onsdag 11 juli 2007

Jihad eller jihadism?



Gordon Brown har beordrat sina och regeringskansliets anställda att inte använda begreppet "islamisk terrorism”. Officiellt finns den inte längre, utan har ersatts med vanlig kriminalitet…

Detta är ju inte någon stor sensation i sig; semantiska reformer för att lösa politiska problem har ju snarare varit standard under de senaste decennierna, i Storbritannien såväl som i Sverige, men tyvärr får det ju inte problemen som sådana att försvinna!

I gårdagens tidningar redovisades återigen utslagen av en terroristrättegång, och faktum är att även jag, som ändå är intresserad av problemet, inte längre orkar hålla reda på alla komplotter och processer.

I centrum för problemet står tolkningen av begreppet ”jihad”. Den militanta hållningen som växer i styrka har också kommit att kallas jihadism.

Ordet som betyder ”kamp” används inom islam på fyra olika sätt:

Först är det hjärtats jihad – kampen mot det onda i det egna hjärtat.

Sedan kommer tungans jihad – spridandet av islam genom propaganda.

Den tredje innebörden är handens jihad – att i praktisk handling stödja det som är gott.

Och den fjärde innebörden slutligen är svärdets jihad – att försvara islam med vapen, när islam förtrycks eller ett islamiskt land blivit militärt attackerat.

Koranen är dock mycket noga med att inskärpa förbudet mot oprovocerat våld – sura 2:190-194, t.ex. – och varnar uttryckligen för angrepp på de otrogna i religionens namn, med materiell vinning som verkligt motiv:

“O you who believe, if you strike in the cause of GOD, you shall be absolutely sure. Do not say to one who offers you peace, "You are not a believer," seeking the spoils of this world. For GOD possesses infinite spoils. Remember that you used to be like them, and GOD blessed you. Therefore, you shall be absolutely sure [before you strike]. GOD is fully Cognizant of everything you do.” (Sura 4:94)

Inom sufismen används ett besläktat begrepp: mujahadah (ungefär ”strävan”).



En gång när jag var i Dubai hittade jag en bok på flygplatsen som briljant beskriver problemet med
islams
”radikalisering”. Boken heter Islam Rediscovered (New Delhi 2001) och är skriven av den
islamiske apologeten
maulana Wahiduddin Khan. (Maulana är en titel för en islamisk lärd med specialiteten arabiska eller persiska, i Indien och Pakistan.)

Här följer några citat ur boken. Det är ganska långt, men det förtjänar att läsas noggrant!



This is where the principle of jihad has been distorted and bent to political ends. It must be stressed that the word “jihad” has nowhere been used in the Qur’an to mean the waging of war. The Qur’an is imbued with the spirit of peace and tolerance. Its culture is not that of war but of mercy.” [- - -]

Yet today, the ‘Muslim Mujahidin’ under unfavourable conditions have equated “God is Great” with “War is Great.”

In the light of on-going conflict, we must ask why so great a contradiction has arisen between the principles of Islam and the practices of Muslims. [Page 135]

It is an incontrovertible fact that Muslims have not been able to join the mainstream in modern times. At all places and in every department they are leading their lives as if driven into a corner. This is undoubtedly an extremely critical problem, for it has relegated Muslims to second class positions all over the world.

To me, the greatest reason for this is the violent attitude of the Muslims. Today’s Muslims are easily provoked and become violent at anything which is against their way of thinking. It is true that not all Muslims become involved in acts of violence. Yet all Muslims would be regarded involved in this matter. This is because that section of Muslims – in fact, the majority – who are not personally involved, neither disown those members of their community who are engaged in violence, nor even condemn them. In such a case, according to the Islamic sharia itself if the involved Muslims are directly responsible, the uninvolved Muslims are also indirectly responsible. [- - -]

In modern times the violent approach of our intellectuals, and leaders of movements, is the sole reason for the present violent mentality of Muslims all over the world. It is as a result of this mentality that, if anyone writes a book against Islam, Muslims are prepared to kill the writer. [- - -]

This violent mentality of Muslims is responsible for having alienated them from their neighbours everywhere. Their conduct clearly shows that they no longer cherish the ideal of universal brotherhood. [Page 126-127]

There is a great need to study Islam from its original scriptures in order to re-discover it in its original form. In modern times many books have been published with the aim of removing misunderstandings about Islam. One title is as follows:

'Islam, the Most Misunderstood Religion'.


But titles such as these are not in accordance with the actual state of affairs.
These books start with the premise that non-Muslims have mistakenly come to regard Islam as a religion of intolerance and violence and then they attempt to remove these misapprehensions. But the actual question to be addressed is why there should ever have been such a misunderstanding. It has to be conceded that it is based not on some allegation but rather on the fact that the Muslims today, in almost every country, repeatedly display violence and intolerance towards others. They have adopted this course of action in the name of Islamic movements or Islamic Jihad. Were Muslims to do so in the name of their communal interest and people attributed that to Islam, this would amount to misunderstanding based on allegation. But when Muslims themselves attributed their activities to Islam, it becomes a case of proper understanding and not that of misunderstanding. [Page 65]

A state of affairs has developed in which Muslims have come to believe that the cause of Islam can be served only through jihad activism, that is, armed struggle. With this mindset, they are unable to understand the significance of peaceful struggle. Anyone who talks in terms of peace and tolerance finds his integrity in question. Any attempt at making them understand the importance of peaceful struggle is seen as a conspiracy to keep them from performing jihad as a “religious duty”.

It is thus an extremely dificult task to call Muslims to peaceful Islam. Such a mission involves the risk of being discredited among one's own co-religionists. In consequence, the call, goes unheeded. [Page 69-70.]

_____________________________________________

It is thus an e

5 kommentarer:

Keyhans blog sa...

Det som är sjukt är att ingen längre är intresserad av att lösa det egentliga problemet. Vissa som George Bush vill bara gå runt, skjuta ihjäl och bomba sönder "terroristerna". Andra som i Europa vill tjäna pengar och bryr sig inte ett dugg om vad som händer.

Detta har till följd att extremismen frodas på båda sidorna och kriget och terrorn fortsätter.

Det egentliga orsaken till terrorismen som vi ser har inget med religion att göra. Grunden ligger i sociala, ekonomiska och politiska problem som USA har skapat i området och fortsätter att froda. Varför har de gjort det? Enklaste svaret är väl Olja och Israel.

Carl Jacobson sa...

Terrorismen har inget med religion att göra, säger du, och det är väl åtminstone till hälften sant!
"Problemet" är ju att koranen bara tillåter väpnad konflikt i självförsvar och att dessa jihadister därför måste tolka alla konflikter som religiösa.
Men Palestina-konflikten handlar ju om land och inte om religion, och Iraq handlar om olja, vapenindustrins behov att testa ny teknologi, amerikansk inrikespolitik och mycket annat.
Bush blev ju återvald för att han gett prov på den cowboymentalitet som amerikanerna uppskattar, men när sedan kriget inte vunnits på några veckor som man tänkt sig, blev han genast impopulär.

Nils Dacke sa...

Alltför välvillig tolkning

Inlägget centrerar som jag uppfattar det kring tolkningen av begreppet ”jihad”. Att döma av valda citat och inte minst återgivningen av ett avsnitt ur boken ”Islam Rediscovered” verkar det som om du förordar en mildare tolkning av jihad än den ”militanta” tolkningen. Om jag uppfattat dig rätt måste jag tyvärr säga att du misstar dig grundligt.

Du säger: ”Koranen är dock mycket noga med att inskärpa förbudet mot oprovocerat våld – sura 2:190-194, t.ex. – och varnar uttryckligen för angrepp på de otrogna i religionens namn, med materiell vinning som verkligt motiv:” Det förtjänar en kommentar.
För det första är tillkom ”Sura 2” under de två- tre första åren i Medina. De skiftande förhållandena under dessa år återspeglas tydligt i surans innehåll. Det finns ett antal ”milda” suror som den ofta citerade 2:256 vilken flitigt, utan kontext, används för att få islam att framstå som tolerant. Den är i det närmaste utsliten eftersom det finns så få verser med godartat innehåll.
Nu finns i denna sura även versen 2:106:”Whatever communications We abrogate or cause to be forgotten, We bring one better than it or like it. Do you not know that Allah has power over all things?” Den etablerar doktrinen om abrogation, som är mycket viktig för relevant tolkning av Koranen. Det är mycket tydligt att senare suror har ett innehåll som blir allt mer våldsamt i takt med att Muhammeds makt växte. Detta är märkbart inte mist i sura 9, som är den sista (eller enligt vissa en av de sista) suran.

Resultatet av detta är att tidiga ”milda” verser av islamska lärda anses vara ersatta av senare mera våldsamma i samma ämne.

För det andra menar jag att du gör en alltför ”välvillig” tolkning av angivna verserna. Vedertagna översättningar finns här. Jag har mycket svårt att se att Koranen här inskärper förbud mot ”oprovocerat våld”. Detta gäller i synnerhet om man är förtrogen med islamskt språkbruk. Ett bra exempel på detta är att ”oppression” ofta används inte i meningen förtryck som vi gör utan i betydelsen vägra låta sig omvändas till islam.

Läs gärna sura 2:216-217 (sid 3) i denna bra genomgång av jihad. Dessa verser ”uppenbarades” just efter det första framgångsrika anfallet på en av Meckas karavaner för att rättfärdiga att denna kriminella handling gjordes under en av de heliga månaderna. Det är tydligt att med jihad avses väpnad kamp.

