Att vara europé

För drygt 35 år sedan, när jag bodde i Bangkok och för första gången blivit mantalsskriven i utlandet (som det hette på svensk-byråkratiska) fick jag en dag ett brev i svenska ambassadens kuvert. När jag öppnade det, visade det sig innehålla en inbjudan till något som hette ”Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet”. Jag skrattade åt det, och tyckte att situationen var lustig. Enligt svenska myndigheter var jag nu officiellt bosatt i Thailand – där jag vistades på ett 30-dagars turistvisum, som hade gått ut drygt ett år tidigare – och nu förväntades jag tydligen längta ”hem” och intressera mig för min svenskhet.

Jag vet inte vad föreningen sysslade med – eller om den fortfarande existerar – men jag kastade brevet i papperskorgen och tänkte inte mer på det. Det var ju inte för att umgås med svenskar som jag bodde i Thailand. Jag är svensk, eftersom jag är född i Sverige och fortfarande har svenskt pass, men vad svenskhet skulle kunna tänkas vara, vet jag inte riktigt.

Jag blev påmind om den här episoden, när något ljushuvud förra året kom upp med idén att invandrare i Sverige skulle tvingas avlägga något slags examen i svenskhet. Och när nu frågan om Britishness återigen blivit aktuell här i Storbritannien i samband med EU-valet nyligen, dök minnet upp igen. Vad som är brittiskt tycks vara ungefär lika svårdefinierat. Mest verkar det handla om trivialiteter – som att ha drottningens bild på pengarna och att vara motståndare till decimalsystemet.

Enligt detta neochauvinistiska tänkesätt är motsatsen till det brittiska för vanligen det europeiska. Europa är ursprunget till nästan allt ont, och lösningen på de flesta av landets problem är att lämna EU. Eller nästan. Eller kanske inte alls. Ibland ska Storbritannien i stället bli Europas och EU:s ledare.

Unionens president Abraham Lincoln. På gamla foton ser han ut som en gammal uteliggare, men har var faktiskt bara 56 år vid sin död.

När jag gått omkring och funderat på detta under veckorna efter EU-valet, harr det slagit mig hur många likheter det finns mellan motsättningarna inom USA i mitten på 1800-talet och de motstridiga attityder till Europa och EU som blir alltmer uttalade i dagens Storbritannien.

Här tänker säkert flera läsare att det amerikanska inbördeskriget handlade ju om slavarnas frigörelse, för det är väl vad de flesta av oss fick lära oss i skolan.

Men detta är faktiskt en rationalisering som balanserar på gärsgår’n som omgärdar den regelrätta historieförfalskningens fält.

Kriget handlade primärt om unionen och om staternas grad av självbestämmande inom unionens ram. Ekonomiska frågor om handel och tullar hade också stor betydelse. Nord och sydstaternas ekonomier var helt olika, och eftersom de europeiska immigranterna uteslutande bosatte sig i norr, kände sydstaterna sitt inflytande i kongressen hotat.

Nordstaterna, som förbjudit slaveriet, ville förbjuda det också i mellanvästern – the Territories – som stod i begrepp att ansluta sig till unionen. Mot dem stod de som menade att de nya staterna själva skulle fatta dessa beslut. Sydstaternas rätt att behålla sitt etablerade slavsystem ifrågasattes inte. En rad av kompromisser och kompromissförslag garanterade sydstaterna rätten att behålla slaveriet om de stannade i unionen, men när de ändå brutit sig ut hotade Lincoln dem med frigivandet av alla slavar om de inte återvände till unionen.

Hotet verkställdes med ett preliminärt dekret den 22 september 1862 och med en slutgiltig proklamation den 1 januari 1863, och omfattade bara slavarna i utbrytarstaterna. Det var knappast lagligt, och om kongressen inte antagit det trettonde författningstillägget efter krigets slut, så hade de på papperet frigivna slavarna sannolikt återgått till att bli slavar igen.

“My paramount object in this struggle is to save the Union, and is not either to save or to destroy slavery. If I could save the Union without freeing any slave I would do it; and if I could save it by freeing all the slaves I would do it; and if I could save it by freeing some and leaving others alone, I would also do that.”
-- President Lincoln i New York Tribune den 22 augusti 1862.

Den röda linjen markerar gränsen mellan "nord" och "syd".

När jag nu halkat in på detta ämne, så kan jag lika gärna i förbifarten påminna om att alla slavstater inte slogs för sydsidan. Fyra av dem – Delaware, Maryland, Kentucky och Missouri – var kvar i unionen. Av dem hörde Maryland t.o.m. till den extrema gruppen av fem slavstater som förbjudit frigivandet av slavar: Mississippi (1822), South Carolina (1829), Arkansas (1858), Alabama och Maryland (1860, strax innan kriget utbröt).

Lincoln avskydde slavsystemet och ville begränsa utbredningen av ”the peculiar institution”. Han ville inte att USA skulle utvecklas mot ”ett slavimperium”, men han var ingen abolitionist. Han kom från en slavstat – Kentucky – och var fullblodsrasist, vilket tydligt framgår av ett tal i Charleston, Illinois:

“I am not, nor ever have been, in favour of bringing about in any way the social and political equality of the white and black races. (---) I am not nor ever have been in favour of making voters or jurors of Negroes, nor of qualifying them to hold office, nor to intermarry with white people. (---) a physical difference between the white and black races which I believe will forever forbid the two races living together on terms of social and political equality.”

Lincolns plan var att gradvis friköpa slavarna med statsmedel – och skicka ut dem ur landet! Senare insåg han att slaveriets avskaffande kunde hjälpa nordstaterna att få stöd av Europa. (I krigets slutskede försökte faktiskt även sydstatskonfederationen utverka ett diplomatiskt erkännande från Frankrike och Storbritannien genom att också utlova slavarnas frigivande.)

Inbördeskriget kostade 840 000 soldaters liv – fler än i alla USA:s övriga krig tillsammans. Den principiella motsättningen mellan federal maktutövning och delstaternas själbestämmande är fortfarande tydlig i amerikansk politik. Det brukar formuleras som ett motstånd mot ”big government”; ett motstånd mot politikerna i Washington som ”lägger sig i”. Men idag kallar alla sig ändå ”amerikaner”, har samma dollars, och viftar ständigt med stjärnbaneret – oavsett om man kommer från norr eller söder.



Jag vet inte om mina läsare orkar följa med i denna vindlande tankegång, men jag tänkte fortsätta det här resonemanget i ett par kommande inlägg.

Att flyga är nödvändigt

Det kan kanske tyckas besynnerligt att koppla Pompejus’ klassiska aforism om seglandet till Ikaros och flygande, men det var vad jag gjorde när några entusiaster upprepade Louis Blériots flygning över Engelska kanalen för hundra år sedan, i kopior av hans självbyggda flygplan av trä. Ett av flygplanen hade t.o.m. den renoverade originalmotorn, som hade en effekt ungefär motsvarande en motorsåg, sades det.


