Vår - sommartid

 

Våren står och stampar i farstun och har knappt fått snön av stövlarna ännu, fast det redan är påsk och min kalender säger att det är dags att ställa om till sommartid på söndag.

Mars har varit osedvanligt kall, och växtligheten har knappt utvecklats märkbart på tre veckor. Julrosorna hukar sig i snålblåsten, och temperaturen håller sig på 2 plusgrader.

De japanska körsbärsträden på min gata slog ut till hälften för tre veckor sedan, och idag ser det likadant ut.

Blomknopparna på mitt persikoträd behöver ett par soldagar för att slå ut, men på långfredagsförmiddagen hade vi lite sol, och min krokus på yttertrappan vågade öppna sina blommor för första gången.

 

 

  Anemonerna har kämpat mot vintern - och vunnit!

 

 De här blåklockorna bryr sig inte heller om kylan.

 

Photinian - "Red Robin" har oansenliga blommor i maj, men den här busken som kan bli 3 meter, planterar man för de ilsket röda bladen tidigt på våren.

Så vill jag vidarebefordra ett klipp som jag fått från min yngste son, och tillönska er alla en Glad Påsk!

 

Tenebræ

Det drar kallt i London, och våren avancerar i snigelfart. När jag går en runda kring kvarteret och tittar på de träd och buskar som jag brukar använda för att mäta vårens framsteg, konstaterar jag genast att de idag inte riktigt nått det blomningsstadium de befann sig i den 15 mars förra året, och redan den 22 februari 2008.



Det har varit en lång och kall vinter i Storbritannien, och de som har betalt för att hålla koll på sådant, kallar den en rekordvinter – den kallaste på 31 år.

Och precis när man kunde tro att det hela var över för denna gång, så drabbas Skottland av snökaos ytterligare en gång, med upp till 75 cm snöfall i höglandet.


Fastetriden kallas Lent på engelska. Fast ordet betyder egentligen ”vår” och syftar på att dagarna blir längre. (Från gammalengelskans ”lencten, lengten”.)


Jag var på tenebræ i Westminster Cathedral. I Sverige är de kanske mest de som är intresserade av gammal kyrkomusik som vet vad en trenebræ är, men jag ska försöka ge en kort beskrivning.

Ordet betyder ”mörker”, och det kan tyckas vara en märklig koppling till våren. Men det är ju ingen tillfällighet att påsken firas under våren, när naturen till synes uppstår från döden.

Tenebræ har firats i kyrkan sedan 600-talet, och var i princip tidebönenerna före gryningen, under skärtorsdag, långfredag, och påskafton (Matin/matutinus, efter Matuta, gryningens gudinna.) De bestod av psaltarpsalmer och läsningar från Jeremias klagovisor, i en kyrka som var upplyst enbart av en tenebræ – en speciell ljusstake med femton ljus, av vika ett släcktes efter varje psalm, tills ett enda ljus blev kvar. Det sista ljuset, som skulle symbolisera Kristus, doldes sedan bakom altaret för en stund, varefter det placerades på altaret, som en symbol för Kristi död och uppståndelse.


Firandet av tenebræ avskaffades 1955, som ett led i raden av liturgiska förenklingar, men det har kommit tillbaka i olika former på senare år.

Här i Westminster Cathedral hade man vänt alla stolarna mot mittgången och placerat stora ljusstakar i en rad från porten till koret. Kören, som denna kväll bestod av tjugo unga pojkar från katedralens skola och tio vuxna män, sjöng nerifrån golvet – först innanför portarna i väster, sedan från mitten av katedralen, och till sist ifrån koret – medan ljusen släcktes efter hand och mörkret bredde ut sig i katedralen.

Musiken var både klassik och modern, och växlade mellan den spanske tonsättaren Tomás Luis de Victoria (1548-1611) och skotten James MacMillan (född 1959). Till sist avslutades med Gregorio Allegris (1582-1652) berömda, niostämmiga tonsättning av Miserere mei (psalm 50), medan den fullsatta katedralen låg i mörker.


Allegris Miserere fanns på den första skiva med Westminsterkatedralens kör, som jag fick tag på i Malmö för många år sedan. Något liknande hade jag aldrig hört! Den inspelningen är från 1983 – drygt 20 år innan jag först satte min fot här.

På det skivomslaget fanns också den första bild från Westminsterkatedralen som jag sett - the Chapel of the Blessed Virgin.


Om det var en konsert eller en gudstjänst denna kväll fick väl var och en själv bestämma, men med en kör som denna, som utan problem fyllde den stora katedralen med sin sång, var det en stor musikupplevelse!

Det finns numera en rad bra inspelningar av olika tonsättningar av detta officium.

Tomás Luis de Victoria finns bl.a. med Westminster Cathedral Choir och The Tallis Scholars.

Carlo Gesualdo finns i flera inspelningar, här med A Sei Voci

Och här kan man lyssna på början av Allegris Miserere

Här följer lite mer reklam:

Vår - eller vad det nu är...

Hur ska man någonsin kunna vänja sig vid detta att ha alla årstider på en gång? Ibland tänker jag att det är något slags politisk kompromiss som ligger bakom. Ett försök att tillfredsställa alla smakriktningar i ett alltmer fragmentiserat samhälle, alltså.

