onsdag 21 april 2010

Man tager vad man haver

Bilden har fått en allt större betydelse som bärare av budskap. Någonstans passerade vi en gräns, där det tryckta ordet inte längre kan konkurrera om vår uppmärksamhet om det inte har en bild som inkörsport. Barnens skolböcker ser sedan länge ut som anslagstavlor, med bilder, bildtexter och faktarutor utan synlig ordning. Det är inte längre självklart att man läser en sida uppifrån och ned. I stället öppnar man boken och låter blicken skanna sidorna, medan man tittar på bilderna och kanske läser några rader här och var.


Det är alltså läsmetoden från kvällstidningen som kommit att ta över. Mängden av information som vi exponeras för har gjort det nödvändigt för oss att sovra, eftersom det finns en gräns för hur mycket vi kan ta in. Internet har ersatt uppslagsboken på gott och ont, och jag hörde nyligen en professor berätta om nyinskrivna studenter som suckade när de fick listan med kurslitteratur: Måste vi läsa böcker!


Skulle du gå till en läkare som surfade på nätet för att diagnostisera ditt problem och leta efter lämplig behandling och medicin? undrade han.


Problemet med en lättillgänglig men fragmentiserad information är ju att det kan bli näst intill omöjligt att avgöra vad som är sant och falskt, eller hur de olika bitarna förhåller sig till varandra. Till sist kan informationen bli oanvändbar för den som saknar referensramar.


Journalistiken präglas idag av samma problematik. Det mesta har blivit en fråga om teknologi – om hur budskapet presenteras – medan innehållet hamnat i bakgrunden. En klatschig bild med en bildtext kan kanske locka läsaren att ägna en minut åt en text.


Men hur bär man sig då åt om det inte finns någon bild?


Detta är en situation som dagens massmedia har svårt att hantera!


Ibland tar man en bild som nästan visar vad man vill visa. Något liknande - något som skulle kunna ha varit det man skriver om.


Det mest flagranta exemplet på senare år är nog oroligheterna i Tibet inför OS för två år sedan. Medierna var frustrerade över bristen på bilder, och när det dök upp bilder på polis i kamouflageuniformer som pucklade på tibetanska munkar med sina batonger, så gick de genom världspressen. Bilder på kinesisk polis som klådde upp munkar var hot stuff!


Problemet var att bilderna var från Nepal (och i något fall från Indien).


Men munkarna i sina vinröda kläder var ju lätta att identifiera, och folk i allmänhet ser ju inte skillnad på kinesiska och nepalesiska polisuniformer, så bilderna fick duga! Någon fuskar, och sedan följer andra efter – många säkert i god tro!


Bilden överst dyker nu och då upp som illustration till de röda khmerernas brutalitet.


En ung man har hängts i ett träd, medan en förmodad khmer rouge slår på kroppen med en fällstol.


De röda khmererna fotograferade noggrant sina fångar i Toul Sleng, men man fotograferade inte sina otaliga avrättningar. De var inte heller offentliga – offren hämtades vanligen på natten.


Problemet med bilden överst är att den inte är från Kambodja. Den är tagen utanför Thammasat-universitetet i Bangkok den 6 oktober 1976.


Politiskt våld är inget nytt i Thailand!


lördag 17 april 2010

En dag, en bild, några frågor

Bilden ovan är på dagen 35 år gammal. Bildtexten där jag hämtat den, säger: ”Röda khmererna tågar in i Phnom Penh 1975 under folkets jubel. Några timmar senare inleddes den stora evakueringen av huvudstaden.”


Det är inte min avsikt att starta någon ny debatt kring de s.k. ”röda khmererna”, jag vill bara säga några ord om bilden.


När man tittar närmare på den, ser man genast att det är någonting som inte stämmer. En av männen på lastbilen i bildens centrum håller upp en flagga med något slags malteserkors, och man måste givetvis ställa frågan om vad den flaggan representerar. Är det verkligen de röda khmerernas flagga?


Min fråga är givetvis retorisk. Jag vet ju att det inte är så!


Bilden är mycket riktigt tagen i på en gata i Phnom Penh det 17 april 1975. (Jag vet precis var i staden den är tagen.) Tidpunkten torde vara sena förmiddagen, och männen på bilden hör till en grupp som kallade sig Monatio eller ”den nationella rörelsen”, som agerade i staden under det interregnum som inföll mellan regimens kollaps och de verkliga röda khmerernas intåg i staden.