Blériot kunde inte ens simma, sa man också på BBC, och det var kanske det som gjorde kopplingen: den andra raden i Pompejus’ aforism lyder ju ”att leva är inte nödvändigt” – navigare necesse est, vivere non est necesse.

Med detta var den punkt i tiden där flygandet blev allvar, tycks det mig. Otaliga stollar och en handfull mer eller mindre seriösa uppfinnare hade mist livet i sina försök under tidigare år, men med den där flygningen över kanalen blev flygandet någonting seriöst. Det var inte längre upptåg och underhållning, utan blodigt allvar, och första världskriget skulle snart ge utvecklingen en ordentlig skjuts framåt. Alla har vi ju hört om Freiherr von Richthofen, kallad ”Röde Baronen”.


På tv såg jag dessutom en intervju med Henry Allingham, som dog nyligen, 113 år gammal. Han var inte pilot, utan kulspruteskytt, men han flög i sådana där öppna flygplan, i ur och skur under första världskriget…

Sedan följde Charles Lindberghs flygning över Atlanten 1927 och Charles Kingsford Smiths flygning över Stilla Havet året efter. Och så kom DC-3an och trafikflyget, och sedan andra världskriget, och utvecklingen gick allt fortare.


Flygplan har givetvis alltid funnits i min värld, även om de var sällsynta i Lappland på femtiotalet. Jag minns ett par små plan som flög över vår by, och vid några tillfällen också sådana där ”Flygande Tunnor”, som SAAB producerade för det svenska flygvapnet på den tiden. Något trafikflyg existerade givetvis inte i våra trakter.


Mitt eget flygande är inte ett dugg äventyrligt. Det inskränker sig till att vara passagerare hos trafikflyget. Men något av den frihetskänsla jag upplevde då jag gav mig ut i världen för första gången lever ännu kvar. Min känsla då var snarast att jag just undsluppit ett livstidsstraff! Min känsla för myten om Ikaros flykt har nog en hel del att göra med detta!


Priset för friheten: På Bruegels klassiska målning ser man bara Ikaros ben när han störtar i havet, medan livet fortgår som vanligt på land…


Lite drygt två hundra internationella flygresor med 37 flygbolag har det blivit under åren som gått, och jag kan omöjligt tänka bort flygandet ur mitt liv!

Men det hör också till sakens natur att jag minns ytterst få av de enskilda flygresorna. Jag kommer givetvis ihåg den första resan till Thailand 1973, och jag minns givetvis de där resorna den 11 och 13 september 2001, när jag nästan hade flygplanen för mig själv!

Jag kommer givetvis också ihåg sådana där udda resor, som jag bara gjort en enda gång – som resan med Burma Airways mellan Rangoon och Mandalay i en Fokker F-27 – jämnårig med mig!


Shanghai Airlines har flugit mig mellan Phnom Penh och Shanghai.


China Eastern har flugit mig mellan Shanghai och Seoul. (Fråga mig inte varför de kinesiska flygbolagen skriver sina namn baklänges – inte spegelvänt! – på styrbordssidan av flygplanen.)



Oman Air har flugit mig mellan Dubai och Muscat att antal gånger, men bara en gång i ett ATR-42.

Min längsta flygresa någonsin var i början av 2001 – från Auckland till London via Los Angeles. Hur långt det är i kilometer vet jag inte – inte heller hur många timmar resan tog. Men jag passerade 12 tidszoner, och jag minns att jag hade två söndagar i rad - och att jag till sist landade i ett dimmigt London, lätt desorienterad. Flygtrafiken på Heathrow låg nere, och när jag efter några timmars väntan till sist anlände i Stockholm var det -18 och fallande…

De där Tupolevplanen som tog mig till Thailand på 70-talet hittar jag fortfarande inga bilder på – utom den här. Den karakteristiska placeringen av de fyra motorerna på flygplanskroppen, just framför stjärten är vad som identifierar vraket på bilden…


Man frågar mig ofta vilket flygbolag jag tycker är bäst, men jag anser mig inte kunna utse en vinnare. Det finns många som är bra, och över en tidsrymd på närmare 40 år kan man inte heller göra en rättvis jämförelse.


Men visst, Singapore Airlines och Thai Airways hör utan tvekan till toppskiktet. Korean Air har flugit mig mellan Jakarta och Seoul, och där har jag fått den bästa maten någonsin i ekonomiklass.


China Airlines, som bl.a. har flugit mig mellan Jakarta och Taipei, är också utomordentligt bra.


Till det absoluta bottenskiktet hör Air India, och British Airways leder överlägset statistiken över borttappat bagage!


Att välja en favoritflygplats är däremot lätt – det blir utan tvekan Jakarta!

Det kan kanske tyckas vara märkligt att ha en favoritflygplats, eftersom en flygplats bara är något som man måste passera igenom. Men just därför att man inte väljer att uppehålla sig på en flygplats, tycker jag att deras kvalité och service är viktig.

Jakartas Soekarno-Hatta Airport är överraskande liten för en så stor stad, och det är kanske en av orsakerna till att jag gillar den så mycket. En annan är att den tycks ligga i en park, vilket man upplever redan under inflygningen. Det är grönt överallt!

När man sedan ser terminalbyggnaden blir man glad! Det är en entydigt modern byggnad med ett stuk som berättar var man befinner sig. Så ska arkitektur vara – man ska kunna läsa den, och se var man befinner sig!



Moderna flygplatsbyggnader innehåller med nödvändighet långa transportsträckor, och här har arkitekten Paul Andreu gjort det bästa av dem: han har försett dem med glasväggar och så öppnat dem mot de trädgårdar som planterats mellan de olika byggnadsdelarna.

En gång när jag kom med Korean Air från Seoul och skulle resa vidare till Singapore, hamnade jag i Jakarta bara därför att jag kommit den vägen. Jag gick till trappan som leder från ankomstplanet till avgångshallen, där det stod två vakter. Jag sa åt dem att jag skulle resa vidare om ett par timmar, och att jag inte hade lust att gå genom passkontrollen för att checka in på nytt. (Biljetten till Singapore var med Emirates.) Den ena vakten tittade på min biljett, och följde mig till avgångshallen, där jag slog mig ner i Sky Lounge och beställde Bir Bintang från Nurlaila, som jobbade där. Flickorna i baren kände igen mig, och visste vad jag heter. Det var som ”hemma”.

Vakten bad mig om mitt pass och min biljett, och försvann – bara för att komma tillbaka en kvart senare med mina dokument, och mitt boarding pass.

Nej, något liknande har aldrig hänt mig på någon annan plats! Det är oslagbart!

Jag blev incheckad medan jag satt i baren och drack öl! Det kallar jag service!


Till sist en nostalgibild tagen en tidig morgon på Bangkoks gamla flygplats, när solen just frigör sig från morgondiset.


Och en bild utan kommentar från Bangkoks nya flygplats.


