Visar inlägg med etikett Torgny Lindgren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Torgny Lindgren. Visa alla inlägg

söndag 21 oktober 2007

Om hemliga rum



Jag var mycket liten, när jag först hörde historien om en man som köpt en sekretär på auktion och hittat en förmögenhet i ett lönnfack. Historien berättades, som jag minns den, som att det var en händelse som just inträffat någonstans i närheten; d.v.s. i södra Lappland i tidiga femtiotalet. Källan var väl någon tidningsnotis antar jag, och möjligen var historien en sådan där vandringshistoria av okänt ursprung.

Men små barn fascineras av tanken på lönngångar, hemliga rum och lönnfack, och jag gillade berättelser som innehöll sådana ingredienser när jag några år senare började läsa böcker på egen hand.

Ord har ju också sin historia och sina öden, och inte vet jag precis hur latinets secretum (något dolt) blivit secretarius (sekreterare) och vandrat in i franskan som secrétaire, vilket sedan spillt över på sekreterarens skrivpulpet och fortsatt till engelskan (secretaire) och till tyskan och svenskan som ”sekretär”.

Och här börjar ju ordets etymologi se ut som en tanke, för att en sekretär ska ha ett lönnfack är ju allmänt bekant! Men frågan om vad som är hemligt med sekreteraren är ju fortfarande olöst.

Nå, de här tankarna föranleddes av min läsning nyligen av Torgny Lindgrens roman Norrlands Akvavit, som gett upphov till många funderingar och besynnerliga skrattanfall där jag vandrar gatan fram här i London…

En god roman har ju många lönnfack eller hemliga rum, och Torgny Lindgrens roman verkar ha flera än vanligt, och flera veckor efter min första läsning av boken, har den fortfarande inte lämnat mig!

Givetvis är det också Torgny Lindgrens fel att jag tillbringat ett par eftermiddagar med att försöka hitta information på Internet om några av min barndoms byar – med överraskande klent resultat!


Jag började med Google Earth, och efter lite trixande hittade jag min barndoms by Bäverträsk. Men bilden var fullständigt ofokuserad och liknade mest en algblomning i Östersjön. Morfars by i Västerbotten hittade jag genast – men med samma resultat!

Jag kan lätt hitta alla platser i världen där jag bott en tid eller annan, och mitt senaste hem i Bangkok syns så tydligt på satellitbilden att jag tom kan se fönstren på fasaden. Men på något sätt verkar barndomens byar vara utraderade.

Så jag googlar på ”Bäverträsk” – och får upp två gamla nyheter från Västerbottens-Kuriren: den första om en trafikolycka, och den andra om en brand.

Jaha. Det är väl så som det är med lokaltidningarna!

Så hittar jag en hemsida till en intresseförening, men den säger sig vara ”under uppbyggnad” och uppdaterad den 4 jan 2003… Här finns dock bilder av två gamla timrade hus – bagarstugan och byastugan - den senare uppenbarligen den byggnad som brunnit ner enligt tidningsnotisen. Man sägs kunna hyra dessa hus för hundrafemti kronor natten ”inklusive ved”, men det finns ingen kontaktadress…

Lycksele kommuns informationssida säger dock att bokbussen stannar i byn en torsdag varje månad, så några bofasta måste rimligen finnas kvar. Annars kommer väl den utflyttade generationen tillbaka för älgjakten, antar jag.

Sandfors, morfars by i Västerbotten, ger ungefär samma resultat. Också här hittar jag en ”intresseförening” som dock visar sig vara knuten till en annan by med samma namn.

Någon har lagt upp byn på Wikipedia, där man anger att byn har 106 innevånare. Byn kallas ”småort”. Jaha. Så by eller samhälle duger inte längre. Det ska nu vara småort. Det är också all information som finns på sidan. Skellefteå kommuns hemsida meddelar att det finns två lediga tomter i byn, och det lockar mig till skratt. Men Sandfors är givetvis en sån där lite större by vid en genomfartsväg, och det betyder ju vanligen att man klarar sig hyfsat – på de mindre, mera avlägsna byarnas bekostnad.

Jag hittade alltså inte någon bild från Sandfors på nätet, men här kommer nu den första!

Det är morfars hus, en sommardag i början av femtiotalet. Bilden kan dateras genom att den gamla bron fortfarande finns kvar. När den nya bron byggdes, höjdes vägen, och bron fick fantastiska stödmurar av huggen natursten, som måste ha kostat en förmögenhet!

Bäcken syns inte på bilden, men bron indikerar ju var den finns. Den flyter från norr (till höger på bilden) förbi huset en bit, och svänger sedan österut för att passera just bakom verkstan, vedbon och dasset.

Ett lågsniffande flygplan var givetvis en sensationell händelse vid femtiotalets början, och det har lockat ut en hel del folk på vägen. Den lilla battingen framför farstutrappan – just vid kanten av den stora mattan av kamomill – skulle kunna vara jag.

