En föga märkvärdig resa

Man vaknar en dag med känslan att något katastrofalt har inträffat. Man kan inte sätta fingret på vad det är, men något är det! Det är tyst och kallt. Och när man tittar ut, så ligger snön djup. En vanlig natt när man låg och sov, hade det blivit vinter.

Jag vaknade med en liknande känsla den dagen då jag upptäckte att jag faktiskt hade blivit vuxen. Det kändes tomt på något vis. Jag hade blivit lurad! Medan jag låg och sov hade spelets regler ändrats, och världen såg plötsligt mycket annorlunda ut. Jag hade tänkt mig världen bortom horisonten som visserligen verklig, men ändå något som man närmade sig genom språket och den egna föreställningen. Nu tyckte jag snarast att det var tvärt om – att det var världen bortom horisonten som var den verkliga, och att jag var utestängd från den! Man kan kanske beskriva det så, att medan jag som barn varit övertygad om att jag befann mig i världens centrum, såg jag nu att jag levde i den yttersta periferin. Men jag var fast besluten om att ändra på detta förhållande snarast möjligt.

Hur jag först kom att läsa Sartre minns jag inte. Men när han gjorde entré på den svenska scenen som ordförande under det som medierna kom att kalla Russeltribunalen, var jag 17 år och väl hemmastadd i hans böcker. Det där föredraget "Existentialimen är en humanism" som getts ut som en liten bok med mycket breda marginaler, hade jag gått omkring med i fickan under något år när jag gick i realskolan. Jo, jag betraktade mig nog som något slags existentialist vid den här tiden. (Nå, det gör jag kanske fortfarande, fast jag tappat intresset för etiketter med åren.)

Vietnamkriget - Johnsons markkrig med hundratusentals amerikanska soldater inblandade - hade pågått i två år, och ingen ände var i sikte. Och frågan om krigets laglighet tycktes mig högst relevant. Men i medierna hånades Bertrand Russels initiativ att orgsanisera en hearing - en tribunal - för att pröva frågan. Ämnet var ytterst känsligt, och det visade sig svårt att hitta en plats där arrangemanget kunde hållas; regeringarna hittade alla möjliga sätt att försvåra genomförandet. Till sist blev det ändå Stockholm och Roskilde.

Fast medierna svek! Om det bara var vanlig anpasslighet eller om det berodde på direkta påtryckningar från de inblandade regeringarna vet jag inte. I alla fall beslutade jag mig för att själv ta mig till den andra sessionen i Roskilde.

Det är mycket snö i de här minnena! Och det var snö när jag gav mig ut på en liftartur som skulle ta mig till Danmark för första gången, i november 1967. Det var snö också i Danmark, och jag anlände till det lilla Folkets Hus i Roskilde, hungrig, frusen och våt om fötterna.

Sara Lidman ordnade ett passerkort åt mig, och så satt jag där och lyssnade på de olika vittnena. Några journalister dök upp ibland, och nu och då också någon TV-kanal, men mesta tiden var jag den ende åhöraren. Jag tyckte att jag hade tagit ett steg ut i världen; att den undflyende verkligheten som jag var på jakt efter, kommit ett steg närmare. Sedan liftade jag tillbaka genom ett snöigt Sverige.

Jag blev påmind om de där dagarna i Roskilde när jag strax före jul hittade dokumentationen från Tribunalen på ett antikvariat här i London. Kvalitén på den bevisning som lades fram var ju sådan att den faktiskt kom att bli allmänt accepterad. Några dramatiska händelser under 1968 bidrog säkert till svängningen i opinionen. Till dessa tänker jag återkomma.

Den här bilden av Sartre som jag hittat på nätet är från den tiden. Den skulle t.o.m. kunna vara från Roskilde. Jag kommer ihåg den där mockajackan med de stickade ärmarna.

Och var jag hittat skylten med detta existentialistiskt klingande credo kommer jag inte ihåg, men jag tycker att det passar här!

Sydostasien - de första intrycken

En dag i december när jag passerade Elephant and Castle, gick jag som jag brukar in på antikvariatet som finns där. Och i en sån där låda med svårsålda reaböcker för 1 pund stycket kände jag genast igen en bok som jag inte sett på så där 45 år…

Det var South-East Asia i Life World Library-serien. Jag såg den boken på biblioteket i Malmberget när den var nyutkom- men. Och när jag nu kontrollerar utgivningsåret, ser jag att det var 1962. (Fast just det här exemplaret är ett omtryck från 1964.)