Att flyga är kanske inte alltid ett nöje. Jag såg en ironisk reklamslogan som sa:

”Ryanair – takes the glamour out of flying!”

Från Bäverträsk till Bangkok

Så när jag i tankarna ännu en gång återvänt till barndomens Lappland, kollade jag Google Earth igen, och vår lilla by Bäverträsk, som såg ut som bardomens stuvade spenat när jag försökte för ett par år sedan, har nu fotograferats på nytt.

Nu kan jag alltså se det hus där vi bodde för 55 år sedan, den lilla tjärnen, och en del annat.

Jag minns byn som en glänta i en ändlös skog, och ska man döma utifrån satellitbilderna är det mitt i prick!

Så googlade på byn igen, utan framgång när det gäller bilder. Men jag fick upp en sida med text på thai! (Jag vet inte - kanske har det något att göra med min dators inställning?)

Historien bakom denna sida har jag ingen aning om, men jag fick mig ett gott skratt!
Här får vi veta att staden Bäverträsk ligger i norra delen av destinationslandet Sverige, och att intressanta platser att besöka i omgivningen är Lappland (303 km), Rago Nasjonalpark (Norge) 332km, ett antal obskyra platser i Finland med avstånd i kilometer från Bäverträsk, samt Sundsvall (253km) och Örnsköldsvik (149km).

Varför man skulle resa till Bäverträsk om man nu ville besöka någon av de uppräknade platserna framgår inte – inte heller varför man skulle resa till Bäverträsk över huvud taget – men vi får veta att man kan ta sig dit genom att flyga till Stockholm Arlanda Airport, 553 km från Bäverträsk.

Länken ”Bäverträsk – hotell” innehåller föga överraskande ingen information, och länken ”Bäverträsk – foton” har givetvis ingenting att visa upp, men när jag klickar på สวีเดน (Sweden) får jag upp en lista med platser som Örnsköldsvik och Sundsvall – och Lappland.

Så jag klickar på แลพแล็นด (Lappland), och finner ännu en fantastisk text:

แลพแล็นดตั้งอยู่ในภาคเหนือ Arctic Circle. เป็นพื้นที่ที่ใหญ่ที่สุดในโลกที่มีผู้คนทั่วไปเดียวกันชีวิตที่ไกลอดีต. บริเวณนี้ยังเป็นเหลือแสนกวนดีจากมุมมองของธรรมชาติ. สามารถจะถือเป็นหนึ่งในการพัฒนาอย่างกระวนกระวายใจอารยธรรม.

Här får vi veta att Lappland till största delen ligger norr om polcirkeln, och att det i princip är världens största område där folket fortfarande lever på samma sätt som ”för mycket länge sedan”. Området är också exceptionellt välbevarat vad gäller naturens skönhet.

Och så till sist kommer en punch line:

”Detta område kan betraktas som en av de platser som i minimal utsträckning har påverkats av civilisationens utveckling.”

Tecken i skyn

”Århundradets solförmörkelse”, sa BBC och andra nyhetsmedier, och gav den stort utrymme, trots att den bara var synlig i Asien. BBC rapporterade från ombord på ett flygplan över Indien, där rika indier köpt sig parkettplats ovanför monsunens tjocka molntäcke. Och jag, som satt i ett soligt London där solförmörkelsen bara kunde ses på teve, påmindes om den solförmörkelse som inträffade i Sverige för 55 år sedan. Det är ett av mina tidigaste minnen, och jag var precis på dagen 4½ år gammal.

Det hände inte mycket i vår lilla by i Lappland, och detta med solförmörkelsen var en stor händelse! Vi barn var förvarnade, men visste nog inte riktigt hur vi skulle uppfatta det hela. Själv var jag fullt upptagen med att leka med grodyngel som jag fångat och hade i en glasburk med vatten från bäcken, som flöt förbi tomten precis utanför staketet på den södra sidan av huset. 日蚀, 嘉峪关, 甘肃, 中华人民共和国, 2008年8月1日
Förra årets solförmörkelse i Jiāyù Guān, Gānsù, den västra änden av kinesiska muren.

Så blev det mörkt – eller nästan. Först var det bara som om solen gått i moln, men snart blev det halvmörkt, och jag övergav mina grodyngel, och sökte mig till tryggheten av föräldrarnas sällskap på framsidan av huset, där några av byns vuxna hade samlats. Just den här dagen var det kanske inte någon särskilt bra strategi, för de vuxna hade inte samlats bara för att bevittna ett naturfenomen – de försökte också utreda betydelsen av denna extraordinära händelse.

- Det står i Uppenbarelseboken, att i den yttersta tiden ska solen vändas i mörker och månen i blod, började tant Hanna.

Det är i Apostlagärningarna, som citerar Joel, rättade pappa henne. I Uppenbarelseboken står det ’svart som en sorgdräkt’. Det är det sjätte inseglet.

- Och stjärnorna ska falla ner från himlen, står det också, och det föregås av en jordbävning, fortsatte tant Hanna, som inte stod att hejda.

Jag rös. Solen hade tagit med sig den lilla värme som funnits, när den övergav oss, och våra framtidsutsikter var mer skrämmande än inspirerande, vad än de vuxna ansåg. Att Jesus skulle komma och hämta oss alla hjälpte inte alls upp det hela – jag ville ju bara att allt skulle vara som vanligt!
Solen var strax tillbaka, men samtalet om tecknen i skyn fortsatte, och jag lyssnade uppmärksamt.

Farbror Henrik nämnde något om norrsken. Norrskenet var en knepig fråga, för det stod ju ingenting om det i Bibeln. Pappa var mycket försiktig, och ville för ovanlighetens skull inte uttala någon bestämd uppfattning. Men mamma bidrog med en målande beskrivning om ett tillfälle när norrskenet hade varit alldeles blodrött, och synts ända ned till Sydeuropa.

Något måste det ju betyda, tyckte man. Frågan var bara vad?

Efter en stund skingrades gruppen, och jag återvände till mina grodyngel.

Men det var inte roligt längre! På något sätt tycktes skuggan hänga kvar över oss, och den fortsatte att hänga kvar över mig genom hela min barndom. Även norrskenet, som ju var ett strålande fenomen som återkom under kalla nätter varje vinter, hade fått något ödesdigert och olycksbådande över sig.


Nu har jag inte sett norrsken på 40 år eller så, och något rött norrsken har jag aldrig någonsin sett. Det var därför först med häpnad och sedan med ett igenkännande småleende, som jag stötte på det där röda norrskenet igen för några månader sedan – i en bok, förstås!

Det var i Stalin – The Court of the Red Tsar, Simon Sebag Montefiores mycket läsvärda bok om Stalin, och sammanhanget var inget mindre än Hitlers order om angreppet på Sovjetunionen – och det är den enda uppgift jag någonsin sett, som bekräftar mammas berättelse från den där dagen för 55 år sedan.

