Uppför floden

På tal om filmer, så läste jag i någon tidning att London Film Critics’ Circle förra året utnämnde Francis Ford Coppolas Apocalypse Now till ”den bästa filmen under de senaste 30 åren”.

Och visst är det en fantastisk film! Särskilt inlednings-scenen med dess dubbel och trippelexponeringar tycker jag är mästerliga: ljudet av helikoptrar som flyger förbi, den snurrande takfläkten som byts mot skuggorna av passerande helikoptrar och napalmbombade palmdungar…

Som film är det lika snyggt som effektivt, men jag har stora problem med innehållet och instämmer helt i vad Frank Rich skrev i Time: "while much of the footage is breathtaking, Apocalypse Now, is emotionally obtuse and intellectually empty."

Filmen tjänar inte heller på den ytliga – och väsentligen falska – anknytningen till Joseph Conrads Heart of Darkness. Den har lånat motivet med resan uppför floden, namnet Kurtz, och en del andra detaljer från Conrads klassiska mästerverk, men sedan har man ställt allting på huvudet: medan kapten Marlow i romanen får uppdraget att återupprätta förbindelsen med Kurtz och hans utpost långt uppför floden och säkra flödet av elfenben, så får kapten Willard i filmen i uppdrag att mörda sin version av Kurtz – ”to terminate his command”, eftersom hans ”metoder är osunda”.

Så går det nu vanligen när Hollywood får tag på en historia: If the bad guy is an American, the good guy has to be an American too!

Det finns ingenting mer fördummande än patriotism, och den amerikanska biopubliken kräver en patriotisk vinkel och en amerikansk hjälte. (Ett senare exempel på detta är filmen Rendition, där CIA visserligen är the bad guy, men där en enskild CIA-agent plötsligt återfinner sitt samvete och befriar den fånge han varit med om att tortera!)

Så lyckas Hollywood vanligen att förvandla USA:s brott till någonting som hemmapubliken kan försona sig med. Även om CIA ofta är skurken (som representerar de suspekta makthavarna i Washington) så är ju ändå amerikanen som stereotyp god, och allt ordnar sig alltid innan filmen tar slut. USA ingriper i världen av altruistiska skäl, och bara man tar hand om ett fåtal rötägg, så kan den amerikanska självbilden återupprättas.

Apocalypse Now spelades in utan manus, och de kaotiska förhållandena under inspelningen är legendariska. Detta bidrog säkert till de surrealistiska utflykterna under kapten Willards färd uppför den fiktiva Nung River, vilka varierar i olika versioner av filmen.

”I like the smell of napalm in the morning!”

Men det är när kapten Willard kommer fram till Colonel Kurtz’ bas i ett gammalt tempel någonstans innanför gränsen till Kambodja som filmen går över styr. Kurtz visar sig härska över en märklig stam som inte har den minsta likhet med något folk som bor på Sydostasiens fastland. De är beväpnade med pilbågar och förefaller att leva i ett permanent katatoniskt tillstånd. Uppen-barligen ser de Kurtz som något slags gud, och att döda människor hänger som frukter i träden är tydligen normalt här.

Det spelar mindre roll vilken grad Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe. Själv har Coppola förnekat det (vilket han givetvis måste göra av juridiska skäl) men likheterna är för många för att kunna vara rena tillfälligheter. (Jag skulle säga att Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe ungefär i samma grad som Conrads Kurtz är inspirerad av Henry M. Stanley.)

Tony Poe var en CIA operative i Laos från 1961 till 1970 under USA:s ”hemliga krig”. För att vara hemlig blev han snart anmärkningsvärt känd – eller ökänd. Hans metoder sades ibland vara ”osunda”, och han beskrevs av somliga som en galning och ett fyllo. Hans meritlista inkluderade sådant som att betala 5 000 kip för avskurna öron från dödade fiender.

