Plötsligt skrivs det en massa om mygg – både på nätet och i pressen, och den där lilla rackaren som behandlas i dagens SvD är ju ett riktigt plågoris!
När jag som tonåring först – något ambitiöst! – gav mig på att läsa Dante, kunde jag inte begripa varför han behövde konstruera så invecklade helveteskretsar. Jag tyckte att det borde räcka med en norrländsk myr full med svärmar av mygg och knott!
Då var jag ännu lyckligt omedveten om de plågor som dessa små varelser kan ge en människa som betalning för ett mål mat! Jag hade hört talas om malaria, men denguefeber var okänt i min barndomsvärld.
Numera vet jag ju att jag som haft två varianter av dengue, fortfarande har chansen att få uppleva två till i detta liv! Och den där lilla otrevliga myggan som är en av dem som sprider den, har oförskämdheten att tvärt emot myggors normala beteende, operera i solsken på dagtid…
Hur försvarar man sig mot en sådan?
”Breakbone fever” brukade det kallas, och det är en mycket träffande beskrivning! Man ligger och yrar och ”ser saker” och försöker hitta en sida att ligga på – en sida som inte gör ont!
Och det finns ingen sådan sida!
