måndag 6 augusti 2007

När de levande avundas de döda...


Det är svårt att skriva när man har alldeles för många tankar i huvudet på en gång! En dag som idag – den 6 augusti – svampmolnets dag – vad återstår att säga?

Efter knappt två veckor som president, mottog Harry S. Truman en lång rapport från krigsministern Henry L. Stimson som bl.a. sade: “Within four months, we shall in all probability have completed the most terrible weapon ever known in human history.”

Det finns ingenting som tyder på att Truman begrep vad för slags vapen atombomben var, men hans beslut att använda det baserade sig på avvägningen av faktorer som hur mycket som det kunde tänkas förkorta kriget, eller – som det senare kom att heta – hur många ”amerikanska liv” som kunde tänkas bli sparade.

Men om vi för ett ögonblick – bara för resonemangets skull – accepterar att ett snabbt slut på kriget skulle legitimera bomben över Hiroshima – hur ska då den andra bomben över Nagasaki försvaras?

Det fanns ju ändå ett fåtal röster – svaga röster – som ville utfärda ett ultimatum till Japan, och menade att man kunde arrangera en demonstration av atombombens verkningar i syfte att få Japan att kapitulera. Japan hade ju redan skickat fredstrevare genom sovjetiska diplomater, vilka USA ignorerat.

På Imperial War Museum här i London finns ett bombhölje av den typ som användes till Hiroshima-bomben. Det är en ganska liten bomb, och när man ser den får man inte riktigt ihop det: hur kan så mycket död rymmas i en så liten behållare? 70 000 döda och lika många skadade i ett ögonblick!

Jag kommer ihåg Pedro Arrupes skildring av den dagen i Hiroshima. Han befann sig i sin kyrka i utkanten av Hiroshima när bomben detonerade, och han ledde den första räddningsaktionen in i staden. Hans beskrivning av hur hans kyrka förvandlades till ett katastrofsjukhus, och hur han firade mässan vid altaret med kyrkan fylld av sårade och döende, hör till de mest gripande jag läst!

För några månader sedan kom jag av en tillfällighet att stöta på One Man’s Justice, en roman av Akira Yoshimura. Jag hade inte läst någon av hans böcker tidigare, men denna bok kom mig genast att placera honom på hyllan med japanska favoriter!

Boken handlar om Takuya, en japansk officer som tillsammans med några kollegor skipar rättvisa på egen hand efter bomberna mot Hiroshima och Nagasaki. De dödar ett antal tillfångatagna amerikanska piloter som hämnd, under de sista dagarna före Japans kapitulation.

När sedan Japan kapitulerat blir de följaktligen flyktingar i sitt eget land, och de jagas av den japanska polisen som lyder under ockupationsmakten, och outtröttligt söker spåra upp de skyldiga till siste man. I tidningarna följer han hur den ene efter den andre infångas och ställs inför rätta, och han inser att om han tillfångatas är hans dödsdom säkerställd… Och han funderar över rättvisan i det hela – de som fällde bomberna över Hiroshima och Nagasaki sitter som domare – hur går det ihop med begrepp som rättvisa?


2 kommentarer:

Pernille sa...

Det svårt att kommentera. Men jag vill ändå försöka. När jag tänker på hur nere man kan bli när man tänker på hur det ser ut där ute i världen ännu. Då hjälpte det inte med att "skrämmas" med atombomber och Hiroshima och Nagasaki? Men det var väl inte väntat - att det skulle hjälpa menar jag.

Jag får säga att jag ofta avundas de döda nu när det ser så hopplöst ut för världen. Inte tänker jag på att ta livet av mig, kanske inte på allvar och varje dag, men fy vad svårt det är att hitta tillbaka till livsglädjen igen.

Jag funderar på att ta ett skott bambu från grannens trädgård och plantera det på den stora stocken som ligger mellan piren och husbåten. Kanske det växer ikapp björken och rhododendronbuskarna, som växer där, på noll tid?

Det var roligt att läsa om vad du gjorde med ditt golv i din våning i London med hjälp av bambu. Hoppas att det håller länge!

Hej då,
Pernille (you know where)

Carl Jacobson sa...

Krig i sig är en sak - fruktansvärt i och för sig, men också någonting som ibland lockar fram det bästa i oss människor. Att leva nära döden, med döden som en daglig möjlighet, hjälper en också att se vad som är viktigt i livet. Men atombomben är på något vis en annan sak! Detta massiva, opersonliga dödande... som bara blir statistik, eftersom vi inte kan föreställa oss det!

Bättre att skriva om bambu!

Om du försöker gräva upp ett skott kommer du snart att finna att du får en hel dunge! Allt hänger ihop under marken, men man kan nog hacka lös en bit, antar jag. Att få den att växa på "en stock" låter dock som en rejäl utmaning, tycker jag!