Jag köpte givetvis boken omedelbart. Och väl hemma försjunker jag återigen i de bilder som väckte min nyfikenhet och mina drömmar då, när jag precis stod på tröskeln till vuxenvärlden.

Jag kände givetvis till Kina och Japan, men Sydostasien hade inte haft någon plats på min privata karta, och bilderna från Thailand som finns i denna bok var nog de första jag någonsin sett. Interiören från Wat Bovorn Nivet i Bangkok (överst) är en av dem.

I den här boken heter Indonesiens president Sukarno, och Nordvietnams president heter Ho Chi Minh. Thailands kung, som fyllde 80 år i december, är 35 år gammal… Sydvietnams president Ngo Đinh Diem har mördats (november 1963) påpekas i en reviderad bildtext i den här upplagan. Vietnamkriget – det krig som vietnameserna kallar ”det amerikanska kriget” har ännu inte riktigt börjat – president Johnson försökte ”frysa läget” tills efter det amerikanska valet 1964. Sedan, i mitten av 1965, kom de massiva truppinsatserna – 125 000 man i första omgången.

Men den händelse som först fångade mitt intresse för Viet Nam var Thich Quang Đuc sjävbränning i protest mot Diemregimens förtryck av buddhismen, sommaren 1963. Buddhisterna anklagades av Diem för att vara kommunister – eller i varje fall för att stödja och beskydda kommunisterna. Bilderna på munken, som senare fick flera efterföljare, gick genom världspressen och väckte starka känslor.

Hos mig väckte de också intresset för buddhismen och andra religioner, och jag läste så småningom alla böcker i ämnet som fanns på biblioteket.

Här är klippet där den ökända Mme Nhu - Diems svägerska - kallar Thich Quang Đucs självmord "barbecue".

Och här finns en länk till ett klipp där president Johnson helt öppet vidgår att USA arrangerade mordet på Diem.

P.S. Vid närmare eftertanke tycker jag att det finns skäl att ifrågasätta autenticiteten av detta ljudband. Visserligen låter det som Johnson, och han brukade ju uttrycka sig just så där drastiskt privat. Men eftersom det inte finns några uppgifter om när, hur eller till vem detta yttrande skulle ha fällts, eller var inspelningen kommer ifrån, samt - inte minst - eftersom mordet på Diem och hans yngre bror Nhu inträffade 20 dagar innan Kennedy mördades och Johnson alltså ännu inte var president, så förefaller hans villighet att påta sig ansvaret för morden något osannolika.

Av den utförliga dokumentation som idag finns tillgänglig framgår fullständigt entydigt att Kennedy personligen var intensivt engagerad i frågan om en kupp riktad mot Diem, men dokumentationen tyder också på att han möjligen började få kalla fötter just innan kuppen genomfördes, och att morden på Diem och Nhu kom som en chock för honom.

Bilden nedan visar ett möte mellan vicepresident Johnson och madame Nhu.

Morfars dass

Radion kom att betyda mycket för mig. Det var där jag först mötte det vi kallar klassisk musik, men det var i tidningarna som jag skaffade mig kunskap om världen. Visserligen kommer jag ihåg några enstaka nyhetsinslag från radion – Sovjets invasion i Ungern 1956 är det tidigaste. Så minns jag också tydligt reportern som berättade om uppförandet av berlinmuren 1961, Kubakrisen 1962 (då det nog var fler än jag som trodde att världens undergång låg några få timmar i framtiden) och diskussionerna kring Sovjets kärnvapenprov i atmosfären vid Novaya Zemlya, som låg i nordostlig riktning från oss, på ett avstånd något större än det till Stockholm.

Det finns nog ingen bild på morfars dass. Vem skulle ha kommit på idén att fotografera något sådant? Det var inget sörgårdsdass med snickarglädje och hjärta på dörren. Inga etnologer intresserar sig för något sådant! Nej, det var ren funktion och raka linjer – ett enkelt tvåhålsdass i en avgränsad del av uthuset, som från boningshuset räknat bestod av tre delar: verkstan, vedbon, och längst bort, dasset. Byggnaden i fråga balanserade något riskabelt alldeles på kanten av bäcken, som flöt kring tomten på två sidor. (Det finns en bild här!) Leran tryckte på från norr, och morfars verkstad lutade allt mer för varje år. Det gjutna golvet hade fått otaliga sprickor, som liknade kartor över okända kontinenter.

