Mer julmusik!

Vad kan man inte hitta på nätet dessa dagar? Här är två klipp från förra julens midnattsmässa i Westminster- katedralen. (Jag skrev om den här.)

Pojken som sjunger solo i ingångspsalmen - jag har glömt hans namn - liknar påtagligt min äldste son när han var i den åldern - komplett med legogubbefrisyren - och det känns varmt om hjärtat varje gång jag ser honom här!



En God Jul önskar jag mina läsare som inte gett upp, utan fortsatt att återvända till denna sedan en tid nedisade blogg!


Happy Christmas!

................................ Happy Yuletide!

Musikalisk julhälsning med flaskpost

När jag nyligen tittade in i en av de många välgörenhetsbutiker som jag regelbundet fyndar i, hittade jag en cd-skiva med Carols for Christmas Morning. Den innehåller bl.a. några av Benjamin Brittens Christmas Carols.

Benjamin Britten hör till de kompositörer vars tonspråk man genast känner igen, oavsett om man hört det specifika stycket tidigare. Själv vet jag inte varför jag genast kom att tycka så mycket om hans körmusik när jag först hörde den för ca 25 år sedan, men när jag nu lyssnar på några av dessa stycken för första gången på många år, konstaterar jag bara att de fortfarande berör mig på samma sätt.

Jag ville gärna skicka med några av dem som en julhälsning med flaskpost, men många av de inspelningar som jag hittat på nätet har dessvärre usel ljudkvalité (och ibland plågsamt dåliga sångare).

Här är i alla fall några smakprov. Först (och klart bäst av de jag hittat) Westminster Cathedral Choir med "Hodie Christus natus est", "Wolcom Yole" och "Baluallow".





På något sätt tycker jag att det är ungefär så här som julmusik ska låta!

Är det flera än jag som hör återklanger från nordisk folkmusik här? Det kanske inte bara är det gammalengelska språket som influerats norrifrån?

Framförandet av "That Yongë Child" vet jag inte var det kommer ifrån. Det är långt ifrån perfekt, men jag skickar ändå med det här klippet ändå som illustration till ovanstående.

That Yongë Child

That yongë child when it gan weep

With song she lullèd him asleep:

That was so sweet a melody

It passèd alle minstrelsy.

The nightingalë sang also:

Her song is hoarse and nought thereto:

Whoso attendeth to her song

And leaveth the first then doth he wrong.

Words: anonymous / Music: Benjamin Britten,

No. 4a of "A Ceremony of Carols", 1942

I Norfolk på Nordsjökusten där Britten gillade att vandra, står idag denna gigantiska, krossade pilgrimsmussla som ett minne av honom. Vad den ska symbolisera undgår mig, men jag tycker ändå om den.

Inskriptionen lyder:

I HEAR THOSE VOICES THAT WILL NOT BE DROWNED.

Tenebræ

Det drar kallt i London, och våren avancerar i snigelfart. När jag går en runda kring kvarteret och tittar på de träd och buskar som jag brukar använda för att mäta vårens framsteg, konstaterar jag genast att de idag inte riktigt nått det blomningsstadium de befann sig i den 15 mars förra året, och redan den 22 februari 2008.



Det har varit en lång och kall vinter i Storbritannien, och de som har betalt för att hålla koll på sådant, kallar den en rekordvinter – den kallaste på 31 år.

Och precis när man kunde tro att det hela var över för denna gång, så drabbas Skottland av snökaos ytterligare en gång, med upp till 75 cm snöfall i höglandet.


Fastetriden kallas Lent på engelska. Fast ordet betyder egentligen ”vår” och syftar på att dagarna blir längre. (Från gammalengelskans ”lencten, lengten”.)


Jag var på tenebræ i Westminster Cathedral. I Sverige är de kanske mest de som är intresserade av gammal kyrkomusik som vet vad en trenebræ är, men jag ska försöka ge en kort beskrivning.

Ordet betyder ”mörker”, och det kan tyckas vara en märklig koppling till våren. Men det är ju ingen tillfällighet att påsken firas under våren, när naturen till synes uppstår från döden.

Tenebræ har firats i kyrkan sedan 600-talet, och var i princip tidebönenerna före gryningen, under skärtorsdag, långfredag, och påskafton (Matin/matutinus, efter Matuta, gryningens gudinna.) De bestod av psaltarpsalmer och läsningar från Jeremias klagovisor, i en kyrka som var upplyst enbart av en tenebræ – en speciell ljusstake med femton ljus, av vika ett släcktes efter varje psalm, tills ett enda ljus blev kvar. Det sista ljuset, som skulle symbolisera Kristus, doldes sedan bakom altaret för en stund, varefter det placerades på altaret, som en symbol för Kristi död och uppståndelse.


Firandet av tenebræ avskaffades 1955, som ett led i raden av liturgiska förenklingar, men det har kommit tillbaka i olika former på senare år.

