Det televisionen tillförde som nyhetsmedium var ju rörliga bilder till aktuella händelser. Man blev vittne till vad som skedde på avlägsna platser. I snabbhetshänseende var det ändå fortfarande radion som hade övertaget. Teven var inte snabbare än tidningarna – filmerna måste fortfarande flygas runt halva världen och framkallas och redigeras innan inslagen kunde sändas. Ofta blev därför TV-nyheterna inte mycket mer än en telefonröst och ett vykort – eller en stillbild förmedlad som telefoto – precis som till tidningarna. Tidningarna fick sitt material fortare än teven. Deras försening låg i andra ändan: att trycka och distribuera.
Idag när jag ser TV-journalistikens förnedring tänker jag ibland tillbaka med viss nostalgi på den här tiden! Nu handlar allt om att det ska vara "live". Kommersialisering och konkurrens har verkligen inte bidragit till kvalitetsförbättring. Och när det gäller rapportering från olika krigszoner så har de krigförande parterna lärt sig läxan från Viet Nam. Irakinvasionen reducerades till något som liknade ett dataspel, med ändlösa filmsekvenser som visade pansarfordon som ryckte fram genom öknen och eldgivning mot avlägsna mål... Andra scener - som den där man välte Saddam-statyn i Baghdad - var uppenbara iscensättningar avsedda för amerikansk hemmapublik.
Och hela tramset förmedlat via satellitlänkar...
'If we let people see that kind of things,
there would never again be any war.'
Pentagon official, on why the US military censored graphic footage from the Gulf War.
Flickan på bilden överst - hon som har kastat av sig sina brinnande kläder - heter Phan Thi Kim Phúc. Hon var mycket svårt bränd, och man trodde inte att hon skulle överleva, men efter ett drygt år på sjukhus och 17 kirurgiska ingrepp fick hon till sist lämna sjukhuset. Hon lever idag med sin familj i Canada.
_________________________________________
2 kommentarer:
Jag är så trött på nutida amerikansk krigspropaganda. Tittar rätt mycket på discovery channel och National Geographic channel, det finns en serie som heter "Berömda slag" eller något liknande. Ena avsnittet handlar om D-dagen och nästa avsnitt handlar om en skyttegrupp amerikanska soldater som gått vilse i öknen ungefär. Berömda slag, haha.
Jovisst. Här i London finns flera bokhandlar som är specialiserade på krig... Britterna drömmer om "ära" och imperiets dagar, och prins Harry har just kommit hem efter en PR-tur till Afghanistan.
Samtidigt som jag inte riktigt förstår detta med krig som manlig initiationsrit och sånt, så kan jag ändå känna att jag förstår honom! Jag har funderat en hel del under gågna år över vad det var som så oemotståndligt lockade mig till Sydostasien i tidiga 70-talet. En chans att dö? Nej, verkligen inte! Snarare en chans att leva!
Skicka en kommentar