Här hos morfar var jag mycket lycklig!

Jag var fem år när vi flyttade från Bäverträsk. Vi flyttade inte söderut – vi flyttade fyrtio mil norrut, till Malmberget, en bit norr om polcirkeln.

Jag har ett mera kluvet förhållande till den platsen, delvis beroende på att det var här jag levde de tidiga tonåren, antar jag. Att vara tonåring är nog aldrig lätt – det har jämförts med ett konstant tillstånd av snuva! Och för mig var det den tid då mitt absoluta utanförskap blev plågsamt påtagligt.

Malmberget är ju inte någon liten by, utan ett samhälle med en befolkning på bortåt 6 000 - eller ungefär hälften av vad det var när vi bodde där för fyrtio år sedan.

Och när jag söker bilder på nätet av den plats där vi bodde i hela tolv år, är detta den första bilden jag hittar:

Den fick mig också att skratta! Bakom detta stängsel finns vad som malmbergarna lakoniskt kallar ”gropen”.

Precis som Baghdad har ju Malmberget en grön zon mitt i stan, och skillnaden är väl närmast att i Baghdad är det den plats där regeringen gömmer sig, medan man i Malmberget har varit radikala och sprängt bort hela skiten! Där rök huset vi bodde i, mina två skolor, Folkets Hus med biblioteket, badhuset, och mycket annat.

Google Earth visar knivskarpt bilden av gropen och den gröna zonen, där gatunätet är det enda som indikerar att området varit bebott. Rivningarna har spridit sig långt bort ifrån hålet, av skäl som är okända för mig.

Så hamnar jag på den hemsida som tillhör ”Malmbergets Församling”. Malmbergets församling har endast en kyrka, står det. Och att den invigdes 1944.

Nu visste vi givetvis redan tidigare att Svenska kyrkan har en postmoderistisk attityd till begreppet sanning, men varför man lägger upp en så uppenbar osanning – eller orimlig tolkning! – begriper jag inte! Jag vet inte precis vilket år kyrkan byggdes, eftersom det var efter 1967, då vi flyttade. Men jag minns att det sades att man skulle bygga en kopia av kyrkan – som låg i det som skulle bli den gröna zonen, precis på kanten av hålet, som jag bedömer det.

Har man då inte invigt den nya kyrkan – kopian? Har Svenska kyrkan kanske en rit genom vilken man kan flytta vigningen av den gamla kyrkan till kopian?

Och här landar jag hos Torgny Lindgren igen! I en av de finurligare passagerna i boken berättar en bybo om det gamla bönhusets avkristning: en modern pastor från kusten hade kommit i en Porsche och utfört de nödvändiga riterna, som i sammanhanget blir ett slags omvänd exorcism – att driva ut den helige Ande, så att lokalen ostört kan användas för festen efter älgjakten och pokerspel på söndagarna - utan risk för inblandning av den helige Ande…

Här finns dikotomin kustland – inland, där kustlandet representerar stad, synd, och statsmakt; ett vi och dom som tar sig sitt mest extrema uttryck i föraktet för mannen som bara kallas Stockholmaren.

Det är också följdriktigt, att när den sista församlings- medlemmen avfaller, så är det inte genom någon ateistisk predikan, utan genom att hon plötsligt får tillgång till en större summa pengar. Det ger henne tillfälle att ge sig av till kusten och prova på alla de syndiga fröjder som hon föreställer sig att man bara kan uppleva i stan…

Dagens sista bild visar midnattssol över Malmberget. Den växande gröna zonen med gropen syns tydligt.

Otaliga gånger under år som gått har jag återvänt till Malmberget i mina nattliga drömmar, och träffat människor som rimligen måste vara längesedan döda. Och så vaknar jag, osäker på om jag varit tillbaka eller inte…

Först när jag är riktigt vaken, vet jag att jag inte har varit tillbaka.

_________________________________________________


lördag 13 oktober 2007

En barndomsvärld sedd i en skrattspegel


En gång när jag kom hem till mina föräldrar, medan de fortfarande bodde kvar i morfars hus i Västerbotten, mötte jag som vanligt mamma i köksdörren. Hon fnittrade något nervöst, och sa:

– Jag vet inte vad som tagit åt pappa. Ett tag var jag riktigt orolig – jag trodde att han hade blivit tokig på riktigt!

Pappa hade stängt in sig i vardagsrummet på botten- våningen, och lyssnade på gamla bandupptagningar av sina egna predikningar. Och skrattade!

Han skrattade inte bara lite – han skrattade hejdlöst och oavbrutet!

När han så småningom kom ut, var det med ett klurigt uttryck i ansiktet och ett leende på läpparna. Han kommenterade aldrig vad det var som han funnit så oemotståndligt skrattretande, men att erfarenheten varit upplyftande var det ingen tvekan om!

