Midnattsmässa

Årets midnattsmässa i Westminster Cathedral var Messe de Minuit pour Noël av Marc-Antoine Charpentier (1645-1704). Det var som alltid strålande, och det är verkligen ett av londonbornas stora privilegier att kunna lyssna till katedralens fantastiska kör vilken dag som helst när man känner för det! Det är en kör i absolut världsklass, och den medverkar i åtminstone en mässa varje dag.

Skolpojkarna är lediga över nyår och de har sommarlov i augusti, men resten av kören finns ändå på plats.

Vincent Nichols, den nye ärkebiskopen av Westminster



Det är redan min sjätte jul i London, och snart är det hela över. Jag tar det lugnt! Julen har med åren kommit att handla allt mera om musik för mig, och allt det andra försöker jag mest att avskärma mig ifrån. Jag vill ha mina grisfötter, en flaska grappa, och gärna en bit skinka, men det är allt.

När jag skrev om tomten i förra inlägget, ledde det mig givetvis down memory lane. Tomten var s.a.s. inte kosher hos oss när jag var barn. Vi firade jul på traditionellt vis, men utan tomte.

Det finns ju inga tomtar i Bibeln, och hos oss var det Bibeln som reglerade varje detalj i vårt dagliga liv. Det hindrade ändå inte att det faktiskt dök upp okända tomtar som kom med julklappar till mig och mina många syskon vid ett par tillfällen. (Vi lyckades faktiskt aldrig lista ut vem som låg bakom de där tomtarna.)

Pappa skulle nog ha föredragit att slopa allt julfirande över huvud taget (som de engelska puritanerna faktiskt gjorde – ja, de gick längre än så och förbjöd allt julfirande!) men vissa kompromisser tvingades han att acceptera. Han hade ju en hög med barn, och vi levde ju inte i ett vakuum. Och hans egna församlingsbor firade jul och hade till och med tomte…

Jag minns min barndoms jular med stor glädje! Mamma var duktig på matlagning, och julmaten var en fröjd! Julklapparna var givetvis viktiga då, men de har inte lämnat några bestående intryck. Julgranen däremot är nog det som starkast lever kvar. Den där känslan som infann sig när granen stod där klädd i mörkret med alla ljusen tända… den utstrålade värme i vårt dragiga hus!

Och så var det hela över på ett ögonblick!

Tomten kommer till oss, julen 1980.

Jultomtens stamtavla

Förra julen påstod en bloggare att jultomten är en invandrare från Turkiet, och han syftade givetvis på St. Nikolaus, den grekiske biskopen av Myra i Bysantinska Anatolien på 300-talet.

Jag antar att de flesta idag inte skulle invända mot påståendet att den svenska jultomten på något sätt är besläktad med St. Nikolaus, men jag måste anmäla en avvikande uppfattning.

Jultomten är givetvis en 1800-talsprodukt som vuxit fram ur Viktor Rydbergs och Jenny Nyströms samarbete. Rydbergs tomte är visserligen ingen jultomte som kommer med presenter, utan traditionell hustomte som snarast är en alf (en ”brownie” eller ”gnome” på engelska). Han är enligt Rydberg liten och grå, och han sköter sina sysslor i det tysta och ger sig inte tillkänna på något vis.

På Jenny Nyströms bild överst är tomten fortfarande grå, men har fått en röd luva. Han har sällskap med julbocken, som är den som traditionellt kommer med julklappar. Han är på väg att utvecklas till jultomte.

Jultraditionerna i Europa är mer mångskiftande än man skulle tro, men firandet av St. Nikolaus hör faktiskt inte till dem. St. Nikolaus firas den 6 december, och i Holland och Belgien kommer han med presenter, ridande på en vit häst och klädd som en biskop, komplett med mitra och kräkla.

Sinterklaas (som han kallas) kommer med båt från Spanien(!) åtföljd av sin medhjälpare Svarte Petter (Zwarte Piet), som fått sotigt ansikte av att klättra ned genom skorstenarna.

Här är budskapet fortfarande dubbelt: Sinterklaas belönar de snälla barnen medan de som varit stygga bestraffas av Svarte Petter. Säcken hade en dubbel funktion: den användes också för att röva bort vanartiga barn som bestraffning. (Jfr. ”Sotarn tar dig!)

