torsdag 1 april 2010

Tenebræ



Det drar kallt i London, och våren avancerar i snigelfart. När jag går en runda kring kvarteret och tittar på de träd och buskar som jag brukar använda för att mäta vårens framsteg, konstaterar jag genast att de idag inte riktigt nått det blomningsstadium de befann sig i den 15 mars förra året, och redan den 22 februari 2008.



Det har varit en lång och kall vinter i Storbritannien, och de som har betalt för att hålla koll på sådant, kallar den en rekordvinter – den kallaste på 31 år.

Och precis när man kunde tro att det hela var över för denna gång, så drabbas Skottland av snökaos ytterligare en gång, med upp till 75 cm snöfall i höglandet.


Fastetriden kallas Lent på engelska. Fast ordet betyder egentligen ”vår” och syftar på att dagarna blir längre. (Från gammalengelskans ”lencten, lengten”.)


Jag var på tenebræ i Westminster Cathedral. I Sverige är de kanske mest de som är intresserade av gammal kyrkomusik som vet vad en trenebræ är, men jag ska försöka ge en kort beskrivning.

Ordet betyder ”mörker”, och det kan tyckas vara en märklig koppling till våren. Men det är ju ingen tillfällighet att påsken firas under våren, när naturen till synes uppstår från döden.

Tenebræ har firats i kyrkan sedan 600-talet, och var i princip tidebönenerna före gryningen, under skärtorsdag, långfredag, och påskafton (Matin/matutinus, efter Matuta, gryningens gudinna.) De bestod av psaltarpsalmer och läsningar från Jeremias klagovisor, i en kyrka som var upplyst enbart av en tenebræ – en speciell ljusstake med femton ljus, av vika ett släcktes efter varje psalm, tills ett enda ljus blev kvar. Det sista ljuset, som skulle symbolisera Kristus, doldes sedan bakom altaret för en stund, varefter det placerades på altaret, som en symbol för Kristi död och uppståndelse.


Firandet av tenebræ avskaffades 1955, som ett led i raden av liturgiska förenklingar, men det har kommit tillbaka i olika former på senare år.

Här i Westminster Cathedral hade man vänt alla stolarna mot mittgången och placerat stora ljusstakar i en rad från porten till koret. Kören, som denna kväll bestod av tjugo unga pojkar från katedralens skola och tio vuxna män, sjöng nerifrån golvet – först innanför portarna i väster, sedan från mitten av katedralen, och till sist ifrån koret – medan ljusen släcktes efter hand och mörkret bredde ut sig i katedralen.

Musiken var både klassik och modern, och växlade mellan den spanske tonsättaren Tomás Luis de Victoria (1548-1611) och skotten James MacMillan (född 1959). Till sist avslutades med Gregorio Allegris (1582-1652) berömda, niostämmiga tonsättning av Miserere mei (psalm 50), medan den fullsatta katedralen låg i mörker.


Allegris Miserere fanns på den första skiva med Westminsterkatedralens kör, som jag fick tag på i Malmö för många år sedan. Något liknande hade jag aldrig hört! Den inspelningen är från 1983 – drygt 20 år innan jag först satte min fot här.

På det skivomslaget fanns också den första bild från Westminsterkatedralen som jag sett - the Chapel of the Blessed Virgin.


Om det var en konsert eller en gudstjänst denna kväll fick väl var och en själv bestämma, men med en kör som denna, som utan problem fyllde den stora katedralen med sin sång, var det en stor musikupplevelse!

Det finns numera en rad bra inspelningar av olika tonsättningar av detta officium.

Tomás Luis de Victoria finns bl.a. med Westminster Cathedral Choir och The Tallis Scholars.

Carlo Gesualdo
finns i flera inspelningar, här med A Sei Voci

Och här kan man lyssna på början av Allegris Miserere

Här följer lite mer reklam:


lördag 13 mars 2010

Åsnans präster


Med tiden bli klotter kulturhistoria, och när vi nu fick Lars Vilks rondellhundar i repris överallt, och mordkomplotterna dyker upp allt tätare om man ska tro medierna, kom jag att tänka på det gamla klottret nära Palatinen i Rom, som visar Jesus som åsna på ett kors. Det klottret är från 100-talet, och texten på grekiska säger ”Alexamenos dyrkar Gud”.

