Slutet för tigrarna

I Colombo har man dansat på gatorna de senaste dagarna. Man viftar med flaggan, ser jag på BBC, och om det är uttryck för glädje över slutet på ett inbördeskrig som varat i ett kvartssekel, kan jag mycket väl förstå det.

Det har varit ett skitigt litet krig, lika undanglidande på slagfältet som obegripligt när det gäller underliggande orsaker. Tamilerna diskrimineras och vill ha ett eget land, säger man, och visst är det en del i det hela, även om det inte är mer än en liten bit av sanningen.

Samtidigt ser man tamiler som lever i Colombo göra karriär och inneha höga befattningar. På ytan förefaller det okomplicerat. Samma obstinata nationalism finns på båda sidor, men någon etnisk konflikt i egentlig mening är det knappast, och när jag frågat folk i Sri Lanka vad de slogs om, fick jag undanglidande svar. Man slogs för att man slagits så länge, och tycktes inte riktigt veta varför.

För åtta år sedan när jag var i Abu Dhabi sprängde LTTE halva flygplansflottan tillhörande Sri Lankan Airways på flygplatsen i Colombo. Jag var precis på väg dit, och blev sittande i Abu Dhabi i fem dagar, innan jag gav upp och flög hem till Bangkok.

Det var en av ”tigrarnas” mest dramatiska attacker. Den visade deras förmåga att slå till mot landets viktigaste knutpunkter i hjärtat av de hårdast kontrollerade säkerhetszonerna, och tillfoga regeringen och armén en svidande prestigeförlust. Och för två år sedan flygbombade tigrarna Colombos utkanter. Sedan vände det.

LTTE – The Liberation Tigers of Tamil Eelam – har den dubiösa äran att ha uppfunnit bombbältet, vilket de tränade barn – företrädesvis småflickor – att använda. Självmordsbombarna hade sin egen avdelning inom rörelsen – de s.k. ”svarta tigrarna”.

Medan man dansat på gatorna i Colombo har grupper av tamiler fortsatt att demonstrera utanför parlamentet i London under LTTE-flaggan och porträtt av Velupillai Prabhakaran. Först vägrade man att acceptera att han dödats, men när det bekräftats grät man öppet.

Man blir förstummad! Hur man kan sörja en man som Velupillai Prabhakaran övergår min fattningsförmåga!

Att man romantiserar en nationalistisk rörelse på tryggt avstånd kan jag kanske till nöds förstå åtminstone i teorin (om jag anstränger mig lite) men ingen retorik om diskriminering av tamiler under singhalesiskt styre kan ens för ett ögonblick dölja de skrämmande dragen hos denne fullständigt hänsynslösa maktmänniska, som skickat ut småflickor som självmordsbombare!

Den här platsen på Galle Road i Mt Lavinia, strax söder om Colombo, passerade jag varje dag på min dagliga promenad till Cargills supermarket, våren 2001, när jag bodde i ett hus ett par kvarter härifrån i tre månader.

Och de heliga oxarna förutspår…

Egentligen är detta med de heliga oxarna kanske inte något som riktigt hör hemma inom theravadabuddhismen, men eftersom man i Thailand bytt så mycket med grannen Kambodja där en gång hinduismen var dominerande, så har detta med ceremonierna krig hovet och många magiska bruk sedan länge integrerats med thailändsk kultur. I Thailand är det inget märkvärdigt med det. Detta att dra gränser mellan religioner och katalogisera trosföreställningar som hörande till en eller annan religion är väsentligen ett västerländskt påfund, för vilket man har liten förståelse utanför akademiska kretsar.

Den kungliga plöjningsceremonin i Thailand är en stor händelse. I princip går det till så att hovets brahmaner tar ut de två heliga oxarna och plöjer några fåror där de sprider ut riskorn. Dessa riskorn plockas sedan upp av åskådarna, som om de är bönder blandar det med sitt utsäde för att bli välsignade med en riklig skörd. Är man inte jordbrukare, så sparar man helt enkelt de riskorn man lyckas hitta som något som ska bringa välstånd under det kommande året.

Därefter serveras oxarna sju korgar vävda av bananblad, innehållande rätter bestående av gräs, ris, majs, sesamfrön, sojabönor, vatten och riswhisky. Oxarna observeras av hovets brahmaner, och utifrån oxarnas val av föda förutsäger man sedan det kommande årets utsikter.

Dagens ceremoni tolkades så att regnen ska bli rikliga, och skörden god.

Även utanför hovets kretsar är olika former av divination vanligt förekommande. Sträng taget vill ingen företa sig någonting av betydelse utan att först rådfråga en spåman.

- Vad gör man om spåmannens förutsägelser är negativa, frågade jag lite naivt när jag just anlänt till Thailand som unga man.

- Man konsulterar en annan spåman antar jag, fick jag till svar.

Divination med hjäp av en kycklings inälvor på Sumatra.

Fullmåne - Visakha Bucha

Buddha’s birthday, Seoul

Vid denna fullmåne firar man Visakha Bucha i Thailand och andra buddhistiska länder. Det brukar ibland kallas buddhans födelsedag, men är i själva verket ett kombinerat firande av buddhan Siddhatta Gotamas födelse, upplysning och död – lite grand som att fira jul, påsk och pingst på samma dag, alltså. Enligt thailändsk tideräkning är detta år 2552 efter buddhans upplysning. (Andra buddhistiska traditioner räknar annorlunda.)

Att Siddhatta Gotama är en historisk person är väl de flesta överens om, även om vi inte kan enas om precis när han levde. Under gångna sekler har så många legender spunnits kring honom att vi till sist knappast vågar säga någonting säkert om vem han var. Lumbini i dagens Nepal pekas ut som hans födelseplats, men vi vet inte ens vilket språk han talade. Att han skulle ha varit en prins hör till de otaliga legenderna som är ägnade att popularisera honom. Till sist har den verkliga personen nästan fullständigt försvunnit i floran av legender, och ersatts med något slags jätte.

Inom mahayanabuddhistiska riktningar spelar buddhan en ganska underordnad roll, och har fått lämna plats åt en samling bodhisattvor som i stället för att söka uppnå parinibbana väljer att återfödas gång på gång för att bistå mänskligheten på olika sätt.

Det är en tanke som ställer buddhans undervisning på huvudet. Om att bli fri från samsara och uppnå parinibbana inte längre är målet, vad återstår då egentligen av buddhans diskurs?

I detta perspektiv framstår buddhan som en smitare!

Svastikan är i detta sammanhang en magisk lyckosymbol, som står för välbefinnande och lycka. Den urgamla symbolen som förefaller vara lika gammal som all mänsklig civilisation, förekommer överallt i buddhistiska miljöer – under buddhans fötter såväl som på bröllopstårtor!

วันวิสาขบูชา

Wan Visakha Bucha

Songkran

Idag infaller det traditionella nyåret i Thailand med grannländer. Det kallas Songkran på korrupt sanskrit, och få thailändare vet idag vad ordet egentligen betyder. I turistsammanhang brukar det bli Water Festival, och det är kanske en acceptabel omskrivning, även om ordet syftar på solens ställning och inte på vattnet. Ursprungligen firades Songkran vid vårdagjämningen, men flyttades sedan till den 13 april.

Tankarna bakom det lekfulla vattenskvättandet är tydliga nog.

Det handlar om förnyelse och fruktbarhet; den grundläggande magiska principen lika framkallar lika – alltså, om man skvätter vatten framkallar man regn.

Det är också både en rituell och praktisk rengöring. Vårstädning, m.a.o. Man duschar av sina buddhastatyer, och häller vördnadsfullt vatten över gamlingarnas händer.

Fast numera har nog det vilda festandet tagit över, och ingen går säker på gatan!

I Bangkok brukar det ändå vara rätt tyst och stilla denna helg. Miljoner lämnar staden för sina hembyar, om gatorna ligger öde. De fåtaliga poliser som finns kvar i staden och vågar sig ut, blir också skoningslöst dränkta med vatten. En del av dem brukar också ryckas med i lekarna. Den här notisen hittade jag i Far Eastern Economic Review för några år sedan.

På tv denna morgon såg jag vattenkanoner användas på gatorna i Bangkok. Det var dock inte explicit ett led i firandet, även om det såg ut som en tanke… att kyla av demonstranterna som barrikaderat gatorna i centrala staden.

Rödskjortorna tog chansen till ett kuppförsök denna helg, ser det ut som, och jag måste medge att deras tajming har en poäng. Regeringen har dock uppenbart reagerat mer handfast än man väntat sig, och undantagstillstånd råder återigen sedan igår.

Det skrivs mycket nonsens om Thailand! Språkliga och kulturella barriärer medför att gamla missförstånd upprepas i oändlighet. Och när den ena skribenten använder den andra som källa, utan att någon av dem vet vad de pratar om, blir det som det blir!

Bland några av de mera lästa politiska bloggarna i Sverige har det blivit standard att se betrakta rödskjortorna i Thailand som ”vänster”, medan de gula skjortorna stämplas som ”fascister”. Detta är - kort sagt - nonsens!

Den tidigare premiärministern Thaksin (vars hyrda huliganer uppträder i röda skjortor) är ”vänster” i politisk mening i ungefär samma utsträckning som Silvio Berlusconi kan sägas vara ”vänster”. Han skapade sig en politisk bas med en bitvis populistisk politik, samtidigt som han försökte tysta den mycket självständiga pressen i Thailand och skaffa sig ett fullständigt maktmonopol.