Det var en grupp som inspirerats av Lon Non – Lon Nols yngre bror – och som trodde sig kunna spela en politisk roll genom att utge sig för att vara sympatisörer till de röda khmererna. De tog bl.a. kontroll över radiostationen, där de sände ut ett förvirrat meddelande om ”förhandlingar”.


Radiosändningen blev kort – en annan röst bröt in och sa: ”Vi har inte kommit för att förhandla. Vi kommer till staden genom vapenmakt”, varefter radion tystnade.


Gruppen avväpnades och skjöts på eftermiddagen.


Jag har hämtat den här bilden från en gratisbok från Forum för levande historia, som heter ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Jag fick den när jag besökte deras utställning i Gamla Stan i Stockholm förra sommaren. På den utställningen hade bilden också en prominent plats.


Nu vet jag att några tycker att jag är petig, och att detta sakfel är obetydligt sett i ett större sammanhang – bilden skulle ju kunna ha föreställt de röda khmerernas intåg – den är ju inte alls olik den äkta varan!


De verkliga röda khmererna anländer i Phnom Penh den 17 april 1975 (Xinhua)


Men det var inte så mycket bilden i sig som jag funderade över när jag vandrade in på den där utställningen, utan det den sa mig genom att den fanns där med denna felaktiga etikett. För mig signalerade den att de som skapat utställningen inte hade haft sakkunnig hjälp. Ingen som har några kunskaper om Kambodja under denna tid skulle begå ett sådant misstag.


Och när jag sedan öppnade boken och hittade följande stycke, var det ju helt uppenbart:

Här har man inte ens fått de enklaste och mest okontroversiella fakta rätt:


Saloth Sar tog namnet Pol Pot i djungeln 1969 – inte när han blev premiärminister 1976.


Han överlämnades inte till några ”myndigheter”, utan ”ställdes inför rätta” av sina egna i Anlong Veng i norra Kambodja i juli 1997, och dog i sitt lilla hus på den thailändska gränsen nio månader senare.

Pol Pot "inför rätta" i juni 1997


Detta är ju allmänt känt och fullständigt okontroversiellt.


Min fråga i sammanhanget är: Varför har man valt att anlita författare som inte är specialister på området?


Var specifikationerna på beställningsarbetet formulerade så att ingen sakkunnig ville befatta sig med uppdraget, eller – mera troligt – var ingen sakkunnig tillfrågad?



torsdag 1 april 2010

Tenebræ



Det drar kallt i London, och våren avancerar i snigelfart. När jag går en runda kring kvarteret och tittar på de träd och buskar som jag brukar använda för att mäta vårens framsteg, konstaterar jag genast att de idag inte riktigt nått det blomningsstadium de befann sig i den 15 mars förra året, och redan den 22 februari 2008.



Det har varit en lång och kall vinter i Storbritannien, och de som har betalt för att hålla koll på sådant, kallar den en rekordvinter – den kallaste på 31 år.

Och precis när man kunde tro att det hela var över för denna gång, så drabbas Skottland av snökaos ytterligare en gång, med upp till 75 cm snöfall i höglandet.


Fastetriden kallas Lent på engelska. Fast ordet betyder egentligen ”vår” och syftar på att dagarna blir längre. (Från gammalengelskans ”lencten, lengten”.)


Jag var på tenebræ i Westminster Cathedral. I Sverige är de kanske mest de som är intresserade av gammal kyrkomusik som vet vad en trenebræ är, men jag ska försöka ge en kort beskrivning.

Ordet betyder ”mörker”, och det kan tyckas vara en märklig koppling till våren. Men det är ju ingen tillfällighet att påsken firas under våren, när naturen till synes uppstår från döden.

Tenebræ har firats i kyrkan sedan 600-talet, och var i princip tidebönenerna före gryningen, under skärtorsdag, långfredag, och påskafton (Matin/matutinus, efter Matuta, gryningens gudinna.) De bestod av psaltarpsalmer och läsningar från Jeremias klagovisor, i en kyrka som var upplyst enbart av en tenebræ – en speciell ljusstake med femton ljus, av vika ett släcktes efter varje psalm, tills ett enda ljus blev kvar. Det sista ljuset, som skulle symbolisera Kristus, doldes sedan bakom altaret för en stund, varefter det placerades på altaret, som en symbol för Kristi död och uppståndelse.


Firandet av tenebræ avskaffades 1955, som ett led i raden av liturgiska förenklingar, men det har kommit tillbaka i olika former på senare år.

Här i Westminster Cathedral hade man vänt alla stolarna mot mittgången och placerat stora ljusstakar i en rad från porten till koret. Kören, som denna kväll bestod av tjugo unga pojkar från katedralens skola och tio vuxna män, sjöng nerifrån golvet – först innanför portarna i väster, sedan från mitten av katedralen, och till sist ifrån koret – medan ljusen släcktes efter hand och mörkret bredde ut sig i katedralen.

Musiken var både klassik och modern, och växlade mellan den spanske tonsättaren Tomás Luis de Victoria (1548-1611) och skotten James MacMillan (född 1959). Till sist avslutades med Gregorio Allegris (1582-1652) berömda, niostämmiga tonsättning av Miserere mei (psalm 50), medan den fullsatta katedralen låg i mörker.


Allegris Miserere fanns på den första skiva med Westminsterkatedralens kör, som jag fick tag på i Malmö för många år sedan. Något liknande hade jag aldrig hört! Den inspelningen är från 1983 – drygt 20 år innan jag först satte min fot här.

På det skivomslaget fanns också den första bild från Westminsterkatedralen som jag sett - the Chapel of the Blessed Virgin.


Om det var en konsert eller en gudstjänst denna kväll fick väl var och en själv bestämma, men med en kör som denna, som utan problem fyllde den stora katedralen med sin sång, var det en stor musikupplevelse!

Det finns numera en rad bra inspelningar av olika tonsättningar av detta officium.

Tomás Luis de Victoria finns bl.a. med Westminster Cathedral Choir och The Tallis Scholars.

Carlo Gesualdo
finns i flera inspelningar, här med A Sei Voci

Och här kan man lyssna på början av Allegris Miserere

Här följer lite mer reklam:


lördag 13 mars 2010

Åsnans präster


Med tiden bli klotter kulturhistoria, och när vi nu fick Lars Vilks rondellhundar i repris överallt, och mordkomplotterna dyker upp allt tätare om man ska tro medierna, kom jag att tänka på det gamla klottret nära Palatinen i Rom, som visar Jesus som åsna på ett kors. Det klottret är från 100-talet, och texten på grekiska säger ”Alexamenos dyrkar Gud”.

Det tog mig inte lång stund att hitta bilden på nätet. Jag gjorde en sökning på ”asinarius sacerdotis”, och hamnade föga överraskande i en avhandling om Tertullianus och den kristna kyrkan i Nordafrika på 200-talet...

Om någon undrar över sökorden, så är de hämtade från ”Apologeticus”, som jag läste för ungefär 25 år sedan, då de där orden satte sig i minnet. Jag tyckte Tertullianus kommentar till klottret var intressant. Han skrek inte ”hädelse” och ropade inte på bestraffningar – eller på att klottret skulle avlägsnas. ”Vi tyckte det var roligt!” skriver han.

I Apologeticus argumenterar han för att kristendomen ska legaliseras och jämställas med andra religioner inom Romarriket. Tertullianus skrev boken år 197. Han var den förste av kyrkofäderna som skrev på latin i stället för grekiska, och han har myntat begrepp som är självklara för oss idag – till exempel Gamla och Nya Testamentet för de historiska epokerna, vilket sedan kom att appliceras på Bibelns böcker från respektive epoker.

Kyrkofadern Tertullianus, 160 - 220.

Idag har vi svårt att tänka oss en kristen kyrka där Bibeln ännu inte existerar, men det var inte förrän på det tredje konciliet i Karthago i augusti år 397 som beslutet om den kristna kyrkans kanon togs efter omfattande diskussioner – något som kristna fundamentalister idag kanske borde reflektera över.

Nordafrika var ett betydelsefullt område för kyrkan under de första århundradena. Tertullianus var – liksom Augustinus – berber. Augustinus, som levde två hundra år senare, har kommit att överskugga Tertullianus, som blev en ”icke-person” inom kyrkan, sedan han anslutit sig till montanismen – ett slags tidig pingströrelse.

Se där vilka funderingar som kan växa kring lite klotter!



måndag 22 februari 2010

Festen och fastan


Orden har ju också sina öden, och ett begrepp som ”karneval” kan ju tyckas vara entydigt nog, men numera används det vanligen som en synonym till ”festival”. Längst bort från ursprunget har man hamnat i Australien, där ordet också används om idrottsturneringar.


