Det ska genast medges att min översättning av namnet Sihanouk är i den brutala ändan av tänkbara tolkningar, men "kung Lejonkäkar" låter helt enkelt inte bra på svenska.
När han nu dött ett par veckor före sin 90-årsdag, kan jag inte låta bli att skriva några rader om denne märklige överlevare, som tycks ha haft kattens förmåga att landa på fötterna i de mest omöjliga situationer. Han har haft olika roller i Kambodjas politiska liv i ca 60 år, och han torde vara historiens enda kung som inte bara varit kung två gånger, utan också abdikerat två gånger.
Detta med den motvillige monarken som abdikerar är nu en buddhistisk tradition som går tillbaka till Jatakalegenderna, där buddhan i ett tidigare liv som Maha Vessantra abdikerar för att dra sig tillbaka till ett liv i kontemplation, men övertalas av folket att återvända till tronen.
Nu abdikerade ju inte Sihanouk i avsikt att bli munk, utan för att kunna ägna sig åt politik, och någon asketisk livsstil hade han knappast anlag för. Första gången abdikerade han till förmån för sin far, som alltså inte varit kung före honom. (Det var i stället hans morfar som var hans företrädare på tronen.) Och när han abdikerade för andra gången efterträddes han av en av sina söner, Norodom Sihamoni, som är en av hans söner med Monique Izzi - hans hustru nummer sex. (Eller nummer två, om vi ska vara strikta. Drottningen hade han inge barn med, och de andra fyra kanske bör benämnas konkubiner. Den andre sonen han har med Monique, Norodom Narindrapong, anslöt sig till de röda khmererna - för att använda Sihanouks egen beteckning.)
Sihanouks liv kan jag inte sammanfatta här, men jag kan länka till en ganska utförlig artikel i The Telegraph. Och Milton Osborns kritiska biografi från 1994 kan jag också rekommendera.
Efter statskuppen 1970 gjorde den nya regimen sitt bästa för att utmåla Sihanouk både som makthungrig och ett redskap för ärkefienden Viet Nam. Bilden är från 1971, och texten lyder: "Kamrat, folket kan dö. Vad som räknas för mig är makten".
Kuppen 1970 brukar beskrivas som en CIA-understödd statskupp, men detta är nonsens! I själva verket hade CIA inte en enda man i Kambodja vid den tiden, och president Nixon gick i taket i ett av sina typiska vredesutbrott när han insåg att CIA inte hade en aning om det politiska läget i Kambodja. (Se Christopher Andrew: For the President's Eyes Only: Secter Intelligence and American Precidency from Washington to Bush.)
Den obekväma - men upprepade - alliansen med de röda khmererna gav upphov till en spektakulär propagandatripp till "de befriade områdena" 1973, där Sihanouk lät sig fotograferas tillsammans med Khiu Samphan och Hu Nim (den senare sedan utrensad och avrättad).
På bilden nedan inspekterar Sihanouk de röda khmerernas enkla fältkök. (Privat stönade man om hur besvärligt det var att organisera fram is till Sihanouks champagne.)
Ett symboliskt residens i djungeln skulle han givetvis också ha...
När Sihanouk återvänt till Kambodja efter de röda khmerernas seger 1975, följde år av husarrest. Det är en lång historia, återberättad av Nayan Chanda (Far Eastern Economic Review) i boken Brother Enemy (1986), vilket fortfarande är en av de bästa böcker som skrivits om den här tiden.
Mycket har sagts och skrivits om kungen/prinsen/politikern Sihanouk under åren, och att försöka göra en sammanfattning av hans insatser under ett långt liv är nog omöjligt. En sak vågar jag ändå säga, och det är att han alltid haft Kambodjas bästa som sitt mål. Att han sedan tycks ha trott att hans egna intressen med nödvändighet måste sammanfalla med landets intressen är kanske en annan sak.
På tal om filmer, så läste jag i någon tidning att London Film Critics’ Circle förra året utnämnde Francis Ford Coppolas Apocalypse Now till ”den bästa filmen under de senaste 30 åren”.
Och visst är det en fantastisk film! Särskilt inlednings-scenen med dess dubbel och trippelexponeringar tycker jag är mästerliga: ljudet av helikoptrar som flyger förbi, den snurrande takfläkten som byts mot skuggorna av passerande helikoptrar och napalmbombade palmdungar…
Som film är det lika snyggt som effektivt, men jag har stora problem med innehållet och instämmer helt i vad Frank Rich skrev i Time: "while much of the footage is breathtaking, Apocalypse Now, is emotionally obtuse and intellectually empty."