Utan att uttryckligen säga det, framstod det klart att han såg Singapore som förebild: en demokrati på papperet, där ett parti har all makt, och där en minimal opposition tolereras under det statsbärande partiets överinseende.

สุขสันต์วันสงกรานต์

[suksan wan songkran] eller Happy Songkran Day!

En av Bangkoks många ladyboys - katoey - visar stolt upp sina silikonbröst – något som en normal dag skulle medföra arrestering.

Hjältar, helgon, martyrer - III

Om man korsar Victoria Street från Westminster Abbey, hamnar man på Parliament Square, och i någon mening kan det kanske tyckas att man också byter det andliga perspektivet mot det världsliga eller politiska, även om de överlappar. Här står nämligen hjältarna på rad kring en fyrkantig gräsmatta – en lång rad gubbar av mycket varierande ursprung. Och de har alla det gemensamt, att de är politiker.

Nu är ju detta med att vara hjälte inte heller alldeles enkelt. Hjälteglorian bleknar med tiden, och vissa hjältar förvandlas till skurkar i ett längre historiskt perspektiv. Andra glöms helt enkelt bort. Hur många kommer idag ihåg Sir George Peel eller den 14e earlen av Derby, bara för att nämna två av dem som står staty här?

Om man utgår från medias språkbruk, så finns det idag två kategorier av hjältar. Ordet används numera för brittiska soldater som dödats i Irak eller Afghanistan. ”De dog för sitt land”, sägs det.

I vilken mening en brittisk soldat som dödats i Irak kan sägas ha dött för sitt land förklaras aldrig. Men den där grumliga soppan på religion och patriotism har nog också ett rejält inslag av nostalgi för imperiet. Tanken på martyrskap finns givetvis också i bakgrunden.

Den andra kategorin som kallas hjältar är givetvis idrottsmännen, och guldmedaljörerna från OS i Beijing fick sina OBE och MBE av drottningen nyligen.

För den som inte är britt är det givetvis rätt komiskt. Att dubbas till riddare och bli medlem av the Order of the British Empire långt efter att imperiet förlorats, är bara ytterligare ett exempel på hur man lever i det förgångna.

Det senaste tillskottet på Parliament Square är Nelson Mandela. Han står i sydvästra hörnet närmast Westminster Abbey. När statyn avtäckts hörde jag en konstkritiker säga att det ser ut som han visar hur stor fisk han fått, men gesten är ju typisk för Mandela. ”Mandela är inte felfri”, sa Desmond Tutu i ett tv-program nyligen. ”Man kan kritisera honom för hans dåliga smak när det gäller skjortor!”’

För mig som minns rättegången och livstidsdomen för ”sabotage, förräderi, och konspiration att begå våldshandlingar” 1964, är det med en känsla av förundran jag passerar den där statyn, och jag kan inte låta bli att tänka att han idag skulle stämplas som terrorist. I stället ser vi världens ledare köa för att bli fotograferade tillsammans med Mandela. Historien har verkligen sina ironier!

Diagonalt över gräsmattan, i hörnet närmast parlamentet, står Winston Churchill (bilden överst). Det är i mitt tycke den konstnärligt bästa statyn. Som nationalhjälte är han fortfarande sakrosankt – eller näst intill. Jag återkommer till honom i ett senare inlägg.

Promenerar man vidare några kvarter norrut till Trafalgar Square, står Lord Nelson på en absurd femtio meter hög pelare. Det är som om man försökt lyfta upp honom till himlen. Hans hjältestatus i döden är säkrat – Napoleonkrigen kommer knappast att bli kontroversiella. Men i livet var han socialt utfryst pga. sitt skandalösa, mångåriga förhållande med lady Hamilton, som han fick två döttrar med. När Sir William Hamilton dog 1803, flyttade Nelson ihop med Emma Hamilton, trots att han fortfarande var gift. Det var givetvis ett monumentalt etikettsbrott i det tidiga 1800-talet.

Nelson har hamnat i dåligt sällskap. Till höger om Nelson står Major General Sir Henry Havelock. Han är en sådan där hjälte som man blundar för idag – en riktig imperialistisk krigare, som slogs för imperiet i Persien, Afghanistan och Indien. Texten på sockeln nämner ”kampanjen i Indien 1857”.

Vem som ska betraktas som hjälte kan vi nog inte enas om idag. Jag vågar ändå profetera att Tony Blair aldrig kommer att stå staty på Parliament Square.

Närmast parlamentet pågår fortfarande den demonstration mot Irakkriget som han försökte få bort med hjälp av lagstiftning. Han smugglade lagen genom parlamentet som ett tillägg till the Serious Organized Crime Bill. Men laglorderna beslutade att lagen inte kunde tillämpas retroaktivt, så demonstrationen fortsätter.

Den har snart pågått i sex år nu!

