fredag 30 november 2007

Min bilsalong


När jag skrev om Studebakern i mitt förra inlägg, slog det mig att mina barn nog inte skulle förstå vad som var så märkvärdigt med den bilen.

Bilar har intresserat mig – kanske mest som designprodukter – så länge jag kan minnas, och den där veckan i Husbondliden varje sommar när jag var barn, var ett eldorado! Flera tusen bilar parkerade i rader på nyslagna fält kring det stora mötestältet, där man kunde ströva omkring och studera dem, och jämföra de på den tiden ganska diminutiva skillnaderna mellan olika årsmodeller. Dessutom visade ju registreringsskylarna varifrån bilarna kom, och jag lärde mig snabbt de olika länsbokstäverna. Car spotting kunde ju dessutom med fördel kombineras med den andra huvudsysslan – att samla tomflaskor!

Så här följer min bilsalong – några exempel på bilar som var vanliga vid mitten av femtiotalet – på det att mina barn må skratta, och mina jämnåriga kanske le ett igenkännande leende!

Så här, femtio år senare, slår det mig hur sällsynta förkrigsmodellerna redan hade blivit vid mitten av femtiotalet, och jag kan bara spekulera om orsakerna. Jag antar att de hade varit relativt fåtaliga redan från början, och deras livslängd var nog inte särskilt imponerande. Jag såg för en tid sedan i en tidning statistik över sextiotalsbilarnas livslängd – räknat i kilometer – och det var ju fullkomligt absurt! Det fanns engelska bilmodeller som i genomsnitt behövde en ny växellåda efter 60 mil!

Om man ska titta på form, så var detta en tid av stora förändringar. Först, så blev skärmarna en del av karossen, i stället för att vara något som hängts på som fågelvingar efteråt, och strålkastarna kröp in i skärmarna. Vindrutorna som antingen hade varit helt plana eller delade i två halvor och vinklade, med en skarvlist i mitten (som på Saab och Volvo) ersattes med hela rutor av böjt glas. De hopplösa körriktningsvisarna, som på våra breddgrader hade en tendens att frysa fast på vintern, ersattes med blinkers.

Trenden kan illustreras med bilarna nedan: till vänster en Ford Consul 1953, och till höger en DKW från 1936.

En annan förändring var färgskalan. Förkrigsbilar var vanligen svarta, men på femtiotalet blev svart en relativt sällsynt färg. De flesta bilarna var i en grågrön färgskala. Det var som om man använt överskottsfärg från krigsindustrin – som på denna Ford Popular från 1952 – med förkrigsdesign! Grå och gråblå var också vanligt. Det fanns också vinröda bilar – som Saab – men knallröda – brandbilsröda! – som den där Studebakern – det hade jag aldrig sett förut!


Här följer några av de bilar som var vanliga vid mitten på femtiotalet:

Volvo PV444, och Volvo "Duett" nedan


Saab 1953

Austin 1953

Fiat 500, 1954


Morris Minor, 1953

Renault 4CV, 1953

Citroën behöll sin förkrigsdesign till 1953

Peugeot hade en modell som ganska mycket liknade en Volvo. Detta välskötta exemplar rullar - som nummerskylten avslöjar - i Sài Gòn.

Vauxhall, 1953

Opel Olympia, 1953


Opel Kapitän, 1954

Mercedes 220, 1952

Mercedes 180, 1954

Även om Tyskland och England dominerade, så förekom givetvis också amerikanska bilar. Chevrolet var nog den vanligaste märket.

Chevrolet 1953

I London, så här drygt femtio år senare, domineras gatubilden av tyska bilar, följt av japanska och franska. Den brittiska stoltheten räddas genom att man säljer bilar av märket Vauxhall. Det är nog det allra vanligaste märket idag, men ingenting kan ju dölja att det egentligen bara är en högerstyrd Opel. T.o.m. modellnamnen är ju samma!

Den engelska bilindustrin är ohjälpligt död, och ingen lek med namn kan dölja detta faktum. Hur många minns idag märken som Hillman, Wolseley och Jowett Javelin?

Hillman 1953

Wolseley 1953(?)

Jowett Javelin 1953

Pappas första bil var en Ford Consul från 1953. Fast när han fick den var den nästan tio år gammal. Det är den enda bil jag sett som fått solbränna! Ursprungligen hade den haft en djup vinröd färg, men efter att ha varit parkerad i solen i många år, hade den, särskilt på den högra sidan, fått en pepparkaksbrun nyans.


DKWn från 1936 har också sin historia. Pappas medarbetare fick tag på en sådan någon gång kring 1960, och den stod parkerad precis utanför vår dörr i några år. Den hade träkaross, och var lika antik då som idag!

DKW var ett vanligt bilmärke på femtiotalet, och utseendet var i stort oförändrat en bit in på sextiotalet. Om de kom från Östtyskland så hette de Ifa Wartburg, men de såg likadana ut. Av märket återstår ringarna, och de heter givetvis Audi idag.

Så jag slutar med en bild på Anita Ekberg och hennes DKW – men då är vi redan inne på sextiotalet!


måndag 26 november 2007

Negern


– Har du sett negern?