Firandet av St. Nikolaus fick ett abrupt slut i Tyskland under reformationen. Luther accepterade inte några helgonfester, och han införde i stället firandet av Christkind under julen som ersättning. Christkind var ett änglalikt barn som kom med presenter under julnatten. Man såg honom aldrig, men presenterna var ju bevis nog!

Enligt en annan tradition är Christkind ett barn som kom med gåvor till Jesusbarnet. Detta barn har senare utvecklats till en änglalik, ung kvinna – inte olik vår Lucia – och ironiskt nog är det i det bl.a. i det södra, katolska Tyskland som den traditionen lever kvar, medan man i det protestantiska, norra Tyskland har fått tillbaka en sekulariserad St. Nikolaus i form av der Weihnachtsmann.

Hur Sinterklaas tog sig över Atlanten är inte klarlagt. (Kanske som fripassagerare?) Under alla omständigheter så lämnade han Svarte Petter efter sig i Europa.

Att Santa Claus kommer från New York (eller snarare Nieuw-Amsterdam, som staden ursprungligen hette innan holländarna bytte bort territoriet) är helt klart, men något obruten tradition kan inte beläggas. Precis som jultomten är Santa Claus i huvudsak en 1800-talskonstruktion som kan härledas från en specifik dikt: The Night Before Christmas. Vem som skrivit den är omtvistat, men diktens genomslagskraft har varit fenomenal, och det sägs att alla amerikanska barn kan den utantill (vilket säkert är en överdrift!)

Men St. Nicholas i denna dikt har inte heller så mycket gemensamt med dagen amerikanska Santa Claus, och enda återstående kopplingen till den grekiske biskopen är namnet. Precis som tomten är han en diminutiv figur – en brownie. Han är klädd i päls, och färdas i en släde som är spänd efter åtta miniatyrrenar, och eftersom han har förlorat sin medarbetare så får han nu själv ta sig ner genom skorstenarna.

Dagens amerikanska Santa Claus är i mycket en persons skapelse. Precis som Jenny Nyström mer eller mindre uppfann jultomten, så är Santa Claus väsentligen Haddon Sundbloms skapelse. Han uppfann inte Santa, men de bilder av den tjocke mannen i rött och vitt som han skapade för Coca-Cola har haft en sådan genomslagskraft att de kommit att överskugga alla andra traditioner. Coca-Cola använder dem fortfarande, och på denna Santas släde har inte bara Coca-Cola följt, utan Jingle Bells och alla övriga julens plågor!

Santa Claus har haft en sån genomslagskraft att man i länder som Holland och Belgien, där man fortfarande firar Sinterklaas den 6 december, dessutom fått Santa till jul ovanpå de egna traditionerna!

Det spelar ingen roll att få av oss idag har skorstenar och öppna spisar – det är nog bara en tidsfråga när den svenska jultomten kommer att ta sig för att också krypa ner genom imaginära skorstenar!

Happy Christmas!

........... Happy Yuletide!

Att vara europé

För drygt 35 år sedan, när jag bodde i Bangkok och för första gången blivit mantalsskriven i utlandet (som det hette på svensk-byråkratiska) fick jag en dag ett brev i svenska ambassadens kuvert. När jag öppnade det, visade det sig innehålla en inbjudan till något som hette ”Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet”. Jag skrattade åt det, och tyckte att situationen var lustig. Enligt svenska myndigheter var jag nu officiellt bosatt i Thailand – där jag vistades på ett 30-dagars turistvisum, som hade gått ut drygt ett år tidigare – och nu förväntades jag tydligen längta ”hem” och intressera mig för min svenskhet.

Jag vet inte vad föreningen sysslade med – eller om den fortfarande existerar – men jag kastade brevet i papperskorgen och tänkte inte mer på det. Det var ju inte för att umgås med svenskar som jag bodde i Thailand. Jag är svensk, eftersom jag är född i Sverige och fortfarande har svenskt pass, men vad svenskhet skulle kunna tänkas vara, vet jag inte riktigt.

Jag blev påmind om den här episoden, när något ljushuvud förra året kom upp med idén att invandrare i Sverige skulle tvingas avlägga något slags examen i svenskhet. Och när nu frågan om Britishness återigen blivit aktuell här i Storbritannien i samband med EU-valet nyligen, dök minnet upp igen. Vad som är brittiskt tycks vara ungefär lika svårdefinierat. Mest verkar det handla om trivialiteter – som att ha drottningens bild på pengarna och att vara motståndare till decimalsystemet.