För mig och min tre år äldre bror var dasset dock mycket mer än ett vanligt torrdass. Det var en lärdomsinstitution av första rang, för här samlades tidningarna på hög; dvs. de tidningar som inte gått åt till att tända i spisen med, eller de som slutat på ett än mindre smickrande sätt – att torka sig i baken med. (Det senare hotet undanvärjdes dock snart, när pappa byggde ett VC åt morfar inne i huset.) På morfars dass lärde jag mig oerhört mycket mer om världen än vad jag någonsin gjorde i skolan.

Hur ska jag kunna förklara glädjen över detta dass för senare generationer? Varje sommar när vi kom till morfars började på precis samma sätt: efter en dags resande med tåg, och flera timmars väntan på bussen i Jörn, brukade vi anlända framemot kvällen. Vi hälsade på morfar och mormor, bjöds på fika, och sen smet min bror och jag iväg för att inspektera årets tidningshögar på dasset. Där skulle vi sedan sitta de första dagarna och gå igenom varenda tidning. Med ålderns rätt var det min bror som satt närmast tidningsbuntarna. Han tog en tidning ur högen och bläddrade igenom den, Stötte han på något av intresse – något som han ville klippa ut – kollade han alltid först vad som fanns på baksidan: det kunde ju finnas något annat av intresse där; något som intresserade mig. Några konflikter kommer jag inte ihåg. Allt avgjordes i största sämja på basis av rimlighet. Det var ju inte svårt att avgöra hur viktigt ett enstaka klipp var för honom eller mig! Aldrig kände jag större gemenskap med min bror, än de där dagarna varje sommar när vi satt på morfars dass och läste det gångna årets tidningar!

Så, när vi efter några dagar var färdiga med tidningsarkivet, följde några veckor med fiske i bäcken och andra mer normala aktiviteter. Och när det var dags att resa hem igen, sa vi alltid adjö till mormor – med påminnelsen att spara alla tidningar!

Radion

När jag sitter med mina barn och pysslar med att formatera om min laptop dagarna efter nyår, kan jag inte undgå att fundera över hur världen förändrats sedan jag var barn på femtiotalet. Mina barn är givetvis inte barn längre, men de minns nog inte mycket av tiden före vår första dator.

Min laptop är den sjunde efterföljaren på ca 25 år, och jag hade planerat detta nyårspyssel en längre tid. Min baktanke var att jag inte skulle behöva vara utan dator och internet under den tid som det tar att formatera disken, återinstallera alla program och kopiera alla dokument, etc. Det tar ju några dagar. Och när man slår sina mer eller mindre kloka skallar ihop kan det kanske ses som ett bevis på att det där talesättet om "ju fler kockar" kanske inte alltid stämmer.

Mitt grundproblem var att datorns kylelement var igenkorkat av damm och sot, och detta medförde att vi också var tvungna att plocka isär datorn för att rengöra den. Detta är ju enkelt nog med en vanlig PC, men en laptop är en helt annan historia. Man behöver specialinstrument för att komma åt, och har man inte sådana, behöver man 20 centimeter långa fingrar... Hur min äldste son till sist lyckades klämma ihop kontakterna till 5 centimeter långa kablar genom en 4 centimmeters springa vet jag inte.

För mig var ju radion den första kontakten med "nyhetsflödet" i egentlig mening. Vi hade fått en radio av morfar när vi flyttade till Malmberget 1955, och den ganska stora lådan med det komplicerade innehållet som man kunde se genom ventilationsspringorna på baksidan fascinerade mig. Framsidan hade, som det var vanligt på den tiden, ett grönt öga och många knappar - och en fascinerande lista på exotiska platser på frontens glasskiva: Buenos Aires, Casablanca, Timbuktu, Kapstaden... och röster på mångas obegripliga språk.

Vid sidan av de återkommande besöken av missionärer - av vilka många var utmärkta berättare och inte så lite av äventyrare - så var det nog radion som mest bidrog till den nyfikenhet på omvärlden som sedan blev en passion. Radion gjorde ju motstånd och bevarade sina hemligheter! Jag lärde mig snart att läsa tidningarna, men i radion förblev de språkliga barriärerna ett oöverstigligt hinder. Hela världen fanns där, men jag förstod ju bara de svenska sändningarna. Jag fann det oerhört frustrerande!

Mitt första minne av en nyhetssändning är från 1956, när den sovjetiska armén slog ner det ungerska upproret. Jag minns hur han beskrev en promenad genom centrala Budapest strax efteråt: "Jag såg inte en enda hel fönsterruta!"


Att följa världshändelserna genom radion och tidningarna blev mitt huvudintresse, och jag tror att det var ungefär när jag började skolan, som jag började klippa ur tidningarna alla nyheter från Afrika. Så småningom engagerades också mina syskon och skolkamrater i jakten på sådana tidningar som vi inte hade hemma. Soptunnorna kollade jag och min bror regelbundet. Det var ju långt före sopsorteringens tid, så det kunde ju vara ganska kladdigt ibland. I nödfall fick man offra den översta eller den understa tidningen i en bunt.

Tidningsläsandet spräckte snabbt den världsbild som var gängse i min närmaste omgivning. Jag kom att se den klassiska negern på missionssparbössan som bugade sig och tackade för varje femöring med andra ögon. Afrika fick ett annat ansikte; det var Lumumba, Nkrumah, Touré och Nyerere...

Missionärerna som kom på besök talade illa om Lumumba. Han hade gått i katolsk missionsskola, och det gjorde honom givetvis suspekt. Sen var han dessutom troligen kommunist, sa man, och antydde en konspiration av onda krafter bakom afrikanernas självständighetssträvanden.

Det gjorde mig mycket upprörd!

Så idag har jag ställt mig frågan: Kan man leva utan dator?

Och om jag ska försöka svara, så får det väl bli med motfrågor i stil med: Kan man vända på tiden? Kan man krypa in i sina barnkläder?

Puer natus est nobis

Julaftonskvällen var mild och behaglig, och jag bestämde mig för att promenera till Westminsterkatedralen. Man måste vara på plats en timme i förväg för att få en sittplats. Det gör ingenting, för organisten brukar komma tidigt och spela på den stora orgeln, medan folket samlas. Det är en katedralorgel av fransk typ, som alltså har en betydligt dovare klang än de ljusa barockorglar som är vanliga i Sverige. Den här orgeln byggdes under överinseende av Marcel Dupré, som också invigningsspelade 1922.


Och när midnattsmässan börjar är alla utrymmen fullpackade med stående besökare. Processionen av kör, präster och givetvis kardinalärkebiskopen själv en dag som denna, anländer. Man sjunger ingångsantifonen Puer natus est nobis et filius datus est nobis… och när den första pusten av rökelse når mig, ryser jag! Jag står där, ohjälpligt, med tårar i ögonen!

Ett barn är oss fött, en son är oss given.

Det är oerhört vackert! Allt vävs samman: konstens mästerverk, sockersöta julkort jag minns från barndomen, och mina egna barns födelse; egna erfarenheter med historiska händelser och aktuella nyheter. Vi vet ju alla vad som följer: barnet vars födelse vi firar fick fly för livet med sina föräldrar, och sedan följde massakern på de oskyldiga barnen. Allt blir till ett i denna ändlösa vävnadberättelse, där olika författare lämnar sina bidrag, liksom i moderna tv-serier där avsnitten har olika upphovsmän. Ett pågående drama där vi alla har en – om än obetydlig – roll! Hur vi än förhåller oss till denna berättelse, blir vi ohjälpligt en del av den.

------

Tillbaka vid min egen dator har jag återigen alla bokstäver jag behöver, och kan klippa och klistra som jag vill. Här kommer något försenat de bilder jag hade tänkt mig i detta inlägg:



Giotto (1267?-1337) Jesu Födelse (ovan) med detalj överst, och Flykten till Egypten (nedan).


Lippi (1457?-1504) Jesu födelse.


Botticelli (1444-1510) Madonna.

Daddi (1290?-1355?) Musicerande änglar. Bernardo Daddi var elev till Giotto, och är kanske mindre känd. Målningen ovan är en detalj av en bild som finns på National Gallery vid Trafalgar Square, här i London. Ett av Londons många muséer med fri entré!

