tisdag 20 januari 2009

Hjältar, helgon, martyrer - I

En dag som denna kan det ju tyckas att det är mer än en tillfällighet att Charles Dickens Great Expectations följer med som bilaga till Daily Mail. Scenerna från Washington, och de ändlöst babblande kommentatorerna på de olika tv-kanalerna kan ju få också den mest skeptiske att undra om inte ett mirakel är på gång!

Men det var Luc Bessons film om Jeanne d’Arc från 1999, som när den visades på någon tv-kanal för en tid sedan, fick mig att fundera lite över begrepp som hjältar och martyrer.

Det är en mycket märklig film, som framställer den unga flickan som en galen kvinna, som går omkring och skriker.
Luc Besson valde att ge rollen till sin dåvarande hustru Milla Jovovich, och hon är inget mindre än en katastrof! Och Bessons behov av att skända "Jungfrun av Orléans" får honom att driva denna idé om hennes galenskap långt över gränsen för det trovärdiga. Historien faller fullständigt platt till marken, eftersom man omöjligt kan tro att någon armé skulle ha följt en sådan skrikande toka!

Jeanne d’Arc var ju faktiskt bara en tonårsflicka, och om hon inspirerade franska soldater till stordåd, så måste de ha varit helt andra egenskaper hon visade prov på. Den undsättningsaktion hon inspirerare, som lyckades bryta engelsmännens belägring av Orléans, blev ju vändpunkten, och början till slutet av Hundraårskriget.

Engelsmännen och deras allierade brände henne på bål som ”kättare" den 30 maj 1431 – två år efter händelserna i Orléans. Hon var då troligen 19 år gammal

År 1456 förklarades domen mot Jeanne d’Arc ogiltig efter en postum process, auktoriserad av påven Callixtus III, och hon förklarades vara ”martyr”. Hon helgonförklarades 1920 av påven Benedictus XV.

De av oss som besökte London på sjuttiotalet, minns säkert Westminster Abbeys dramatiska, svarta fasad. Efter det 25-åriga renoveringsprojektet, när århundradens sotlager avlägsnades, har tornen nu kommit att framstå som nästan vita när solen lyser. De lägre delarna av fasaden som är från 1500-talet, varierar kraftigt i färg från sandbeige till ljusgrått, och det fanns en del missnöje med rengöringsarbetet. Somliga föredrog den sotsvarta varianten.

På västfasadens nedre, gotiska del fanns tjugo nischer, uppenbart avsedda för helgonbilder, vika aldrig hade fyllts, och vid renoveringen beslutade man sig för att till sist göra fasaden komplett och fylla dem.

Men den anglikanska kyrkan har ett något ambivalent förhållande till helgonen, och de sex nischer som omger det stora fönstret högt upp på fasaden har enligt den officiella beskrivningen fyllts med ”konventionella helgonbilder” utan närmare specifikation. I nischerna på ömse sidor om porten har man placerat fyra allegoriska figurer som representerar ”sanning, rättvisa, barmhärtighet och fred”.

Så återstod till sist de tio nischerna omedelbart ovanför porten, och här placerade man för tio år sedan bilder av tio ”nittonhundratalsmartyrer”, för, säger man, 1900-talet är det århundrade som sett fler kristna martyrer än någon annan period.

Vad man baserar detta påstående på vet jag inte, men det må vara hur det vill med det! Hur man definierar en kristen martyr är inte heller klart. Att de måste vara kristna och att de har dödats under olika omständigheter är klart, men om de likt de klassiska martyrerna dödats därför att de var kristna kan däremot diskuteras i de flesta av fallen.

Samlingen är överraskande, och omfattar ”superkändisar” som Martin Luther King Jr., Dietrich Bonhoeffer, Maximilian Kolbe och Oscar Romero, men också sex mer eller mindre okända martyrer från olika delar av världen. Och eftersom man valt att inte presentera dem på sin webbsida, så ska jag berätta vilka de är. De ansvariga i Westminster Abbey har uppenbarligen inte insett att Internet inte är detsamma som ett lokalt församlingsblad, och att alla besökare på deras webbsida inte kan titta in i deras bokhandel för att skaffa den informationen, vilket man uppmanas att göra!

Om vi tar kändisarna först, så har vi Martin Luther King Jr, femte från vänster. Han behöver givetvis ingen presentation, men man kan konstatera att vi vet ytterst lite om omständigheterna kring hans död. Den man som officiellt utpekades som hans mördare – James Earl Ray – ställdes aldrig inför rätta, och det är minst sagt tveksamt om han var skyldig. Även jag, som normalt inte imponeras av spekulativa konspirationsteorier, tycker nog att han snarare ser ut som en alltför lämplig syndabock.

