Demokratins koreografi

Egentligen började ceremonierna redan förra tisdagen. Det nyvalda parlamentet samlades för första gången, och eftersom the House of Commons inte på långt när rymmer alla de 650 ledamöterna – av vilka denna gång 232 nyvalda var där för första gången – så var det givetvis fullpackat till sista ståplats.

Black Rod


Så kommer Black Rod marscherande som en mekanisk gubbe, och hans fotsteg ekar genom korridorerna. Han kommer för att kalla regeringen och oppositionen till House of Lords – och dörren smälls igen framför näsan på honom. Han kommer från House of Lords, och han måste knacka på dörren! Så knackar han tre gånger med sin ebenholtskäpp, och blir insläppt, varefter han leder processionen till House of Lords, där man får lyssna till ett ordrikt och uppstyltat brev från drottningen, i vilket man kort sagt uppmanas att utse en talman.


Processionen återvänder till House of Commons – denna gång utan Black Rod – där John Berkow återväljs till talman, och på traditionellt vis släpas till talmansstolen. (Berkow, måste jag säga, föreföll dock inte särskilt motvillig.)

Så idag, en vecka senare, var det dags för den stora ritualen – the Queen’s Speach. Den innebär ett upprepande av ritualen med Black Rod, med den skillnaden att det nu finns en talman, och en talman måste föregås av the serjeant-at-arms, som bär den stora klubban – the mace – framför honom, och åtföljs av en man i frack som håller släpet av hans mantel… men det är först senare, efter att drottningen har anlänt och intagit sin plats på tronen i House of Lords.

The Speaker and the Serjeant-at-Arms. Den senare ansvarar för ordninngen i parlamentet, och kan vid behov placera den som stör ordningen i arresten som finns i St. Stephen's Tower - vanligen kallat "Big Ben".

Drottningens närvaro innebär en rad av invecklade ceremonier, som är reglerade ned till minsta detalj sedan århundraden.

Först måste the yeomen of the guards genomföra en rituell genomsökning av parlamentsbyggnaden – Westminster Palace – och förklara den säker.

En parlamentledamot tas också som gisslan för drottningens säkerhet, och hålls tills hon återvänt till Buckingham Palace.


Dessa lyktgubbar i sina röda uniformer från Henrik VIIs tid påminner en hel del om en rad tomtar, men de anser sig vara dem som avslöjade the Gunpowder Plot 1605 – och förefaller att ta sitt uppdrag på största allvar.


Så anländer diverse vaktstyrkor i fantasifulla paraduniformer, och monarkins symboler kommer i en särskild vagn från Towern: The Imperial State Crown, svärdet, ytterligare två maces (det finns tio totalt) och The Cap of Maintenance – den sistnämnda en riktig kuriositet, eftersom den ursprungligen var en gåva från påven från tiden före reformationen.


Så kommer då drottningen med sitt följe av ryttare, och efter en kort stund i the Robing Room går processionen genom det kungliga galleriet till the House of Lords, varefter rutinen med Black Rod alltså följer.


Bara ett fåtal parlamentsmedlemmar får plats i House of Lords – ståplats innanför dörren – talmannen, premiärministern och ledaren för oppositionen och en handfull nyckelpersoner.
Det ankommer på The Lord High Chancellor att leverera talet till drottningen, och han gör det knäböjande.


Talet var kort, men det innehöll en rad dramatiska förändringar, till vilka hör att ersätta House of Lords med en senat utsedd i allmänna, proportionella val, en folkomröstning om förändringar i valsystemet till parlamentet, och en hel del annat.


Jag undrar vad drottningen tänker om det!

Labour har haft en reformering av House of Lords i sina valmanifest i många år, men när Tony Blair fick möjligheten att göra slag i saken, stannade det hela med att reducera antalet ärvda platser. Utnämningarna har sedan duggat tätt – Tony Blair tyckte uppenbarligen att det var en utmärkt idé att sälja platser och titlar till förmögna affärsmän för ett generöst bidrag till partikassan. (Antalet medlemmar förväntas passera 800 vid slutet av detta år.)

Perukstockarna samlas i House of Lords.

The Lord High Chancellor and the Lord Chief Justice.

En detalj som inte direkt hör till parlamentets öppnande, men som jag tycker är värd att notera, är att David Cameron och Nick Clegg valde att promenera till parlamentet från Downing Street.

Margaret Thatcher lät bygga höga grindar till Downing Street. Tony Blair lade till ett dubbelstaket utanpå det, och den korta promenaden till parlamentet ersattes med transport i skottsäker bil.

Nu kändes det plötsligt att det är vår, och jag undrar om en sådan där enkel gest kanske mer än alla orden indikerar att vi har vänt ett blad – att det skett en reell förändring i den politiska kulturen.