Enligt detta neochauvinistiska tänkesätt är motsatsen till det brittiska för vanligen det europeiska. Europa är ursprunget till nästan allt ont, och lösningen på de flesta av landets problem är att lämna EU. Eller nästan. Eller kanske inte alls. Ibland ska Storbritannien i stället bli Europas och EU:s ledare.

Unionens president Abraham Lincoln. På gamla foton ser han ut som en gammal uteliggare, men har var faktiskt bara 56 år vid sin död.

När jag gått omkring och funderat på detta under veckorna efter EU-valet, harr det slagit mig hur många likheter det finns mellan motsättningarna inom USA i mitten på 1800-talet och de motstridiga attityder till Europa och EU som blir alltmer uttalade i dagens Storbritannien.

Här tänker säkert flera läsare att det amerikanska inbördeskriget handlade ju om slavarnas frigörelse, för det är väl vad de flesta av oss fick lära oss i skolan.

Men detta är faktiskt en rationalisering som balanserar på gärsgår’n som omgärdar den regelrätta historieförfalskningens fält.

Kriget handlade primärt om unionen och om staternas grad av självbestämmande inom unionens ram. Ekonomiska frågor om handel och tullar hade också stor betydelse. Nord och sydstaternas ekonomier var helt olika, och eftersom de europeiska immigranterna uteslutande bosatte sig i norr, kände sydstaterna sitt inflytande i kongressen hotat.

Nordstaterna, som förbjudit slaveriet, ville förbjuda det också i mellanvästern – the Territories – som stod i begrepp att ansluta sig till unionen. Mot dem stod de som menade att de nya staterna själva skulle fatta dessa beslut. Sydstaternas rätt att behålla sitt etablerade slavsystem ifrågasattes inte. En rad av kompromisser och kompromissförslag garanterade sydstaterna rätten att behålla slaveriet om de stannade i unionen, men när de ändå brutit sig ut hotade Lincoln dem med frigivandet av alla slavar om de inte återvände till unionen.

Hotet verkställdes med ett preliminärt dekret den 22 september 1862 och med en slutgiltig proklamation den 1 januari 1863, och omfattade bara slavarna i utbrytarstaterna. Det var knappast lagligt, och om kongressen inte antagit det trettonde författningstillägget efter krigets slut, så hade de på papperet frigivna slavarna sannolikt återgått till att bli slavar igen.

“My paramount object in this struggle is to save the Union, and is not either to save or to destroy slavery. If I could save the Union without freeing any slave I would do it; and if I could save it by freeing all the slaves I would do it; and if I could save it by freeing some and leaving others alone, I would also do that.”
-- President Lincoln i New York Tribune den 22 augusti 1862.

Den röda linjen markerar gränsen mellan "nord" och "syd".

När jag nu halkat in på detta ämne, så kan jag lika gärna i förbifarten påminna om att alla slavstater inte slogs för sydsidan. Fyra av dem – Delaware, Maryland, Kentucky och Missouri – var kvar i unionen. Av dem hörde Maryland t.o.m. till den extrema gruppen av fem slavstater som förbjudit frigivandet av slavar: Mississippi (1822), South Carolina (1829), Arkansas (1858), Alabama och Maryland (1860, strax innan kriget utbröt).

Lincoln avskydde slavsystemet och ville begränsa utbredningen av ”the peculiar institution”. Han ville inte att USA skulle utvecklas mot ”ett slavimperium”, men han var ingen abolitionist. Han kom från en slavstat – Kentucky – och var fullblodsrasist, vilket tydligt framgår av ett tal i Charleston, Illinois:

“I am not, nor ever have been, in favour of bringing about in any way the social and political equality of the white and black races. (---) I am not nor ever have been in favour of making voters or jurors of Negroes, nor of qualifying them to hold office, nor to intermarry with white people. (---) a physical difference between the white and black races which I believe will forever forbid the two races living together on terms of social and political equality.”

Lincolns plan var att gradvis friköpa slavarna med statsmedel – och skicka ut dem ur landet! Senare insåg han att slaveriets avskaffande kunde hjälpa nordstaterna att få stöd av Europa. (I krigets slutskede försökte faktiskt även sydstatskonfederationen utverka ett diplomatiskt erkännande från Frankrike och Storbritannien genom att också utlova slavarnas frigivande.)

Inbördeskriget kostade 840 000 soldaters liv – fler än i alla USA:s övriga krig tillsammans. Den principiella motsättningen mellan federal maktutövning och delstaternas själbestämmande är fortfarande tydlig i amerikansk politik. Det brukar formuleras som ett motstånd mot ”big government”; ett motstånd mot politikerna i Washington som ”lägger sig i”. Men idag kallar alla sig ändå ”amerikaner”, har samma dollars, och viftar ständigt med stjärnbaneret – oavsett om man kommer från norr eller söder.



Jag vet inte om mina läsare orkar följa med i denna vindlande tankegång, men jag tänkte fortsätta det här resonemanget i ett par kommande inlägg.

Att flyga är nödvändigt

Det kan kanske tyckas besynnerligt att koppla Pompejus’ klassiska aforism om seglandet till Ikaros och flygande, men det var vad jag gjorde när några entusiaster upprepade Louis Blériots flygning över Engelska kanalen för hundra år sedan, i kopior av hans självbyggda flygplan av trä. Ett av flygplanen hade t.o.m. den renoverade originalmotorn, som hade en effekt ungefär motsvarande en motorsåg, sades det.


Blériot kunde inte ens simma, sa man också på BBC, och det var kanske det som gjorde kopplingen: den andra raden i Pompejus’ aforism lyder ju ”att leva är inte nödvändigt” – navigare necesse est, vivere non est necesse.

Med detta var den punkt i tiden där flygandet blev allvar, tycks det mig. Otaliga stollar och en handfull mer eller mindre seriösa uppfinnare hade mist livet i sina försök under tidigare år, men med den där flygningen över kanalen blev flygandet någonting seriöst. Det var inte längre upptåg och underhållning, utan blodigt allvar, och första världskriget skulle snart ge utvecklingen en ordentlig skjuts framåt. Alla har vi ju hört om Freiherr von Richthofen, kallad ”Röde Baronen”.


På tv såg jag dessutom en intervju med Henry Allingham, som dog nyligen, 113 år gammal. Han var inte pilot, utan kulspruteskytt, men han flög i sådana där öppna flygplan, i ur och skur under första världskriget…

Sedan följde Charles Lindberghs flygning över Atlanten 1927 och Charles Kingsford Smiths flygning över Stilla Havet året efter. Och så kom DC-3an och trafikflyget, och sedan andra världskriget, och utvecklingen gick allt fortare.


Flygplan har givetvis alltid funnits i min värld, även om de var sällsynta i Lappland på femtiotalet. Jag minns ett par små plan som flög över vår by, och vid några tillfällen också sådana där ”Flygande Tunnor”, som SAAB producerade för det svenska flygvapnet på den tiden. Något trafikflyg existerade givetvis inte i våra trakter.


Mitt eget flygande är inte ett dugg äventyrligt. Det inskränker sig till att vara passagerare hos trafikflyget. Men något av den frihetskänsla jag upplevde då jag gav mig ut i världen för första gången lever ännu kvar. Min känsla då var snarast att jag just undsluppit ett livstidsstraff! Min känsla för myten om Ikaros flykt har nog en hel del att göra med detta!


Priset för friheten: På Bruegels klassiska målning ser man bara Ikaros ben när han störtar i havet, medan livet fortgår som vanligt på land…


Lite drygt två hundra internationella flygresor med 37 flygbolag har det blivit under åren som gått, och jag kan omöjligt tänka bort flygandet ur mitt liv!

Men det hör också till sakens natur att jag minns ytterst få av de enskilda flygresorna. Jag kommer givetvis ihåg den första resan till Thailand 1973, och jag minns givetvis de där resorna den 11 och 13 september 2001, när jag nästan hade flygplanen för mig själv!

Jag kommer givetvis också ihåg sådana där udda resor, som jag bara gjort en enda gång – som resan med Burma Airways mellan Rangoon och Mandalay i en Fokker F-27 – jämnårig med mig!


Shanghai Airlines har flugit mig mellan Phnom Penh och Shanghai.


China Eastern har flugit mig mellan Shanghai och Seoul. (Fråga mig inte varför de kinesiska flygbolagen skriver sina namn baklänges – inte spegelvänt! – på styrbordssidan av flygplanen.)



Oman Air har flugit mig mellan Dubai och Muscat att antal gånger, men bara en gång i ett ATR-42.