Hitler hade just gett sin order, och när mötesdeltagarna kom ut på gårdsplanen efteråt, såg de detta märkliga, blodröda norrsken.

Nu minns jag inte vem av de nazistiska höjdarna det var som gjorde kopplingen mellan det röda norrskenet och Operation Barbarossa: ”Det kommer att bli mycket blod!” Men för nazisterna, som hade djupa rötter i ockultism och varjehanda vidskepelse, var den kommentaren inte ett dugg anmärkningsvärd!

Kyrkans inställning till tecken i skyn har varit vacklande genom historien. Den katolska kyrkan tar entydigt avstånd från astrologi och divination, även om praktiken tidvis har varit en annan. I princip blev man exkommunicerad om man sysslade med astrologi, men kyrkans avståndstagande berodde ursprungligen inte på att astrologi var falsk kunskap, utan på att ockult kunskap förknippades med djävulen och alltså inte var förenlig med kristen praktik. Konstantin den store förbjöd astrologin, men under renässansen kom den tillbaka via arabiska och judiska influenser och blev en allmän referensram som kom att överskugga både religion och vetenskap.

Frågan förblir ändå något komplicerad, eftersom berättelsen om Jesu födelse tycks bekräfta detta med att läsa i stjärnorna. De där magerna som kom till Jesusbarnet hade ju följt en stjärna enligt Matteusevangeliet.

Magerna, förresten – zoroastriska präster från Persien, alltså. I den svenska översättningen från 1917, som jag vuxit upp med, kallas de ”vise män”, och i den nya översättningen har de helt enkelt blivit ”stjärntydare”. De var kanske både det ena och det andra, men i den grekiska texten står det faktiskt μάγοι och ingenting annat.

Där blir det givetvis lätt besvärligt för de bokstavstroende, för om stjärnan dök upp på himlen vid Jesu födelse, och magerna red från Persien till Jerusalem och Betlehem som Matteus säger, så måste ju Jesus och hans föräldrar rimligen ha bott väldigt länge i det där stallet i Betlehem. Inte vet jag! Kanske hade magerna tillgång till en flygande matta?

Men, skämt åsido: i den hellenistiska omgivning där Matteusevangeliet tillkommit, var detta med astrologi en allmänt accepterad vetenskap, och det är i det sammanhanget man ska se detta med stjärnan. Stjärnan är en bisak – poängen i berättelsen är i stället magerna, som alltså fortfarande inte får vara med i den svenska översättningen.

Detta, att zoroastriska präster – hedningar! – finner Jesusbarnet och faller ned och tillber honom, är berättelsens poäng!

Nytt försök

Jag hade nästan gett upp det här med bloggandet, efter månader av ständiga tekniska problem på olika nivåer. Mina egna datorer har haft problem, och Blogger att fortsätter också att trilskas. Inledningsstycket på förra inlägget t.ex. har fått minimal typstorlek, och det spelar ingen roll hur många gånger jag ändrar på det - Blogger ändrar det tillbaka!

Internet Explorer gillar mig inte heller, och sedan några månader visas inte högerspalten på min blogg. Inläggen från början av året är dessutom fortfarande osynliga i Explorer. Jag vet inte om detta fel ligger hos Explorer eller Blogger, eftersom jag ser att högerspalten syns hos andra bloggare som också använder Blogger.

Så om jag tillåter mig att bli lite tjatig - om du inte skaffat Firefox ännu -

hämta Firefox gratis här!

Nu tänker jag i alla fall göra ett försök att återvända till min blogg.

Slutet för tigrarna

I Colombo har man dansat på gatorna de senaste dagarna. Man viftar med flaggan, ser jag på BBC, och om det är uttryck för glädje över slutet på ett inbördeskrig som varat i ett kvartssekel, kan jag mycket väl förstå det.

Det har varit ett skitigt litet krig, lika undanglidande på slagfältet som obegripligt när det gäller underliggande orsaker. Tamilerna diskrimineras och vill ha ett eget land, säger man, och visst är det en del i det hela, även om det inte är mer än en liten bit av sanningen.

Samtidigt ser man tamiler som lever i Colombo göra karriär och inneha höga befattningar. På ytan förefaller det okomplicerat. Samma obstinata nationalism finns på båda sidor, men någon etnisk konflikt i egentlig mening är det knappast, och när jag frågat folk i Sri Lanka vad de slogs om, fick jag undanglidande svar. Man slogs för att man slagits så länge, och tycktes inte riktigt veta varför.

För åtta år sedan när jag var i Abu Dhabi sprängde LTTE halva flygplansflottan tillhörande Sri Lankan Airways på flygplatsen i Colombo. Jag var precis på väg dit, och blev sittande i Abu Dhabi i fem dagar, innan jag gav upp och flög hem till Bangkok.

Det var en av ”tigrarnas” mest dramatiska attacker. Den visade deras förmåga att slå till mot landets viktigaste knutpunkter i hjärtat av de hårdast kontrollerade säkerhetszonerna, och tillfoga regeringen och armén en svidande prestigeförlust. Och för två år sedan flygbombade tigrarna Colombos utkanter. Sedan vände det.

LTTE – The Liberation Tigers of Tamil Eelam – har den dubiösa äran att ha uppfunnit bombbältet, vilket de tränade barn – företrädesvis småflickor – att använda. Självmordsbombarna hade sin egen avdelning inom rörelsen – de s.k. ”svarta tigrarna”.

Medan man dansat på gatorna i Colombo har grupper av tamiler fortsatt att demonstrera utanför parlamentet i London under LTTE-flaggan och porträtt av Velupillai Prabhakaran. Först vägrade man att acceptera att han dödats, men när det bekräftats grät man öppet.

Man blir förstummad! Hur man kan sörja en man som Velupillai Prabhakaran övergår min fattningsförmåga!

Att man romantiserar en nationalistisk rörelse på tryggt avstånd kan jag kanske till nöds förstå åtminstone i teorin (om jag anstränger mig lite) men ingen retorik om diskriminering av tamiler under singhalesiskt styre kan ens för ett ögonblick dölja de skrämmande dragen hos denne fullständigt hänsynslösa maktmänniska, som skickat ut småflickor som självmordsbombare!

Den här platsen på Galle Road i Mt Lavinia, strax söder om Colombo, passerade jag varje dag på min dagliga promenad till Cargills supermarket, våren 2001, när jag bodde i ett hus ett par kvarter härifrån i tre månader.

Och de heliga oxarna förutspår…

Egentligen är detta med de heliga oxarna kanske inte något som riktigt hör hemma inom theravadabuddhismen, men eftersom man i Thailand bytt så mycket med grannen Kambodja där en gång hinduismen var dominerande, så har detta med ceremonierna krig hovet och många magiska bruk sedan länge integrerats med thailändsk kultur. I Thailand är det inget märkvärdigt med det. Detta att dra gränser mellan religioner och katalogisera trosföreställningar som hörande till en eller annan religion är väsentligen ett västerländskt påfund, för vilket man har liten förståelse utanför akademiska kretsar.