Filmen tjänar inte heller på den ytliga – och väsentligen falska – anknytningen till Joseph Conrads Heart of Darkness. Den har lånat motivet med resan uppför floden, namnet Kurtz, och en del andra detaljer från Conrads klassiska mästerverk, men sedan har man ställt allting på huvudet: medan kapten Marlow i romanen får uppdraget att återupprätta förbindelsen med Kurtz och hans utpost långt uppför floden och säkra flödet av elfenben, så får kapten Willard i filmen i uppdrag att mörda sin version av Kurtz – ”to terminate his command”, eftersom hans ”metoder är osunda”.
Så går det nu vanligen när Hollywood får tag på en historia: If the bad guy is an American, the good guy has to be an American too!
Det finns ingenting mer fördummande än patriotism, och den amerikanska biopubliken kräver en patriotisk vinkel och en amerikansk hjälte. (Ett senare exempel på detta är filmen Rendition, där CIA visserligen är the bad guy, men där en enskild CIA-agent plötsligt återfinner sitt samvete och befriar den fånge han varit med om att tortera!)
Så lyckas Hollywood vanligen att förvandla USA:s brott till någonting som hemmapubliken kan försona sig med. Även om CIA ofta är skurken (som representerar de suspekta makthavarna i Washington) så är ju ändå amerikanen som stereotyp god, och allt ordnar sig alltid innan filmen tar slut. USA ingriper i världen av altruistiska skäl, och bara man tar hand om ett fåtal rötägg, så kan den amerikanska självbilden återupprättas.
Apocalypse Now spelades in utan manus, och de kaotiska förhållandena under inspelningen är legendariska. Detta bidrog säkert till de surrealistiska utflykterna under kapten Willards färd uppför den fiktiva Nung River, vilka varierar i olika versioner av filmen.
”I like the smell of napalm in the morning!”
Men det är när kapten Willard kommer fram till Colonel Kurtz’ bas i ett gammalt tempel någonstans innanför gränsen till Kambodja som filmen går över styr. Kurtz visar sig härska över en märklig stam som inte har den minsta likhet med något folk som bor på Sydostasiens fastland. De är beväpnade med pilbågar och förefaller att leva i ett permanent katatoniskt tillstånd. Uppen-barligen ser de Kurtz som något slags gud, och att döda människor hänger som frukter i träden är tydligen normalt här.
Det spelar mindre roll vilken grad Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe. Själv har Coppola förnekat det (vilket han givetvis måste göra av juridiska skäl) men likheterna är för många för att kunna vara rena tillfälligheter. (Jag skulle säga att Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe ungefär i samma grad som Conrads Kurtz är inspirerad av Henry M. Stanley.)
Tony Poe var en CIA operative i Laos från 1961 till 1970 under USA:s ”hemliga krig”. För att vara hemlig blev han snart anmärkningsvärt känd – eller ökänd. Hans metoder sades ibland vara ”osunda”, och han beskrevs av somliga som en galning och ett fyllo. Hans meritlista inkluderade sådant som att betala 5 000 kip för avskurna öron från dödade fiender.
Tony Poes uppdrag var att träna hmongminoritetens armé under Vang Pao, men han nöjde sig inte med att vara tränare, utan deltog i många av de tusentals flyguppdrag mot förmodade kommunistiska mål som utfördes av The Ravens – ett irreguljärt flygvapen som bestod av sportflygplan, vilka flögs av piloter utan uniformer, klädda i avklippta jeans och cowboyhattar.
De opererade från Long Chen (Long Tien) ett litet flygfält halvvägs mellan Viangchan (Vientiane) och Xièng Khouang, som USAs flygvapen kallade LS20A, medan Air America kallade det Alternate. The Ravens kallade platsen Shangri-La, och från denna flygplats – som var en av de mest trafikerade i hela Sydostasien – flög de 580 994 uppdrag under 9 år. Long Chen finns inte på någon karta, trots att denna bas faktiskt var Laos andra stad efter Viangchan under denna tid.
