Man tager vad man haver

Bilden har fått en allt större betydelse som bärare av budskap. Någonstans passerade vi en gräns, där det tryckta ordet inte längre kan konkurrera om vår uppmärksamhet om det inte har en bild som inkörsport. Barnens skolböcker ser sedan länge ut som anslagstavlor, med bilder, bildtexter och faktarutor utan synlig ordning. Det är inte längre självklart att man läser en sida uppifrån och ned. I stället öppnar man boken och låter blicken skanna sidorna, medan man tittar på bilderna och kanske läser några rader här och var.

Det är alltså läsmetoden från kvällstidningen som kommit att ta över. Mängden av information som vi exponeras för har gjort det nödvändigt för oss att sovra, eftersom det finns en gräns för hur mycket vi kan ta in. Internet har ersatt uppslagsboken på gott och ont, och jag hörde nyligen en professor berätta om nyinskrivna studenter som suckade när de fick listan med kurslitteratur: Måste vi läsa böcker!

Skulle du gå till en läkare som surfade på nätet för att diagnostisera ditt problem och leta efter lämplig behandling och medicin? undrade han.

Problemet med en lättillgänglig men fragmentiserad information är ju att det kan bli näst intill omöjligt att avgöra vad som är sant och falskt, eller hur de olika bitarna förhåller sig till varandra. Till sist kan informationen bli oanvändbar för den som saknar referensramar.

Journalistiken präglas idag av samma problematik. Det mesta har blivit en fråga om teknologi – om hur budskapet presenteras – medan innehållet hamnat i bakgrunden. En klatschig bild med en bildtext kan kanske locka läsaren att ägna en minut åt en text.

Men hur bär man sig då åt om det inte finns någon bild?

Detta är en situation som dagens massmedia har svårt att hantera!

Ibland tar man en bild som nästan visar vad man vill visa. Något liknande - något som skulle kunna ha varit det man skriver om.

Det mest flagranta exemplet på senare år är nog oroligheterna i Tibet inför OS för två år sedan. Medierna var frustrerade över bristen på bilder, och när det dök upp bilder på polis i kamouflageuniformer som pucklade på tibetanska munkar med sina batonger, så gick de genom världspressen. Bilder på kinesisk polis som klådde upp munkar var hot stuff!

Problemet var att bilderna var från Nepal (och i något fall från Indien).

Men munkarna i sina vinröda kläder var ju lätta att identifiera, och folk i allmänhet ser ju inte skillnad på kinesiska och nepalesiska polisuniformer, så bilderna fick duga! Någon fuskar, och sedan följer andra efter – många säkert i god tro!

Bilden överst dyker nu och då upp som illustration till de röda khmerernas brutalitet.

En ung man har hängts i ett träd, medan en förmodad khmer rouge slår på kroppen med en fällstol.

De röda khmererna fotograferade noggrant sina fångar i Toul Sleng, men man fotograferade inte sina otaliga avrättningar. De var inte heller offentliga – offren hämtades vanligen på natten.

Problemet med bilden överst är att den inte är från Kambodja. Den är tagen utanför Thammasat-universitetet i Bangkok den 6 oktober 1976.

Politiskt våld är inget nytt i Thailand!

En dag, en bild, några frågor

Bilden ovan är på dagen 35 år gammal. Bildtexten där jag hämtat den, säger: ”Röda khmererna tågar in i Phnom Penh 1975 under folkets jubel. Några timmar senare inleddes den stora evakueringen av huvudstaden.”

Det är inte min avsikt att starta någon ny debatt kring de s.k. ”röda khmererna”, jag vill bara säga några ord om bilden.

När man tittar närmare på den, ser man genast att det är någonting som inte stämmer. En av männen på lastbilen i bildens centrum håller upp en flagga med något slags malteserkors, och man måste givetvis ställa frågan om vad den flaggan representerar. Är det verkligen de röda khmerernas flagga?

Min fråga är givetvis retorisk. Jag vet ju att det inte är så!

Bilden är mycket riktigt tagen i på en gata i Phnom Penh det 17 april 1975. (Jag vet precis var i staden den är tagen.) Tidpunkten torde vara sena förmiddagen, och männen på bilden hör till en grupp som kallade sig Monatio eller ”den nationella rörelsen”, som agerade i staden under det interregnum som inföll mellan regimens kollaps och de verkliga röda khmerernas intåg i staden.

