sei Voci

Och här kan man lyssna på början av Allegris Miserere

Här följer lite mer reklam:

Festen och fastan

Orden har ju också sina öden, och ett begrepp som ”karneval” kan ju tyckas vara entydigt nog, men numera används det vanligen som en synonym till ”festival”. Längst bort från ursprunget har man hamnat i Australien, där ordet också används om idrottsturneringar.

Men den till synes självklara etymologin ”carne vale” – ”farväl till köttet” – blir genast mindre självklar när man petar lite på den. Fastan handlade inte bara om att avstå från att äta kött, utan om att avstå från en lång rad livsmedel, inklusive ägg och mjölkprodukter, och dessutom alkohol – och sex.

”Carne” betyder ju inte bara ”kött” utan också ”kropp”, och i ett vidare perspektiv kan man skönja en gnostiskt influerad fientlighet till kroppen och kroppsliga behov. Att förneka kroppen antogs vara utvecklande för själen. Botgöring, fasta och andliga övningar under fyrtio dagar skulle jämna vägen till himlen.

Den egentliga karnevalen – dagen före askonsdagen – gjorde man alltså fest på de livsmedel som var förbjudna under fastan. Det var ju praktiskt om maten inte skulle förfaras, och eftersom man i alla fall skulle gå till bikt och ägna fyrtio dagar åt botgöring passade man på att ta ut svängarna på vägen dit – några synder mer eller mindre spelade ju mindre roll i sammanhanget.

Karnevalen i Venedig har firats åtminstone sedan 1200-talet, och maskeraderna har under vissa perioder varit så vilda att myndigheterna försökt förbjuda dem.

Karnevalstraditionerna varierar lokalt – liksom reglerna kring fastan har varierat. Ett medeltida tema som ”upp-och-ner-vända världen” var mycket populärt, eftersom det medgav att man drev med överheten och uttryckte förbjudna tankar. Allt ”högt” skulle göras ”lågt”, allt som normalt var förbjudet, skulle vara tillåtet. Både kyrkliga och världsliga myndigheter försökte ibland ingripa mot de mest extrema yttringarna – med varierande framgång. Hit hör firandet av den s.k. ”åsnemässan”, då man klädde ut en åsna till biskop och firade mässa med den i katedralen.

Numera tänker kanske de flesta på Rio de Janeiro i samband med begreppet karneval. Där har paraderna av sambaskolorna, med lättklädda kvinnor, kommit att ta över, men en del klassiska teman som att driva med döden lever kvar.

Idag lever inte så mycket av karnevalens anda kvar, men det gör ju å andra sidan inte fastan heller. I princip finns fastan kvar inom katolska kyrkan, men om någon egentligen fastar, är något man knappast talar om. Askonsdagen – när man får ett kors av aska ritat i pannan under mässan, som ett tecken på botgöring och en påminnelse om att man är dödlig – firas fortfarande, men att iaktta en massa fasteregler anses som inkompatibelt med att leva i den moderna världen.

När det talas om fasta idag, är det mest i samband med islam och ramadan. Här har dock begreppet fasta fått en annan innebörd: att inte äta medan solen är uppe.

Jag måste erkänna att jag drog på munnen när jag hittade denna annons i en tidning i Dubai under ramadan 2001 (som då inföll i december):

Bokstavstro har jag med min bakgrund viss förståelse för, men att driva formaliteterna till sådan ytterlighet fann jag helt enkelt absurt! Här anges på minuten tiderna för bönen, och exakt på minuten när man skall börja dagens fasta – och vilken minut den tar slut – med kompensation för den exakta plats inom Förenade Arabemiraten där man råkar befinna sig.

Sedan sitter man uppe halva natten och äter!

Faktum är att alla typer av konsumtion toppar under ramadan, och just det här året fanns det helsidesannonser i tidningarna som sa:

UNNA DIG EN NY MERCEDES DENNA RAMADAN!

I England firas Pancake Tuesday (som motsvarar fettisdag – Mardi Gras), och seden har sitt ursprung i att ägg och fett var förbjudet under fastan. Egentligen heter den Shrove Tuesday, och utgör den sista dagen av ”Shrovetide”. ”Shrove” är gammalengelska och kommer från ”shrive” – att skriva – från latinets ”scribere” - här i betydelsen att bikta sig. På svenska kalldes det ju också faktiskt en gång ”att skrifta sig”!

Här i Storbritannien finns inte någon levande karnevalstradition – vi har fått det kinesiak nyåret i stället, och i söndags var ca femtio tusen ute på gatorna i Chinatown och Trafalgar Square!