Här i Westminster Cathedral hade man vänt alla stolarna mot mittgången och placerat stora ljusstakar i en rad från porten till koret. Kören, som denna kväll bestod av tjugo unga pojkar från katedralens skola och tio vuxna män, sjöng nerifrån golvet – först innanför portarna i väster, sedan från mitten av katedralen, och till sist ifrån koret – medan ljusen släcktes efter hand och mörkret bredde ut sig i katedralen.

Musiken var både klassik och modern, och växlade mellan den spanske tonsättaren Tomás Luis de Victoria (1548-1611) och skotten James MacMillan (född 1959). Till sist avslutades med Gregorio Allegris (1582-1652) berömda, niostämmiga tonsättning av Miserere mei (psalm 50), medan den fullsatta katedralen låg i mörker.


Allegris Miserere fanns på den första skiva med Westminsterkatedralens kör, som jag fick tag på i Malmö för många år sedan. Något liknande hade jag aldrig hört! Den inspelningen är från 1983 – drygt 20 år innan jag först satte min fot här.

På det skivomslaget fanns också den första bild från Westminsterkatedralen som jag sett - the Chapel of the Blessed Virgin.


Om det var en konsert eller en gudstjänst denna kväll fick väl var och en själv bestämma, men med en kör som denna, som utan problem fyllde den stora katedralen med sin sång, var det en stor musikupplevelse!

Det finns numera en rad bra inspelningar av olika tonsättningar av detta officium.

Tomás Luis de Victoria finns bl.a. med Westminster Cathedral Choir och The Tallis Scholars.

Carlo Gesualdo finns i flera inspelningar, här med A Sei Voci

Och här kan man lyssna på början av Allegris Miserere

Här följer lite mer reklam:

Himlens förmak

Det var på ett skivomslag som jag för drygt 20 år sedan först såg en bild från Westminster Cathedral. Omslagsbilden visade en del av mosaiken i the Chapel of the Blessed Virgin, på bilden ovan.

På skivan fanns bl.a. Gregorio Allegris Miserere mei (psalm 51), som jag då hörde för första gången. Detta niostämmiga mästerstycke blev genast min favorit, och det förvånar nog ingen som känner mig att Westminsterkatedralen var det första ställe jag sökte upp när jag kom till London. Den ligger på Victoria Street, tio minuters promenad från Houses of Parliament – man ser det väldiga tornet på långt håll!

Katedralen är hundra år gammal, och byggd på en plats som först var begravningsplats under stora pestepidemin 1664-66, då ca 75 000 av Londons uppskattningsvis 460 000 invånare fick sätta livet till. Sedan byggdes här ett fängelse, och då fängelset revs 1883, köpte kardinal Manning platsen. Hans efterträdare kardinal Vaughan satte genast igång projektering av katedralen 1894, och redan 1895 lades grundstenen till katedralen. Efter åtta år kunde sedan byggnaden tas i bruk. (Den första gudstjänsten var kardinalens begravning. Arkitekten dog redan ett år innan.)

Kardinal Vaughan ville ha en katedral i nygotik, men arkitekten John Francis Bentley menade att ett nybygge i gotisk stil hela tiden skulle komma att jämföras med den äkta gotiken i Westminster Abbey, och rekommenderade en byggnad i bysantinsk anda, som dessutom skulle kunna uppföras på kortare tid och bli mycket billigare…

Arkitekten hade bra argument, och han fick som han ville, och resultatet blev den byggnad vi ser idag. Exteriören är kanske väl mycket spettekaka, enligt min mening, men interiörerna av mångfärgad italiensk marmor och med många ekon från Ravenna är betagande!

Det stör mig inte alls att byggnaden är ofullbordad! Bentley hade tänkt sig ett tak som var belagt med mosaik, men nu är det målat i en mycket mörk, gråblå färg, och de mosaiker som kommit på plats efter hundra år finns i de tolv kapellen (inklusive kryptan).

Det mörka taket ger särskilt på kvällen en upplevelse av att man sitter under bar himmel, och det är en känsla som tilltalar mig!

Men det är inte byggnaden i sig som lett till mitt val av rubrik, utan innehållet!

Detta är en plats där kyrkans musikaliska arv förvaltas med kunnighet och kärlek, och man kan gå in varje dag och delta i mässorna – eller bara lyssna på musiken, som är i absolut världsklass! Här sjungs Monteverdi, Palestrina, Cavalli, Gabrieli, Lotti och Victoria – för att bara nämna några! – liksom de engelska storheterna från den elisabetanska eran, Byrd, Tallis, Taverner, Tye.

Katedralen har en körskola för 150 pojkar från 8-13 år, och detta är givetvis förutsättningen för att man ska kunna upprätthålla standarden – och repertoaren! Det är en musikalisk orgie som aldrig tar slut! Och allt är givetvis gratis – inklusive syndernas förlåtelse!

_________

Blogger låter mig inte bestämma formatet på bilderna, utan krymper dem så att de passar i textspalten. Jag har därför gjort en annan sida där bilderna visas i stort format. Här är den!

Och här är en länk till Westminster Cathedrals hemsida!

Så, tvärs över gatan ligger puben The Cardinal - this is London, after all!