Men den till synes självklara etymologin ”carne vale” – ”farväl till köttet” – blir genast mindre självklar när man petar lite på den. Fastan handlade inte bara om att avstå från att äta kött, utan om att avstå från en lång rad livsmedel, inklusive ägg och mjölkprodukter, och dessutom alkohol – och sex.


”Carne” betyder ju inte bara ”kött” utan också ”kropp”, och i ett vidare perspektiv kan man skönja en gnostiskt influerad fientlighet till kroppen och kroppsliga behov. Att förneka kroppen antogs vara utvecklande för själen. Botgöring, fasta och andliga övningar under fyrtio dagar skulle jämna vägen till himlen.


Den egentliga karnevalen – dagen före askonsdagen – gjorde man alltså fest på de livsmedel som var förbjudna under fastan. Det var ju praktiskt om maten inte skulle förfaras, och eftersom man i alla fall skulle gå till bikt och ägna fyrtio dagar åt botgöring passade man på att ta ut svängarna på vägen dit – några synder mer eller mindre spelade ju mindre roll i sammanhanget.


Karnevalen i Venedig har firats åtminstone sedan 1200-talet, och maskeraderna har under vissa perioder varit så vilda att myndigheterna försökt förbjuda dem.


Karnevalstraditionerna varierar lokalt – liksom reglerna kring fastan har varierat. Ett medeltida tema som ”upp-och-ner-vända världen” var mycket populärt, eftersom det medgav att man drev med överheten och uttryckte förbjudna tankar. Allt ”högt” skulle göras ”lågt”, allt som normalt var förbjudet, skulle vara tillåtet. Både kyrkliga och världsliga myndigheter försökte ibland ingripa mot de mest extrema yttringarna – med varierande framgång. Hit hör firandet av den s.k. ”åsnemässan”, då man klädde ut en åsna till biskop och firade mässa med den i katedralen.



Numera tänker kanske de flesta på Rio de Janeiro i samband med begreppet karneval. Där har paraderna av sambaskolorna, med lättklädda kvinnor, kommit att ta över, men en del klassiska teman som att driva med döden lever kvar.


Idag lever inte så mycket av karnevalens anda kvar, men det gör ju å andra sidan inte fastan heller. I princip finns fastan kvar inom katolska kyrkan, men om någon egentligen fastar, är något man knappast talar om. Askonsdagen – när man får ett kors av aska ritat i pannan under mässan, som ett tecken på botgöring och en påminnelse om att man är dödlig – firas fortfarande, men att iaktta en massa fasteregler anses som inkompatibelt med att leva i den moderna världen.


När det talas om fasta idag, är det mest i samband med islam och ramadan. Här har dock begreppet fasta fått en annan innebörd: att inte äta medan solen är uppe.


Jag måste erkänna att jag drog på munnen när jag hittade denna annons i en tidning i Dubai under ramadan 2001 (som då inföll i december):



Bokstavstro har jag med min bakgrund viss förståelse för, men att driva formaliteterna till sådan ytterlighet fann jag helt enkelt absurt! Här anges på minuten tiderna för bönen, och exakt på minuten när man skall börja dagens fasta – och vilken minut den tar slut – med kompensation för den exakta plats inom Förenade Arabemiraten där man råkar befinna sig.


Sedan sitter man uppe halva natten och äter!

Faktum är att alla typer av konsumtion toppar under ramadan, och just det här året fanns det helsidesannonser i tidningarna som sa:


UNNA DIG EN NY MERCEDES DENNA RAMADAN!


I England firas Pancake Tuesday (som motsvarar fettisdag – Mardi Gras), och seden har sitt ursprung i att ägg och fett var förbjudet under fastan. Egentligen heter den Shrove Tuesday, och utgör den sista dagen av ”Shrovetide”. ”Shrove” är gammalengelska och kommer från ”shrive” – att skriva – från latinets ”scribere” - här i betydelsen att bikta sig. På svenska kalldes det ju också faktiskt en gång ”att skrifta sig”!



Här i Storbritannien finns inte någon levande karnevalstradition – vi har fått det kinesiak nyåret i stället, och i söndags var ca femtio tusen ute på gatorna i Chinatown och Trafalgar Square!


Kinesiska nyåret - från mina kvarter


Till sist: det kan tyckas märkligt att ”karneval” och ”festival” blivit synonymer, när ”vale” i de båda sammansättningarna används i motsatt mening: ”farväl” resp. ”var hälsad!”. Men det är ju ordens öde!