Det tog mig inte lång stund att hitta bilden på nätet. Jag gjorde en sökning på ”asinarius sacerdotis”, och hamnade föga överraskande i en avhandling om Tertullianus och den kristna kyrkan i Nordafrika på 200-talet...

Om någon undrar över sökorden, så är de hämtade från ”Apologeticus”, som jag läste för ungefär 25 år sedan, då de där orden satte sig i minnet. Jag tyckte Tertullianus kommentar till klottret var intressant. Han skrek inte ”hädelse” och ropade inte på bestraffningar – eller på att klottret skulle avlägsnas. ”Vi tyckte det var roligt!” skriver han.

I Apologeticus argumenterar han för att kristendomen ska legaliseras och jämställas med andra religioner inom Romarriket. Tertullianus skrev boken år 197. Han var den förste av kyrkofäderna som skrev på latin i stället för grekiska, och han har myntat begrepp som är självklara för oss idag – till exempel Gamla och Nya Testamentet för de historiska epokerna, vilket sedan kom att appliceras på Bibelns böcker från respektive epoker.

Kyrkofadern Tertullianus, 160 - 220.

Idag har vi svårt att tänka oss en kristen kyrka där Bibeln ännu inte existerar, men det var inte förrän på det tredje konciliet i Karthago i augusti år 397 som beslutet om den kristna kyrkans kanon togs efter omfattande diskussioner – något som kristna fundamentalister idag kanske borde reflektera över.

Nordafrika var ett betydelsefullt område för kyrkan under de första århundradena. Tertullianus var – liksom Augustinus – berber. Augustinus, som levde två hundra år senare, har kommit att överskugga Tertullianus, som blev en ”icke-person” inom kyrkan, sedan han anslutit sig till montanismen – ett slags tidig pingströrelse.

Se där vilka funderingar som kan växa kring lite klotter!



måndag 22 februari 2010

Festen och fastan


Orden har ju också sina öden, och ett begrepp som ”karneval” kan ju tyckas vara entydigt nog, men numera används det vanligen som en synonym till ”festival”. Längst bort från ursprunget har man hamnat i Australien, där ordet också används om idrottsturneringar.


Men den till synes självklara etymologin ”carne vale” – ”farväl till köttet” – blir genast mindre självklar när man petar lite på den. Fastan handlade inte bara om att avstå från att äta kött, utan om att avstå från en lång rad livsmedel, inklusive ägg och mjölkprodukter, och dessutom alkohol – och sex.


”Carne” betyder ju inte bara ”kött” utan också ”kropp”, och i ett vidare perspektiv kan man skönja en gnostiskt influerad fientlighet till kroppen och kroppsliga behov. Att förneka kroppen antogs vara utvecklande för själen. Botgöring, fasta och andliga övningar under fyrtio dagar skulle jämna vägen till himlen.


Den egentliga karnevalen – dagen före askonsdagen – gjorde man alltså fest på de livsmedel som var förbjudna under fastan. Det var ju praktiskt om maten inte skulle förfaras, och eftersom man i alla fall skulle gå till bikt och ägna fyrtio dagar åt botgöring passade man på att ta ut svängarna på vägen dit – några synder mer eller mindre spelade ju mindre roll i sammanhanget.


Karnevalen i Venedig har firats åtminstone sedan 1200-talet, och maskeraderna har under vissa perioder varit så vilda att myndigheterna försökt förbjuda dem.


Karnevalstraditionerna varierar lokalt – liksom reglerna kring fastan har varierat. Ett medeltida tema som ”upp-och-ner-vända världen” var mycket populärt, eftersom det medgav att man drev med överheten och uttryckte förbjudna tankar. Allt ”högt” skulle göras ”lågt”, allt som normalt var förbjudet, skulle vara tillåtet. Både kyrkliga och världsliga myndigheter försökte ibland ingripa mot de mest extrema yttringarna – med varierande framgång. Hit hör firandet av den s.k. ”åsnemässan”, då man klädde ut en åsna till biskop och firade mässa med den i katedralen.



Numera tänker kanske de flesta på Rio de Janeiro i samband med begreppet karneval. Där har paraderna av sambaskolorna, med lättklädda kvinnor, kommit att ta över, men en del klassiska teman som att driva med döden lever kvar.


Idag lever inte så mycket av karnevalens anda kvar, men det gör ju å andra sidan inte fastan heller. I princip finns fastan kvar inom katolska kyrkan, men om någon egentligen fastar, är något man knappast talar om. Askonsdagen – när man får ett kors av aska ritat i pannan under mässan, som ett tecken på botgöring och en påminnelse om att man är dödlig – firas fortfarande, men att iaktta en massa fasteregler anses som inkompatibelt med att leva i den moderna världen.


När det talas om fasta idag, är det mest i samband med islam och ramadan. Här har dock begreppet fasta fått en annan innebörd: att inte äta medan solen är uppe.


Jag måste erkänna att jag drog på munnen när jag hittade denna annons i en tidning i Dubai under ramadan 2001 (som då inföll i december):



Bokstavstro har jag med min bakgrund viss förståelse för, men att driva formaliteterna till sådan ytterlighet fann jag helt enkelt absurt! Här anges på minuten tiderna för bönen, och exakt på minuten när man skall börja dagens fasta – och vilken minut den tar slut – med kompensation för den exakta plats inom Förenade Arabemiraten där man råkar befinna sig.


Sedan sitter man uppe halva natten och äter!

Faktum är att alla typer av konsumtion toppar under ramadan, och just det här året fanns det helsidesannonser i tidningarna som sa:


UNNA DIG EN NY MERCEDES DENNA RAMADAN!


I England firas Pancake Tuesday (som motsvarar fettisdag – Mardi Gras), och seden har sitt ursprung i att ägg och fett var förbjudet under fastan. Egentligen heter den Shrove Tuesday, och utgör den sista dagen av ”Shrovetide”. ”Shrove” är gammalengelska och kommer från ”shrive” – att skriva – från latinets ”scribere” - här i betydelsen att bikta sig. På svenska kalldes det ju också faktiskt en gång ”att skrifta sig”!



Här i Storbritannien finns inte någon levande karnevalstradition – vi har fått det kinesiak nyåret i stället, och i söndags var ca femtio tusen ute på gatorna i Chinatown och Trafalgar Square!


Kinesiska nyåret - från mina kvarter


Till sist: det kan tyckas märkligt att ”karneval” och ”festival” blivit synonymer, när ”vale” i de båda sammansättningarna används i motsatt mening: ”farväl” resp. ”var hälsad!”. Men det är ju ordens öde!

lördag 13 februari 2010

Tigerns år



Denna vecka firar vi nyår i London.


Om man bor i en stad som London, där det talas över två hundra språk och människorna kommer från alla delar av världen, följer med nödvändighet en kulturell mångfald som jag finner befriande.


Söndag morgon, Little Newport Street




Mängden av kalendrar som dessa olika kulturer för med sig manifesteras sällan i det offentliga rummet, men det kinesiska nyåret firas alltid. I år infaller nyårsdasgen den 14 februari, och firandet pågår hela veckan med olika arrangemang som har anknytning till kinesisk kultur, och avslutas med den storas paraden nästa söndag.


De flesta kalendrarna placerar nyåret under våren. Det finns väl drygt tjugo kalendrar som olika religiösa eller etniska grupper använder sig av för att fastställa viktiga tidpunkter för jordbruket och den rätta tiden för religiösa festdagar.


Oxford Circus


Alla kalendrar som jag känner till har skapats på norra halvklotet, och att börja året på våren, när naturen vaknar till liv och bondeåret startar på nytt tycks mig rimligt. Vikingarna räknade visserligen nyåret från midvinterblotet, men när Sverige kristnades kom också hos oss Marie bebådelsedagen den 25 mars att räknas som nyårsdag. Att fira nyår den 1 januari är ett sent påfund.


Men inte ens inom kristenheten har man kunnat enas om en kalender. Den ortodoxa kyrkan firar jul och nyår i januari, och den koptiska kyrkan har en rörlig nyårsdag, som infaller på sensommaren.


Den islaminka kalendern är en strikt månårskalender, och deras år är alltså ca 11 dagar kortare än solåret. Det medför att nyåret och alla religiösa högtider kan inträffa vid alla årstider, och att deras tideräkning ytterst långsamt knappar in på oss. Förra året inföll nyåret den 18 december, och i år infaller det den 7 december, osv.


Den judiska kalendern baseras också på månåret, men här har man löst problemet med de 11 dagarna genom att sätta in en skottmånad vissa år, och på detta vis håller festerna sig i den årstid där de hör hemma.


Jag ska inte göra det här till en lång lista! Jag skrev om Songkran här förra året.


Nu firar vi tigerns år!




虎 [hǔ]​ tiger