Tony Poes uppdrag var att träna hmongminoritetens armé under Vang Pao, men han nöjde sig inte med att vara tränare, utan deltog i många av de tusentals flyguppdrag mot förmodade kommunistiska mål som utfördes av The Ravens – ett irreguljärt flygvapen som bestod av sportflygplan, vilka flögs av piloter utan uniformer, klädda i avklippta jeans och cowboyhattar.

De opererade från Long Chen (Long Tien) ett litet flygfält halvvägs mellan Viangchan (Vientiane) och Xièng Khouang, som USAs flygvapen kallade LS20A, medan Air America kallade det Alternate. The Ravens kallade platsen Shangri-La, och från denna flygplats – som var en av de mest trafikerade i hela Sydostasien – flög de 580 994 uppdrag under 9 år. Long Chen finns inte på någon karta, trots att denna bas faktiskt var Laos andra stad efter Viangchan under denna tid.

Long Chen

The Ravens och Air Americas flygplan parkerade på Long Chen

Tony Poe gillade att vara ökänd och gav gärna intervjuer efter att ha pensionerats från CIA 1975. Till hans bravader hör att kasta ner avhuggna huvuden från lågsniffande flygplan för att sätta skräck i fienden. (”I only did it twice”) och att skicka paket med avskurna öron till USA:s ambassad för att bevisa hur effektiva man var, och många kommunister man dödat.

Hur kommunistiska öron skulle skilja sig från vanliga öron är oklart, och det sägs att när han en dag träffade på en pojke utan öron i en by, och frågade varför pojken inte hade några öron, så fick han till svar att hans pappa hade skurit av dem för belöningen på 5 000 kip.

”It really pissed me off!”

Tony Poes metoder ansågs osunda, och hans överordnade kunde inte kontrollera honom, så han flyttades till Thailand 1970, där han fortsatte att träna grupper av hmong, som sedan sändes tillbaka till Laos.

Reunion at Lucy's Tiger Den, Patpong Road, Bangkok 1984. Tony Poe i bakgrunden till höger.

Inte skickade CIA ut någon för att mörda Tony Poe! Tvärtom belönades han med CIA:s högsta utmärkelse silverstjärnan – två gånger! – och när han dog i juli 2003 läste jag detta i Bangkok Post – jag har kvar det nu gulnade klippet.

”Anthony A. Poshepny, a decorated former CIA official who collected enemy ears, dropped decapitated human heads from the air on to communists and stuck heads on spikes, was buried on Saturday in California after waging failed secret wars in Indonesia, Tibet and Laos.

‘The posting of decapitated heads obviously sent a powerful message, especially to the North Vietnamese troops seeking to invade the homelands of the Hmong and Lao people,’ said Philip Smith, executive director of the Washington-based Center for Public Policy Analysis, in an email interview after Poshepny’s death on June 27.

‘He successfully fought terror with terror. He strove to instill courage and respect in the tribal and indigenious forces that he recruited and trained as well as fear in the enemy.

In the post-Sept 11^th security environment, fearless men like Tony ‘Poe’ are what America needs to combat and counter terrorism and the new unconventional threat that America faces from abroad in exotic and uncharted lands,’ Mr Smith said...”

Mat och fördomar

Kulinariska utflykter (IV)

När John McCain utsåg Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat, möttes det med entusiasm av kommentatorerna i BBC-studion. Det var bara ett problem, tycktes det – och här fnissades det lite diskret – hon åt älgkött!

En av kvinnorna i studion berättade sedan – också lite generat! – att hon en gång varit i Sverige – och blivit bjuden på renkött. Hur det smakade kunde hon inte erinra sig, eftersom, lät hon förstå, hon varit alldeles för upprörd för att notera sådant som smak…

Och visst är det så att frågan om vad man kan äta och inte äta ofta väcker starka känslor. I Kina och Sydostasien äter man ju faktiskt allt som det är fysiskt möjligt att äta, medan andra kulturer har mer eller mindre starka tabun mot viss mat.

För många år sedan hörde jag berättas om en judisk man som besökte Sverige, och som undrade om det verkligen var sant att svenskarna åt blodpudding.

Hans värdar tog med honom till affären och visade honom vad som fanns i kyldisken. På innehållsdeklarationen till blodpuddingen fanns bl.a. grisblod och mjölk… och där bröts genast tre judiska tabun: inte bara blod, utan grisblod – och detta blandat med mjölk!

Jag tog dessa exempel för att illustrera att Sverige också kan vara ytterst exotiskt i andras ögon när det gäller mat.

Att projicera sina egna känslor på andra och sedan idka medlidande med dem, brukar ibland kallas "narcissistisk empati", och jag tycker att den här förstasidan på Metro i november är ett bra exempel.

Situationen i Zimbabwe är fruktansvärd, men det finns ingenting som säger att pojken på bilden tycker att det är hemskt att han tvingas äta insekter... tvärtom ser pojken - vilket också påpekas i texten - överlycklig ut! Men detta tolkas sedan bara som ytterligare ett tecken på hur väldigt synd om honom det är. Han är så fattig att han blir överlycklig när han hittar en skalbagge! (Man kan läsa texten om man klickar på bilden.)

Första gången som jag stötte på den stora vattenbaggen som man i Thailand kallar maengda (Lethocerus indicus) var på morgonmarknaden i Viangchan (Vientiane) våren 1974. Marknaden var då fortfarande under bar himmel, och den där sektionen som handlar med exotisk mat fanns forfarande kvar inne i stadens centrum.

Det var de största exemplaren jag någonsin sett - ca 12cm - och försäljaren hade en hink full - och de var levande!

Sådana här kryp såg jag aldrig i Bangkok på den tiden, och det skulle dröja ett tag innan jag lärde mig hur man åt dem. Och när jag väl provade överraskades jag över hur fantastiskt de smakade!

Det här är ytterst exklusiv mat, och verkligen ingenting man äter för att man inte har råd med riktig mat! (Om nan uppskattar de delar som är ätliga till ett par gram per bagge, så gissar jag att kilopriset hamnar någonstans mellan 400 och 500 svenska kronor.)

En natt i Bangkok många år senare, drömde jag om maengda. Det var en sådan där bisarr dröm, där olika fragment ur livet fogas samman på ett helt nytt sätt, och jag drömde om en svärm av maengda, som var dubbelt så stora som de är i verkligeheten. De krälade över mig och bets, och jag hade full sysselsättning med att rycka lös dem från kroppen...

På morgonen när jag vaknade, frågade jag miin flickvän Puy, om de bits.

- Om dom gör! sa hon. Så berättade hon att hon brukade fånga dem på fälten när hon var barn - och att hon blev biten ibland.

Maengda är ett glupskt rovdjur som bl a lever i de översvämmade risfälten, där de lever på grodyngel och småfisk, som bilden visar.

Senare (våren 2002, för att vara exakt) följde jag med Puy till hennes by, som idag ligger precis vid norra änden av startbanan till Bangkoks nya flygplats. Där hälsade vi på hennes farmor, som bodde i ett litet hus, fyllt med sönderlästa biblar!

Det var en märklig upplevelse, där bilder från min barndom blandades med upplevelse från en helt annan värld. Farmor var mormon, visdade det sig, och de sedvanliga bilderna av buddhan hade i hennes hus ersatts med sådana där hemska bilder av sweet Jesus Christ, som mycket påminde om de bilder tanterna hade på väggarna i min lilla by i Lappland när jag var barn...

Urskogens tystnad

Kulinariska utflykter III

För många år sedan när jag bodde på Stampgatan i Göteborg, fick jag tag på William Somerset Maughams bok The Gentleman in the Parlour – eller Herrn i rökrummet, som den svenska översättningen heter.

Boken berättar om en resa från Rangoon till Hanoi via Bangkok, som författaren gjorde någon gång på 1920-talet. Resan gick med oxkärror över land, och med flodbåtar ned till Bangkok, och sedan med ångbåt från Bangkok till Hanoi, och jag antar att den här boken på något omedvetet plan också var en inspirationskälla till mina tidiga resor på den thailändska landsbygden: om Somerset Maugham kunde lifta med oxkärror på tjugotalet – varför skulle jag då inte kunna lifta med lastbilar på sjuttiotalet?

Efter nästan fyrtio år kommer jag inte ihåg så mycket av boken, men vissa passager satte sig i minnet för gott, och hans reflexioner över uttrycket ”urskogens tystnad” hör till dessa.

Hur kan det komma sig att ett uttryck som ”urskogens tystnad” uppstått, när det utmärkande för urskogen är det kakofoniska oväsendet? funderar han – och kommer fram till att denna ”tystnad” är en metafor för människans känsla av litenhet och ensamhet i den överväldigande urskogen.

Jag tror att han har rätt.

När jag läste boken hade jag ännu inte någon egen erfarenhet av djungler eller regnskogar, men när jag kom till Sydostasien ett par år senare, kom den där funderingen tillbaka till mig. Och när jag för första gången såg cikadorna svärma, dök den där passagen återigen upp i mitt minne.

Man tappar hakan, och stannar upp i förundran. Plötsligt en dag är de överallt, och oväsendet är fullständigt öronbedövande! Det kan nå upp till 100 decibel enligt experterna (vilket lär motsvara en jetmotor, ungefär.)

Efter upp till 17 år i jorden som nymfer (beroende på art) kryper de fram – alla på en gång! De kommer fram i miljoner och kryper uppför trädstammarna, där de tar sig ur sitt skinn och antar sin slutliga form. Så startar de den konsert, som varar i ca tre veckor, varefter de parar sig, lägger sina ägg i trädbarken – och dör.

De döda cikadorna ligger i drivor under träden.

Det finns ungefär 2 500 arter av cikador i olika delar av världen. De flesta är 3-5 cm långa, men i Malaysia/Indonesien där småkrypen har en allmän tendens att bli gigantiska, finns en art som blir 15 cm.

Cikadan är inte en släkting till gräshoppan, som många tror. Om man tittar närmare på den, så der man genast att den saknar de kraftiga bakbenen som är förutsättningen för att kunna hoppa. De har inte heller några täckvingar.

En svärm av cikador drar givetvis till sig en mängd olika djur. Först fåglar, givetvis, följt av ödlor av olika arter. Det blir en väldig fest, men överflödet har ingen som helst effekt på dessa arters antal, eftersom överflödet är så kortvarigt.

Så kommer människorna med sina håvar. Inte heller människans beskattning av svärmarna har någon märkbar effekt. Cikadorna håller sig högt upp i trädkronorna, och om man inte fångar dem precis när de krupit ur sitt gamla skinn, är det för sent.

Det vanligast sättet att laga till cikador, är att helt enkelt steka dem i woken.

Hur det smakar?

Det smakar cikada!

Bug buffet

Sista våren jag bodde i Bangkok svärmade cikadorna alldeles utanför huset där jag bodde. Det fanns några obebyggda, trädbevuxna tomter i grannskapet, och i mitten på mars var de plötsligt framme. Och inte ens en gammal, slamrande air conditioner kunde på långt när överrösta dem! Konserten fortsatte i tre veckor, för att sedan dö bort en dag, efter en häftig regnskur.

Då kom grodorna genast fram ur sina hålor och startade sin lika imponerande konsert, med olika arter som var och en kväker enligt sin stämma – plus en padda, som med sin väldiga bastuba fick fönsterrutorna att skallra!

Efter några dagar dök så de stekta grodorna upp i gatustånden. Jag gillar grodor! Det är inte så mycket att äta på dem, men smaken på det saftiga köttet är fantastisk! (Påminner lite om krokodil, tycker jag.)

Jag har ibland funderat över skälen varför jag tycker så mycket om att sova under bar himmel. Jag har gjort det i Thailand, Laos, Kambodja, Sri Lanka (och i olika hörn av Europa.) Några kanske tänker att det är apan i mig som känner sig hemma, men skämt åsido, så har jag ingen förklaring. Så länge som myggen inte utgör något problem, så sover jag bättre i djungeln än inomhus. Eller åtminstone upplever jag det så! Oväsendet från insekter och nattdjur spelar ingen roll, och inte ens artillerield i bakgrunden påverkade min nattsömn, när jag tillbringade några månader i gränsområdena till Kambodja – på båda sidor av gränsen – våren 1979. (Men jag vaknade varje gång artilleriet tystnade.)

__________________________________________

Här finns en länk till en samling thailändska cikador.

__________________________________________

Kulinariska utflykter - II

Det spelar inte någon roll var jag befinner mig, det blir alltid magnifika fyrverkerier på min födelsedag, och London är inte något undantag. Fyrverkerierna står staden för, men mina kycklingfötter får jag koka själv...

Jag läste just en tidningsnotis när jag var i Stockholm senast, där det framgick att de svenska kycklingarnas fötter exporteras till Kina. Maten åker fram och tillbaka över världshaven, och när jag kokar mina razor clams på nyårsdagen (jag vet inte om de har något svenskt namn) så kommer jag på idén att googla på dem. Jag visste ju att de finns i Kina och Vietnam, men nu får jag lära mig att det finns fyra arter, och att de också fångas runt Englands kuster - för export till Kina!



















Thailändsk mat kan givetvis serveras elegant i hem eller på restaurang, men om man är ute efter smakupplevelser får man ge avkall på elegansen för smakens skull. Maten är definitivt bäst på gatan.



















































Exklusiva delikatesser som hajfensoppa eller fågelbosoppa finns givetvis inte på gatan, men sköldpaddsoppa kan man stöta på ibland.










































Och lite beroende på var man befinner sig, så serveras lokala specialiteter, som här hundcurry.










































Stekta grodor, och soppa på komage.





































Orm av okänd art.


Men min favorit bland gatumaten är nog ändå vad som i Bangkok kallas som tam, och som i nordöstra Thailand kallas tam maak houng - den peppriga, gröna papayasalladen.

Den kan serveras elegant...





















...eller enkelt på gatan...

















Varje tant som säljer denna delikatess i snart sagt vartenda gathörn i Bangkok har givetvis sina egna hemligheter, men den gröna papayan och tomaterna är altid med. Chillipepparn är central, och man säger hur många chillies man vill ha när man beställer. Sen åker några torkade räkor och lite annat smått och gott ner i morteln, där det hela bankas en god stund, för att safterna ska blandas. Fisksåsen kommer i till sist - och om man känner för det - en slev prahoc - den där grumliga, kambodjanska fisksåsen, som påminner om surströmmingsspad.

Bon appétit!

________________________________

Mina hotell har tusen stjärnor

Om en riktig resa börjar där vägen tar slut, som det sagts, så var sjuttiotalet den tid då jag reste på riktigt. Sådant resande brukar kallas ”expeditioner” i resebranschen och kosta mycket pengar. Mina resor däremot var fullständigt oorganiserade och kostade nästan ingenting.

Det började med en bussresa till någon småstad utmed någon av Thailands gränser. Och eftersom nästan ingen talade engelska i Thailand i början på sjuttiotalet, så fick jag lära mig det thailändska alfabetet för att kunna läsa destinationerna på bussarna. Det var ju inte så svårt, men att hitta användbara kartor visade sig däremot omöjligt. Vem bryr sig om byarna? De kartor som fanns att köpa visade bara städerna och vägarna mellan dem, och de ”strategiska vägarna” som byggdes utmed landets gränser vid denna tid var utelämnade. Man fick ta det man hittade och lära sig att improvisera, och efter en tid blev just detta improviserande en stor del av nöjet!

Om man började tidigt på morgonen, så tog den där bussresan vanligen hela dagen. Man kom till sin destination sent på eftermiddagen, täckt av damm, eftersom bussarna vanligen saknade fönster och dörrar. Om det var efter solnedgången måste man övernatta i stan, eftersom ingen trafik på småvägarna var tillåten på natten.