Det var en grupp som inspirerats av Lon Non – Lon Nols yngre bror – och som trodde sig kunna spela en politisk roll genom att utge sig för att vara sympatisörer till de röda khmererna. De tog bl.a. kontroll över radiostationen, där de sände ut ett förvirrat meddelande om ”förhandlingar”.

Radiosändningen blev kort – en annan röst bröt in och sa: ”Vi har inte kommit för att förhandla. Vi kommer till staden genom vapenmakt”, varefter radion tystnade.

Gruppen avväpnades och skjöts på eftermiddagen.

Jag har hämtat den här bilden från en gratisbok från Forum för levande historia, som heter ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Jag fick den när jag besökte deras utställning i Gamla Stan i Stockholm förra sommaren. På den utställningen hade bilden också en prominent plats.

Nu vet jag att några tycker att jag är petig, och att detta sakfel är obetydligt sett i ett större sammanhang – bilden skulle ju kunna ha föreställt de röda khmerernas intåg – den är ju inte alls olik den äkta varan!

De verkliga röda khmererna anländer i Phnom Penh den 17 april 1975 (Xinhua)

Men det var inte så mycket bilden i sig som jag funderade över när jag vandrade in på den där utställningen, utan det den sa mig genom att den fanns där med denna felaktiga etikett. För mig signalerade den att de som skapat utställningen inte hade haft sakkunnig hjälp. Ingen som har några kunskaper om Kambodja under denna tid skulle begå ett sådant misstag.

Och när jag sedan öppnade boken och hittade följande stycke, var det ju helt uppenbart:

Här har man inte ens fått de enklaste och mest okontroversiella fakta rätt:

Saloth Sar tog namnet Pol Pot i djungeln 1969 – inte när han blev premiärminister 1976.

Han överlämnades inte till några ”myndigheter”, utan ”ställdes inför rätta” av sina egna i Anlong Veng i norra Kambodja i juli 1997, och dog i sitt lilla hus på den thailändska gränsen nio månader senare.

Pol Pot "inför rätta" i juni 1997

Detta är ju allmänt känt och fullständigt okontroversiellt.

Min fråga i sammanhanget är: Varför har man valt att anlita författare som inte är specialister på området?

Var specifikationerna på beställningsarbetet formulerade så att ingen sakkunnig ville befatta sig med uppdraget, eller – mera troligt – var ingen sakkunnig tillfrågad?

Missvisande rubriker om Röda Khmerer

Både SvD och DN lyckas idag sätta snarlika men missvisande rubriker på nyheten att Duch – den ökände chefen för Toul Sleng-fängelset i Phnom Penh - formellt överlämnats till den FN-sponsrade specialdomstol som skapats för att pröva ledarskapets ansvar för ca 1,7 miljoner kambodjaners död under perioden 1975-1979, då Pol Pot styrde landet.

Problemet med rubriken - liksom med den åtta år försenade rättegången - är att denne Duch inte i någon rimlig mening kan sägas ha varit en "ledare".

De överlevande ledarna lever än så länge i frihet och välmåga, och om någon enda av de grånade gubbarna kommer att ställas till svars för sitt ledarskap låter jag vara osagt!

Ändå kommer processen mot Duch att vara betydelsefull: dels därför att han tog order direkt från högsta ledarskapet, Son Sen och Nuon Chea (av vilka Nuon Chea till höger är den ende som fortfarande är i livet) och dels därför att han så öppet berättat om hur saker och ting var organiserat, och vem som var ansvarig för vad. Han lät sig intervjuas under flera dagar av Far Eastern Economic Reviews Nate Thayer under våren 1999, strax innan han arresterades, och man kan nog se det så att han pratade sig själv rakt in i fängelset!

Så mycket nytt tror jag alltså inte att hans rättegång kommer att avslöja, men det ska bli ytterst intressant att se om hans vittnesmål möjligen kan leda till att också Nuon Chea ställs inför rätta!

_

Bilden ovan visar Chum Meu - en av de 7 av ca 17 000 fångar som kommit levande ut från Toul Sleng - med ett foto av Duch.

Läs mer i New York Times!

_________________________________