Den kungliga plöjningsceremonin i Thailand är en stor händelse. I princip går det till så att hovets brahmaner tar ut de två heliga oxarna och plöjer några fåror där de sprider ut riskorn. Dessa riskorn plockas sedan upp av åskådarna, som om de är bönder blandar det med sitt utsäde för att bli välsignade med en riklig skörd. Är man inte jordbrukare, så sparar man helt enkelt de riskorn man lyckas hitta som något som ska bringa välstånd under det kommande året.

Därefter serveras oxarna sju korgar vävda av bananblad, innehållande rätter bestående av gräs, ris, majs, sesamfrön, sojabönor, vatten och riswhisky. Oxarna observeras av hovets brahmaner, och utifrån oxarnas val av föda förutsäger man sedan det kommande årets utsikter.

Dagens ceremoni tolkades så att regnen ska bli rikliga, och skörden god.

Även utanför hovets kretsar är olika former av divination vanligt förekommande. Sträng taget vill ingen företa sig någonting av betydelse utan att först rådfråga en spåman.

- Vad gör man om spåmannens förutsägelser är negativa, frågade jag lite naivt när jag just anlänt till Thailand som unga man.

- Man konsulterar en annan spåman antar jag, fick jag till svar.

Divination med hjäp av en kycklings inälvor på Sumatra.

Fullmåne - Visakha Bucha

Buddha’s birthday, Seoul

Vid denna fullmåne firar man Visakha Bucha i Thailand och andra buddhistiska länder. Det brukar ibland kallas buddhans födelsedag, men är i själva verket ett kombinerat firande av buddhan Siddhatta Gotamas födelse, upplysning och död – lite grand som att fira jul, påsk och pingst på samma dag, alltså. Enligt thailändsk tideräkning är detta år 2552 efter buddhans upplysning. (Andra buddhistiska traditioner räknar annorlunda.)

Att Siddhatta Gotama är en historisk person är väl de flesta överens om, även om vi inte kan enas om precis när han levde. Under gångna sekler har så många legender spunnits kring honom att vi till sist knappast vågar säga någonting säkert om vem han var. Lumbini i dagens Nepal pekas ut som hans födelseplats, men vi vet inte ens vilket språk han talade. Att han skulle ha varit en prins hör till de otaliga legenderna som är ägnade att popularisera honom. Till sist har den verkliga personen nästan fullständigt försvunnit i floran av legender, och ersatts med något slags jätte.

Inom mahayanabuddhistiska riktningar spelar buddhan en ganska underordnad roll, och har fått lämna plats åt en samling bodhisattvor som i stället för att söka uppnå parinibbana väljer att återfödas gång på gång för att bistå mänskligheten på olika sätt.

Det är en tanke som ställer buddhans undervisning på huvudet. Om att bli fri från samsara och uppnå parinibbana inte längre är målet, vad återstår då egentligen av buddhans diskurs?

I detta perspektiv framstår buddhan som en smitare!

Svastikan är i detta sammanhang en magisk lyckosymbol, som står för välbefinnande och lycka. Den urgamla symbolen som förefaller vara lika gammal som all mänsklig civilisation, förekommer överallt i buddhistiska miljöer – under buddhans fötter såväl som på bröllopstårtor!

วันวิสาขบูชา

Wan Visakha Bucha

Songkran

Idag infaller det traditionella nyåret i Thailand med grannländer. Det kallas Songkran på korrupt sanskrit, och få thailändare vet idag vad ordet egentligen betyder. I turistsammanhang brukar det bli Water Festival, och det är kanske en acceptabel omskrivning, även om ordet syftar på solens ställning och inte på vattnet. Ursprungligen firades Songkran vid vårdagjämningen, men flyttades sedan till den 13 april.

Tankarna bakom det lekfulla vattenskvättandet är tydliga nog.

Det handlar om förnyelse och fruktbarhet; den grundläggande magiska principen lika framkallar lika – alltså, om man skvätter vatten framkallar man regn.

Det är också både en rituell och praktisk rengöring. Vårstädning, m.a.o. Man duschar av sina buddhastatyer, och häller vördnadsfullt vatten över gamlingarnas händer.

Fast numera har nog det vilda festandet tagit över, och ingen går säker på gatan!

I Bangkok brukar det ändå vara rätt tyst och stilla denna helg. Miljoner lämnar staden för sina hembyar, om gatorna ligger öde. De fåtaliga poliser som finns kvar i staden och vågar sig ut, blir också skoningslöst dränkta med vatten. En del av dem brukar också ryckas med i lekarna. Den här notisen hittade jag i Far Eastern Economic Review för några år sedan.

På tv denna morgon såg jag vattenkanoner användas på gatorna i Bangkok. Det var dock inte explicit ett led i firandet, även om det såg ut som en tanke… att kyla av demonstranterna som barrikaderat gatorna i centrala staden.

Rödskjortorna tog chansen till ett kuppförsök denna helg, ser det ut som, och jag måste medge att deras tajming har en poäng. Regeringen har dock uppenbart reagerat mer handfast än man väntat sig, och undantagstillstånd råder återigen sedan igår.

Det skrivs mycket nonsens om Thailand! Språkliga och kulturella barriärer medför att gamla missförstånd upprepas i oändlighet. Och när den ena skribenten använder den andra som källa, utan att någon av dem vet vad de pratar om, blir det som det blir!

Bland några av de mera lästa politiska bloggarna i Sverige har det blivit standard att se betrakta rödskjortorna i Thailand som ”vänster”, medan de gula skjortorna stämplas som ”fascister”. Detta är - kort sagt - nonsens!

Den tidigare premiärministern Thaksin (vars hyrda huliganer uppträder i röda skjortor) är ”vänster” i politisk mening i ungefär samma utsträckning som Silvio Berlusconi kan sägas vara ”vänster”. Han skapade sig en politisk bas med en bitvis populistisk politik, samtidigt som han försökte tysta den mycket självständiga pressen i Thailand och skaffa sig ett fullständigt maktmonopol.

Utan att uttryckligen säga det, framstod det klart att han såg Singapore som förebild: en demokrati på papperet, där ett parti har all makt, och där en minimal opposition tolereras under det statsbärande partiets överinseende.

สุขสันต์วันสงกรานต์

[suksan wan songkran] eller Happy Songkran Day!

En av Bangkoks många ladyboys - katoey - visar stolt upp sina silikonbröst – något som en normal dag skulle medföra arrestering.

Hjältar, helgon, martyrer - III

Om man korsar Victoria Street från Westminster Abbey, hamnar man på Parliament Square, och i någon mening kan det kanske tyckas att man också byter det andliga perspektivet mot det världsliga eller politiska, även om de överlappar. Här står nämligen hjältarna på rad kring en fyrkantig gräsmatta – en lång rad gubbar av mycket varierande ursprung. Och de har alla det gemensamt, att de är politiker.