Jag fick frågan var för sig från mina båda äldre syskon med några minuters mellanrum. Det fanns också en exceptionell bil värd att titta på, sa min bror, och den stod parkerad invid skolhuset.

Det var den där händelserika sommaren när jag var fem år, och platsen var den lilla byn i södra Lappland som heter Husbondliden. Evenemanget var givetvis pingstvännernas traditionella, årliga samling i den lilla byn, som för en vecka invaderades av tusentals medlemmar från hela Sverige. Skämtsamt brukade det kallas ”pingstvännernas parningsvecka”, och givetvis hade våra föräldrar träffats här en gång.

För mig som barn var det ett äventyr! Från det stillsamma livet i en mycket liten by, där vi inte ens hade en radio, befann vi oss under en vecka bland människor från hela Sverige – plus ett antal besökare från fjärran länder. Man kunde ströva omkring fritt bland folkmassorna, och nu och då stötte man på människor man tidigare mött, och någon gång även släktingar från södern…

Och nu hade det alltså kommit en neger!

Jag funderade lite kring hur det kunde hänga ihop, medan jag drog mig mot bilen vid skolan.

När man är fem år har man fullt sjå med att fundera ut hur saker och ting hänger ihop; att skapa sig en världsbild. Och min var samtidigt både enkel och ytterst komplicerad: Centrum var vår lilla by, till synes utslängd mitt i en ändlös barrskog och omgiven av blånande fjäll vid horisonten, men förbunden med byar i andra skogsgläntor genom ringlande grusvägar, kantade med ett oändligt antal telefonstolpar. Där färdades man med bussar och bilar, som på något hemlighetsfullt sätt hittade till platser som Morfars – eller som nu till Husbondliden. Det var enkelt nog!

Den andra delen bestod av det man inte kunde se: Gud och hans änglar, Jesus och den stora vita skaran av alla folkslag och tungomål som står inför tronen… De bodde på övervåningen, på det blåa tak vi kallade himlen, och dit vi en dag skulle flytta. Det var Bibelns värld, och Bibelns värld var en mycket väsentlig del av vår värld. Den bestod på något hemlighetsfullt sätt samtidigt av berättelser om sådant som hänt för mycket länge sedan, men som också var samtida, men i himlen. Allt detta som var lite svårgripbart hade att göra med söndagsskolan och kapellet, som givetvis fanns i det hus där vi bodde på övervåningen.

Jag var helt på det klara över vad en ”neger” var. Det fanns bilder på svarta människor i Dorés bibel och på söndagsskolans flanellograf, och inte minst så fanns det en negerpojke av papier maché på missionssparbössan. Men jag var nog inte riktigt beredd på att träffa på honom när jag rundade skolans hörn och stötte på honom vid bilen som jag kommit för att titta på. Han såg mig tvärstanna, och log blygt. Vi cirkulerade några varv kring underverket – en klarröd Studebaker – och det var det hela. Ingen sa något. Jag hade väldigt gärna velat prata lite med honom, men vi hade ju inte ett enda ord gemensamt!

På något sätt kom detta möte ändå att framstå som ett mirakel för mig: negern hade på något vis klivit ut ur en berättelse, tyckte jag – ungefär som om man skulle ha sprungit på Snövit och de sju dvärgarna, eller så.

Nu hade jag ju åkt tåg ända till Göteborg ett par år tidigare, och jag hade sett stora båtar på Göta kanal, jovisst! Jag visste att världen innehöll annat än vår ändlösa barrskog, men vid horisonten där mina egna erfarenheter tonade ut i något slags dimma, tog berättelserna vid.

Och negern då?

Jodå, jag har hittat honom också på internet!

Han hette Ruhigita, och kom från vad som i ytterligare precis fem år skulle heta "Belgiska Kongo". På nätet läser jag lite om hans historia (vilken jag givetvis hade glömt!) och att han så småningom blev ledare för en pingstkyrka många gånger större än den svenska pingströrelse som skickade sin första missionärer till Kongo 1921.

Jag hittar också detta välbekanta foto från sverigebesöket 1955.

- - -

När jag går här i London och ser alla märkliga afrikanska kyrkor med långa och fantasifulla namn, vilka tycks växa upp i vart och varannat kvarter, tänker jag ibland på detta ordlösa möte mellan den lille pojken i Lappland som en gång var jag, och den leende mannen från Belgiska Kongo, och funderar över betydelsen av detta möte.

För mig blev Afrika mitt stora intresse under de nästföljande tio åren, och jag följde noga allt som hände, klippte i tidningarna, och dokumenterade koloniernas frigörelse.
Men det är en annan historia!

I den del av London där jag bor är väl 70-80% av människorna jag möter på gatan av afrikanskt ursprung, och de har tagit med sig sina kyrkor hit. Man stöter på dem hela tiden, då de gillar att predika på gatan och t.o.m. på bussarna ibland. Deras tro är inte alldeles lätt att definiera. Mycket förefaller att handla om exorcism, magi och mirakel. Deras engelska är inte heller alldeles lätt att förstå. Numera har jag lärt mig att "däbabbäsä" betyder "the Bible says"...

