Nyligen visade en av tv-kanalerna här den klassiska filmen Casablanca, och av något diffust, nostalgiskt skäl, tittade jag på den ännu en gång.
Det är en mycket bra film – en av de bästa som någonsin gjorts, säger förståsigpåarna, och jag håller med! Det spelar ingen roll att historien bitvis är rent nonsens. Motståndsmannen Victor Lazlo är en topperson i en motståndsrörelse som spänner över alla naziockuperade länder, och han antas veta namnen på alla nyckelpersoner i olika länder. Han har varit tyskarnas fånge, men till sist lyckats fly från ett koncentrationsläger…
Nu vet vi ju att någon sådan rörelse aldrig existerat, och om den hade existerat skulle den inte haft en så sårbar organisation. Att låta en person sitta på så mycket kunskap strider mot all logik. Och nazisterna skulle verkligen inte heller ha placerat en man med sådana kunskaper i ett koncentrationsläger. Han skulle ha hållits av Gestapo någonstans, och troligen skulle han ha torterats till döds. Att han skulle ha kunnat fly är fullståndigt otroligt!
Men allt detta spelar alltså mindre roll. Filmen, som är en ren studioproduktion, har alla ingredienser som behövs för att fängsla en stor publik – en komplicerad triangelhistoria, mängder med lösa existenser som hamnat här mer av tillfälligheter än av egen önskan. Alla är på väg någonstans, och de skulle aldrig ha träffats under mer normala förhållanden. Filmen innehåller också ett antal oförglömliga repliker.
Jag har aldrig varit i Casablanca, och jag föddes fem år efter andra världskrigets slut. Ändå är den här filmens människor och miljöer på något förunderligt sätt så välbekanta för mig.
Det är som om jag hade varit med!
Mitt första Casablanca var i Bangkok för 35 år sedan. Jag bodde på King’s Hotel på Sathorn Road sedan några månader, och nu bevittnade vi slutskedet av USA:s krig i Viet Nam. Jag hade haft planer på att flyga in till Sài Gòn för att uppleva det på plats, men jag var för sent ute och lyckades inte skrapa ihop pengar till en flygbiljett…
Så nu satt jag här på mitt hotell i Bangkok och såg dramat utspelas på TV. Människor som flydde i vild panik, och de där kaotiska scenerna med människor som försöker ta sig in på den befästa amerikanska ambassaden, där helikoptrar lyfte ut de utvalda från taket. Och sedan från de amerikanska hangarfartygen, där man knuffade helikoptrarna över bord när man inte längre har plats för fler.
Gruppen av människor vid mitt stambord i hotellets restaurang – liksom på Blue Fox en kort promenad från hotellet – hade vuxit snabbt under de sista veckorna, och sammansättningen hade blivit allt mer absurd. På Blue Fox - vår motsvarighet rill Rick's Café - inkluderade den lokala poliser, amerikanska militära rådgivare från JUSMAG på hörnet, och spooks av alla sorter, av vilka de flesta bodde tvärs över gatan i ett hus där jag också skulle hyra en lägenhet ett år senare.
Först var det jag själv och min flickvän, som var khmer (jag har skrivit om henne här), en ung tysk kvinna, Angelika, som övergivits av sin man någonstans under en resa, och som nu var – hur ska jag beskriva det? – något slags trofé som vandrade mellan officerare inom thailändsk polis och militär. (Om jag ska vara snäll kunde jag kanske kalla henne kurtisan, men hon hade vad jag vet inga av de kvalitéer som vanligen förknippas med det begreppet.)
Så presenterades jag en dag för en vietnamesisk kvinna och hennes son, som just hade anlänt från Sài Gòn. Hon var gift med en amerikansk officer, som hade tagit dem med sig till Bangkok. Sedan hade han rest hem ”för att ordna med saker och ting” medan hon och sonen väntade på visum till USA. Men det visade sig snart att mannen var gift i USA och inte längre intresserad av sin vietnamesiska familj.
Så en dag fick vårt gäng en ny medlem, Gennaro. Han hade varit Italiens vicekonsul i Sài Gòn, och hade nu evakuerats till Bangkok. Han hade dessförinnan varit stationerad i Jakarta och var gift med en indonesiska sedan många år, men nu väntade han mest på pension och att få flytta tillbaka till Italien. Han kom ofta tillbaka från ambassaden med fantastiska italienska ostar och gott vin, som han hade fått med diplomatposten. Vi blev mycket goda vänner, och gjorde en hel del utflykter tillsammans – ibland med andra diplomater från Italiens ambassad, och med en kvinna som hörde till familjen som ägde hotellet – och med Su och hennes son. Skyddad bakom sitt diplomatpass sa han öppet att han varit medlem av kommunistpartiet sedan han var ung under andra världskriget. Han hade varit en motståndsman, och belönats med ett jobb inom utrikesdepartementet efter krigsslutet.