Längst till vänster, Maximilian Kolbe – den polske franciskanerprästen som skickades till Auschwitz för att han hjälpt judar att fly undan nazisterna. Han är mest känd för att frivilligt ha tagit platsen för en av de tio män som skulle låsas in i en cell och svältas ihjäl som repressalie för att en man lyckats fly 1941. Han kanoniserades av Johannes Paulus II 1981.

Fyra från höger står Dietrich Bonhoeffer, luthersk präst och motståndsman. Han hörde till en krets av motståndsmän som arbetade inom den militära underrättelsetjänsten, och hade direkt koppling till ett av attentatsförsöken mot Hitler. Avrättad av nazisterna den 9 april 1945. (Här har Hollywood missat ämnet för en fantastisk film!)

Janani Luwum var anglikansk ärkebiskop i Uganda. Han protesterade mot Idi Amins skräckvälde, och dödades 1976.

Storfurstinnan Elizabeth var drottning Victorias barnbarn och gifte sig med tsar Alexander II:s femte son Sergei Alexandrovich. Efter att hennes man mödats grundade hon något slags kommunitet för kvinnor – informationen är vag! – och när bolsjevikerna tog makten mördades hon tillsammans med andra medlemmar av tsarfamiljen. Hon betraktas som helgon i rysk-ortodoxa kyrkan.

Oscar Romero, katolsk ärkebiskop av San Salvador. Han var en ganska konservativ biskop, men anklagades likafullt för att alliera kyrkan med revolutionärer. Han mördades medan han celebrerade mässan den 24 mars 1980. Varför han här inte fått mitra på huvudet, vilket ju är normalt i detta sammanhang, förstår jag inte!

Lucian Tapiedi, papuansk kristen, mördad 1942 – sannolikt för sin lojalitet med kristna missionärer.

Esther John. En pakistansk kvinna som döpts som kristen, och ivrigt ägnade sig åt missionerande. Hon dödades under ouppklarade omständigheter 1960.

Wang Zhiming. Ett av kulturrevolutionens många offer. Avrättad inför 10 000 åskådare den 29 december 1973.

Manche Masemola var en 16-årig flicka i Sydafrika som sägs ha dödats av sina föräldrar 1928, därför att hon ville bli kristen. Det sätt hon här avbildats på får väl sägas vara något ovanligt, om man beaktar sammanhanget.

4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Jag såg tio minuter av en film med den där Milla en gång. Hon kanske skall hålla sig till action och pangpang där det inte är så viktigt med de finare nyanserna i skådespeleriet.

Varför helgon överhuvud taget, förresten? Bökar de inte bara till det för åtminstone allvarligt syftande teologer? Åtminstone i de religioner som antar en gud med fullständig kunskap och simultankapacitet har jag svårt att se att helgonen kan göra något vettigt. Är inte förekomsten av helgon en underförstådd bekräftelse av att det finns lite brister här och där i det fantastiska bygget? Undrar om katolikerna har något helgon för datorverksamhet numera som man kan vända sig till om burken börjar krångla? Den tidigaste islam hade vad jag vet inga helgon, men lik förbaskat kom de krypande in efter ett tag. Protestanter har försökt få ut dem, men som det här anglikanska exemplet visar kan helgonen smita in igen.

Men man måste väl inte bli ihjälslagen för att bli helgon - vår heliga Birgitta fick ju dö sotdöden. Då är nästa fråga om helgon och martyr skall betraktas som synonymer eller om de sorterar under olika fack?

Carl Jacobson sa...

Några av dina frågor föregriper min tänkta andra del på detta tema, och svar kommer alltså framöver.

Givetvis måste man inte vara martyr för att bli helgonförklarad – men det underlättar!

På frågan om ett helgon som kan vaka över din dator, är bästa tips Isidor av Sevilla (Isidorus Hispalensis, c. 560 – 636) som inte officiellt har detta ansvarsområde ännu, men - som jag förstått det - är det s.a.s. i någon pipeline sedan 1999 att datorer och Internet ska läggas under hans himmelska departement.

…och just när jag skulle publicera kommentaren dog uppkopplingen…

Ska det förstås som att St Isidorus ännu inte tillträtt?

Björn Nilsson sa...

Tack, då avvaktar jag med spänning fortsättningen där allt skall förklaras!

Tyckte jag kände igen Isidorus (till namnet alltså) och kollade: jo, det var ju han som gjorde ett lexikon över allting. Då borde han kunna klara av "nätet" också. Vid närmare eftertanke: alla dessa sammankopplade datorers minnen håller ju på att bli nästan till "ett lexikon över allting", så tanken att Isidorus får ansvaret verkar rätt tänkt! Men han kanske måste jobba mer på support-biten?

Carl Jacobson sa...

Observera att St Isidorus har ingenting emot fildelning, och att censuren är de världsliga makternas påfund!