_________________________________________

söndag 11 november 2007

Himlens förmak


Det var på ett skivomslag som jag för drygt 20 år sedan först såg en bild från Westminster Cathedral. Omslagsbilden visade en del av mosaiken i the Chapel of the Blessed Virgin, på bilden ovan.

På skivan fanns bl.a. Gregorio Allegris Miserere mei (psalm 51), som jag då hörde för första gången. Detta niostämmiga mästerstycke blev genast min favorit, och det förvånar nog ingen som känner mig att Westminsterkatedralen var det första ställe jag sökte upp när jag kom till London. Den ligger på Victoria Street, tio minuters promenad från Houses of Parliament – man ser det väldiga tornet på långt håll!

Katedralen är hundra år gammal, och byggd på en plats som först var begravningsplats under stora pestepidemin 1664-66, då ca 75 000 av Londons uppskattningsvis 460 000 invånare fick sätta livet till. Sedan byggdes här ett fängelse, och då fängelset revs 1883, köpte kardinal Manning platsen. Hans efterträdare kardinal Vaughan satte genast igång projektering av katedralen 1894, och redan 1895 lades grundstenen till katedralen. Efter åtta år kunde sedan byggnaden tas i bruk. (Den första gudstjänsten var kardinalens begravning. Arkitekten dog redan ett år innan.)

Kardinal Vaughan ville ha en katedral i nygotik, men arkitekten John Francis Bentley menade att ett nybygge i gotisk stil hela tiden skulle komma att jämföras med den äkta gotiken i Westminster Abbey, och rekommenderade en byggnad i bysantinsk anda, som dessutom skulle kunna uppföras på kortare tid och bli mycket billigare…

Arkitekten hade bra argument, och han fick som han ville, och resultatet blev den byggnad vi ser idag. Exteriören är kanske väl mycket spettekaka, enligt min mening, men interiörerna av mångfärgad italiensk marmor och med många ekon från Ravenna är betagande!

Det stör mig inte alls att byggnaden är ofullbordad! Bentley hade tänkt sig ett tak som var belagt med mosaik, men nu är det målat i en mycket mörk, gråblå färg, och de mosaiker som kommit på plats efter hundra år finns i de tolv kapellen (inklusive kryptan).


Det mörka taket ger särskilt på kvällen en upplevelse av att man sitter under bar himmel, och det är en känsla som tilltalar mig!


Men det är inte byggnaden i sig som lett till mitt val av rubrik, utan innehållet!

Detta är en plats där kyrkans musikaliska arv förvaltas med kunnighet och kärlek, och man kan gå in varje dag och delta i mässorna – eller bara lyssna på musiken, som är i absolut världsklass! Här sjungs Monteverdi, Palestrina, Cavalli, Gabrieli, Lotti och Victoria – för att bara nämna några! – liksom de engelska storheterna från den elisabetanska eran, Byrd, Tallis, Taverner, Tye.

Katedralen har en körskola för 150 pojkar från 8-13 år, och detta är givetvis förutsättningen för att man ska kunna upprätthålla standarden – och repertoaren! Det är en musikalisk orgie som aldrig tar slut! Och allt är givetvis gratis – inklusive syndernas förlåtelse!


_________

Blogger låter mig inte bestämma formatet på bilderna, utan krymper dem så att de passar i textspalten. Jag har därför gjort en annan sida där bilderna visas i stort format. Här är den!

Och här är en länk till Westminster Cathedrals hemsida!

Så, tvärs över gatan ligger puben The Cardinal - this is London, after all!


torsdag 8 november 2007

Nunhead Cemetery











Höstvädret fortsätter att vara behagligt: svalt och halvklart, med stunder av solsken – perfekt väder för långa promenader, m.a.o. Så jag tog min lilla digitalkamera och gav mig ut på långpromenad i morse. Jag har länge tänkt att jag skulle besöka Nunhead Cemetery, men eftersom det ligger åt fel håll för mina vanliga ärenden, så har det inte blivit av förrän idag.

Jag vet näst intill ingenting om platsens historia. Vad som kan utläsas av gravstenarna är att de flesta gravarna verkar vara från mitten på 1800-talet, fram till första världskrigets utbrott ungefär. Vad som orsakat tillståndet av absolut förfall och förvildning, har jag ingen aning om. Man kan kanske spekulera att första världskrigets utbrott medfört så många nya döda, att de gamla gravarna fått stå tillbaka.


Nu är det givetvis inget som jag beklagar! Det är tvärtom den fullständiga förvildningen som är platsens stora attraktion. Vingklippta änglar och omkullstörtade obelisker i snåren! Träden tar över, och deras rötter välter och spränger monumenten. Man känner sig som en upptäcktsresande som kommit på lämningar av en forntida kultur! Men den här forntiden ligger bara drygt hundra år tillbaka i tiden!

Jag har inte mycket att säga om detta, men jag vill gärna dela med mig av bilderna!