Long Chen
The Ravens och Air Americas flygplan parkerade på Long Chen
Tony Poe gillade att vara ökänd och gav gärna intervjuer efter att ha pensionerats från CIA 1975. Till hans bravader hör att kasta ner avhuggna huvuden från lågsniffande flygplan för att sätta skräck i fienden. (”I only did it twice”) och att skicka paket med avskurna öron till USA:s ambassad för att bevisa hur effektiva man var, och många kommunister man dödat.
Hur kommunistiska öron skulle skilja sig från vanliga öron är oklart, och det sägs att när han en dag träffade på en pojke utan öron i en by, och frågade varför pojken inte hade några öron, så fick han till svar att hans pappa hade skurit av dem för belöningen på 5 000 kip.
”It really pissed me off!”
Tony Poes metoder ansågs osunda, och hans överordnade kunde inte kontrollera honom, så han flyttades till Thailand 1970, där han fortsatte att träna grupper av hmong, som sedan sändes tillbaka till Laos.
Reunion at Lucy's Tiger Den, Patpong Road, Bangkok 1984. Tony Poe i bakgrunden till höger.
Inte skickade CIA ut någon för att mörda Tony Poe! Tvärtom belönades han med CIA:s högsta utmärkelse silverstjärnan – två gånger! – och när han dog i juli 2003 läste jag detta i Bangkok Post – jag har kvar det nu gulnade klippet.
”Anthony A. Poshepny, a decorated former CIA official who collected enemy ears, dropped decapitated human heads from the air on to communists and stuck heads on spikes, was buried on Saturday in California after waging failed secret wars in Indonesia, Tibet and Laos.
‘The posting of decapitated heads obviously sent a powerful message, especially to the North Vietnamese troops seeking to invade the homelands of the Hmong and Lao people,’ said Philip Smith, executive director of the Washington-based Center for Public Policy Analysis, in an email interview after Poshepny’s death on June 27.
‘He successfully fought terror with terror. He strove to instill courage and respect in the tribal and indigenious forces that he recruited and trained as well as fear in the enemy.
In the post-Sept 11th security environment, fearless men like Tony ‘Poe’ are what America needs to combatand counter terrorismand the new unconventional threat that America faces from abroad in exotic and uncharted lands,’ Mr Smith said...”
Bilden har fått en allt större betydelse som bärare av budskap. Någonstans passerade vi en gräns, där det tryckta ordet inte längre kan konkurrera om vår uppmärksamhet om det inte har en bild som inkörsport. Barnens skolböcker ser sedan länge ut som anslagstavlor, med bilder, bildtexter och faktarutor utan synlig ordning. Det är inte längre självklart att man läser en sida uppifrån och ned. I stället öppnar man boken och låter blicken skanna sidorna, medan man tittar på bilderna och kanske läser några rader här och var.
Det är alltså läsmetoden från kvällstidningen som kommit att ta över. Mängden av information som vi exponeras för har gjort det nödvändigt för oss att sovra, eftersom det finns en gräns för hur mycket vi kan ta in. Internet har ersatt uppslagsboken på gott och ont, och jag hörde nyligen en professor berätta om nyinskrivna studenter som suckade när de fick listan med kurslitteratur: Måste vi läsa böcker!
Skulle du gå till en läkare som surfade på nätet för att diagnostisera ditt problem och leta efter lämplig behandling och medicin? undrade han.
Problemet med en lättillgänglig men fragmentiserad information är ju att det kan bli näst intill omöjligt att avgöra vad som är sant och falskt, eller hur de olika bitarna förhåller sig till varandra. Till sist kan informationen bli oanvändbar för den som saknar referensramar.
Journalistiken präglas idag av samma problematik. Det mesta har blivit en fråga om teknologi – om hur budskapet presenteras – medan innehållet hamnat i bakgrunden. En klatschig bild med en bildtext kan kanske locka läsaren att ägna en minut åt en text.
Men hur bär man sig då åt om det inte finns någon bild?
Detta är en situation som dagens massmedia har svårt att hantera!
Ibland tar man en bild som nästan visar vad man vill visa. Något liknande - något som skulle kunna ha varit det man skriver om.
Det mest flagranta exemplet på senare år är nog oroligheterna i Tibet inför OS för två år sedan. Medierna var frustrerade över bristen på bilder, och när det dök upp bilder på polis i kamouflageuniformer som pucklade på tibetanska munkar med sina batonger, så gick de genom världspressen. Bilder på kinesisk polis som klådde upp munkar var hot stuff!
Problemet var att bilderna var från Nepal (och i något fall från Indien).
