Slutet för tigrarna

I Colombo har man dansat på gatorna de senaste dagarna. Man viftar med flaggan, ser jag på BBC, och om det är uttryck för glädje över slutet på ett inbördeskrig som varat i ett kvartssekel, kan jag mycket väl förstå det.

Det har varit ett skitigt litet krig, lika undanglidande på slagfältet som obegripligt när det gäller underliggande orsaker. Tamilerna diskrimineras och vill ha ett eget land, säger man, och visst är det en del i det hela, även om det inte är mer än en liten bit av sanningen.

Samtidigt ser man tamiler som lever i Colombo göra karriär och inneha höga befattningar. På ytan förefaller det okomplicerat. Samma obstinata nationalism finns på båda sidor, men någon etnisk konflikt i egentlig mening är det knappast, och när jag frågat folk i Sri Lanka vad de slogs om, fick jag undanglidande svar. Man slogs för att man slagits så länge, och tycktes inte riktigt veta varför.

För åtta år sedan när jag var i Abu Dhabi sprängde LTTE halva flygplansflottan tillhörande Sri Lankan Airways på flygplatsen i Colombo. Jag var precis på väg dit, och blev sittande i Abu Dhabi i fem dagar, innan jag gav upp och flög hem till Bangkok.

Det var en av ”tigrarnas” mest dramatiska attacker. Den visade deras förmåga att slå till mot landets viktigaste knutpunkter i hjärtat av de hårdast kontrollerade säkerhetszonerna, och tillfoga regeringen och armén en svidande prestigeförlust. Och för två år sedan flygbombade tigrarna Colombos utkanter. Sedan vände det.

LTTE – The Liberation Tigers of Tamil Eelam – har den dubiösa äran att ha uppfunnit bombbältet, vilket de tränade barn – företrädesvis småflickor – att använda. Självmordsbombarna hade sin egen avdelning inom rörelsen – de s.k. ”svarta tigrarna”.

Medan man dansat på gatorna i Colombo har grupper av tamiler fortsatt att demonstrera utanför parlamentet i London under LTTE-flaggan och porträtt av Velupillai Prabhakaran. Först vägrade man att acceptera att han dödats, men när det bekräftats grät man öppet.

Man blir förstummad! Hur man kan sörja en man som Velupillai Prabhakaran övergår min fattningsförmåga!

Att man romantiserar en nationalistisk rörelse på tryggt avstånd kan jag kanske till nöds förstå åtminstone i teorin (om jag anstränger mig lite) men ingen retorik om diskriminering av tamiler under singhalesiskt styre kan ens för ett ögonblick dölja de skrämmande dragen hos denne fullständigt hänsynslösa maktmänniska, som skickat ut småflickor som självmordsbombare!

Den här platsen på Galle Road i Mt Lavinia, strax söder om Colombo, passerade jag varje dag på min dagliga promenad till Cargills supermarket, våren 2001, när jag bodde i ett hus ett par kvarter härifrån i tre månader.

Kolibrins besök

En sen eftermiddag för fem år sedan, gick jag ut på min balkong i Negombo. Det var under det dagliga strömavbrottet för att spara vatten i reservoarerna, och min avsikt var att sitta en stund på balkongen och läsa, och att sedan gå ner till stranden vid solnedgången.

Jag vet inte vad det var som fick mig att gå ut på balkongen denna eftermiddag, i stället för att gå direkt till stranden, knappt femtio meter bort. Men när jag kom ut på balkongen såg jag genast en liten fågel som svävade över den blommande busken som räckte en bit över balkongräcket.

Jag insåg genast att detta var mitt livs första möte med en levande kolibri, och det gjorde mig mycket lycklig!

Jag gick försiktigt fram till balkongräcket och stod där och tittade på den lilla fågeln, som obekymrat hängde där i luften framför en blomma, från vilken den sög nektar genom sin långa näbb.

Men det var något som inte stämde! Någonstans i mitt medvetande dök det upp en invändning till det som jag just bevittnade: jag kom inte ihåg att jag sett några kolibrier i min fågelbok…

Så, efter att ha stått där en stund och tittat på den kanske sex centimeter långa, grönskimrande fågeln, gick jag in och hämtade min fågelbok. Och visst: mitt huvuds databank hade rätt – det stod ingenting om kolibrier i A Field Guide to the Birds of Sri Lanka. Det fanns inte heller någon fågel som på mista sätt liknade den jag hade framför mig, varken i storlek, färg eller form.

Jag gick in och hämtade min Oxford Dictionary, som upplyste mig om att kolibrier eller humming birds, hör hemma i tropiska Amerika!

Längre kom jag inte med mina forskningar. Så jag stod där och tittade på fågeln, och tänkte: Är du månne en liten ornitologisk sensation?

Lilla fågel, vad gör du här? sa jag till fågeln, som fortsatte att dricka nektar från den blommande busken. Om jag ska tro böckerna så existerar du inte!

Det förargade mig att jag inte hade någon kamera till hands. Hur skulle jag kunna styrka att jag sett denna fågel på fel sida av jordklotet om jag inte kunde dokumentera det på något sätt? Folk skulle bara säga att jag misstagit mig, och när man berättar om en fantastisk upplevelse vill man inte ha den devaluerad genom folks misstro!

Ett tag föresvävade det mig att ta den lilla fågeln i min hand – men jag ville inte riskera att skrämma iväg den! Kolibrin tog ingen notis om mig. Den flyttade från blomma till blomma, liksom för att bevisa för mig hur den kunde manövrera; vilket slags fågel den var. Hur länge jag stod där och tittade på fågeln vet jag inte – kanske var det en kvart ungefär…

Det som definierar en kolibri är ju att den har vingar som är konstruerade på ett speciellt sätt, vilket medger att den kan stå stilla i luften och flyga uppåt och nedåt och i sidled som en helikopter! I storlek varierar de, har jag senare lärt mig. En del är stora som sparvar och kan med sina långa näbbar och stjärtfjädrar bli hela 20 cm. Men de har alla den där speciella vingkonstruktionen gemensam…

Så tänkte jag när jag stod där på balkongen och tittade på kolibrin, som fortsatte att hänga över den blommande busken på armlängds avstånd från mig: Än en gång har jag sett något som jag inte kan berätta, eftersom ingen kommer att tro mig! Det har hänt mig i olika delar av världen ett antal gånger i livet – i saker större än kolibrier!

Men nu har jag till sist i alla fall berättat om kolibrins besök!

Och kolibrin?

Äh, den kanske bara var där på semester!

_________________________________

Bilden ovan är från ett teveprogram – jag hade ju ingen kamera! Jag kan inte påstå att den är exakt den art som jag såg – det finns 320 arter – eller kanske 321, med den som jag möjligen upptäckte den dagen! Men fågeln på bilden liknar min kolibri – fast på bilden ovan är den dubbelt så stor som i verkliga livet! Den borde se ut så här: