Demokratins koreografi

Egentligen började ceremonierna redan förra tisdagen. Det nyvalda parlamentet samlades för första gången, och eftersom the House of Commons inte på långt när rymmer alla de 650 ledamöterna – av vilka denna gång 232 nyvalda var där för första gången – så var det givetvis fullpackat till sista ståplats.

Black Rod


Så kommer Black Rod marscherande som en mekanisk gubbe, och hans fotsteg ekar genom korridorerna. Han kommer för att kalla regeringen och oppositionen till House of Lords – och dörren smälls igen framför näsan på honom. Han kommer från House of Lords, och han måste knacka på dörren! Så knackar han tre gånger med sin ebenholtskäpp, och blir insläppt, varefter han leder processionen till House of Lords, där man får lyssna till ett ordrikt och uppstyltat brev från drottningen, i vilket man kort sagt uppmanas att utse en talman.


Processionen återvänder till House of Commons – denna gång utan Black Rod – där John Berkow återväljs till talman, och på traditionellt vis släpas till talmansstolen. (Berkow, måste jag säga, föreföll dock inte särskilt motvillig.)

Så idag, en vecka senare, var det dags för den stora ritualen – the Queen’s Speach. Den innebär ett upprepande av ritualen med Black Rod, med den skillnaden att det nu finns en talman, och en talman måste föregås av the serjeant-at-arms, som bär den stora klubban – the mace – framför honom, och åtföljs av en man i frack som håller släpet av hans mantel… men det är först senare, efter att drottningen har anlänt och intagit sin plats på tronen i House of Lords.

The Speaker and the Serjeant-at-Arms. Den senare ansvarar för ordninngen i parlamentet, och kan vid behov placera den som stör ordningen i arresten som finns i St. Stephen's Tower - vanligen kallat "Big Ben".

Drottningens närvaro innebär en rad av invecklade ceremonier, som är reglerade ned till minsta detalj sedan århundraden.

Först måste the yeomen of the guards genomföra en rituell genomsökning av parlamentsbyggnaden – Westminster Palace – och förklara den säker.

En parlamentledamot tas också som gisslan för drottningens säkerhet, och hålls tills hon återvänt till Buckingham Palace.


Dessa lyktgubbar i sina röda uniformer från Henrik VIIs tid påminner en hel del om en rad tomtar, men de anser sig vara dem som avslöjade the Gunpowder Plot 1605 – och förefaller att ta sitt uppdrag på största allvar.


Så anländer diverse vaktstyrkor i fantasifulla paraduniformer, och monarkins symboler kommer i en särskild vagn från Towern: The Imperial State Crown, svärdet, ytterligare två maces (det finns tio totalt) och The Cap of Maintenance – den sistnämnda en riktig kuriositet, eftersom den ursprungligen var en gåva från påven från tiden före reformationen.


Så kommer då drottningen med sitt följe av ryttare, och efter en kort stund i the Robing Room går processionen genom det kungliga galleriet till the House of Lords, varefter rutinen med Black Rod alltså följer.


Bara ett fåtal parlamentsmedlemmar får plats i House of Lords – ståplats innanför dörren – talmannen, premiärministern och ledaren för oppositionen och en handfull nyckelpersoner.
Det ankommer på The Lord High Chancellor att leverera talet till drottningen, och han gör det knäböjande.


Talet var kort, men det innehöll en rad dramatiska förändringar, till vilka hör att ersätta House of Lords med en senat utsedd i allmänna, proportionella val, en folkomröstning om förändringar i valsystemet till parlamentet, och en hel del annat.


Jag undrar vad drottningen tänker om det!

Labour har haft en reformering av House of Lords i sina valmanifest i många år, men när Tony Blair fick möjligheten att göra slag i saken, stannade det hela med att reducera antalet ärvda platser. Utnämningarna har sedan duggat tätt – Tony Blair tyckte uppenbarligen att det var en utmärkt idé att sälja platser och titlar till förmögna affärsmän för ett generöst bidrag till partikassan. (Antalet medlemmar förväntas passera 800 vid slutet av detta år.)

Perukstockarna samlas i House of Lords.

The Lord High Chancellor and the Lord Chief Justice.

En detalj som inte direkt hör till parlamentets öppnande, men som jag tycker är värd att notera, är att David Cameron och Nick Clegg valde att promenera till parlamentet från Downing Street.

Margaret Thatcher lät bygga höga grindar till Downing Street. Tony Blair lade till ett dubbelstaket utanpå det, och den korta promenaden till parlamentet ersattes med transport i skottsäker bil.

Nu kändes det plötsligt att det är vår, och jag undrar om en sådan där enkel gest kanske mer än alla orden indikerar att vi har vänt ett blad – att det skett en reell förändring i den politiska kulturen.

Uppför floden

På tal om filmer, så läste jag i någon tidning att London Film Critics’ Circle förra året utnämnde Francis Ford Coppolas Apocalypse Now till ”den bästa filmen under de senaste 30 åren”.

Och visst är det en fantastisk film! Särskilt inlednings-scenen med dess dubbel och trippelexponeringar tycker jag är mästerliga: ljudet av helikoptrar som flyger förbi, den snurrande takfläkten som byts mot skuggorna av passerande helikoptrar och napalmbombade palmdungar…

Som film är det lika snyggt som effektivt, men jag har stora problem med innehållet och instämmer helt i vad Frank Rich skrev i Time: "while much of the footage is breathtaking, Apocalypse Now, is emotionally obtuse and intellectually empty."

Filmen tjänar inte heller på den ytliga – och väsentligen falska – anknytningen till Joseph Conrads Heart of Darkness. Den har lånat motivet med resan uppför floden, namnet Kurtz, och en del andra detaljer från Conrads klassiska mästerverk, men sedan har man ställt allting på huvudet: medan kapten Marlow i romanen får uppdraget att återupprätta förbindelsen med Kurtz och hans utpost långt uppför floden och säkra flödet av elfenben, så får kapten Willard i filmen i uppdrag att mörda sin version av Kurtz – ”to terminate his command”, eftersom hans ”metoder är osunda”.

Så går det nu vanligen när Hollywood får tag på en historia: If the bad guy is an American, the good guy has to be an American too!

Det finns ingenting mer fördummande än patriotism, och den amerikanska biopubliken kräver en patriotisk vinkel och en amerikansk hjälte. (Ett senare exempel på detta är filmen Rendition, där CIA visserligen är the bad guy, men där en enskild CIA-agent plötsligt återfinner sitt samvete och befriar den fånge han varit med om att tortera!)

Så lyckas Hollywood vanligen att förvandla USA:s brott till någonting som hemmapubliken kan försona sig med. Även om CIA ofta är skurken (som representerar de suspekta makthavarna i Washington) så är ju ändå amerikanen som stereotyp god, och allt ordnar sig alltid innan filmen tar slut. USA ingriper i världen av altruistiska skäl, och bara man tar hand om ett fåtal rötägg, så kan den amerikanska självbilden återupprättas.

Apocalypse Now spelades in utan manus, och de kaotiska förhållandena under inspelningen är legendariska. Detta bidrog säkert till de surrealistiska utflykterna under kapten Willards färd uppför den fiktiva Nung River, vilka varierar i olika versioner av filmen.

”I like the smell of napalm in the morning!”

Men det är när kapten Willard kommer fram till Colonel Kurtz’ bas i ett gammalt tempel någonstans innanför gränsen till Kambodja som filmen går över styr. Kurtz visar sig härska över en märklig stam som inte har den minsta likhet med något folk som bor på Sydostasiens fastland. De är beväpnade med pilbågar och förefaller att leva i ett permanent katatoniskt tillstånd. Uppen-barligen ser de Kurtz som något slags gud, och att döda människor hänger som frukter i träden är tydligen normalt här.

Det spelar mindre roll vilken grad Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe. Själv har Coppola förnekat det (vilket han givetvis måste göra av juridiska skäl) men likheterna är för många för att kunna vara rena tillfälligheter. (Jag skulle säga att Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe ungefär i samma grad som Conrads Kurtz är inspirerad av Henry M. Stanley.)

Tony Poe var en CIA operative i Laos från 1961 till 1970 under USA:s ”hemliga krig”. För att vara hemlig blev han snart anmärkningsvärt känd – eller ökänd. Hans metoder sades ibland vara ”osunda”, och han beskrevs av somliga som en galning och ett fyllo. Hans meritlista inkluderade sådant som att betala 5 000 kip för avskurna öron från dödade fiender.

Tony Poes uppdrag var att träna hmongminoritetens armé under Vang Pao, men han nöjde sig inte med att vara tränare, utan deltog i många av de tusentals flyguppdrag mot förmodade kommunistiska mål som utfördes av The Ravens – ett irreguljärt flygvapen som bestod av sportflygplan, vilka flögs av piloter utan uniformer, klädda i avklippta jeans och cowboyhattar.

De opererade från Long Chen (Long Tien) ett litet flygfält halvvägs mellan Viangchan (Vientiane) och Xièng Khouang, som USAs flygvapen kallade LS20A, medan Air America kallade det Alternate. The Ravens kallade platsen Shangri-La, och från denna flygplats – som var en av de mest trafikerade i hela Sydostasien – flög de 580 994 uppdrag under 9 år. Long Chen finns inte på någon karta, trots att denna bas faktiskt var Laos andra stad efter Viangchan under denna tid.

Long Chen

The Ravens och Air Americas flygplan parkerade på Long Chen

Tony Poe gillade att vara ökänd och gav gärna intervjuer efter att ha pensionerats från CIA 1975. Till hans bravader hör att kasta ner avhuggna huvuden från lågsniffande flygplan för att sätta skräck i fienden. (”I only did it twice”) och att skicka paket med avskurna öron till USA:s ambassad för att bevisa hur effektiva man var, och många kommunister man dödat.

Hur kommunistiska öron skulle skilja sig från vanliga öron är oklart, och det sägs att när han en dag träffade på en pojke utan öron i en by, och frågade varför pojken inte hade några öron, så fick han till svar att hans pappa hade skurit av dem för belöningen på 5 000 kip.

”It really pissed me off!”

Tony Poes metoder ansågs osunda, och hans överordnade kunde inte kontrollera honom, så han flyttades till Thailand 1970, där han fortsatte att träna grupper av hmong, som sedan sändes tillbaka till Laos.

Reunion at Lucy's Tiger Den, Patpong Road, Bangkok 1984. Tony Poe i bakgrunden till höger.

Inte skickade CIA ut någon för att mörda Tony Poe! Tvärtom belönades han med CIA:s högsta utmärkelse silverstjärnan – två gånger! – och när han dog i juli 2003 läste jag detta i Bangkok Post – jag har kvar det nu gulnade klippet.

”Anthony A. Poshepny, a decorated former CIA official who collected enemy ears, dropped decapitated human heads from the air on to communists and stuck heads on spikes, was buried on Saturday in California after waging failed secret wars in Indonesia, Tibet and Laos.

‘The posting of decapitated heads obviously sent a powerful message, especially to the North Vietnamese troops seeking to invade the homelands of the Hmong and Lao people,’ said Philip Smith, executive director of the Washington-based Center for Public Policy Analysis, in an email interview after Poshepny’s death on June 27.

‘He successfully fought terror with terror. He strove to instill courage and respect in the tribal and indigenious forces that he recruited and trained as well as fear in the enemy.

In the post-Sept 11^th security environment, fearless men like Tony ‘Poe’ are what America needs to combat and counter terrorism and the new unconventional threat that America faces from abroad in exotic and uncharted lands,’ Mr Smith said...”