Men munkarna i sina vinröda kläder var ju lätta att identifiera, och folk i allmänhet ser ju inte skillnad på kinesiska och nepalesiska polisuniformer, så bilderna fick duga! Någon fuskar, och sedan följer andra efter – många säkert i god tro!
Bilden överst dyker nu och då upp som illustration till de röda khmerernas brutalitet.
En ung man har hängts i ett träd, medan en förmodad khmer rouge slår på kroppen med en fällstol.
De röda khmererna fotograferade noggrant sina fångar i Toul Sleng, men man fotograferade inte sina otaliga avrättningar. De var inte heller offentliga – offren hämtades vanligen på natten.
Problemet med bilden överst är att den inte är från Kambodja. Den är tagen utanför Thammasat-universitetet i Bangkok den 6 oktober 1976.
Bilden ovan är på dagen 35 år gammal. Bildtexten där jag hämtat den, säger: ”Röda khmererna tågar in i Phnom Penh 1975 under folkets jubel. Några timmar senare inleddes den stora evakueringen av huvudstaden.”
Det är inte min avsikt att starta någon ny debatt kring de s.k. ”röda khmererna”, jag vill bara säga några ord om bilden.
När man tittar närmare på den, ser man genast att det är någonting som inte stämmer. En av männen på lastbilen i bildens centrum håller upp en flagga med något slags malteserkors, och man måste givetvis ställa frågan om vad den flaggan representerar. Är det verkligen de röda khmerernas flagga?
Min fråga är givetvis retorisk. Jag vet ju att det inte är så!
Bilden är mycket riktigt tagen i på en gata i Phnom Penh det 17 april 1975. (Jag vet precis var i staden den är tagen.) Tidpunkten torde vara sena förmiddagen, och männen på bilden hör till en grupp som kallade sig Monatio eller ”den nationella rörelsen”, som agerade i staden under det interregnum som inföll mellan regimens kollaps och de verkliga röda khmerernas intåg i staden.
Det var en grupp som inspirerats av Lon Non – Lon Nols yngre bror – och som trodde sig kunna spela en politisk roll genom att utge sig för att vara sympatisörer till de röda khmererna. De tog bl.a. kontroll över radiostationen, där de sände ut ett förvirrat meddelande om ”förhandlingar”.
Radiosändningen blev kort – en annan röst bröt in och sa: ”Vi har inte kommit för att förhandla. Vi kommer till staden genom vapenmakt”, varefter radion tystnade.
Gruppen avväpnades och skjöts på eftermiddagen.
Jag har hämtat den här bilden från en gratisbok från Forum för levande historia, som heter ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Jag fick den när jag besökte deras utställning i Gamla Stan i Stockholm förra sommaren. På den utställningen hade bilden också en prominent plats.
Nu vet jag att några tycker att jag är petig, och att detta sakfel är obetydligt sett i ett större sammanhang – bilden skulle ju kunna ha föreställt de röda khmerernas intåg – den är ju inte alls olik den äkta varan!
De verkliga röda khmererna anländer i Phnom Penh den 17 april 1975 (Xinhua)
Men det var inte så mycket bilden i sig som jag funderade över när jag vandrade in på den där utställningen, utan det den sa mig genom att den fanns där med denna felaktiga etikett. För mig signalerade den att de som skapat utställningen inte hade haft sakkunnig hjälp. Ingen som har några kunskaper om Kambodja under denna tid skulle begå ett sådant misstag.
Och när jag sedan öppnade boken och hittade följande stycke, var det ju helt uppenbart:
Här har man inte ens fått de enklaste och mest okontroversiella fakta rätt:
Saloth Sar tog namnet Pol Pot i djungeln 1969 – inte när han blev premiärminister 1976.
Han överlämnades inte till några ”myndigheter”, utan ”ställdes inför rätta” av sina egna i Anlong Veng i norra Kambodja i juli 1997, och dog i sitt lilla hus på den thailändska gränsen nio månader senare.
Pol Pot "inför rätta" i juni 1997
Detta är ju allmänt känt och fullständigt okontroversiellt.
Min fråga i sammanhanget är: Varför har man valt att anlita författare som inte är specialister på området?
Var specifikationerna på beställningsarbetet formulerade så att ingen sakkunnig ville befatta sig med uppdraget, eller – mera troligt – var ingen sakkunnig tillfrågad?
