Demokratins koreografi

Egentligen började ceremonierna redan förra tisdagen. Det nyvalda parlamentet samlades för första gången, och eftersom the House of Commons inte på långt när rymmer alla de 650 ledamöterna – av vilka denna gång 232 nyvalda var där för första gången – så var det givetvis fullpackat till sista ståplats.

Black Rod


Så kommer Black Rod marscherande som en mekanisk gubbe, och hans fotsteg ekar genom korridorerna. Han kommer för att kalla regeringen och oppositionen till House of Lords – och dörren smälls igen framför näsan på honom. Han kommer från House of Lords, och han måste knacka på dörren! Så knackar han tre gånger med sin ebenholtskäpp, och blir insläppt, varefter han leder processionen till House of Lords, där man får lyssna till ett ordrikt och uppstyltat brev från drottningen, i vilket man kort sagt uppmanas att utse en talman.


Processionen återvänder till House of Commons – denna gång utan Black Rod – där John Berkow återväljs till talman, och på traditionellt vis släpas till talmansstolen. (Berkow, måste jag säga, föreföll dock inte särskilt motvillig.)

Så idag, en vecka senare, var det dags för den stora ritualen – the Queen’s Speach. Den innebär ett upprepande av ritualen med Black Rod, med den skillnaden att det nu finns en talman, och en talman måste föregås av the serjeant-at-arms, som bär den stora klubban – the mace – framför honom, och åtföljs av en man i frack som håller släpet av hans mantel… men det är först senare, efter att drottningen har anlänt och intagit sin plats på tronen i House of Lords.

The Speaker and the Serjeant-at-Arms. Den senare ansvarar för ordninngen i parlamentet, och kan vid behov placera den som stör ordningen i arresten som finns i St. Stephen's Tower - vanligen kallat "Big Ben".

Drottningens närvaro innebär en rad av invecklade ceremonier, som är reglerade ned till minsta detalj sedan århundraden.

Först måste the yeomen of the guards genomföra en rituell genomsökning av parlamentsbyggnaden – Westminster Palace – och förklara den säker.

En parlamentledamot tas också som gisslan för drottningens säkerhet, och hålls tills hon återvänt till Buckingham Palace.


Dessa lyktgubbar i sina röda uniformer från Henrik VIIs tid påminner en hel del om en rad tomtar, men de anser sig vara dem som avslöjade the Gunpowder Plot 1605 – och förefaller att ta sitt uppdrag på största allvar.


Så anländer diverse vaktstyrkor i fantasifulla paraduniformer, och monarkins symboler kommer i en särskild vagn från Towern: The Imperial State Crown, svärdet, ytterligare två maces (det finns tio totalt) och The Cap of Maintenance – den sistnämnda en riktig kuriositet, eftersom den ursprungligen var en gåva från påven från tiden före reformationen.


Så kommer då drottningen med sitt följe av ryttare, och efter en kort stund i the Robing Room går processionen genom det kungliga galleriet till the House of Lords, varefter rutinen med Black Rod alltså följer.


Bara ett fåtal parlamentsmedlemmar får plats i House of Lords – ståplats innanför dörren – talmannen, premiärministern och ledaren för oppositionen och en handfull nyckelpersoner.
Det ankommer på The Lord High Chancellor att leverera talet till drottningen, och han gör det knäböjande.


Talet var kort, men det innehöll en rad dramatiska förändringar, till vilka hör att ersätta House of Lords med en senat utsedd i allmänna, proportionella val, en folkomröstning om förändringar i valsystemet till parlamentet, och en hel del annat.


Jag undrar vad drottningen tänker om det!

Labour har haft en reformering av House of Lords i sina valmanifest i många år, men när Tony Blair fick möjligheten att göra slag i saken, stannade det hela med att reducera antalet ärvda platser. Utnämningarna har sedan duggat tätt – Tony Blair tyckte uppenbarligen att det var en utmärkt idé att sälja platser och titlar till förmögna affärsmän för ett generöst bidrag till partikassan. (Antalet medlemmar förväntas passera 800 vid slutet av detta år.)

Perukstockarna samlas i House of Lords.

The Lord High Chancellor and the Lord Chief Justice.

En detalj som inte direkt hör till parlamentets öppnande, men som jag tycker är värd att notera, är att David Cameron och Nick Clegg valde att promenera till parlamentet från Downing Street.

Margaret Thatcher lät bygga höga grindar till Downing Street. Tony Blair lade till ett dubbelstaket utanpå det, och den korta promenaden till parlamentet ersattes med transport i skottsäker bil.

Nu kändes det plötsligt att det är vår, och jag undrar om en sådan där enkel gest kanske mer än alla orden indikerar att vi har vänt ett blad – att det skett en reell förändring i den politiska kulturen.

Att vara europé

För drygt 35 år sedan, när jag bodde i Bangkok och för första gången blivit mantalsskriven i utlandet (som det hette på svensk-byråkratiska) fick jag en dag ett brev i svenska ambassadens kuvert. När jag öppnade det, visade det sig innehålla en inbjudan till något som hette ”Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet”. Jag skrattade åt det, och tyckte att situationen var lustig. Enligt svenska myndigheter var jag nu officiellt bosatt i Thailand – där jag vistades på ett 30-dagars turistvisum, som hade gått ut drygt ett år tidigare – och nu förväntades jag tydligen längta ”hem” och intressera mig för min svenskhet.

Jag vet inte vad föreningen sysslade med – eller om den fortfarande existerar – men jag kastade brevet i papperskorgen och tänkte inte mer på det. Det var ju inte för att umgås med svenskar som jag bodde i Thailand. Jag är svensk, eftersom jag är född i Sverige och fortfarande har svenskt pass, men vad svenskhet skulle kunna tänkas vara, vet jag inte riktigt.