Mandelastatyn syns i högra kanten av bilden, som jag tog den 3 februari.

Hjältar, helgon, martyrer - II

Hjälte, helgon eller martyr – de tre begreppen överlappar, och det finns ingen enighet om hur de definieras ens bland dem som på papperet har samma tro. Helgonen är otaliga enligt katolska kyrkan, och det är bara en bråkdel som får officiellt erkännande. Jag minns min förvåning när jag träffade en katolsk präst för många år sedan, och han berättade att han brukade be till sin mor. ”Hon är ett helgon”, sa han - och jag tänkte på kulten av förfäderna i Afrika och Kina.

Helgon finner man inom de flesta religioner, även om termen vanligen förknippas med kristendomen. Några hävdar att shiiternas imamer inte kan kallas ”helgon”, men om man ser till deras funktion tycker jag att det är berättigat: man ber till dem, vallfärdar till deras gravar, och förväntar sig mirakler från dem.

Främst bland dessa helgon är givetvis Ali, Muhammeds kusin och svärson, den fjärde kalifen, som var gift med Muhammeds dotter Fatimah. Hans grav i Najaf – som han delar med Adam on Noa enligt shiitisk tro – drar enorma pilgrimsskaror.

Bilden överst visar en grupp shiitiska helgon, med Ali i centrum. På bilderna nedanför ser vi pilgrimer som ber vid Alis grav, och en exteriörbild från samma moské i Najaf.

Martyrskapet har kommit i vanrykte genom att dagens militanta islamister lagt beslag på begreppet, och delvis gett det en ny innebörd. De klassiska kristna martyrerna var inte främmande för att välkomna döden och martyrskapet, men det innebar inte att man ville ta med sig så många som möjligt i döden. Deras attityd var ju den motsatta: de var ytterst angelägna om att kristendomens fiender skulle få en chans att omvända sig.

Den moderna västerlänningen finner fromhet besvärande, och att dö för sin tro betraktas nog av dagens kristna snarast som ett uttryck för osund fanatism. Andligheten delegerar man företrädesvis åt någon österländsk guru, som får vara andlig å våra vägnar, på lagom avstånd, och utan krav. Påven Johannes Paulus II sade vid något tillfälle, att också de kristna lever som om Gud inte finns, och det var nog en ganska träffande iakttagelse.

Vad kan ett begrepp som ”helighet” betyda idag? Vad ska vi ha helgonen till? Ställer de inte bara till det i de teologiska byggnadsverken? undrar Björn Nilsson i en kommentar till mitt förra inlägg..

Och visst är det så – men det är kanske just det som är poängen! Kyrkan behöver ständiga utmaningar inifrån om den ska behålla någon relevans, och flera av de mest kända helgonen har bara med en hårsmån undgått att dömas för heresi i sin livstid, bara för att bli helgonförklarade efter sin död. Thomas Aquinas dog tre år innan tolv av hans idéer fördömdes av Parisuniversitetet, som var den högsta auktoriteten i teologiska frågor vid denna tid. Hade han varit i livet skulle detta oundvikligen ha lett till en kättarprocess. Nu blev han i stället kanoniserad knappt femtio år efter sin död (1323), och doctor ecclesiae 1567.

Nu är det ju inte bara inom islam som martyrskapet blivit en politisk metod. Nationalismen tenderar alltid att sudda ut gränslinjen mellan religiös tro och patriotism, och alla känner väl till Japans kamikazepiloter.

På bilden ser vi barmhärtighetens gudinna Kannon över en scen där kamikazeflygare attackerar amerikanska skepp.

Och här lyfter änglarna den döde flygaren till himlen.

______________________________________________

Skottarna skrattar åt England

En miljonstad som blir lamslagen av 15 cm snö - det tycker skottarna är omåttligt lustigt, och som skandinav så skrattar jag med, även om jag kanske är mer förundrad!

Igår lämnade Londons 8 000 bussar aldrig terminalerna, tågtrafiken var lamslagen, och flera av flygplatserna stängda.

Det var tyst! Inte ens de annars ständigt ylande polissirenerna hördes, och det fick mig att undra över vilka psykologiska mekanismer som snöfallet utlöst. Slutar folk att begå brott när det snöar?

Ingen post delades ut; skolorna var stängda, och någon tittare meddelade BBC att i norra Canada stängs skolorna när temperaturen faller under - 45C.

Om jag minns rätt, så var det - 30 som gällde när jag var barn, och det inträffade ju inte så ofta.

Igår var det mellan noll och minus ett -"arktiska temperaturer", om man ska tro BBC - och jag funnderade en del över fotografering... men eftersom att klafsa i snön till fots var enda alternativet, så blev det bara några bilder från min gata.

Snöröjning är uppenbarligen ett okänt begrepp i London!

Och här bor jag!
______________________________________________


Fler bilder på svd.se