Den lilla båten

Sommaren när jag var 7 år gammal - just innan jag skulle börja skolan – tillbringade vår familj några veckor på Vrångö i Göteborgs skärgård. Det var min första upplevelse av havet, som både fascinerade och skrämde mig.

En dag meddelade pappa att han hade organiserat en fisketur med en ungdomsvän på ön, så vi gjorde oss i ordning hela familjen och promenerade ner till hamnen. Fiskebåten visade sig vara en liten, öppen båt, som påminde om en vanlig roddbåt, och kanske var ungefär dubbelt så lång. Den hade inombordsmotor och en mast mitt i.

Vi fiskade makrill med långrev, och det visade sig vara gott om fisk. Men det som fascinerade mig mest var alla maneter av olika slag. Man kunde se dem tydligt. Båten låg djupt i vattnet, och jag kunde ha doppat fingrarna i vattnet från min plats i aktern.

Men så, när vi kom ut på öppna havet var det rätt gropigt, och när den lilla båten var på väg ner i vågdalarna, såg vågorna föröver enorma ut. Fiskaren som styrde båten hade givetvis vuxit upp med hav och båtar, och visste säkert vad hans båt klarade av. De vuxna var helt lugna, men det hindrade inte att jag blev mycket rädd. Min yngre bror, som just fyllt tre, skapade vid detta tillfälle ett av familjens bevingade ord: ”Mamma, håll fast mig så att jag inte drunknar ner!”

Själv sa jag ingenting, men pappa såg att jag var rädd, och föreslog att jag skulle sätta mig mitt i båten och hålla om masten…

 

Jag blev påmind om denna båttur och om bilderna av Bertil Valliens underbara båtskulpturer när jag läste Einars inlägg om en annan liten båt av guld. (Bilderna har jag hämtat från Insikt och handling, nr 1, 1981.)

 

Man kan givetvis se detta med att hålla i masten (eller söka trygghet i modersfamnen) som ett uttryck för ett religiöst förhållningsätt till verkligheten. Som metod att rädda livet om båten sjunker är det givetvis illusoriskt.

Men denna något neurotiska aspekt av religionen är bara en av många sidor. Freud, som var en träskalle när det gäller religion, kunde – liksom dagens jihadistiska ateister – bara se denna sida. Hans kollega C.G. Jung hade däremot ett mera fruktbart perspektiv, och sökte förstå religiösa symbolers betydelse.

Religionen är ett språk. Religionens språk kan inte översättas till vetenskapens språk. Religionen förhåller sig till ”verkligheten” ungefär på det sätt som konsten förhåller sig till verkligheten, och det är lika meningslöst att kritisera religionen för att den inte överensstämmer med vetenskapen, som att anklaga ett kubistiskt konstverk för att förvränga verkligheten.

Religion är etik + estetik, och dialogen mellan religion och konst har gett upphov till det största i alla världens kulturer.

För att fortsätta med 1800-talets giganter, så är jag inte så säker på att den vanliga tolkningen av Marx’ yttrande av religionen som ”ett opium för folket” är vad han verkligen menade. Opium var det enda tillgängliga smärtstillande medlet vid denna tid, och knappast ett medel att hålla massorna dumma!

Och Émile Durkheim, en av sociologins grundare och samtida med Freud, var lika mycket ateist som Freud, men han såg ändå religionen som samhällets grundval genom historien; ett slags kollektivt medvetande.

Se bara på berättelsen om Adam och Eva! Denna underbara skapelsemyt, som innehåller så mycket vishet! Den trivialiseras av de bokstavstroende, men berättar ju så mycket om hur vi blev människor, och lärde oss att skilja mellan gott och ont!

Om religion och politik, och lite om sekulära jihadister

Idag tänker jag ta upp tråden från 5 juli och frågan om religion och politik. Den har diskuterats flitigt den senaste tiden – om man nu kan kalla det en diskussion. Vanligen är det nog mest ett påstående man möter: ”Man ska inte blanda ihop religion och politik!”

Men om religionen är – eller definierar – en människas världsbild, och utgör ett slags paradigm eller osynlig default setting – hur kan man då begära att hon ska lägga den åt sidan när samhällets utformning är på tapeten?

Ett samhälle må vara sekulärt konstitutionellt, men om majoriteten bekänner sig till en religion eller annan, så kommer detta att visa sig i det samhällets lagstiftning.

Detta är en effekt av det som kallas demokrati!

I ett historiskt perspektiv har religionen varit det fundament som samhället vilat på, och de gemensamma religiösa värderingarna det som hållit det samman. Riterna har utförts offentligt och alla har deltagit – oavsett graden av personlig övertygelse. (Religion som en ”privatsak” däremot, är ett modernt påfund - och irrelevant!)

Senare, när det religiösa paradigmet vacklade, försökte man att i religionens ställe sätta ”nationalkänslan”; känslan av gemensamhet grundad i språk och etnicitet.

Vi vet hur det gick! Ändå ser vi hur man också idag försöker skapa något slags identitet i en exklusiv ”svenskhet”. (Detta skiljer religionen från nationalismen som samhälleligt fundament: där kyrkan historiskt sett - före reformationen! - var etniskt och språkligt gränsöverskridande och naturligt inklusiv, är nationalismen exklusiv och inåtvänd.)

I vårt post-sekulära samhälle där olika ideologier kämpar för hegemoni är det kanske dags att vi funderar lite över begreppet anomi, så som Durkheim definierar det! (Det är kanske dags att läsa om Durkheim!)

Religionen är ett språk med hjälp av vilket vi förstår och förhåller oss till fenomen i vår omvärld. I denna mening skiljer sig religionen inte från andra ideologier, av vilka flera i vår tid har kommit att få status som pseudo-religioner: Marxism, feminism, nationalism, environmentalism.

Att kräva av en människa att hon i det politiska samtalet ska lägga undan sina religiöst grundade värderingar är lika absurt som att kräva av en feminist eller en socialist att de ska göra detsamma!

___

Bo Strömsteds läsvärda inlägg i DN finns här!

Bilden ovan är inte något konstverk, utan ett foto av en solnedgång och en snödriva. Det starka motljuset har fått den vita snön att framstå som nästan svart!

Här kommer dagens Baertling:

Post scriptum till mitt inlägg Vad är religion?

Jag är medveten om att jag definierat ateism på det sätt som är gängse bruk, och inte efter en strikt etymologisk tolkning av ordet. Detta kan principiellt försvaras med att ett ords innebörd bestäms av just gängse språkbruk.

Idag finns vid sidan av de skrikiga militanta ateisterna som förklarat jihad mot religion i allmänhet och kristendom i synnerhet, ett antal individer som kallar sig ateister men definierar detta enligt ordets strikta etymologi. Jag har all respekt för dem, och det är bara avsaknaden av en alternativ term som leder mig till att här hålla fast vid gängse språkbruk.

Att ordet a-teism etymologiskt betyder ”avsaknad av gudstro” och i princip är en synonym till a-gnosticism ”avsaknad av kunskap [om Gud]” är alltså egentligen irrelevant.

Bilden är ifrån en demonstration av militanta ateister i USA.