Jag blev påmind om den här episoden, när något ljushuvud förra året kom upp med idén att invandrare i Sverige skulle tvingas avlägga något slags examen i svenskhet. Och när nu frågan om Britishness återigen blivit aktuell här i Storbritannien i samband med EU-valet nyligen, dök minnet upp igen. Vad som är brittiskt tycks vara ungefär lika svårdefinierat. Mest verkar det handla om trivialiteter – som att ha drottningens bild på pengarna och att vara motståndare till decimalsystemet.

Enligt detta neochauvinistiska tänkesätt är motsatsen till det brittiska för vanligen det europeiska. Europa är ursprunget till nästan allt ont, och lösningen på de flesta av landets problem är att lämna EU. Eller nästan. Eller kanske inte alls. Ibland ska Storbritannien i stället bli Europas och EU:s ledare.

Unionens president Abraham Lincoln. På gamla foton ser han ut som en gammal uteliggare, men har var faktiskt bara 56 år vid sin död.

När jag gått omkring och funderat på detta under veckorna efter EU-valet, harr det slagit mig hur många likheter det finns mellan motsättningarna inom USA i mitten på 1800-talet och de motstridiga attityder till Europa och EU som blir alltmer uttalade i dagens Storbritannien.

Här tänker säkert flera läsare att det amerikanska inbördeskriget handlade ju om slavarnas frigörelse, för det är väl vad de flesta av oss fick lära oss i skolan.

Men detta är faktiskt en rationalisering som balanserar på gärsgår’n som omgärdar den regelrätta historieförfalskningens fält.

Kriget handlade primärt om unionen och om staternas grad av självbestämmande inom unionens ram. Ekonomiska frågor om handel och tullar hade också stor betydelse. Nord och sydstaternas ekonomier var helt olika, och eftersom de europeiska immigranterna uteslutande bosatte sig i norr, kände sydstaterna sitt inflytande i kongressen hotat.

Nordstaterna, som förbjudit slaveriet, ville förbjuda det också i mellanvästern – the Territories – som stod i begrepp att ansluta sig till unionen. Mot dem stod de som menade att de nya staterna själva skulle fatta dessa beslut. Sydstaternas rätt att behålla sitt etablerade slavsystem ifrågasattes inte. En rad av kompromisser och kompromissförslag garanterade sydstaterna rätten att behålla slaveriet om de stannade i unionen, men när de ändå brutit sig ut hotade Lincoln dem med frigivandet av alla slavar om de inte återvände till unionen.

Hotet verkställdes med ett preliminärt dekret den 22 september 1862 och med en slutgiltig proklamation den 1 januari 1863, och omfattade bara slavarna i utbrytarstaterna. Det var knappast lagligt, och om kongressen inte antagit det trettonde författningstillägget efter krigets slut, så hade de på papperet frigivna slavarna sannolikt återgått till att bli slavar igen.

“My paramount object in this struggle is to save the Union, and is not either to save or to destroy slavery. If I could save the Union without freeing any slave I would do it; and if I could save it by freeing all the slaves I would do it; and if I could save it by freeing some and leaving others alone, I would also do that.”
-- President Lincoln i New York Tribune den 22 augusti 1862.

Den röda linjen markerar gränsen mellan "nord" och "syd".

När jag nu halkat in på detta ämne, så kan jag lika gärna i förbifarten påminna om att alla slavstater inte slogs för sydsidan. Fyra av dem – Delaware, Maryland, Kentucky och Missouri – var kvar i unionen. Av dem hörde Maryland t.o.m. till den extrema gruppen av fem slavstater som förbjudit frigivandet av slavar: Mississippi (1822), South Carolina (1829), Arkansas (1858), Alabama och Maryland (1860, strax innan kriget utbröt).

Lincoln avskydde slavsystemet och ville begränsa utbredningen av ”the peculiar institution”. Han ville inte att USA skulle utvecklas mot ”ett slavimperium”, men han var ingen abolitionist. Han kom från en slavstat – Kentucky – och var fullblodsrasist, vilket tydligt framgår av ett tal i Charleston, Illinois:

“I am not, nor ever have been, in favour of bringing about in any way the social and political equality of the white and black races. (---) I am not nor ever have been in favour of making voters or jurors of Negroes, nor of qualifying them to hold office, nor to intermarry with white people. (---) a physical difference between the white and black races which I believe will forever forbid the two races living together on terms of social and political equality.”

Lincolns plan var att gradvis friköpa slavarna med statsmedel – och skicka ut dem ur landet! Senare insåg han att slaveriets avskaffande kunde hjälpa nordstaterna att få stöd av Europa. (I krigets slutskede försökte faktiskt även sydstatskonfederationen utverka ett diplomatiskt erkännande från Frankrike och Storbritannien genom att också utlova slavarnas frigivande.)

Inbördeskriget kostade 840 000 soldaters liv – fler än i alla USA:s övriga krig tillsammans. Den principiella motsättningen mellan federal maktutövning och delstaternas själbestämmande är fortfarande tydlig i amerikansk politik. Det brukar formuleras som ett motstånd mot ”big government”; ett motstånd mot politikerna i Washington som ”lägger sig i”. Men idag kallar alla sig ändå ”amerikaner”, har samma dollars, och viftar ständigt med stjärnbaneret – oavsett om man kommer från norr eller söder.



Jag vet inte om mina läsare orkar följa med i denna vindlande tankegång, men jag tänkte fortsätta det här resonemanget i ett par kommande inlägg.