Fyra konstnärer - alla från Florens!
__________________________________________

Gimme A Pigfoot

Gimme A Pigfoot är ju inte någon julsång i och för sig, men vid en tid på året när man antingen får för mycket av allting eller ingenting alls, tycker jag det är bra att anlägga moteld mot överdrifterna… Att tvingas lyssna till Jingle Bells en gång är ju redan för mycket! Faktum är att ett av mina kriterier för en lyckad jul är i vilken utsträckning jag lyckats undslippa denna plåga! Och grisfötterna är den favorit från det klassiska julbordet som jag alltid kunnat få tag på, var jag än befunnit mig i världen. Jag har aldrig befunnit mig i något arabland över jul (en planeringsfråga!) men jag minns en flygtur från Muscat i december 2000, när en arabisk man klädd i traditionell jellaba och kaffiyeh kom ombord på det nästan tomma planet, och hans Nokia-telefon satte igång sitt Jingle Bells strax före take off… ja, då tänkte jag att nu är fan lös, och man slipper inte undan ens i Oman! Advent sammanföll med ramadan det året, och jag hörde några västerländska medresenärer kommentera moskéernas ”juldekorationer” – och smålog för mig själv.

Frågan om ett politiskt korrekt julfirande debatteras också i år. Förra året fanns inga kristna motiv på de brittiska frimärkena, och julkort med sådana var svåra att få tag på i vanliga affärer. Detta medförde protester – och givetvis att bokhandlar med kyrklig anknytning sålde slut på sina lager. Muslimska organisationer var rädda för att folks ilska skulle komma att drabba dem, så de skrev på upprop om att bevara de kristna symbolerna och julfirandet…

Det som skiljer Storbritannien från Sverige i frågor som berör den farsot som kallas ”politisk korrekthet”, är inte så mycket frågorna som sådana, utan att folk här inte är lika väldresserade och benägna att springa åt samma håll samtidigt. Och vad åstadkommer man egentligen med att ändra namn på saker och ting? Christmas decorations kallas numera i officiella sammanhang ”festive decorations”, och Christmas season har fått bli ”festive season”, etc. Parlamentets officiella julkort ersatte det traditionella ”Happy Christmas!” med ”Seasons Greetings!” förra året, och jag såg en kolumnist som ilsket frågade: And what are we supposed to say when we meet someone? ’Happy Seasons Greetings’?

På svenska medför ju själva begreppet inte några komplikationer, eftersom vi behållit den förkristna beteckningen ”jul”. Jag antar att de flesta idag uppfattar ”jul” som något specifikt skandinaviskt, men vi delar faktiskt den traditionen med engelsmännen… Det gammalengelska ordet ”geóla” är en direkt motsvarighet, och innan den engelska julen blev till Christmas, firade man Yuletide i tolv dagar.

Så nu har jag kokt mina grisfötter – ja, egentligen gjorde jag det redan igår, efter att ha inhandlat en flaska grappa. Något mer behöver jag egentligen inte.

Det är märkligt vad lite man egentligen tycker sig behöva när man blir äldre!

Så får jag till sist tillönska de läsare som funnit tid att titta in på min sida

Happy Christmas! – Happy Yuletide!

Till sist några av årets brittiska julfrimärken:

P.S. Mitt på julaftonen är jinglebellsprognosen lovande - hittils bara tre takter innan jag snabbt smet ut genom de automatiska dörrarna på Morrisson's supermarket!

Berättelsernas värld

Att idag försöka beskriva den värld som var min som femåring vid mitten av femtiotalet är nog omöjligt! Vårt liv har förändrats så fullkomligt under de femtio år som gått, att jag tvivlar på att mina barn kan uppleva detta som något annat än en saga.

Nu bodde vi ju inte i Stockholm eller Göteborg, utan i en mycket liten by i södra Lapplands skogsland, och även i denna isolerade miljö var nog vårt hem ett av de allra mest isolerade. Vi hade telefon – en sån där svart sak med vev på sidan – som kopplades upp manuellt via en växel i en grannby. Vårt nummer var ”4”. Någon radio hade vi inte, och TV fanns inte ens som begrepp i vår värld – för att inte tala om datorer och Internet, förstås! Men jag visste vad en radio var, eftersom morfar hade en sådan där hemlighetsfull pratande låda, med ett lysande grönt öga. (Jag minns den där mässande rösten som läste väderleksrapporten.)

Det fanns tidningar, men de intresserade mig inte ännu. Några sagoböcker kommer jag inte ihåg, och jag tvivlar på att vi hade några sådana. De fåtaliga barnböcker som förekom, innehöll berättelser ur Bibeln. Jag kommer ihåg en sådan bok. Den hette ”Pojken i templet” och var en illustrerad återberättelse av historien om Samuel i Första Samuelsbokens 3 kapitel.

Samuel var akolyt i templet under profeten Eli, och det berättas att han väcktes av att Gud kallade på honom på natten. Pojken trodde att det var Eli som ropade på honom, så han inställde sig hos profeten, som sa till honom att han inte hade kallat på honom, utan att han skulle gå tillbaka och lägga sig. Historien upprepar sig, och profeten inser, när pojken kommer till honom för tredje gången och säger: ”Här är jag, du ropade ju på mig!” att det är Gud själv som kallar på pojken. Profeten skickar tillbaka pojken igen, och säger till honom att om han hör rösten igen, så ska han svara: ”Tala Herre; din tjänare hör!”

Fortsättningen av berättelsen intresserade mig inte! Men vi bodde ju på sätt och vis också i ett ”tempel” - även om det var ett enkelt kapell byggt av trä och målat med Falu rödfärg - och jag var en liten pojke som inte kunde låta bli att göra vissa kopplingar. Kunde man bli väckt av Gud på natten? Jag gjorde mig beredd, och memorerade vad man skulle svara.

Men Gud lät mig givetvis sova ostört genom hela min barndom…

I min barndomsvärld fanns inte många bilder. De flesta hemmen i byn hade nog det där trycket med Jesus som sitter på berget och ser ut över Jerusalem. Och så den obligatoriska bilden av skyddsängeln som följer med några små barn i utsatta situationer. Den fanns i olika varianter, och den med bron som saknar en planka hörde till de vanligaste.

Och så fanns ju Dorés bibel.

Mitt förhållande till Dorés bibel går så långt tillbaka som jag kan minnas. Jag tröttnade aldrig på att titta på de otaliga etsningarna. Väldigt många var otäcka, men det fanns bara en som jag inte ville se! Jag hade sett den en gång, och ville inte se den igen.

Det var bilden av barnamorden i Betlehem. Jag visste ju att den kom strax efter bilden av Jesu födelse, så när jag kommit till den, kikade jag försiktigt på nedre hörnet av följande bilder, tills jag hittade den där otäcka bilden – och vände två blad!

Det var särskilt den här detaljen med barnen som spetsas på svärden, som jag tyckte var outhärdlig! Men också den nedre delen av bilden, där mödrarna försöker skydda sina barn med sina egna kroppar, tycket jag var hemsk. (Hela bilden finns här.)

Inte ens bilden av döden till häst, med hela följet kunde tävla med den i otäckhet!

Frågan om "fiktion" och "verklighet" fanns inte, men "tid" och "rum" fanns; dvs. jag visste att vissa händelser inträffat på en annan plats än där jag befann mig, och att de otäcka händelserna som skildrades i Bibeln hade inträffat för länge sedan - även om Bibeln också innehöll bilder av sådant som skulle komma att ske i framtiden.

För mig blev detta en del av berättelsernas värld. Den låg i huvudsak bortanför horisonten och utanför min personliga erfarenhet, och den innefattade platser jag hört talas om - som Afrika - och dit ville jag resa!

_________________________________________

Min bilsalong

När jag skrev om Studebakern i mitt förra inlägg, slog det mig att mina barn nog inte skulle förstå vad som var så märkvärdigt med den bilen.

Bilar har intresserat mig – kanske mest som designprodukter – så länge jag kan minnas, och den där veckan i Husbondliden varje sommar när jag var barn, var ett eldorado! Flera tusen bilar parkerade i rader på nyslagna fält kring det stora mötestältet, där man kunde ströva omkring och studera dem, och jämföra de på den tiden ganska diminutiva skillnaderna mellan olika årsmodeller. Dessutom visade ju registreringsskylarna varifrån bilarna kom, och jag lärde mig snabbt de olika länsbokstäverna. Car spotting kunde ju dessutom med fördel kombineras med den andra huvudsysslan – att samla tomflaskor!