Läs även denna genomgång av jihad av Daniel Pipe, som bl a skrivit boken ”The Legacy of Jihad”. På sidan 3 i artikeln finns bl a detta avsnitt: “For example, the most important collection of hadith (reports about the sayings and actions of Muhammad), called Sahih al-Bukhari, contains 199 references to jihad, and every one of them refers to it in the sense of armed warfare against non-Muslims. To quote the 1885 Dictionary of Islam, jihad is "an incumbent religious duty, established in the Qur'an and in the traditions [hadith] as a divine institution, and enjoined especially for the purpose of advancing Islam and of repelling evil from Muslims."
Även detta avsnitt bör begrundas: “JIHAD WAS no abstract obligation through the centuries, but a key aspect of Muslim life. According to one calculation, Muhammad himself engaged in 78 battles, of which just one (the Battle of the Ditch) was defensive.”
Ibn Warraq, känd ex-muslim och akademiker, har skrivit ett tänkvärt förord till den nämnda boken. Sammantaget finns det övertygande historiska och skriftliga bevis för att jihad är en våldsam aktivitet.

Som framgått av detta är Wahiduddin Khans påstående: “This is where the principle of jihad has been distorted and bent to political ends. It must be stressed that the word “jihad” has nowhere been used in the Qur’an to mean the waging of war.” Inget annat än direct lögn. Han ägnar sig helt enkelt åt den gamla islamska konsten “Al-taqiyya”.

Carl Jacobson sa...

Nej, jag förordar inte någon särskild tolkning av begreppet "jihad" - jag redovisar bara de olika betydelserna som ordet har.

Ur religionshistoriskt perspektiv har du givetvis helt rätt när du nämner att Muhammads "fredliga" period är i början av hans karriär, och att han succesivt utvecklas mot allt brutalare metoder och att detta återspeglas i koranens senare suror.

Men ur islamisk synvinkel spelar detta ingen roll, eftersom varje sura till sista bokstaven kommer från Gud, och ingen del av texten kan tolkas som ett upphävande av en annan.

Haditherna är en annan historia, och även om de är grundläggande för tolkningen av koranen kan de inte upphäva koranen.

När Wahiduddin Khan säger att ordet "jihad" aldrig används i meningen "krig" i koranen, så tar jag honom på orden helt enkelt därför att han är expert på koranarabiska. Koranens ord för krig är "qital" säger han på ett annat ställe...

Att sedan jihad historiskt sett varit en våldsam syssla är det nog ingen som bestrider!

Carl Jacobson sa...

Jag antar att jag borde ha kommenterat detta om naskh (som brukar översättas ”abrogate” till engelska) men jag tyckte att det blev för långt och för tekniskt, och att ämnet lämpade sig bättre för en doktorsavhandling än för en bloggkommentar – ingen läser väl dessa kommentarer i alla fall…

”Nils Dacke” citerar Q2:106 efter Shakir:

SHAKIR: “Whatever communications We abrogate or cause to be forgotten, We bring one better than it or like it. Do you not know that Allah has power over all things?”

i Ysufalis översättning lyder samma vers:

YUSUFALI: “None of Our revelations do We abrogate or cause to be forgotten, but We substitute something better or similar: Knowest thou not that Allah Hath power over all things?”

vidare hos Pickthal:

PICKTHAL: “Nothing of our revelation (even a single verse) do we abrogate or cause be forgotten, but we bring (in place) one better or the like thereof. Knowest thou not that Allah is Able to do all things?”

och hos Khalifa:

KHALIFA: “When we abrogate any miracle, or cause it to be forgotten, we produce a better miracle, or at least an equal one. Do you not recognize the fact that GOD is Omnipotent?”

Dessa motstridiga tolkningar till trots tycker jag faktiskt inte att den aktuella versen är så problematisk som sådan – om man inte rycker den ur sammanhanget!

Den ingår i ett avsnitt där Muhammad talar om kontinuiteten med den judisk-kristna traditionen, om Moses och lagen, och han upprepar tre gånger sin klagan över att judar och kristna inte accepterar honom trots att han ”bekräftar tidigare skrift”.

Sedan – efter en märklig vers som handlar om magi och trolldom under konung Salomo – kommer den citerade versen.

Det framgår alltså tydligt av sammanhanget att det han syftar på är revideringar av den judisk-kristna traditionen som hans egna ”uppenbarelser” medför – t.ex i fråga om sabbaten, i vilken riktning man ska be, osv.

Muhammad såg – åtminstone inledningsvis – inte sig själv som en religionsstiftare. Han var en ”budbärare” som ”bekräftade” judarnas Tanach (Gamla Testamentet) och de kristnas NT.

Frågan om naskh inom Koranen däremot är en av de mest kontroversiella inom islam, och diskuterades livligt under medeltiden. Uppfattningarna gick vitt isär och Al-Zuhri menade att 42 koranverser hade s.a.s. ersatts av andra senare verser; al-Nahhas räknade med 138; Ibn ‘Ata’iqi 231; Ibn Salama, 238, och al-Farsi, 248).

Alltså: Kan man förena tron på Koranen som ”perfekt” och skapad av Gud om den samtidigt innehåller motsägelser som kräver introduktion av ett begrepp som naskh? Eller är det så att motsägelserna är skenbara och beror på vår bristande insikt?