onsdag 14 januari 2009

Durian - eller en kärlek för livet

Kulinariska utflykter (V)


Min första sambo i Bangkok var etnisk khmer – alltså thailändska men inte thai – och kom från en liten by alldeles på den kambodjanska gränsen. Och när jag nu tänkte skriva lite om durian, så måste jag berätta också om henne, eftersom frukten och flickan aldrig riktigt kan separeras i mitt medvetande.


Vid den tiden bodde jag på King’s Hotel på Sathorn Road, och jag hade sett flickan passera i hotellkorridoren tillsammans med en man. (Hon var ung och vacker, och man lade märke till henne!)


Så en dag knackade det på dörren, och när jag öppnade stod flickan där – ensam.


- Jag har lagt märke till att du bor ensam, sa hon. Och min boyfriend har rest, och jag tänkte att jag kanske kan bo hos dig?


Jag tappade nog hakan, och under några sekunder, medan alla mina fördomar om ”asiatiska kvinnor” störtade samman, sa jag ingenting. Och flickan fortsatte:


- Du ska inte tänka att jag vill ha pengar – jag tänkte bara att jag kanske kunde bo med dig?


Och jag funderade – i fyra sekunder kanske – innan jag bjöd henne in…


Det var början på ett av mitt livs kanske märkligaste förhållanden. Flickan var bara 17 år, men hon var en av de mest självständiga kvinnor jag någonsin mött. Jag sa till i receptionen att från och med nu skulle de lämna ut min nyckel till henne, och hon kom och gick som det föll henne in. Vart hon gick, eller vad hon hade för sig, kan jag bara spekulera om. Om jag frågade, så svarade hon bara att om hon ville berätta, så skulle hon berätta utan att jag frågade


Ibland var hon borta i några dagar, bara för att dyka upp igen som om hon bara varit utom dörren.


Så en dag, när hon varit borta längre än vanligt, dök hon upp med en enorm durian. Hon lade den mitt på golvet, och gick genast till badrummet…


- Jag åkte hem till min by, sa hon sedan, när hon kom ur duschen. Jag tog med mig durian till dig, eftersom jag vet att du tycker om dem.


Hon visade mig såren på vaderna där den tunga fruktens sylvassa taggar hade rispat henne blodig, när hon gick på vallarna mellan risfälten fram till vägen där bussen stannade.


Det fanns ingen väg till hennes by, berättade hon, och det tog flera timmar att gå till vägen…


- Du kunde ju ha köpt durian här i Bangkok, sa jag till henne, och fick en blick tillbaka som visade hur hopplöst korkad hon tyckte jag var!


Men visst förstod jag!


Hon ville ju att frukten skulle komma från hennes by.


En frukt som durian är givetvis besjälad. Var den kommer ifrån är inte oviktigt enligt deras sätt att se, och att äta frukten från hennes by tillsammans med henne, var inget mindre än en kommunion.


Och såren på vaderna var ju ett fysiskt bevis på hur mycket hon älskade mig!


Så en dag insåg jag att hon varit borta i en hel vecka, och jag började hålla utkik efter henne på platser där hon kunde tänkas dyka upp – som Blue Fox Coffee Shop i Soi Ngarmduphlee.


Men jag såg henne aldrig mer, och inte heller någon av mina bekanta såg någonsin till henne igen.


Allt sedan dess kan jag inte se en durian utan att tänka på denna flicka. I London köper jag durian ibland i den vietnamesiska supermarket där jag hittar de nödvändiga ingredienserna till min matlagning. Och när jag känner doften kommer minnena tillbaka.


Och det är lyckliga minnen!




Frågan, som man ofta får, hur durian smakar kan inte besvaras på annat sätt än att den smakar durian. Det är ett otillfredsställande svar, men den liknar ingenting annat!


Som med det mesta här i världen, finns det en industri som försöker övertyga oss om att falska produkter är bättre än de äkta, och durian är inget undantag. Växtförädlarna har tagit fram en ”luktfri” durian, och det enda jag kan säga om eländet är att den är värdelös! Visst har man tagit bort 80% av doften, men man har också tagit bort minst 80% av smaken! Den smakar inte bara mindre – den smakar helt annorlunda!



Jag hittade en bild av King’s Hotel på nätet. Bilden måste vara från tidigt 1960-tal när hotellet var nybyggt, och takvåningen där jag bodde med Jet, som hon kallades, är ännu inte byggd.



Utanför hotellet står en tuk-tuk av en modell som jag aldrig sett. (De kallades ”samlor” - ”tre hjul” - på 1970-talet, men de såg ut precis som de gör nu.)


King’s Hotel fanns kvar sist jag passerade här, men det är nu King’s Apartments, och har fått en fruktansvärd plåtfasad. Det står i skuggan av det postmodernistiska spektakel som heter Banyan Tree Hotel, på bilden nedan.


Med sina 60 våningar är hotellet den tionde högsta byggnaden i Bangkok, men fyra andra byggnader under uppförande kommer att peta ner hotellet till 14e plats.


5 kommentarer:

Unknown sa...

Banyan är supertrevligt...

Din historia förde nästan mina tankar till "Älskaren"..vet inte varför..

Det var en märklig berättelse och tänkvärd på ett novellartat sätt.

Carl Jacobson sa...

Jag har aldrig in på Banyan Tree, men jag tycker fasaden är avskyvärd!

"Älskaren" - Sven Lindqvists bok?
Den har jag faktiskt inte läst, måste jag erkänna.

Anonym sa...

Jag gissar att "Fotavtryck i Asien" avser Marguerite Duras bok "Älskaren".

Carl Jacobson sa...

Naturligtvis! Jag tänkte på svenska och i svenska banor, och missade det självklara!

Det gjordes ju en riktigt bra film på den där boken också, och Duras har jag dessutom läst - med stor glädje!

Unknown sa...

Solly var ett tag sen jag tittade in..visst Duras menar jag..