Årets midnattsmässa i Westminster Cathedral var Messe de Minuit pour Noël av Marc-Antoine Charpentier (1645-1704). Det var som alltid strålande, och det är verkligen ett av londonbornas stora privilegier att kunna lyssna till katedralens fantastiska kör vilken dag som helst när man känner för det! Det är en kör i absolut världsklass, och den medverkar i åtminstone en mässa varje dag.
Skolpojkarna är lediga över nyår och de har sommarlov i augusti, men resten av kören finns ändå på plats.
Vincent Nichols, den nye ärkebiskopen av Westminster
Det är redan min sjätte jul i London, och snart är det hela över. Jag tar det lugnt! Julen har med åren kommit att handla allt mera om musik för mig, och allt det andra försöker jag mest att avskärma mig ifrån. Jag vill ha mina grisfötter, en flaska grappa, och gärna en bit skinka, men det är allt.
När jag skrev om tomten i förra inlägget, ledde det mig givetvis down memory lane. Tomten var s.a.s. inte kosher hos oss när jag var barn. Vi firade jul på traditionellt vis, men utan tomte.
Det finns ju inga tomtar i Bibeln, och hos oss var det Bibeln som reglerade varje detalj i vårt dagliga liv. Det hindrade ändå inte att det faktiskt dök upp okända tomtar som kom med julklappar till mig och mina många syskon vid ett par tillfällen. (Vi lyckades faktiskt aldrig lista ut vem som låg bakom de där tomtarna.)
Pappa skulle nog ha föredragit att slopa allt julfirande över huvud taget (som de engelska puritanerna faktiskt gjorde – ja, de gick längre än så och förbjöd allt julfirande!) men vissa kompromisser tvingades han att acceptera. Han hade ju en hög med barn, och vi levde ju inte i ett vakuum. Och hans egna församlingsbor firade jul och hade till och med tomte…
Jag minns min barndoms jular med stor glädje! Mamma var duktig på matlagning, och julmaten var en fröjd! Julklapparna var givetvis viktiga då, men de har inte lämnat några bestående intryck. Julgranen däremot är nog det som starkast lever kvar. Den där känslan som infann sig när granen stod där klädd i mörkret med alla ljusen tända… den utstrålade värme i vårt dragiga hus!
Och så var det hela över på ett ögonblick!
Tomten kommer till oss, julen 1980.
Skolpojkarna är lediga över nyår och de har sommarlov i augusti, men resten av kören finns ändå på plats.
Vincent Nichols, den nye ärkebiskopen av Westminster
Det är redan min sjätte jul i London, och snart är det hela över. Jag tar det lugnt! Julen har med åren kommit att handla allt mera om musik för mig, och allt det andra försöker jag mest att avskärma mig ifrån. Jag vill ha mina grisfötter, en flaska grappa, och gärna en bit skinka, men det är allt.
När jag skrev om tomten i förra inlägget, ledde det mig givetvis down memory lane. Tomten var s.a.s. inte kosher hos oss när jag var barn. Vi firade jul på traditionellt vis, men utan tomte.
Det finns ju inga tomtar i Bibeln, och hos oss var det Bibeln som reglerade varje detalj i vårt dagliga liv. Det hindrade ändå inte att det faktiskt dök upp okända tomtar som kom med julklappar till mig och mina många syskon vid ett par tillfällen. (Vi lyckades faktiskt aldrig lista ut vem som låg bakom de där tomtarna.)
Pappa skulle nog ha föredragit att slopa allt julfirande över huvud taget (som de engelska puritanerna faktiskt gjorde – ja, de gick längre än så och förbjöd allt julfirande!) men vissa kompromisser tvingades han att acceptera. Han hade ju en hög med barn, och vi levde ju inte i ett vakuum. Och hans egna församlingsbor firade jul och hade till och med tomte…
Jag minns min barndoms jular med stor glädje! Mamma var duktig på matlagning, och julmaten var en fröjd! Julklapparna var givetvis viktiga då, men de har inte lämnat några bestående intryck. Julgranen däremot är nog det som starkast lever kvar. Den där känslan som infann sig när granen stod där klädd i mörkret med alla ljusen tända… den utstrålade värme i vårt dragiga hus!
Och så var det hela över på ett ögonblick!
Tomten kommer till oss, julen 1980.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar