Burma, längesedan, nu, och i framtiden

Tillbaka i London efter några dagar i Stockholm - mitt andra besök för året. Jag läser tidningarna på nätet och plockar med tjugo år gamla diabilder...

Förra gången jag var i Stockholm - i april - fick jag tillbaka en kartong som stått på min dotters vind i nio år. Jag hade givetvis glömt bort den, men då hon och hennes man just flyttat, hade den kommit fram, och till min stora glädje innehöll den bl.a. några hundra fotografier från en resa till Burma och Nepal för tjugo år sedan.

Så medan jag funderar på de senaste veckornas händelser i Burma, tittar jag på gamla bilder och minns hur det var. Jag har inte varit tillbaka till Burma, och jag vet att en hel del förändringar skett, men ändå: här är några bilder från 1987.

Den känsla som jag hade när jag kom till Rangoon, var att tiden stått stilla. Att klockorna stannat den dag som militärerna grep makten 1962. Jag hyrde en taxi som tog mig runt i staden - varje svensk raggares drömåk - en Chevrolet Impala frpån 1960! Så åkte jag runt och fotograferade...

Men när jag läser tidningarna och ser kommentarerna till vad som sker, inser jag att jag har mer gemensamt med general Sonthi i Bangkok än med ledarskribenten på Dagens Nyheter.

Sonthi says 'live with Burma'

The Burmese military regime is unlikey to reform anytime soon, Thailand's junta chief Sonthi Boonyaratkalin said on Monday, amid global outrage over a crackdown on pro-democracy protests in Rangoon.

"The military rulers have their own stance which is unlikely to change. Any pressure to let democracy take place in (Burma) is difficult," said Gen Sonthi, chairman of the Council for National Security in an interview with a local TV station. (Bangkok Post)

Nej, inte finns det grund för något större mått av optimism. Ledarskribenter på andra sidan jordklotet må drömma, medan folket i Burma fortsätter att leva under en terroregim som kanske har lärt sig att inte döda folk på öppen gata, utan att arrestera dem och transoprtera dem till fångläger från vilka inga bilder kommer ut.

Bangkok Post har uttryckt ungefär vad jag försöker säga i en ledare nyligen.

Tankar en röd fredag

Gårdagens manifestationer för Burma på olika platser jorden runt visar hur dramatiskt världen påverkats av internets utveckling. Detta att människor som spontant reagerar på en händelse någonstans i världen nätverkar och utan att nödvändigtvis vara anslutna till någon organisation kan åstadkomma sådant som att folk klär sig i rött en dag!

Detta öppnar sannerligen nya möjligheter!

Även om vi inte fått se något massdödande på gatorna på 1988 års nivå, så betyder det väl bara att regimen nu blivit medveten om att vi har ögonen på dem. (Att man stängt av Internet indikerar ju också att man begripit detta.)

Min förhoppning är att Burma inte ska falla i glömska igen! Alla dessa människor - munkar och andra - som arresterats och förts bort till okänd plats: Glöm dem inte när den akuta krisen en dag är över och Burma försvunnit från förstasidorna!


Jag är givetvis inte den ende som har noterat frånvaron av kommentarer som att "religionen ska vara en privatsak" och att man "inte ska blanda ihop religion och politik"!

"Burmas väg till socialismen"

Jag hade just landat i Rangoon – det var i maj 1987 – och efter en hel del grubblande och diskuterande tullmännen emellan, hade man kommit fram till att jag nog kunde ta med mig mina båda kameror och en massa film utan att det behövdes några extra papper… (Jag brukar ha tur med tullarna!) Väl utanför ankomsthallen – där jag som sed var på den tiden, hade sålt mina två flaskor Johnny Walker med god förtjänst – hittade jag en taxi som såg ut som den hade hämtats direkt från bilskroten…

– Vart vill du åka? undrade chauffören.

– Till Strand Hotel, svarade jag, eftersom det var det enda hotell jag kände till.

Väl framme vid hotellet fick jag ett något svävande svar på frågan om de hade ett rum ledigt. Efter lite funderande kom de dock fram till att det fanns ett rum, men… air conditionern fungerar inte i det rummet – men det finns en takfläkt.

– Never mind, sa jag. Jag tar det!

Det visade sig givetvis när jag kom upp till rummet, att fläkten inte heller funderade. OK, sa jag till mig själv, jag ska ju bara vara här på natten, och jag kan ju ha fönstret öppet.

Det hade redan hunnit bli mörkt, och jag kände en dragning mot matsalen och fantiserade om en stor, kall öl och något läckert tilltugg.

Strand är ju ett av de klassiska hotellen i Sydostasien, och även om det var ganska förfallet vid denna tid, gjorde matsalen mig inte besviken. Menyn var också imponerande, och jag beställde genast en stor kall öl och inledde ett seriöst studium av menyn.

– Jag är ledsen, sa kyparen, men det finns ingen öl... Och när han mötte min oförstående blick, invecklade han sig genast i en lång förklaring om importkvoter för korn, och sa att årets kvot för ölbryggning redan var förbrukad, osv.

Så det fick bli mineralvatten. Och så försökte jag beställa mat – med snarlikt resultat! Efter att ha försökt med tre olika rätter, gav jag upp, och frågade i stället kyparen vilka av de otaliga rätterna på menyn som faktiskt fanns. Han pekade på tre, och jag valde en av dem.

Efter middagen tog jag en promenad, och konstaterade genast att det fanns andra restauranger i grannskapet. Jag gick in i den som låg närmast och frågade om de hade öl.

– Naturligtvis! svarade de – och såg på mig som om jag frågat något riktigt dumt!

– Men hur kan det komma sig att Strand Hotel inte har öl? frågade jag mannen – och fick min första lektion i burmesisk socialism:

Strand Hotel är statligt, fick jag veta, och bryggeriet är också statligt. Därför måste det statliga bryggeriet leverera öl till det statliga hotellet till ett fastställt pris. Och det är ingen bra affär för dem som sköter bryggeriet. Om de i stället säljer sin produktion till privata näringsidkare kan de ta ut ett högre pris och stoppa mellanskillnaden i egna fickor!

Klart som korvspad! tänkte jag, och insåg att den där föreläsningen om förbrukad importkvot för spannmål som jag fått från kyparen givetvis var den version bryggeriet gett hotellet som motivering varför de inte kunde leverera öl till dem.

Det var min första kväll i Burma, och när jag återvände till mitt hotellrum hade jag fått en hel del att fundera över. Jag kom ihåg den där frasen om ”Burmas väg till socialismen” – och undrade över när den egentligen togs ur bruk – och glömdes bort.

__________

Bilden av Sandamuni-pagoden i Mandalay, överst, är från mitt besök i maj 1987.

Och bilden nedan (som inte är min) visar munkar i Mandalay som demonstrerar i hällande monsunregn.

Da capo i Burma

När jag hittade denna notis i gårdagens Metro gav den givetvis upphov till en hel del tankar. Och som alltid när något händer på platser där man någon gång varit, så rörs det om i minnets bottenslam, och jag har givetvis drömt om Burma under den gågna natten.

Och vaknat upp med känslan att jag är på fel ställe!

Och jag vet givetvis att mina trogna läsare insett varför jag satt in klippet ovan: tolkningen av bilden är fullständigt fel! Den unge munkens protest betyder inte "vi har inget att äta!" utan "vi vägrar ta emot era matgåvor och nekar er möjligheten att på så sätt generera god karma!" (Jag har tidigare skrivit om det här!)

Brown politiska utspel menar jag också är fel. Militären har styrt Burma sedan 1962, och om man vill bidra till en demokratisk utveckling i Burma så ska man inte ytterligare isolera det redan mycket isolerade landet. Tvärtom! Dra in geronterna i internationellt samarbete och sätt fart på landets stagnerade ekonomi, så kommer friheten droppvis att sippra ned också till detta charmerande men hårt prövade folk!

Så vaknar jag till nyheten att den styrande klicken ännu en gång tagit till våld mot protesterna. Det hade jag givetvis väntat mig, men jag fortsätter att hoppas att vi ska slippa se en upprepning av tidigare massakrer!

En dag som idag vore det kanske bra att ha lite inflytande på generalerna?
___________________________________________