Min längsta flygresa någonsin var i början av 2001 – från Auckland till London via Los Angeles. Hur långt det är i kilometer vet jag inte – inte heller hur många timmar resan tog. Men jag passerade 12 tidszoner, och jag minns att jag till sist landade i ett dimmigt London, lätt desorienterad och trodde att jag haft två söndagar i rad, när jag i själva verket hade missat lördagen... Flygtrafiken på Heathrow låg nere, och när jag efter några timmars väntan till sist anlände i Stockholm var det -18 och fallande…

De där Tupolevplanen som tog mig till Thailand på 70-talet hittar jag fortfarande inga bilder på – utom den här. Den karakteristiska placeringen av de fyra motorerna på flygplanskroppen, just framför stjärten är vad som identifierar vraket på bilden…


Man frågar mig ofta vilket flygbolag jag tycker är bäst, men jag anser mig inte kunna utse en vinnare. Det finns många som är bra, och över en tidsrymd på närmare 40 år kan man inte heller göra en rättvis jämförelse.


Men visst, Singapore Airlines och Thai Airways hör utan tvekan till toppskiktet. Korean Air har flugit mig mellan Jakarta och Seoul, och där har jag fått den bästa maten någonsin i ekonomiklass.


China Airlines, som bl.a. har flugit mig mellan Jakarta och Taipei, är också utomordentligt bra.


Till det absoluta bottenskiktet hör Air India, och British Airways leder överlägset statistiken över borttappat bagage!


Att välja en favoritflygplats är däremot lätt – det blir utan tvekan Jakarta!

Det kan kanske tyckas vara märkligt att ha en favoritflygplats, eftersom en flygplats bara är något som man måste passera igenom. Men just därför att man inte väljer att uppehålla sig på en flygplats, tycker jag att deras kvalité och service är viktig.

Jakartas Soekarno-Hatta Airport är överraskande liten för en så stor stad, och det är kanske en av orsakerna till att jag gillar den så mycket. En annan är att den tycks ligga i en park, vilket man upplever redan under inflygningen. Det är grönt överallt!

När man sedan ser terminalbyggnaden blir man glad! Det är en entydigt modern byggnad med ett stuk som berättar var man befinner sig. Så ska arkitektur vara – man ska kunna läsa den, och se var man befinner sig!



Moderna flygplatsbyggnader innehåller med nödvändighet långa transportsträckor, och här har arkitekten Paul Andreu gjort det bästa av dem: han har försett dem med glasväggar och så öppnat dem mot de trädgårdar som planterats mellan de olika byggnadsdelarna.


En gång när jag kom med Korean Air från Seoul och skulle resa vidare till Singapore, hamnade jag i Jakarta bara därför att jag kommit den vägen. Jag gick till trappan som leder från ankomstplanet till avgångshallen, där det stod två vakter. Jag sa åt dem att jag skulle resa vidare om ett par timmar, och att jag inte hade lust att gå genom passkontrollen för att checka in på nytt. (Biljetten till Singapore var med Emirates.) Den ena vakten tittade på min biljett, och följde mig till avgångshallen, där jag slog mig ner i Sky Lounge och beställde Bir Bintang från Nurlaila, som jobbade där. Flickorna i baren kände igen mig, och visste vad jag heter. Det var som ”hemma”.

Vakten bad mig om mitt pass och min biljett, och försvann – bara för att komma tillbaka en kvart senare med mina dokument, och mitt boarding pass.

Nej, något liknande har aldrig hänt mig på någon annan plats! Det är oslagbart!

Jag blev incheckad medan jag satt i baren och drack öl! Det kallar jag service!


Till sist en nostalgibild tagen en tidig morgon på Bangkoks gamla flygplats, när solen just frigör sig från morgondiset.


Och en bild utan kommentar från Bangkoks nya flygplats.


Att flyga är kanske inte alltid ett nöje. Jag såg en ironisk reklamslogan som sa:

”Ryanair – takes the glamour out of flying!”

Från Bäverträsk till Bangkok

Så när jag i tankarna ännu en gång återvänt till barndomens Lappland, kollade jag Google Earth igen, och vår lilla by Bäverträsk, som såg ut som bardomens stuvade spenat när jag försökte för ett par år sedan, har nu fotograferats på nytt.

Nu kan jag alltså se det hus där vi bodde för 55 år sedan, den lilla tjärnen, och en del annat.

Jag minns byn som en glänta i en ändlös skog, och ska man döma utifrån satellitbilderna är det mitt i prick!

Så googlade jag på byn igen, utan framgång när det gäller bilder. Men jag fick upp en sida med text på thai! (Jag vet inte - kanske har det något att göra med min dators inställning?)

