Sommarmorden

Inte vet jag hur man ska förklara den besynnerliga knivmordsepidemin i Storbritannien. Förra veckan, när vi hade sex mord på fem dagar – varav tre på promenadavstånd från där jag bor, och ett av dem alldeles vid hörnet – då tänkte jag att det måste vara en tillfällighet. Så gick det några dagar, och i torsdags hade vi ytterligare sex knivmord – och då inom 24 timmar. Fyra av dem var i London – dock inget i min omgivning. Här har vi vant oss vid att det hela tiden spontant uppstår minnesplatser för offren, så fort som polisen tagit ned avspärrningarna.

Sedan sätter polisen upp sina skyltar, där de efterlyser vittnen.

Det är en konstig tid vi lever i! Samtidigt som gatorna blir allt osäkrare, blir mordet eller mordgåtan som underhållning allt mer dominerande, både på film och i litteraturen. När jag läser tidningarnas kulturbilagor förefaller det som om ungefär hälften av de böcker som ges ut handlar om mord i en eller annan form. Och våldet skruvas upp till nya nivåer hela tiden. Det räcker inte längre med en mordgåta, utan det ska vara omfattande dödande med smaskiga detaljer!

Av de här tolv senaste knivmorden skulle knappast mer än två duga som underlag till filmer. Omständigheterna är ytterst olika, men allt verkar för slumpmässigt för att detaljerna ska bli intressanta. Om man nu inte gör själva slumpmässigheten till tema, förstås.

Själv tycker jag att de oprovocerade incidenterna med överfall på förbipasserande på gatan är de mest skrämmande. Detta beror givetvis delvis på att det är den enda situation där jag kan se mig själv som offer, men också därför att jag finner den mentalitet det ger uttryck för skrämmande. Detta att man ser en medmänniska som ett villebråd som man kan döda som tidsfördriv, utan egentligt motiv. I ett fall för något år sedan dömdes tre ungdomar för ett sådant mord. Som förklaring till handlingen sa man att man ville känna hur det var att döda en människa.

Gängvinkeln har ju också exploaterats flitigt av Hollywood. Förra torsdagens mord på Shakilus Townsend, 16, hade tydligen en sådan vinkel. Det var enligt uppgift ett s.k. honeytrap murder, vilket betyder att en flicka använts för att locka offret till mordplatsen. Och motivet anses ha varit att grabben vägrat ansluta sig till gänget i området. Gängen har uppenbarligen infört allmän värnplikt!

Morden på de två franska studenterna däremot, ser ju ut som det är ett medvetet försök att sätta rekord och skriva kriminalhistoria: Att binda offren och knivhugga dem 250 gånger, och sedan sätta eld på brottsplatsen för att utplåna spåren förefaller ju mist sagt kalkylerat. Även härdade brottsplatsdetektiver fann arbetet på den brottsplatsen svåruthärdligt, sägs det. Men om förövarna fantiserat om berömmelse och tänkt sig långvariga spekulationer i sensationspressen, så gick projektet överstyr när den ene av dem satte eld på brottsplatsen – och brände sig själv i ansiktet och på händerna. Han gav upp efter några dagar och anmälde sig hos polisen.

(Klicka på bilderna för att studera detta bostadsområde vid Elephant and Castle i all dess förskräcklighet!)

Tonårsmorden i London blev 20 i torsdags. Det närmar sig ett i veckan sedan nyår. Dessutom var tre av torsdagens mordoffer bara 20 år, så det är klart farligare att vara ung!

Jaqui Smith – inrikesministern, som bor runt hörnet – hävdar att det inte är värre än det har varit. Som jag förstår det menar hon att antalet mord inte ökat, utan att det är en fråga om periodisering. Det är kanske vad man kan vänta sig av en politiker. Jag vet givetvis inte på vilket orakel hon grundar detta påstående, men även om det i slutändan skulle visa sig stämma, betyder det ju inte att situationen är acceptabel. Och inte en enda kommentator som jag sett har ens kunnat komma upp med ett förslag till förklaring till varför London är tre gånger farligare än New York, som är en stad av samma storlek.

Jag har bott på många platser – jag ska inte trötta läsarna med någon lista! – men London är den enda plats där jag inte känner mig trygg när jag promenerar gatan fram. Om jag ska säga precis som det är, så har det förekommit att jag korsat gatan, när jag sett något gäng stå och hänga i garhörnet.