Och de heliga oxarna förutspår…

Egentligen är detta med de heliga oxarna kanske inte något som riktigt hör hemma inom theravadabuddhismen, men eftersom man i Thailand bytt så mycket med grannen Kambodja där en gång hinduismen var dominerande, så har detta med ceremonierna krig hovet och många magiska bruk sedan länge integrerats med thailändsk kultur. I Thailand är det inget märkvärdigt med det. Detta att dra gränser mellan religioner och katalogisera trosföreställningar som hörande till en eller annan religion är väsentligen ett västerländskt påfund, för vilket man har liten förståelse utanför akademiska kretsar.

Den kungliga plöjningsceremonin i Thailand är en stor händelse. I princip går det till så att hovets brahmaner tar ut de två heliga oxarna och plöjer några fåror där de sprider ut riskorn. Dessa riskorn plockas sedan upp av åskådarna, som om de är bönder blandar det med sitt utsäde för att bli välsignade med en riklig skörd. Är man inte jordbrukare, så sparar man helt enkelt de riskorn man lyckas hitta som något som ska bringa välstånd under det kommande året.

Därefter serveras oxarna sju korgar vävda av bananblad, innehållande rätter bestående av gräs, ris, majs, sesamfrön, sojabönor, vatten och riswhisky. Oxarna observeras av hovets brahmaner, och utifrån oxarnas val av föda förutsäger man sedan det kommande årets utsikter.

Dagens ceremoni tolkades så att regnen ska bli rikliga, och skörden god.

Även utanför hovets kretsar är olika former av divination vanligt förekommande. Sträng taget vill ingen företa sig någonting av betydelse utan att först rådfråga en spåman.

- Vad gör man om spåmannens förutsägelser är negativa, frågade jag lite naivt när jag just anlänt till Thailand som unga man.

- Man konsulterar en annan spåman antar jag, fick jag till svar.

Divination med hjäp av en kycklings inälvor på Sumatra.

Fullmåne - Visakha Bucha

Buddha’s birthday, Seoul

Vid denna fullmåne firar man Visakha Bucha i Thailand och andra buddhistiska länder. Det brukar ibland kallas buddhans födelsedag, men är i själva verket ett kombinerat firande av buddhan Siddhatta Gotamas födelse, upplysning och död – lite grand som att fira jul, påsk och pingst på samma dag, alltså. Enligt thailändsk tideräkning är detta år 2552 efter buddhans upplysning. (Andra buddhistiska traditioner räknar annorlunda.)

Att Siddhatta Gotama är en historisk person är väl de flesta överens om, även om vi inte kan enas om precis när han levde. Under gångna sekler har så många legender spunnits kring honom att vi till sist knappast vågar säga någonting säkert om vem han var. Lumbini i dagens Nepal pekas ut som hans födelseplats, men vi vet inte ens vilket språk han talade. Att han skulle ha varit en prins hör till de otaliga legenderna som är ägnade att popularisera honom. Till sist har den verkliga personen nästan fullständigt försvunnit i floran av legender, och ersatts med något slags jätte.

Inom mahayanabuddhistiska riktningar spelar buddhan en ganska underordnad roll, och har fått lämna plats åt en samling bodhisattvor som i stället för att söka uppnå parinibbana väljer att återfödas gång på gång för att bistå mänskligheten på olika sätt.

Det är en tanke som ställer buddhans undervisning på huvudet. Om att bli fri från samsara och uppnå parinibbana inte längre är målet, vad återstår då egentligen av buddhans diskurs?

I detta perspektiv framstår buddhan som en smitare!

Svastikan är i detta sammanhang en magisk lyckosymbol, som står för välbefinnande och lycka. Den urgamla symbolen som förefaller vara lika gammal som all mänsklig civilisation, förekommer överallt i buddhistiska miljöer – under buddhans fötter såväl som på bröllopstårtor!

วันวิสาขบูชา

Wan Visakha Bucha

Andras gudar

I Indien går det mindre än tre människor på varje gud, skrev Salman Rushdie i Satansverserna. Jag vågar inte gå i god för det exakta förhållandet, men nog förefaller det tänkbart… Myllret av gudar i hinduismens panteon tycks spegla myllret på gatorna i Indiens storstäder.

Frågan är hur begreppet ”gud” definieras. Vanligen definieras det inte alls, utan tas för givet, och begreppet blir därför diffust. Det är missvisande när man översätter begrepp som ”devata” med ”gud”, när det ofta lika gärna kunde översättas med ”ängel” eller ”helgon”. Bäst är det nog att undvika att applicera västerländsk terminologi och låta devata förbli devata.

Vad skiljer egentligen en ”gud” i religionsvetenskaplig mening från en ängel, ett helgon, eller en demon? Måste en ”gud” vara evig, personlig, världens skapare och antropomorf (som inom kristendomen) eller kan guden födas, leva, och dö, för att sedan reinkarneras som människa (som inom buddhismen). Är buddhan en gud?

- Givetvis inte! säger alla genast. Men när de troende ber till honom och offrar mat och blommor på hans altare för att han ska ge dem framgång i ett eller annat projekt – har han inte då intagit platsen av en gud? Och de ”kosmiska buddhorna” – bodhisattvorna – är givetvis "gudar" i allt utom till namnet. Som ”fysisk manifestation” av bodhisattvan Avalokitesvara kan alltså Dalai laman betraktas som en ”gud”.

Annars är det väl bara inom hinduismen som man idag möter direkta anspråk på gudomlighet bland ”heliga män” – och ibland kvinnor.