Det rådde ju undantagstillstånd i stora delar av landet vid den tiden. Medan grannländerna bombades sönder och samman av USA:s flygvapen – som till stor del var baserat i Thailand – så lyckades Thailand i stort behålla kontrollen över sitt eget inbördeskrig. Det var ett mycket märkligt krig, och på sitt sätt tycker jag att det säger en hel del om thailändsk mentalitet: De två arméerna gick helt enkelt ur vägen för varandra! Gerillaförbanden undvek allt som kunde tolkas som en attack på USA:s intressen, och den thailändska armén lät dem hållas så länge som de inte genomförde några större attacker på deras baser.

I princip fungerade det så att den statliga kontrollen av dessa provinser upphörde vid solnedgången, för att återupptas följande morgon. Under dagen kunde man resa fritt mellan städer och byar, men vid solnedgången halade man flaggan och alla funktionärer – militära och civila – drog sig tillbaka från byarna, som under den mörka delen av dygnet hade helt andra herrar.

Nästa steg var att leta sig fram till någon av de platser där de bilar som trafikerade byvägarna hade sina hållplatser. Det var pick-up-trucks med bänkar på flaket, och vanligen fann man dem vid utfarterna. Frågan om vart man skulle blev aldrig riktigt aktuell, eftersom de helt enkelt körde ut den väg som de stod parkerade på – och fortsatte tills vägen tog slut.

Ingen försökte någonsin hindra mig att resa in i dessa områden. Man passerade vägspärrar som kontrollerades av polisen eller armén, och ibland fanns det skyltar vid vägkanten som avrådde från att fortsätta på den vägen. Men så länge som man höll sig till lokalbefolkningens sällskap och fortskaffningsmedel blev man inte stoppad. Och de gränser som markerats med ett grovt, rött streck på kartan, visade sig ofta i verkligheten vara någon halvmeterdjup bäck som man lätt kunde vada över!

I en by vid vägens ände finns givetvis inga regelrätta hotell, och eftersom bybornas hus består av ett enda rum där generationerna lever tillsammans, tar man vanligtvis inte emot gäster i huset - man umgås utanför – eller under – huset.

Maekhong whisky -

en senare årgång med streckkod!

Thailändsk etikett säger att en gäst bör ta med sig en gåva till den man besöker. Vanligen är detta något ätbart. Jag brukade dessutom alltid ta med mig en flaska Maekhong, vilket undantagslöst utlöste skratt och breda leenden. Och när den flaskan tagit slut och förbrödringen med männen i byn var fullständig, kom det hemkörda fram! Det kunde vara risvin - sa-to - eller hemdestillerade drycker som vanligen innehöll ormar eller ödlor av olika slag. Sådant är macho, och anses vara bra för potensen bl.a. Och givetvis måste man testa en utländsk besökare med sådant! (Smaken på dessa drycker ska vi inte tala om, men det är knappast smaken som är poängen!)

Min sovplats var vanligen en av de där rasthyddorna som står ute på risfälten. (Det hände att man bjöd in mig att sova i husen också, men det var undantag.) I hyddorna på risfälten sov jag gott, och där var jag mycket lycklig!

Senare skaffade jag mig en hängmatta som var som ett nät, knutet av oerhört starka syntetfibrer. Den vägde nästan ingenting, och man kunde rulla ihop den och ha den i fickan. Problemet med hängmattan är att man måste hitta ett par träd på lämpligt avstånd från varandra, och på kvällen är det ju inte alldeles lätt!

Träden förknippas med spöken och kaoskrafter i denna del av världen, och att sova ensam i en hängmatta i djungeln, som jag gjort ibland, väcker bestörtning hos lokalbefolkningen. ”Andarna!” säger de. Och när jag förklarar att jag inte tror på spöken och oknytt, skakar de misstroget på huvudena!

Hur kan en människa inte tro på andarna?

Samtidigt skapar det respekt att sova i djungeln. Deras eremitmunkar bor ju ensamma i grottor, och det betraktas som ett tecken på en särskild andlig styrka. De har kraft att hålla demonerna på avstånd!