Historien bakom denna sida har jag ingen aning om, men jag fick mig ett gott skratt!
Här får vi veta att staden Bäverträsk ligger i norra delen av destinationslandet Sverige, och att intressanta platser att besöka i omgivningen är Lappland (303 km), Rago Nasjonalpark (Norge) 332km, ett antal obskyra platser i Finland med avstånd i kilometer från Bäverträsk, samt Sundsvall (253km) och Örnsköldsvik (149km).

Varför man skulle resa till Bäverträsk om man nu ville besöka någon av de uppräknade platserna framgår inte – inte heller varför man skulle resa till Bäverträsk över huvud taget – men vi får veta att man kan ta sig dit genom att flyga till Stockholm Arlanda Airport, 553 km från Bäverträsk.

Länken ”Bäverträsk – hotell” innehåller föga överraskande ingen information, och länken ”Bäverträsk – foton” har givetvis ingenting att visa upp, men när jag klickar på สวีเดน (Sweden) får jag upp en lista med platser som Örnsköldsvik och Sundsvall – och Lappland.

Så jag klickar på แลพแล็นด (Lappland), och finner ännu en fantastisk text:

แลพแล็นดตั้งอยู่ในภาคเหนือ Arctic Circle. เป็นพื้นที่ที่ใหญ่ที่สุดในโลกที่มีผู้คนทั่วไปเดียวกันชีวิตที่ไกลอดีต. บริเวณนี้ยังเป็นเหลือแสนกวนดีจากมุมมองของธรรมชาติ. สามารถจะถือเป็นหนึ่งในการพัฒนาอย่างกระวนกระวายใจอารยธรรม.

Här får vi veta att Lappland till största delen ligger norr om polcirkeln, och att det i princip är världens största område där folket fortfarande lever på samma sätt som ”för mycket länge sedan”. Området är också exceptionellt välbevarat vad gäller naturens skönhet.

Och så till sist kommer en punch line:

”Detta område kan betraktas som en av de platser som i minimal utsträckning har påverkats av civilisationens utveckling.”

Tecken i skyn

”Århundradets solförmörkelse”, sa BBC och andra nyhetsmedier, och gav den stort utrymme, trots att den bara var synlig i Asien. BBC rapporterade från ombord på ett flygplan över Indien, där rika indier köpt sig parkettplats ovanför monsunens tjocka molntäcke. Och jag, som satt i ett soligt London där solförmörkelsen bara kunde ses på teve, påmindes om den solförmörkelse som inträffade i Sverige för 55 år sedan. Det är ett av mina tidigaste minnen, och jag var precis på dagen 4½ år gammal.

Det hände inte mycket i vår lilla by i Lappland, och detta med solförmörkelsen var en stor händelse! Vi barn var förvarnade, men visste nog inte riktigt hur vi skulle uppfatta det hela. Själv var jag fullt upptagen med att leka med grodyngel som jag fångat och hade i en glasburk med vatten från bäcken, som flöt förbi tomten precis utanför staketet på den södra sidan av huset. 日蚀, 嘉峪关, 甘肃, 中华人民共和国, 2008年8月1日
Förra årets solförmörkelse i Jiāyù Guān, Gānsù, den västra änden av kinesiska muren.

Så blev det mörkt – eller nästan. Först var det bara som om solen gått i moln, men snart blev det halvmörkt, och jag övergav mina grodyngel, och sökte mig till tryggheten av föräldrarnas sällskap på framsidan av huset, där några av byns vuxna hade samlats. Just den här dagen var det kanske inte någon särskilt bra strategi, för de vuxna hade inte samlats bara för att bevittna ett naturfenomen – de försökte också utreda betydelsen av denna extraordinära händelse.

- Det står i Uppenbarelseboken, att i den yttersta tiden ska solen vändas i mörker och månen i blod, började tant Hanna.

Det är i Apostlagärningarna, som citerar Joel, rättade pappa henne. I Uppenbarelseboken står det ’svart som en sorgdräkt’. Det är det sjätte inseglet.

- Och stjärnorna ska falla ner från himlen, står det också, och det föregås av en jordbävning, fortsatte tant Hanna, som inte stod att hejda.