När man bor länge på ett litet hotell, blir det ju ett slags hem, och gränsen mellan personal och gäster kan så småningom bli lite flytande. Här blev en av receptionsflickorna särskilt god vän med mig och mitt gäng, och en kväll när jag skulle gå på bio med mina vänner, säger Kiang, som hon hette, plötsligt att den där filmen skulle jag gärna vilja se.
Hon hade givetvis fruktansvärda arbetstider och uselt betalt, så jag säger åt henne: Gå med mina vänner – jag kan se filmen vilken kväll som helst! Jag kan se efter receptionen åt dig!
Och eftersom detta är en historia från Bangkok, där ofta de mest osannolika historierna är sanna, så accepterade hon förslaget. Jag var receptionist för en kväll, och de japanska affärsmännen som bodde på tredje våningen visade inte med en min att det var något märkligt med att det var jag som gav dem rumsnycklarna när de kom in på kvällen.
Var utom i Bangkok skulle något sådant kunna inträffa?
Alla råttor lämnade det sjunkande skeppet, och strömmen av flyktingar och skojare av alla upptänkliga slag som levt i Sydvietnam, översvämmade Bangkok för en tid. Påtagligt många kallade sig ”doktor” – som ”dr Paul”. Han var tysk, och det var genom Angelika som han kom att hamna i min krets. Vad för slags doktor han skulle föreställa, framgick inte – inte heller om han hade någon fast adress någonstans. (Hans visitkort saknade adress.) Han låtsades vara något slags affärsman och hade hittat en medelålders thailändsk affärskvinna som underhöll honom för en tid. En annan, amerikansk ”doktor” sa sig ha praktiserat medicin någonstans i Viet Nam. Han hette Isaac, och nu flyttade han mellan de billiga hotellen i Bangkok, och varje gång jag stötte på honom hade han ett nytt efternamn…
En dag anslöt sig ytterligare en man till vårt stambord i hotellets restaurang. Det var amerikanskt flottbesök i stan, och hotellet översvämmades av amerikanska soldater – med hela svansen av lokala hallickar och deras flickor – plus en flicka som självständigt checkade in på hotellet och visade sig vara en smart affärskvinna som gjorde sig en mindre förmögenhet genom att sälja marijuana till soldaterna. Stekarna i restaurangen blev plötsligt dubbelt så stora, och vi som bodde här uppskattade mycket dessa sidoeffekter.
Den här mannen visade sig vara kapten i US Navy. Riktigt varför han var här sa han aldrig, men det föreföll som om han hade något slags övervakande funktion. Han hade danskt ursprung, och uppenbarligen tyckte han att det utgjorde något slags band mellan oss.
Så efter några dagar när han skulle resa, sa han att han ville bjuda på middag på The Two Vikings. Jag tyckte det var lite komiskt – och så otroligt amerikanskt – att tro att jag saknade ”hemlandets” mat i denna kulinariska metropol! The Two Vikings är en dyr, exklusiv restaurang, och det skulle aldrig ha fallit mig in att gå dit. Nu blev vi i alla fall ett gäng som tog taxi till Sukhumvit Road denna kväll – precis vilka som var med kommer jag inte ihåg – men jag minns att jag åt fläskpannkaka. (Det är enda gången någonsin som jag ätit fläskpannkaka på restaurang!)
Så när vi sitter där, så säger han plötsligt: If I had another life, I would like to be like Carl here – cool, calm, and correct!
Jag tappade hakan, och blev ärligt sagt mycket generad. Vad han menade har jag ingen aning om, men det var ju uppenbart något slags komplimang – och jag har svårt för komplimanger!
Det var en kaotisk, men intressant tid. Så småningom återgick livet till det normala. Skojarna hamnade förr eller senare i finkan, och flyktingarna fick så småningom visum till ett eller annat land. Su och hennes son fick till sist efter många månaders väntan visum till USA. Jag gifte mig – med en annan flicka – och flyttade till ett litet hus i en annan del av staden. Snart tappade jag kontakten med dem som fanns kvar av det gradvis uttunnade gänget.
Jag har upplevt fler sådana här Casablanca-situationer senare – senast när Iraks kristna började dyka upp som flyktingar i Bangkok efter att ha blivit ”befriade” av USA.
Men det är en annan historia!
Den här hemska bilden av mig utanför King's Hotel är tagen av Angelika vid denna tid
Vietnam Vietnamkriget
Bilder från Bangkok före skyskraporna finner du här!
You must remember this, a kiss is just a kiss
A sigh is just a sigh
The fundamental things apply, as time goes by
And when two lovers woo, they still say "I love you"
On that you can rely
No matter what the future brings, as time goes by
Moonlight and love songs, never out of date
Hearts full of passion, jealousy and hate
Woman needs man, and man must have his mate
There's no one can deny
It's still the same old story, a fight for love and glory
A case of do or die
The world will always welcome lovers, as time goes by
Moonlight and love songs, never out of date
Hearts full of passion, jealousy and hate
Woman needs man, and man must have his mate
There's no one can deny
It's still the same old story, a fight for love and glory
A case of do or die
The world will always welcome lovers, as time goes by
(Herman Hupfield)
"Major Strasser has been shot. Round up the usual suspects!"
