måndag 23 februari 2009

Hjältar, helgon, martyrer - III

Om man korsar Victoria Street från Westminster Abbey, hamnar man på Parliament Square, och i någon mening kan det kanske tyckas att man också byter det andliga perspektivet mot det världsliga eller politiska, även om de överlappar. Här står nämligen hjältarna på rad kring en fyrkantig gräsmatta – en lång rad gubbar av mycket varierande ursprung. Och de har alla det gemensamt, att de är politiker.

Nu är ju detta med att vara hjälte inte heller alldeles enkelt. Hjälteglorian bleknar med tiden, och vissa hjältar förvandlas till skurkar i ett längre historiskt perspektiv. Andra glöms helt enkelt bort. Hur många kommer idag ihåg Sir George Peel eller den 14e earlen av Derby, bara för att nämna två av dem som står staty här?

Om man utgår från medias språkbruk, så finns det idag två kategorier av hjältar. Ordet används numera för brittiska soldater som dödats i Irak eller Afghanistan. ”De dog för sitt land”, sägs det.

I vilken mening en brittisk soldat som dödats i Irak kan sägas ha dött för sitt land förklaras aldrig. Men den där grumliga soppan på religion och patriotism har nog också ett rejält inslag av nostalgi för imperiet. Tanken på martyrskap finns givetvis också i bakgrunden.

Den andra kategorin som kallas hjältar är givetvis idrottsmännen, och guldmedaljörerna från OS i Beijing fick sina OBE och MBE av drottningen nyligen.

För den som inte är britt är det givetvis rätt komiskt. Att dubbas till riddare och bli medlem av the Order of the British Empire långt efter att imperiet förlorats, är bara ytterligare ett exempel på hur man lever i det förgångna.

Det senaste tillskottet på Parliament Square är Nelson Mandela. Han står i sydvästra hörnet närmast Westminster Abbey. När statyn avtäckts hörde jag en konstkritiker säga att det ser ut som han visar hur stor fisk han fått, men gesten är ju typisk för Mandela. ”Mandela är inte felfri”, sa Desmond Tutu i ett tv-program nyligen. ”Man kan kritisera honom för hans dåliga smak när det gäller skjortor!”’

För mig som minns rättegången och livstidsdomen för ”sabotage, förräderi, och konspiration att begå våldshandlingar” 1964, är det med en känsla av förundran jag passerar den där statyn, och jag kan inte låta bli att tänka att han idag skulle stämplas som terrorist. I stället ser vi världens ledare köa för att bli fotograferade tillsammans med Mandela. Historien har verkligen sina ironier!

Diagonalt över gräsmattan, i hörnet närmast parlamentet, står Winston Churchill (bilden överst). Det är i mitt tycke den konstnärligt bästa statyn. Som nationalhjälte är han fortfarande sakrosankt – eller näst intill. Jag återkommer till honom i ett senare inlägg.

Promenerar man vidare några kvarter norrut till Trafalgar Square, står Lord Nelson på en absurd femtio meter hög pelare. Det är som om man försökt lyfta upp honom till himlen. Hans hjältestatus i döden är säkrat – Napoleonkrigen kommer knappast att bli kontroversiella. Men i livet var han socialt utfryst pga. sitt skandalösa, mångåriga förhållande med lady Hamilton, som han fick två döttrar med. När Sir William Hamilton dog 1803, flyttade Nelson ihop med Emma Hamilton, trots att han fortfarande var gift. Det var givetvis ett monumentalt etikettsbrott i det tidiga 1800-talet.

Nelson har hamnat i dåligt sällskap. Till höger om Nelson står Major General Sir Henry Havelock. Han är en sådan där hjälte som man blundar för idag – en riktig imperialistisk krigare, som slogs för imperiet i Persien, Afghanistan och Indien. Texten på sockeln nämner ”kampanjen i Indien 1857”.

Vem som ska betraktas som hjälte kan vi nog inte enas om idag. Jag vågar ändå profetera att Tony Blair aldrig kommer att stå staty på Parliament Square.

Närmast parlamentet pågår fortfarande den demonstration mot Irakkriget som han försökte få bort med hjälp av lagstiftning. Han smugglade lagen genom parlamentet som ett tillägg till the Serious Organized Crime Bill. Men laglorderna beslutade att lagen inte kunde tillämpas retroaktivt, så demonstrationen fortsätter.

Den har snart pågått i sex år nu!

