Jag var mycket liten, när jag först hörde historien om en man som köpt en sekretär på auktion och hittat en förmögenhet i ett lönnfack. Historien berättades, som jag minns den, som att det var en händelse som just inträffat någonstans i närheten; d.v.s. i södra Lappland i tidiga femtiotalet. Källan var väl någon tidningsnotis antar jag, och möjligen var historien en sådan där vandringshistoria av okänt ursprung.
Någon har lagt upp byn på Wikipedia, där man anger att byn har 106 innevånare. Byn kallas ”småort”. Jaha. Så by eller samhälle duger inte längre. Det ska nu vara småort. Det är också all information som finns på sidan. Skellefteå kommuns hemsida meddelar att det finns två lediga tomter i byn, och det lockar mig till skratt. Men Sandfors är givetvis en sån där lite större by vid en genomfartsväg, och det betyder ju vanligen att man klarar sig hyfsat – på de mindre, mera avlägsna byarnas bekostnad.
Jag hittade alltså inte någon bild från Sandfors på nätet, men här kommer nu den första!
Det är morfars hus, en sommardag i början av femtiotalet. Bilden kan dateras genom att den gamla bron fortfarande finns kvar. När den nya bron byggdes, höjdes vägen, och bron fick fantastiska stödmurar av huggen natursten, som måste ha kostat en förmögenhet!
Bäcken syns inte på bilden, men bron indikerar ju var den finns. Den flyter från norr (till höger på bilden) förbi huset en bit, och svänger sedan österut för att passera just bakom verkstan, vedbon och dasset.
Ett lågsniffande flygplan var givetvis en sensationell händelse vid femtiotalets början, och det har lockat ut en hel del folk på vägen. Den lilla battingen framför farstutrappan – just vid kanten av den stora mattan av kamomill – skulle kunna vara jag.
Här hos morfar var jag mycket lycklig!
Jag var fem år när vi flyttade från Bäverträsk. Vi flyttade inte söderut – vi flyttade fyrtio mil norrut, till Malmberget, en bit norr om polcirkeln.
Jag har ett mera kluvet förhållande till den platsen, delvis beroende på att det var här jag levde de tidiga tonåren, antar jag. Att vara tonåring är nog aldrig lätt – det har jämförts med ett konstant tillstånd av snuva! Och för mig var det den tid då mitt absoluta utanförskap blev plågsamt påtagligt.
Malmberget är ju inte någon liten by, utan ett samhälle med en befolkning på bortåt 6 000 - eller ungefär hälften av vad det var när vi bodde där för fyrtio år sedan.
Och när jag söker bilder på nätet av den plats där vi bodde i hela tolv år, är detta den första bilden jag hittar:
Den fick mig också att skratta! Bakom detta stängsel finns vad som malmbergarna lakoniskt kallar ”gropen”.
Precis som Baghdad har ju Malmberget en grön zon mitt i stan, och skillnaden är väl närmast att i Baghdad är det den plats där regeringen gömmer sig, medan man i Malmberget har varit radikala och sprängt bort hela skiten! Där rök huset vi bodde i, mina två skolor, Folkets Hus med biblioteket, badhuset, och mycket annat.
Google Earth visar knivskarpt bilden av gropen och den gröna zonen, där gatunätet är det enda som indikerar att området varit bebott. Rivningarna har spridit sig långt bort ifrån hålet, av skäl som är okända för mig.
Så hamnar jag på den hemsida som tillhör ”Malmbergets Församling”. Malmbergets församling har endast en kyrka, står det. Och att den invigdes 1944.
Nu visste vi givetvis redan tidigare att Svenska kyrkan har en postmoderistisk attityd till begreppet sanning, men varför man lägger upp en så uppenbar osanning – eller orimlig tolkning! – begriper jag inte! Jag vet inte precis vilket år kyrkan byggdes, eftersom det var efter 1967, då vi flyttade. Men jag minns att det sades att man skulle bygga en kopia av kyrkan – som låg i det som skulle bli den gröna zonen, precis på kanten av hålet, som jag bedömer det.
Har man då inte invigt den nya kyrkan – kopian? Har Svenska kyrkan kanske en rit genom vilken man kan flytta vigningen av den gamla kyrkan till kopian?
Och här landar jag hos Torgny Lindgren igen! I en av de finurligare passagerna i boken berättar en bybo om det gamla bönhusets avkristning: en modern pastor från kusten hade kommit i en Porsche och utfört de nödvändiga riterna, som i sammanhanget blir ett slags omvänd exorcism – att driva ut den helige Ande, så att lokalen ostört kan användas för festen efter älgjakten och pokerspel på söndagarna - utan risk för inblandning av den helige Ande…
Här finns dikotomin kustland – inland, där kustlandet representerar stad, synd, och statsmakt; ett vi och dom som tar sig sitt mest extrema uttryck i föraktet för mannen som bara kallas Stockholmaren.
Det är också följdriktigt, att när den sista församlings- medlemmen avfaller, så är det inte genom någon ateistisk predikan, utan genom att hon plötsligt får tillgång till en större summa pengar. Det ger henne tillfälle att ge sig av till kusten och prova på alla de syndiga fröjder som hon föreställer sig att man bara kan uppleva i stan…
Dagens sista bild visar midnattssol över Malmberget. Den växande gröna zonen med gropen syns tydligt.
Otaliga gånger under år som gått har jag återvänt till Malmberget i mina nattliga drömmar, och träffat människor som rimligen måste vara längesedan döda. Och så vaknar jag, osäker på om jag varit tillbaka eller inte…
Först när jag är riktigt vaken, vet jag att jag inte har varit tillbaka.
_________________________________________________