Så här följer min bilsalong – några exempel på bilar som var vanliga vid mitten av femtiotalet – på det att mina barn må skratta, och mina jämnåriga kanske le ett igenkännande leende!

Så här, femtio år senare, slår det mig hur sällsynta förkrigsmodellerna redan hade blivit vid mitten av femtiotalet, och jag kan bara spekulera om orsakerna. Jag antar att de hade varit relativt fåtaliga redan från början, och deras livslängd var nog inte särskilt imponerande. Jag såg för en tid sedan i en tidning statistik över sextiotalsbilarnas livslängd – räknat i kilometer – och det var ju fullkomligt absurt! Det fanns engelska bilmodeller som i genomsnitt behövde en ny växellåda efter 60 mil!

Om man ska titta på form, så var detta en tid av stora förändringar. Först, så blev skärmarna en del av karossen, i stället för att vara något som hängts på som fågelvingar efteråt, och strålkastarna kröp in i skärmarna. Vindrutorna som antingen hade varit helt plana eller delade i två halvor och vinklade, med en skarvlist i mitten (som på Saab och Volvo) ersattes med hela rutor av böjt glas. De hopplösa körriktningsvisarna, som på våra breddgrader hade en tendens att frysa fast på vintern, ersattes med blinkers.

Trenden kan illustreras med bilarna nedan: till vänster en Ford Consul 1953, och till höger en DKW från 1936.

En annan förändring var färgskalan. Förkrigsbilar var vanligen svarta, men på femtiotalet blev svart en relativt sällsynt färg. De flesta bilarna var i en grågrön färgskala. Det var som om man använt överskottsfärg från krigsindustrin – som på denna Ford Popular från 1952 – med förkrigsdesign! Grå och gråblå var också vanligt. Det fanns också vinröda bilar – som Saab – men knallröda – brandbilsröda! – som den där Studebakern – det hade jag aldrig sett förut!

Här följer några av de bilar som var vanliga vid mitten på femtiotalet:

Volvo PV444, och Volvo "Duett" nedan


Saab 1953

Austin 1953

Fiat 500, 1954


Morris Minor, 1953

Renault 4CV, 1953

Citroën behöll sin förkrigsdesign till 1953

Peugeot hade en modell som ganska mycket liknade en Volvo. Detta välskötta exemplar rullar - som nummerskylten avslöjar - i Sài Gòn.

Vauxhall, 1953

Opel Olympia, 1953


Opel Kapitän, 1954

Mercedes 220, 1952

Mercedes 180, 1954

Även om Tyskland och England dominerade, så förekom givetvis också amerikanska bilar. Chevrolet var nog den vanligaste märket.

Chevrolet 1953

I London, så här drygt femtio år senare, domineras gatubilden av tyska bilar, följt av japanska och franska. Den brittiska stoltheten räddas genom att man säljer bilar av märket Vauxhall. Det är nog det allra vanligaste märket idag, men ingenting kan ju dölja att det egentligen bara är en högerstyrd Opel. T.o.m. modellnamnen är ju samma!

Den engelska bilindustrin är ohjälpligt död, och ingen lek med namn kan dölja detta faktum. Hur många minns idag märken som Hillman, Wolseley och Jowett Javelin?

Hillman 1953

Wolseley 1953(?)

Jowett Javelin 1953

Pappas första bil var en Ford Consul från 1953. Fast när han fick den var den nästan tio år gammal. Det är den enda bil jag sett som fått solbränna! Ursprungligen hade den haft en djup vinröd färg, men efter att ha varit parkerad i solen i många år, hade den, särskilt på den högra sidan, fått en pepparkaksbrun nyans.

DKWn från 1936 har också sin historia. Pappas medarbetare fick tag på en sådan någon gång kring 1960, och den stod parkerad precis utanför vår dörr i några år. Den hade träkaross, och var lika antik då som idag!

DKW var ett vanligt bilmärke på femtiotalet, och utseendet var i stort oförändrat en bit in på sextiotalet. Om de kom från Östtyskland så hette de Ifa Wartburg, men de såg likadana ut. Av märket återstår ringarna, och de heter givetvis Audi idag.

Så jag slutar med en bild på Anita Ekberg och hennes DKW – men då är vi redan inne på sextiotalet!