Mandelastatyn syns i högra kanten av bilden, som jag tog den 3 februari.


söndag 8 februari 2009

Hjältar, helgon, martyrer - II



Hjälte, helgon eller martyr – de tre begreppen överlappar, och det finns ingen enighet om hur de definieras ens bland dem som på papperet har samma tro. Helgonen är otaliga enligt katolska kyrkan, och det är bara en bråkdel som får officiellt erkännande. Jag minns min förvåning när jag träffade en katolsk präst för många år sedan, och han berättade att han brukade be till sin mor. ”Hon är ett helgon”, sa han - och jag tänkte på kulten av förfäderna i Afrika och Kina.


Helgon finner man inom de flesta religioner, även om termen vanligen förknippas med kristendomen. Några hävdar att shiiternas imamer inte kan kallas ”helgon”, men om man ser till deras funktion tycker jag att det är berättigat: man ber till dem, vallfärdar till deras gravar, och förväntar sig mirakler från dem.


Främst bland dessa helgon är givetvis Ali, Muhammeds kusin och svärson, den fjärde kalifen, som var gift med Muhammeds dotter Fatimah. Hans grav i Najaf – som han delar med Adam on Noa enligt shiitisk tro – drar enorma pilgrimsskaror.


Bilden överst visar en grupp shiitiska helgon, med Ali i centrum. På bilderna nedanför ser vi pilgrimer som ber vid Alis grav, och en exteriörbild från samma moské i Najaf.


Martyrskapet har kommit i vanrykte genom att dagens militanta islamister lagt beslag på begreppet, och delvis gett det en ny innebörd. De klassiska kristna martyrerna var inte främmande för att välkomna döden och martyrskapet, men det innebar inte att man ville ta med sig så många som möjligt i döden. Deras attityd var ju den motsatta: de var ytterst angelägna om att kristendomens fiender skulle få en chans att omvända sig.


Den moderna västerlänningen finner fromhet besvärande, och att dö för sin tro betraktas nog av dagens kristna snarast som ett uttryck för osund fanatism. Andligheten delegerar man företrädesvis åt någon österländsk guru, som får vara andlig å våra vägnar, på lagom avstånd, och utan krav. Påven Johannes Paulus II sade vid något tillfälle, att också de kristna lever som om Gud inte finns, och det var nog en ganska träffande iakttagelse.


Vad kan ett begrepp som ”helighet” betyda idag? Vad ska vi ha helgonen till? Ställer de inte bara till det i de teologiska byggnadsverken? undrar Björn Nilsson i en kommentar till mitt förra inlägg..


Och visst är det så – men det är kanske just det som är poängen! Kyrkan behöver ständiga utmaningar inifrån om den ska behålla någon relevans, och flera av de mest kända helgonen har bara med en hårsmån undgått att dömas för heresi i sin livstid, bara för att bli helgonförklarade efter sin död. Thomas Aquinas dog tre år innan tolv av hans idéer fördömdes av Parisuniversitetet, som var den högsta auktoriteten i teologiska frågor vid denna tid. Hade han varit i livet skulle detta oundvikligen ha lett till en kättarprocess. Nu blev han i stället kanoniserad knappt femtio år efter sin död (1323), och doctor ecclesiae 1567.


Nu är det ju inte bara inom islam som martyrskapet blivit en politisk metod. Nationalismen tenderar alltid att sudda ut gränslinjen mellan religiös tro och patriotism, och alla känner väl till Japans kamikazepiloter.


På bilden ser vi barmhärtighetens gudinna Kannon över en scen där kamikazeflygare attackerar amerikanska skepp.


Och här lyfter änglarna den döde flygaren till himlen.

______________________________________________



tisdag 3 februari 2009

Skottarna skrattar åt England

En miljonstad som blir lamslagen av 15 cm snö - det tycker skottarna är omåttligt lustigt, och som skandinav så skrattar jag med, även om jag kanske är mer förundrad!

Igår lämnade Londons 8 000 bussar aldrig terminalerna, tågtrafiken var lamslagen, och flera av flygplatserna stängda.

Det var tyst! Inte ens de annars ständigt ylande polissirenerna hördes, och det fick mig att undra över vilka psykologiska mekanismer som snöfallet utlöst. Slutar folk att begå brott när det snöar?

Ingen post delades ut; skolorna var stängda, och någon tittare meddelade BBC att i norra Canada stängs skolorna när temperaturen faller under - 45C.

Om jag minns rätt, så var det - 30 som gällde när jag var barn, och det inträffade ju inte så ofta.

Igår var det mellan noll och minus ett -"arktiska temperaturer", om man ska tro BBC - och jag funnderade en del över fotografering... men eftersom att klafsa i snön till fots var enda alternativet, så blev det bara några bilder från min gata.

Snöröjning är uppenbarligen ett okänt begrepp i London!

Och här bor jag!
______________________________________________



Fler bilder på svd.se