Jag rös. Solen hade tagit med sig den lilla värme som funnits, när den övergav oss, och våra framtidsutsikter var mer skrämmande än inspirerande, vad än de vuxna ansåg. Att Jesus skulle komma och hämta oss alla hjälpte inte alls upp det hela – jag ville ju bara att allt skulle vara som vanligt!
Solen var strax tillbaka, men samtalet om tecknen i skyn fortsatte, och jag lyssnade uppmärksamt.

Farbror Henrik nämnde något om norrsken. Norrskenet var en knepig fråga, för det stod ju ingenting om det i Bibeln. Pappa var mycket försiktig, och ville för ovanlighetens skull inte uttala någon bestämd uppfattning. Men mamma bidrog med en målande beskrivning om ett tillfälle när norrskenet hade varit alldeles blodrött, och synts ända ned till Sydeuropa.

Något måste det ju betyda, tyckte man. Frågan var bara vad?

Efter en stund skingrades gruppen, och jag återvände till mina grodyngel.

Men det var inte roligt längre! På något sätt tycktes skuggan hänga kvar över oss, och den fortsatte att hänga kvar över mig genom hela min barndom. Även norrskenet, som ju var ett strålande fenomen som återkom under kalla nätter varje vinter, hade fått något ödesdigert och olycksbådande över sig.


Nu har jag inte sett norrsken på 40 år eller så, och något rött norrsken har jag aldrig någonsin sett. Det var därför först med häpnad och sedan med ett igenkännande småleende, som jag stötte på det där röda norrskenet igen för några månader sedan – i en bok, förstås!

Det var i Stalin – The Court of the Red Tsar, Simon Sebag Montefiores mycket läsvärda bok om Stalin, och sammanhanget var inget mindre än Hitlers order om angreppet på Sovjetunionen – och det är den enda uppgift jag någonsin sett, som bekräftar mammas berättelse från den där dagen för 55 år sedan.

Hitler hade just gett sin order, och när mötesdeltagarna kom ut på gårdsplanen efteråt, såg de detta märkliga, blodröda norrsken.

Nu minns jag inte vem av de nazistiska höjdarna det var som gjorde kopplingen mellan det röda norrskenet och Operation Barbarossa: ”Det kommer att bli mycket blod!” Men för nazisterna, som hade djupa rötter i ockultism och varjehanda vidskepelse, var den kommentaren inte ett dugg anmärkningsvärd!

Kyrkans inställning till tecken i skyn har varit vacklande genom historien. Den katolska kyrkan tar entydigt avstånd från astrologi och divination, även om praktiken tidvis har varit en annan. I princip blev man exkommunicerad om man sysslade med astrologi, men kyrkans avståndstagande berodde ursprungligen inte på att astrologi var falsk kunskap, utan på att ockult kunskap förknippades med djävulen och alltså inte var förenlig med kristen praktik. Konstantin den store förbjöd astrologin, men under renässansen kom den tillbaka via arabiska och judiska influenser och blev en allmän referensram som kom att överskugga både religion och vetenskap.

Frågan förblir ändå något komplicerad, eftersom berättelsen om Jesu födelse tycks bekräfta detta med att läsa i stjärnorna. De där magerna som kom till Jesusbarnet hade ju följt en stjärna enligt Matteusevangeliet.

Magerna, förresten – zoroastriska präster från Persien, alltså. I den svenska översättningen från 1917, som jag vuxit upp med, kallas de ”vise män”, och i den nya översättningen har de helt enkelt blivit ”stjärntydare”. De var kanske både det ena och det andra, men i den grekiska texten står det faktiskt μάγοι och ingenting annat.

Där blir det givetvis lätt besvärligt för de bokstavstroende, för om stjärnan dök upp på himlen vid Jesu födelse, och magerna red från Persien till Jerusalem och Betlehem som Matteus säger, så måste ju Jesus och hans föräldrar rimligen ha bott väldigt länge i det där stallet i Betlehem. Inte vet jag! Kanske hade magerna tillgång till en flygande matta?

Men, skämt åsido: i den hellenistiska omgivning där Matteusevangeliet tillkommit, var detta med astrologi en allmänt accepterad vetenskap, och det är i det sammanhanget man ska se detta med stjärnan. Stjärnan är en bisak: att låta naturen indikera att Jessus är mer än en vanlig pojke var ett vanligt berättargrepp. Poängen i berättelsen är i stället magerna, som alltså fortfarande inte får vara med i den svenska översättningen.

Detta, att zoroastriska präster – hedningar – finner Jesusbarnet och faller ned och tillber honom, är berättelsens poäng!