Idag skiner solen från en klarblå himmel efter en kall natt, och jag antar att det betyder "vår" igen. Som i februari, när allting blommade så vackert...


I lördags snöade det ordentligt, och jag tog den dystra bilden ut genom mitt köksfönster, och i söndags tog jag bilden på äppelträdet som har både blommor och frukt, och är täckt med snö. De fantastiska röda äpplena som är stora som körsbär (och fantastiskt goda!) är givetvis från förra året. (De hänger kvar på de grenar som jag inte når.)




Maskrosen är nog den enda som jag sett här. Den dök upp i sprickorna i asfalten utanför min dörr häromdagen.

Och nu har jag bestämt mig för att försöka återställa ordningen i min tillvaro - och ta upp tråden i mitt bloggande, där jag brev avbruten.

Bilden överst på de låga molnen över Canary Wharf (Isle of Dogs) är från BBC.

Min påsk

Of pain: When unbearable it destroys us, when lasting, it is bearable, and the mind safeguards its own calm by withdrawing itself, and the ruling Reason takes no hurt. As to the parts that are impaired by the pain, let them have their say about it as they can.

Marcus Aurelius, Meditations VII:33

Den här påsken har all planering gått överstyr! De som håller reda på saker och ting säger att påskhelgen inte infallit så här tidigt sedan 1913 och att det ska ta 108 år innan det händer igen. Nå, jag hoppas att jag slipper uppleva något liknande igen!

Det började på eftermiddagen för tio dagar sedan, som en distinkt smärta i vänstra fotleden. Jag noterade den, och halvt medvetet satte jag leden under ”övervakning” för att följa utvecklingen. Det gick som det brukar: efter ett par timmar var det över, och jag andades ut.

Men så på kvällen när jag redan låg i min säng kom en riktig attack i full styrka. Det kändes som om någon slog en grov spik genom fotleden. Det gjorde fruktansvärt ont, och smärtstillande medel hjälper precis till gränsen för vad man kan uthärda, men inte längre. Så, för att fullborda angreppet, krossades min stortå i förbifarten, och sedan följde vänstra knäet. Vid det laget var jag ordentligt handikappad, och endast med yttersta viljeansträngning kunde jag med små, små steg ta mig till badrummet, några steg från min säng.

Det har hänt förr, så jag vet ju hur det utvecklas. Attackerna kommer oregelbundet, och det är faktiskt fem år sedan jag sist hade en attack i den här nivån. (Kan man kanske använda Richterskalan?) Det var i Dubai sommaren 2003. Mitt värsta år var 2002, då jag hade upprepade attacker som avlöste varandra under flera månader, ibland i vänster och ibland i höger ben, med en eller flera leder inblandade.

Idag när jag läser på lite om artrit ser jag att hela 80% drabbas av någon variant av denna plåga någon gång i livet. Det förvånar mig, eftersom man knappast hör något om det. Men vanligen är det gamlingarna som drabbas, så det förklarar kanske saken. Vem håller reda på gamlingarnas plågor?

Efter en sömnlös natt, där smärtan som den värsta gökunge trängt allt annat ur mitt medvetande, funderade jag på mina handlingsalternativ. Man kan givetvis ringa efter en ambulans… Men det känns fånigt, eftersom jag ju vet att det inte finns någon annan kur än tiden. Det svåra är att man inte vet någonting om hur länge ett angrepp varar. Det kan vara en dag eller två – eller flera veckor.

Så jag biter ihop och säger till mig själv att jag har ju klarat det förr!

Men på torsdagen kastar sig högra hälen och stortån in i leken! Det har aldrig hänt förut att båda benen angripits samtidigt. Nu är jag definitivt besegrad – jag kan inte ta mig ur sängen!

Vad skulle jag ta mig till utan min granne Abdullah? Han har mina reservnycklar och tittar in på morgonen innan han går till jobbet och frågar om det är något jag behöver.

- Ibuprofen, är det ständiga svaret.

- Mat? undrar han. Men jag kan inte tänka på mat. Smärtan tenderar att utplåna alla normala behov.

- Ska jag ringa efter en ambulans? undrar han.

- Nej, vi avvaktar och ser åt vilket håll det går, säger jag.

Utan Abdullah skulle jag inte ha något val. Jag har vant mig vid att hans ständigt leende ansikte dyker upp i dörröppningen ett par gånger om dagen. Och jag tänker: hur är det möjligt att ett svart ansikte kan påminna så starkt om en strålande sol?

Så förflyter påskhelgen. Jag är knappt medveten om omgivningen. Ute åskar det och snöar om vartannat. Magnolian blommar sedan början på mars, och på äppelträdet med de små röda äpplena från förra året har löven spruckit ut.

På påskdagen känner jag att det har vänt. Jag försöker mig på att gå lite, med små steg. Det gör ont, men jag klarar det! Och på annandagen går jag ut! Fortfarande med små, försiktiga steg – och i tofflorna! Jag känner mig löjlig, men vad kan jag göra? Det finns inte en chans att jag kan få på mig några skor ännu på några dagar…