Nu är ju detta med att vara hjälte inte heller alldeles enkelt. Hjälteglorian bleknar med tiden, och vissa hjältar förvandlas till skurkar i ett längre historiskt perspektiv. Andra glöms helt enkelt bort. Hur många kommer idag ihåg Sir George Peel eller den 14e earlen av Derby, bara för att nämna två av dem som står staty här?

Om man utgår från medias språkbruk, så finns det idag två kategorier av hjältar. Ordet används numera för brittiska soldater som dödats i Irak eller Afghanistan. ”De dog för sitt land”, sägs det.

I vilken mening en brittisk soldat som dödats i Irak kan sägas ha dött för sitt land förklaras aldrig. Men den där grumliga soppan på religion och patriotism har nog också ett rejält inslag av nostalgi för imperiet. Tanken på martyrskap finns givetvis också i bakgrunden.

Den andra kategorin som kallas hjältar är givetvis idrottsmännen, och guldmedaljörerna från OS i Beijing fick sina OBE och MBE av drottningen nyligen.

För den som inte är britt är det givetvis rätt komiskt. Att dubbas till riddare och bli medlem av the Order of the British Empire långt efter att imperiet förlorats, är bara ytterligare ett exempel på hur man lever i det förgångna.

Det senaste tillskottet på Parliament Square är Nelson Mandela. Han står i sydvästra hörnet närmast Westminster Abbey. När statyn avtäckts hörde jag en konstkritiker säga att det ser ut som han visar hur stor fisk han fått, men gesten är ju typisk för Mandela. ”Mandela är inte felfri”, sa Desmond Tutu i ett tv-program nyligen. ”Man kan kritisera honom för hans dåliga smak när det gäller skjortor!”’

För mig som minns rättegången och livstidsdomen för ”sabotage, förräderi, och konspiration att begå våldshandlingar” 1964, är det med en känsla av förundran jag passerar den där statyn, och jag kan inte låta bli att tänka att han idag skulle stämplas som terrorist. I stället ser vi världens ledare köa för att bli fotograferade tillsammans med Mandela. Historien har verkligen sina ironier!

Diagonalt över gräsmattan, i hörnet närmast parlamentet, står Winston Churchill (bilden överst). Det är i mitt tycke den konstnärligt bästa statyn. Som nationalhjälte är han fortfarande sakrosankt – eller näst intill. Jag återkommer till honom i ett senare inlägg.

Promenerar man vidare några kvarter norrut till Trafalgar Square, står Lord Nelson på en absurd femtio meter hög pelare. Det är som om man försökt lyfta upp honom till himlen. Hans hjältestatus i döden är säkrat – Napoleonkrigen kommer knappast att bli kontroversiella. Men i livet var han socialt utfryst pga. sitt skandalösa, mångåriga förhållande med lady Hamilton, som han fick två döttrar med. När Sir William Hamilton dog 1803, flyttade Nelson ihop med Emma Hamilton, trots att han fortfarande var gift. Det var givetvis ett monumentalt etikettsbrott i det tidiga 1800-talet.

Nelson har hamnat i dåligt sällskap. Till höger om Nelson står Major General Sir Henry Havelock. Han är en sådan där hjälte som man blundar för idag – en riktig imperialistisk krigare, som slogs för imperiet i Persien, Afghanistan och Indien. Texten på sockeln nämner ”kampanjen i Indien 1857”.

Vem som ska betraktas som hjälte kan vi nog inte enas om idag. Jag vågar ändå profetera att Tony Blair aldrig kommer att stå staty på Parliament Square.

Närmast parlamentet pågår fortfarande den demonstration mot Irakkriget som han försökte få bort med hjälp av lagstiftning. Han smugglade lagen genom parlamentet som ett tillägg till the Serious Organized Crime Bill. Men laglorderna beslutade att lagen inte kunde tillämpas retroaktivt, så demonstrationen fortsätter.

Den har snart pågått i sex år nu!

Mandelastatyn syns i högra kanten av bilden, som jag tog den 3 februari.

Hjältar, helgon, martyrer - II

Hjälte, helgon eller martyr – de tre begreppen överlappar, och det finns ingen enighet om hur de definieras ens bland dem som på papperet har samma tro. Helgonen är otaliga enligt katolska kyrkan, och det är bara en bråkdel som får officiellt erkännande. Jag minns min förvåning när jag träffade en katolsk präst för många år sedan, och han berättade att han brukade be till sin mor. ”Hon är ett helgon”, sa han - och jag tänkte på kulten av förfäderna i Afrika och Kina.

Helgon finner man inom de flesta religioner, även om termen vanligen förknippas med kristendomen. Några hävdar att shiiternas imamer inte kan kallas ”helgon”, men om man ser till deras funktion tycker jag att det är berättigat: man ber till dem, vallfärdar till deras gravar, och förväntar sig mirakler från dem.

Främst bland dessa helgon är givetvis Ali, Muhammeds kusin och svärson, den fjärde kalifen, som var gift med Muhammeds dotter Fatimah. Hans grav i Najaf – som han delar med Adam on Noa enligt shiitisk tro – drar enorma pilgrimsskaror.

Bilden överst visar en grupp shiitiska helgon, med Ali i centrum. På bilderna nedanför ser vi pilgrimer som ber vid Alis grav, och en exteriörbild från samma moské i Najaf.

Martyrskapet har kommit i vanrykte genom att dagens militanta islamister lagt beslag på begreppet, och delvis gett det en ny innebörd. De klassiska kristna martyrerna var inte främmande för att välkomna döden och martyrskapet, men det innebar inte att man ville ta med sig så många som möjligt i döden. Deras attityd var ju den motsatta: de var ytterst angelägna om att kristendomens fiender skulle få en chans att omvända sig.

Den moderna västerlänningen finner fromhet besvärande, och att dö för sin tro betraktas nog av dagens kristna snarast som ett uttryck för osund fanatism. Andligheten delegerar man företrädesvis åt någon österländsk guru, som får vara andlig å våra vägnar, på lagom avstånd, och utan krav. Påven Johannes Paulus II sade vid något tillfälle, att också de kristna lever som om Gud inte finns, och det var nog en ganska träffande iakttagelse.

Vad kan ett begrepp som ”helighet” betyda idag? Vad ska vi ha helgonen till? Ställer de inte bara till det i de teologiska byggnadsverken? undrar Björn Nilsson i en kommentar till mitt förra inlägg..

Och visst är det så – men det är kanske just det som är poängen! Kyrkan behöver ständiga utmaningar inifrån om den ska behålla någon relevans, och flera av de mest kända helgonen har bara med en hårsmån undgått att dömas för heresi i sin livstid, bara för att bli helgonförklarade efter sin död. Thomas Aquinas dog tre år innan tolv av hans idéer fördömdes av Parisuniversitetet, som var den högsta auktoriteten i teologiska frågor vid denna tid. Hade han varit i livet skulle detta oundvikligen ha lett till en kättarprocess. Nu blev han i stället kanoniserad knappt femtio år efter sin död (1323), och doctor ecclesiae 1567.