Pappa hade ju varit i frälsningsbranschen hela sitt vuxna liv, och även om just de åren i Sandfors utgjorde en paus i den verksamheten, så var det inget som indikerade att han var på väg att förlora tron. Tvärtom. Han skulle leva i drygt 20 år ytterligare, och dö 87 år gammal ”i tron på sin frälsare”, som det brukade heta i dödsannonser och på gravstenar förr i världen.

– Men tron är ju inte en viljeakt, sa jag till honom många år senare. Man kan ju inte bestämma sig för att tro – tro är ju ohjälplig, något man drabbas av ofrivilligt – ungefär som snuva!

Det gjorde honom mycket upprörd. Han hade minsann fått kämpa för sin tro, sa han, och den hade sannerligen inte kommit som någon snuva!

Hur nu hans tro var konstruerad vet jag inte, men nog förefaller det mig som Torgny Lindgrens fiktive predikant i Norrlands Akvavit, har rätt när han säger att frälsta eller avfällingar – alla är de troende! – och att för vissa höll frälsningen endast några veckor…

Jag minns ju från min barndom ett antal personer som var på ett slags rotationsrutin. Efter en tid i församlingen var de tillbaka i sina gamla liv ”ute i världen” – bara för att ”komma tillbaka” vid nästa väckelsekampanj. Det var som om dessa människor behövde gå ut och hämta en nypa luft emellanåt, men deras tro i sig var det knappast något fel på. Det var de pietistiska renlevnadsidealen de hade problem med.


Det är ju lite märkligt det här, när man har levt så länge att människor som korsat ens väg redan hamnat i historie- böckerna, och deras biografier har gått på rea för åratal sedan. Till detta kommer nu att människor man minns eller har känt kliver in och rumsterar i diverse romaner, med namn, adress och titel.

Det började med P.O. Enquist och Lewis resa. Där var det ju Lewi Pethrus själv, förstås, men halvvägs genom den tjocka boken stötte jag på ett tidigt barndomsminne: Napoleon Bjuhr.

Jag minns honom som en gammal man från en plats som heter Lingonbacken – en sådan där plats långt bortom ingenstans, som då i början av femtiotalet fortfarande hade ett gammalt kapell eller bönhus där folk samlades. Det var en solig vårsöndag, och jag mins att de vuxna försökte skydda honom från oss barn, eftersom han var gammal och inte ansågs ”orka med” barn. Men jag och mina syskon plockade fjolårslingon åt honom. Han var en sådan där gamling som barn älskar, och föräldrarna hade inte en chans att blockera tillträde! Det sades om den mannen att han hade valkar på knäna, eftersom han tillbringade så mycket tid i bön.

Det var ju långt före TV, och sekularisering var väl knappast ens ett begrepp ännu. Vi hade inte ens radio på den tiden. Världen hölls på avstånd!


Norrlands Akvavit är en liten och skenbart mycket enkel roman, som jag genast går vilse i! Miljöer, platser och människor, fiktiva eller ej, är som hämtade från min barndoms värld, och skildrat med ett så träffsäkert tonfall att det utlöser rena laviner av minnesbilder och associationer i mitt medvetande! Människor som egentligen inte hör till berättelsen kliver oupphörligen in och pockar på uppmärksamhet, och det ger mig en ganska splittrad första läsning. Men jag vet inte – kanske hör dessa människor ändå dit? Kanske har de också rätt till en plats i berättelsen? Jag tror inte att Torgny Lindgren misstycker!

Historien om den gamle predikanten, som för att få frid med sitt samvete, på gamla dar återvänder till platsen för sina väckelsemöten femtio år tidigare, i syfte att omvända folket tillbaka, eftersom han nu insett att han hade fel och att det inte finns någon Gud - den historien är helt fantastisk. Men Torgny Lindgren får den att framstå som trovärdig och närmast självklar!

Och predikanten som blivit 84 men inte anser sig vara gammal, kommer tillbaka och finner att hans församling med några få undantag ligger samlad på kyrkogården, och att bygden sakta dör med de gamla.

Och att hans budskap är ingen intresserad av.


Och efter att ha läst boken undrar jag hur det egentligen kan komma sig att min väg aldrig korsat den där gubben Lindgrens.

For han iväg med sjubussen nån dag när jag tog tioöveråttan?

”En utflyttad gammal författare hade återvänt för att sitta i Alexander Bomans uthus och en aning sorgsen skriva sin sista bok från en hembygd som han ofta beskyllts för att själv ha uppfunnit.”

Den meningen finns på sidan 89 i romanen, och jag antar att det är en kommentar till några kritiker som uppenbarligen saknar erfarenhet av Västerbotten.

Vi andra som har rötter vid samma myrdiken har nog svårt att förstå den kritiken. Själv känner jag mig så hemma i hans historia att jag inte skulle ha blivit det minsta förvånad om också morfar eller pappa kommit stegande över någon sida!