Kinesiska nyåret - från mina kvarter

Till sist: det kan tyckas märkligt att ”karneval” och ”festival” blivit synonymer, när ”vale” i de båda sammansättningarna används i motsatt mening: ”farväl” resp. ”var hälsad!”. Men det är ju ordens öde!

Himlens förmak

Det var på ett skivomslag som jag för drygt 20 år sedan först såg en bild från Westminster Cathedral. Omslagsbilden visade en del av mosaiken i the Chapel of the Blessed Virgin, på bilden ovan.

På skivan fanns bl.a. Gregorio Allegris Miserere mei (psalm 51), som jag då hörde för första gången. Detta niostämmiga mästerstycke blev genast min favorit, och det förvånar nog ingen som känner mig att Westminsterkatedralen var det första ställe jag sökte upp när jag kom till London. Den ligger på Victoria Street, tio minuters promenad från Houses of Parliament – man ser det väldiga tornet på långt håll!

Katedralen är hundra år gammal, och byggd på en plats som först var begravningsplats under stora pestepidemin 1664-66, då ca 75 000 av Londons uppskattningsvis 460 000 invånare fick sätta livet till. Sedan byggdes här ett fängelse, och då fängelset revs 1883, köpte kardinal Manning platsen. Hans efterträdare kardinal Vaughan satte genast igång projektering av katedralen 1894, och redan 1895 lades grundstenen till katedralen. Efter åtta år kunde sedan byggnaden tas i bruk. (Den första gudstjänsten var kardinalens begravning. Arkitekten dog redan ett år innan.)

Kardinal Vaughan ville ha en katedral i nygotik, men arkitekten John Francis Bentley menade att ett nybygge i gotisk stil hela tiden skulle komma att jämföras med den äkta gotiken i Westminster Abbey, och rekommenderade en byggnad i bysantinsk anda, som dessutom skulle kunna uppföras på kortare tid och bli mycket billigare…

Arkitekten hade bra argument, och han fick som han ville, och resultatet blev den byggnad vi ser idag. Exteriören är kanske väl mycket spettekaka, enligt min mening, men interiörerna av mångfärgad italiensk marmor och med många ekon från Ravenna är betagande!

Det stör mig inte alls att byggnaden är ofullbordad! Bentley hade tänkt sig ett tak som var belagt med mosaik, men nu är det målat i en mycket mörk, gråblå färg, och de mosaiker som kommit på plats efter hundra år finns i de tolv kapellen (inklusive kryptan).

Det mörka taket ger särskilt på kvällen en upplevelse av att man sitter under bar himmel, och det är en känsla som tilltalar mig!

Men det är inte byggnaden i sig som lett till mitt val av rubrik, utan innehållet!

Detta är en plats där kyrkans musikaliska arv förvaltas med kunnighet och kärlek, och man kan gå in varje dag och delta i mässorna – eller bara lyssna på musiken, som är i absolut världsklass! Här sjungs Monteverdi, Palestrina, Cavalli, Gabrieli, Lotti och Victoria – för att bara nämna några! – liksom de engelska storheterna från den elisabetanska eran, Byrd, Tallis, Taverner, Tye.

Katedralen har en körskola för 150 pojkar från 8-13 år, och detta är givetvis förutsättningen för att man ska kunna upprätthålla standarden – och repertoaren! Det är en musikalisk orgie som aldrig tar slut! Och allt är givetvis gratis – inklusive syndernas förlåtelse!

_________

Blogger låter mig inte bestämma formatet på bilderna, utan krymper dem så att de passar i textspalten. Jag har därför gjort en annan sida där bilderna visas i stort format. Här är den!

Och här är en länk till Westminster Cathedrals hemsida!

Så, tvärs över gatan ligger puben The Cardinal - this is London, after all!

När språken snurrar i huvudet

När man traskar omkring i världen och plockar upp fragment av olika språk, så händer det ibland att det blir helt snurrigt - och ibland riktigt roligt! Den här rubriken i dagens tidning tog det mig ett ögonblick att förstå - eftersom det blev kortslutning i huvudet...

Kardinal Lustiger, den tidigare ärkebiskopen av Paris, som insisterade på att bli kallad "jude" är död och begraven, och det spelar ingen roll att hans namn på tyska och svenska har just lustiga konnotationer! Han var en stor man, och då (på åttiotalet) spekulerades det en del om att han möjligen kunde sluta som påve. Men han var ju fel generation - numera har vi ju bara en påve åt gången!

Men, kunde man tänka sig en påve som kallar sig "jude"?

Absolut!

Det är högre i tak vid St Peter än man vanligen antar i Sverige!

Här finns en länk till Jerusalem Post,
och en till New York Times

______________________________________