Nu är det ju inte bara inom islam som martyrskapet blivit en politisk metod. Nationalismen tenderar alltid att sudda ut gränslinjen mellan religiös tro och patriotism, och alla känner väl till Japans kamikazepiloter.

På bilden ser vi barmhärtighetens gudinna Kannon över en scen där kamikazeflygare attackerar amerikanska skepp.

Och här lyfter änglarna den döde flygaren till himlen.

______________________________________________

Skottarna skrattar åt England

En miljonstad som blir lamslagen av 15 cm snö - det tycker skottarna är omåttligt lustigt, och som skandinav så skrattar jag med, även om jag kanske är mer förundrad!

Igår lämnade Londons 8 000 bussar aldrig terminalerna, tågtrafiken var lamslagen, och flera av flygplatserna stängda.

Det var tyst! Inte ens de annars ständigt ylande polissirenerna hördes, och det fick mig att undra över vilka psykologiska mekanismer som snöfallet utlöst. Slutar folk att begå brott när det snöar?

Ingen post delades ut; skolorna var stängda, och någon tittare meddelade BBC att i norra Canada stängs skolorna när temperaturen faller under - 45C.

Om jag minns rätt, så var det - 30 som gällde när jag var barn, och det inträffade ju inte så ofta.

Igår var det mellan noll och minus ett -"arktiska temperaturer", om man ska tro BBC - och jag funnderade en del över fotografering... men eftersom att klafsa i snön till fots var enda alternativet, så blev det bara några bilder från min gata.

Snöröjning är uppenbarligen ett okänt begrepp i London!

Och här bor jag!
______________________________________________


Fler bilder på svd.se

Hjältar, helgon, martyrer - I

En dag som denna kan det ju tyckas att det är mer än en tillfällighet att Charles Dickens Great Expectations följer med som bilaga till Daily Mail. Scenerna från Washington, och de ändlöst babblande kommentatorerna på de olika tv-kanalerna kan ju få också den mest skeptiske att undra om inte ett mirakel är på gång!

Men det var Luc Bessons film om Jeanne d’Arc från 1999, som när den visades på någon tv-kanal för en tid sedan, fick mig att fundera lite över begrepp som hjältar och martyrer.

Det är en mycket märklig film, som framställer den unga flickan som en galen kvinna, som går omkring och skriker.
Luc Besson valde att ge rollen till sin dåvarande hustru Milla Jovovich, och hon är inget mindre än en katastrof! Och Bessons behov av att skända "Jungfrun av Orléans" får honom att driva denna idé om hennes galenskap långt över gränsen för det trovärdiga. Historien faller fullständigt platt till marken, eftersom man omöjligt kan tro att någon armé skulle ha följt en sådan skrikande toka!

Jeanne d’Arc var ju faktiskt bara en tonårsflicka, och om hon inspirerade franska soldater till stordåd, så måste de ha varit helt andra egenskaper hon visade prov på. Den undsättningsaktion hon inspirerare, som lyckades bryta engelsmännens belägring av Orléans, blev ju vändpunkten, och början till slutet av Hundraårskriget.

Engelsmännen och deras allierade brände henne på bål som ”kättare" den 30 maj 1431 – två år efter händelserna i Orléans. Hon var då troligen 19 år gammal

År 1456 förklarades domen mot Jeanne d’Arc ogiltig efter en postum process, auktoriserad av påven Callixtus III, och hon förklarades vara ”martyr”. Hon helgonförklarades 1920 av påven Benedictus XV.

De av oss som besökte London på sjuttiotalet, minns säkert Westminster Abbeys dramatiska, svarta fasad. Efter det 25-åriga renoveringsprojektet, när århundradens sotlager avlägsnades, har tornen nu kommit att framstå som nästan vita när solen lyser. De lägre delarna av fasaden som är från 1500-talet, varierar kraftigt i färg från sandbeige till ljusgrått, och det fanns en del missnöje med rengöringsarbetet. Somliga föredrog den sotsvarta varianten.

På västfasadens nedre, gotiska del fanns tjugo nischer, uppenbart avsedda för helgonbilder, vika aldrig hade fyllts, och vid renoveringen beslutade man sig för att till sist göra fasaden komplett och fylla dem.

Men den anglikanska kyrkan har ett något ambivalent förhållande till helgonen, och de sex nischer som omger det stora fönstret högt upp på fasaden har enligt den officiella beskrivningen fyllts med ”konventionella helgonbilder” utan närmare specifikation. I nischerna på ömse sidor om porten har man placerat fyra allegoriska figurer som representerar ”sanning, rättvisa, barmhärtighet och fred”.

Så återstod till sist de tio nischerna omedelbart ovanför porten, och här placerade man för tio år sedan bilder av tio ”nittonhundratalsmartyrer”, för, säger man, 1900-talet är det århundrade som sett fler kristna martyrer än någon annan period.

Vad man baserar detta påstående på vet jag inte, men det må vara hur det vill med det! Hur man definierar en kristen martyr är inte heller klart. Att de måste vara kristna och att de har dödats under olika omständigheter är klart, men om de likt de klassiska martyrerna dödats därför att de var kristna kan däremot diskuteras i de flesta av fallen.

Samlingen är överraskande, och omfattar ”superkändisar” som Martin Luther King Jr., Dietrich Bonhoeffer, Maximilian Kolbe och Oscar Romero, men också sex mer eller mindre okända martyrer från olika delar av världen. Och eftersom man valt att inte presentera dem på sin webbsida, så ska jag berätta vilka de är. De ansvariga i Westminster Abbey har uppenbarligen inte insett att Internet inte är detsamma som ett lokalt församlingsblad, och att alla besökare på deras webbsida inte kan titta in i deras bokhandel för att skaffa den informationen, vilket man uppmanas att göra!

Om vi tar kändisarna först, så har vi Martin Luther King Jr, femte från vänster. Han behöver givetvis ingen presentation, men man kan konstatera att vi vet ytterst lite om omständigheterna kring hans död. Den man som officiellt utpekades som hans mördare – James Earl Ray – ställdes aldrig inför rätta, och det är minst sagt tveksamt om han var skyldig. Även jag, som normalt inte imponeras av spekulativa konspirationsteorier, tycker nog att han snarare ser ut som en alltför lämplig syndabock.

Längst till vänster, Maximilian Kolbe – den polske franciskanerprästen som skickades till Auschwitz för att han hjälpt judar att fly undan nazisterna. Han är mest känd för att frivilligt ha tagit platsen för en av de tio män som skulle låsas in i en cell och svältas ihjäl som repressalie för att en man lyckats fly 1941. Han kanoniserades av Johannes Paulus II 1981.