Newarerna i Kathmandudalen är en minoritet med Tibeto-burmansk etnicitet. Deras kultur är utpräglat hinduiserad. (De har även importerat kastväsendet.) Utmärkande för dem är i övrigt deras hantverksskicklighet, och i de gamla städerna Patan och Bhaktapur (och även i Kathmandu) kan man se många prov på deras unika arkitektur i tegel med intrikata trädetaljer.

Kumarins palats på södra sidan av Durbar Square i Kathmandu är också ett bra exempel.

Newarerna har en unik idé som påminner lite om tibetanernas tanke om reinkarnerade lamor, med skillnaden att här är det gudinnan Kali (eller Taleju) som blir närvarande i små flickor. Dessa kumari förlorar däremot sin status som "gudinnor" när de får sin första menstruation, och ersätts då med nya flickor.

Som gudinnor har de ett späckat program som bl.a. består i tempelriter, att välsigna besökare och ta emot offergåvor. Men framför allt anses de besitta förmågan att bota sjuka. De måste ständigt vara beredda att rycka ut.

Man kan kanske tycka att det är svårt att se kopplingen mellan en liten flicka och den fruktansvärda Kali, med hennes blodiga offerkult, hennes halsband av dödskallar och avhuggna huvuden när hon dansar på Shivas bröst, men nu är det som det är i religionens värld. Man vet inte alltid varför det blir som det blir!

Från en annan värld

Thai Airways Airbus från Bangkok hade just börjat inflygningen i Kathmandudalen. Jag satt med hörlurarna på och lyssnade på klassisk musik. Då hör jag de första takterna av Mozarts C-mollmässa, och jag kände genast igen inspelningen. Det var New Philharmonia Orchestra med Raymond Leppard och Kiri Te Kanawa – hennes första inspelning sedan hon anlänt till London från Nya Zeeland (har jag hört av en man som håller rätt på sådant!)

Vi fick höra Kyrie och Gloria, men efter de första takterna av Credo slutade musiken tvärt, på det där brutala, nästan fysiskt smärtsamma sättet. Det var dags för säkerhetsbälten och de vanliga rutinerna, men Mozart satt obekymrat kvar på min högra axel och nynnade den välbekanta fortsättningen i mitt öra. När jag kommit genom tullen hade han hunnit till Sanctus. Det såg ut att bli en bra dag!

Jag minns inte hur jag kom in till stan. Det var väl en taxi, antar jag, och hotellet var väl något som taxichauffören rekommenderat. Det låg på andra sidan av stan med utsikt över Swayambhunath – Monkey Temple, som turisterna kallar det, eftersom en stor flock apor lever på denna bergstopp. Det var redan sent på eftermiddagen, och jag hade bråttom att komma ut på en promenad i den för mig helt nya omgivningen.

Den där första kvällen i Kathmandu tog jag bilderna av solnedgången överst, och av den solbelysta stupan. Det var min första direktkontakt med tibetansk buddhism och nepalesisk kultur.

På vägen tillbaka till hotellet mötte jag en bröllopsprocession, anförd av blåsare med ett par enorma lurar. Mozart tystnade tvärt, och jag skulle just fråga honom om detta verkligen kunde kallas ”musik” när det bara var ett ändlöst upprepande av en enda ton. Men Mozart hade redan flugit iväg, och jag insåg att jag skulle få orientera mig själv bäst jag kunde i denna för mig helt främmande värld.

Min guide blev mannen i den röda mössan på bilden. Jag träffade honom utanför ett tempel i Patan, och i hans sällskap kunde jag besöka hindutempel, som i Nepal vanligen inte är öppna för icke-hinduer. Ingen ifrågasatte min närvaro.

Nepals kultur brukar beskrivas som hindu-buddhistisk. De båda religionerna överlappar, och det går inte att dra någon gräns mellan dem. Mahakala – ”Den Store Svarte” som står på västra sidan av Durbar Square har sitt ursprung i Indien, men han är också en av den tibetanska buddhismens åtta ”skyddsgudar”. Det är alltså en vänligt sinnad gud. Det fruktansvärda utseendet syftar till att skrämma bort onda andar…

Nepalesisk hinduism handlar mycket om blodiga offer. Varje morgon offras bufflar, getter, och andra djur till Kali. Med ett kraftfullt hugg separeras huvudet lika effektivt som med en giljotin. Buffeln står kvar på benen ett par sekunder efter att huvudet fallit till marken, medan blodet sprutar. Det är en rätt chockerande syn för den som inte är van!

Tankar en röd fredag

Gårdagens manifestationer för Burma på olika platser jorden runt visar hur dramatiskt världen påverkats av internets utveckling. Detta att människor som spontant reagerar på en händelse någonstans i världen nätverkar och utan att nödvändigtvis vara anslutna till någon organisation kan åstadkomma sådant som att folk klär sig i rött en dag!

Detta öppnar sannerligen nya möjligheter!

Även om vi inte fått se något massdödande på gatorna på 1988 års nivå, så betyder det väl bara att regimen nu blivit medveten om att vi har ögonen på dem. (Att man stängt av Internet indikerar ju också att man begripit detta.)

Min förhoppning är att Burma inte ska falla i glömska igen! Alla dessa människor - munkar och andra - som arresterats och förts bort till okänd plats: Glöm dem inte när den akuta krisen en dag är över och Burma försvunnit från förstasidorna!


Jag är givetvis inte den ende som har noterat frånvaron av kommentarer som att "religionen ska vara en privatsak" och att man "inte ska blanda ihop religion och politik"!