Mat och fördomar

Kulinariska utflykter (IV)

När John McCain utsåg Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat, möttes det med entusiasm av kommentatorerna i BBC-studion. Det var bara ett problem, tycktes det – och här fnissades det lite diskret – hon åt älgkött!

En av kvinnorna i studion berättade sedan – också lite generat! – att hon en gång varit i Sverige – och blivit bjuden på renkött. Hur det smakade kunde hon inte erinra sig, eftersom, lät hon förstå, hon varit alldeles för upprörd för att notera sådant som smak…

Och visst är det så att frågan om vad man kan äta och inte äta ofta väcker starka känslor. I Kina och Sydostasien äter man ju faktiskt allt som det är fysiskt möjligt att äta, medan andra kulturer har mer eller mindre starka tabun mot viss mat.

För många år sedan hörde jag berättas om en judisk man som besökte Sverige, och som undrade om det verkligen var sant att svenskarna åt blodpudding.

Hans värdar tog med honom till affären och visade honom vad som fanns i kyldisken. På innehållsdeklarationen till blodpuddingen fanns bl.a. grisblod och mjölk… och där bröts genast tre judiska tabun: inte bara blod, utan grisblod – och detta blandat med mjölk!

Jag tog dessa exempel för att illustrera att Sverige också kan vara ytterst exotiskt i andras ögon när det gäller mat.

Att projicera sina egna känslor på andra och sedan idka medlidande med dem, brukar ibland kallas "narcissistisk empati", och jag tycker att den här förstasidan på Metro i november är ett bra exempel.

Situationen i Zimbabwe är fruktansvärd, men det finns ingenting som säger att pojken på bilden tycker att det är hemskt att han tvingas äta insekter... tvärtom ser pojken - vilket också påpekas i texten - överlycklig ut! Men detta tolkas sedan bara som ytterligare ett tecken på hur väldigt synd om honom det är. Han är så fattig att han blir överlycklig när han hittar en skalbagge! (Man kan läsa texten om man klickar på bilden.)

Första gången som jag stötte på den stora vattenbaggen som man i Thailand kallar maengda (Lethocerus indicus) var på morgonmarknaden i Viangchan (Vientiane) våren 1974. Marknaden var då fortfarande under bar himmel, och den där sektionen som handlar med exotisk mat fanns forfarande kvar inne i stadens centrum.

Det var de största exemplaren jag någonsin sett - ca 12cm - och försäljaren hade en hink full - och de var levande!

Sådana här kryp såg jag aldrig i Bangkok på den tiden, och det skulle dröja ett tag innan jag lärde mig hur man åt dem. Och när jag väl provade överraskades jag över hur fantastiskt de smakade!

Det här är ytterst exklusiv mat, och verkligen ingenting man äter för att man inte har råd med riktig mat! (Om nan uppskattar de delar som är ätliga till ett par gram per bagge, så gissar jag att kilopriset hamnar någonstans mellan 400 och 500 svenska kronor.)

En natt i Bangkok många år senare, drömde jag om maengda. Det var en sådan där bisarr dröm, där olika fragment ur livet fogas samman på ett helt nytt sätt, och jag drömde om en svärm av maengda, som var dubbelt så stora som de är i verkligeheten. De krälade över mig och bets, och jag hade full sysselsättning med att rycka lös dem från kroppen...

På morgonen när jag vaknade, frågade jag miin flickvän Puy, om de bits.

- Om dom gör! sa hon. Så berättade hon att hon brukade fånga dem på fälten när hon var barn - och att hon blev biten ibland.

Maengda är ett glupskt rovdjur som bl a lever i de översvämmade risfälten, där de lever på grodyngel och småfisk, som bilden visar.

Senare (våren 2002, för att vara exakt) följde jag med Puy till hennes by, som idag ligger precis vid norra änden av startbanan till Bangkoks nya flygplats. Där hälsade vi på hennes farmor, som bodde i ett litet hus, fyllt med sönderlästa biblar!

Det var en märklig upplevelse, där bilder från min barndom blandades med upplevelse från en helt annan värld. Farmor var mormon, visdade det sig, och de sedvanliga bilderna av buddhan hade i hennes hus ersatts med sådana där hemska bilder av sweet Jesus Christ, som mycket påminde om de bilder tanterna hade på väggarna i min lilla by i Lappland när jag var barn...