Fyra från höger står Dietrich Bonhoeffer, luthersk präst och motståndsman. Han hörde till en krets av motståndsmän som arbetade inom den militära underrättelsetjänsten, och hade direkt koppling till ett av attentatsförsöken mot Hitler. Avrättad av nazisterna den 9 april 1945. (Här har Hollywood missat ämnet för en fantastisk film!)

Janani Luwum var anglikansk ärkebiskop i Uganda. Han protesterade mot Idi Amins skräckvälde, och dödades 1976.

Storfurstinnan Elizabeth var drottning Victorias barnbarn och gifte sig med tsar Alexander II:s femte son Sergei Alexandrovich. Efter att hennes man mödats grundade hon något slags kommunitet för kvinnor – informationen är vag! – och när bolsjevikerna tog makten mördades hon tillsammans med andra medlemmar av tsarfamiljen. Hon betraktas som helgon i rysk-ortodoxa kyrkan.

Oscar Romero, katolsk ärkebiskop av San Salvador. Han var en ganska konservativ biskop, men anklagades likafullt för att alliera kyrkan med revolutionärer. Han mördades medan han celebrerade mässan den 24 mars 1980. Varför han här inte fått mitra på huvudet, vilket ju är normalt i detta sammanhang, förstår jag inte!

Lucian Tapiedi, papuansk kristen, mördad 1942 – sannolikt för sin lojalitet med kristna missionärer.

Esther John. En pakistansk kvinna som döpts som kristen, och ivrigt ägnade sig åt missionerande. Hon dödades under ouppklarade omständigheter 1960.

Wang Zhiming. Ett av kulturrevolutionens många offer. Avrättad inför 10 000 åskådare den 29 december 1973.

Manche Masemola var en 16-årig flicka i Sydafrika som sägs ha dödats av sina föräldrar 1928, därför att hon ville bli kristen. Det sätt hon här avbildats på får väl sägas vara något ovanligt, om man beaktar sammanhanget.

Durian - eller en kärlek för livet

Kulinariska utflykter (V)

Min första sambo i Bangkok var etnisk khmer – alltså thailändska men inte thai – och kom från en liten by alldeles på den kambodjanska gränsen. Och när jag nu tänkte skriva lite om durian, så måste jag berätta också om henne, eftersom frukten och flickan aldrig riktigt kan separeras i mitt medvetande.

Vid den tiden bodde jag på King’s Hotel på Sathorn Road, och jag hade sett flickan passera i hotellkorridoren tillsammans med en man. (Hon var ung och vacker, och man lade märke till henne!)

Så en dag knackade det på dörren, och när jag öppnade stod flickan där – ensam.

- Jag har lagt märke till att du bor ensam, sa hon. Och min boyfriend har rest, och jag tänkte att jag kanske kan bo hos dig?

Jag tappade nog hakan, och under några sekunder, medan alla mina fördomar om ”asiatiska kvinnor” störtade samman, sa jag ingenting. Och flickan fortsatte:

- Du ska inte tänka att jag vill ha pengar – jag tänkte bara att jag kanske kunde bo med dig?

Och jag funderade – i fyra sekunder kanske – innan jag bjöd henne in…

Det var början på ett av mitt livs kanske märkligaste förhållanden. Flickan var bara 17 år, men hon var en av de mest självständiga kvinnor jag någonsin mött. Jag sa till i receptionen att från och med nu skulle de lämna ut min nyckel till henne, och hon kom och gick som det föll henne in. Vart hon gick, eller vad hon hade för sig, kan jag bara spekulera om. Om jag frågade, så svarade hon bara att om hon ville berätta, så skulle hon berätta utan att jag frågade…

Ibland var hon borta i några dagar, bara för att dyka upp igen som om hon bara varit utom dörren.

Så en dag, när hon varit borta längre än vanligt, dök hon upp med en enorm durian. Hon lade den mitt på golvet, och gick genast till badrummet…

- Jag åkte hem till min by, sa hon sedan, när hon kom ur duschen. Jag tog med mig durian till dig, eftersom jag vet att du tycker om dem.

Hon visade mig såren på vaderna där den tunga fruktens sylvassa taggar hade rispat henne blodig, när hon gick på vallarna mellan risfälten fram till vägen där bussen stannade.

Det fanns ingen väg till hennes by, berättade hon, och det tog flera timmar att gå till vägen…

- Du kunde ju ha köpt durian här i Bangkok, sa jag till henne, och fick en blick tillbaka som visade hur hopplöst korkad hon tyckte jag var!

Men visst förstod jag!

Hon ville ju att frukten skulle komma från hennes by.

En frukt som durian är givetvis besjälad. Var den kommer ifrån är inte oviktigt enligt deras sätt att se, och att äta frukten från hennes by tillsammans med henne, var inget mindre än en kommunion.

Och såren på vaderna var ju ett fysiskt bevis på hur mycket hon älskade mig!

Så en dag insåg jag att hon varit borta i en hel vecka, och jag började hålla utkik efter henne på platser där hon kunde tänkas dyka upp – som Blue Fox Coffee Shop i Soi Ngarmduphlee.

Men jag såg henne aldrig mer, och inte heller någon av mina bekanta såg någonsin till henne igen.

Allt sedan dess kan jag inte se en durian utan att tänka på denna flicka. I London köper jag durian ibland i den vietnamesiska supermarket där jag hittar de nödvändiga ingredienserna till min matlagning. Och när jag känner doften kommer minnena tillbaka.

Och det är lyckliga minnen!

Frågan, som man ofta får, hur durian smakar kan inte besvaras på annat sätt än att den smakar durian. Det är ett otillfredsställande svar, men den liknar ingenting annat!

Som med det mesta här i världen, finns det en industri som försöker övertyga oss om att falska produkter är bättre än de äkta, och durian är inget undantag. Växtförädlarna har tagit fram en ”luktfri” durian, och det enda jag kan säga om eländet är att den är värdelös! Visst har man tagit bort 80% av doften, men man har också tagit bort minst 80% av smaken! Den smakar inte bara mindre – den smakar helt annorlunda!

Jag hittade en bild av King’s Hotel på nätet. Bilden måste vara från tidigt 1960-tal när hotellet var nybyggt, och takvåningen där jag bodde med Jet, som hon kallades, är ännu inte byggd.

Utanför hotellet står en tuk-tuk av en modell som jag aldrig sett. (De kallades ”samlor” - ”tre hjul” - på 1970-talet, men de såg ut precis som de gör nu.)

King’s Hotel fanns kvar sist jag passerade här, men det är nu King’s Apartments, och har fått en fruktansvärd plåtfasad. Det står i skuggan av det postmodernistiska spektakel som heter Banyan Tree Hotel, på bilden nedan.

Med sina 60 våningar är hotellet den tionde högsta byggnaden i Bangkok, men fyra andra byggnader under uppförande kommer att peta ner hotellet till 14e plats.

Tekniska problem

En del läsare som fortfarande använder Internet Explorer kan inte se en del av mina inlägg sedan nyår.

..............Hämta Firefox



.................................gratis här!