söndag 13 juli 2008

Sommarmorden


Inte vet jag hur man ska förklara den besynnerliga knivmordsepidemin i Storbritannien. Förra veckan, när vi hade sex mord på fem dagar – varav tre på promenadavstånd från där jag bor, och ett av dem alldeles vid hörnet – då tänkte jag att det måste vara en tillfällighet. Så gick det några dagar, och i torsdags hade vi ytterligare sex knivmord – och då inom 24 timmar. Fyra av dem var i London – dock inget i min omgivning. Här har vi vant oss vid att det hela tiden spontant uppstår minnesplatser för offren, så fort som polisen tagit ned avspärrningarna.


Sedan sätter polisen upp sina skyltar, där de efterlyser vittnen.

Det är en konstig tid vi lever i! Samtidigt som gatorna blir allt osäkrare, blir mordet eller mordgåtan som underhållning allt mer dominerande, både på film och i litteraturen. När jag läser tidningarnas kulturbilagor förefaller det som om ungefär hälften av de böcker som ges ut handlar om mord i en eller annan form. Och våldet skruvas upp till nya nivåer hela tiden. Det räcker inte längre med en mordgåta, utan det ska vara omfattande dödande med smaskiga detaljer!

Av de här tolv senaste knivmorden skulle knappast mer än två duga som underlag till filmer. Omständigheterna är ytterst olika, men allt verkar för slumpmässigt för att detaljerna ska bli intressanta. Om man nu inte gör själva slumpmässigheten till tema, förstås.

Själv tycker jag att de oprovocerade incidenterna med överfall på förbipasserande på gatan är de mest skrämmande. Detta beror givetvis delvis på att det är den enda situation där jag kan se mig själv som offer, men också därför att jag finner den mentalitet det ger uttryck för skrämmande. Detta att man ser en medmänniska som ett villebråd som man kan döda som tidsfördriv, utan egentligt motiv. I ett fall för något år sedan dömdes tre ungdomar för ett sådant mord. Som förklaring till handlingen sa man att man ville känna hur det var att döda en människa.

Gängvinkeln har ju också exploaterats flitigt av Hollywood. Förra torsdagens mord på Shakilus Townsend, 16, hade tydligen en sådan vinkel. Det var enligt uppgift ett s.k. honeytrap murder, vilket betyder att en flicka använts för att locka offret till mordplatsen. Och motivet anses ha varit att grabben vägrat ansluta sig till gänget i området. Gängen har uppenbarligen infört allmän värnplikt!


Morden på de två franska studenterna däremot, ser ju ut som det är ett medvetet försök att sätta rekord och skriva kriminalhistoria: Att binda offren och knivhugga dem 250 gånger, och sedan sätta eld på brottsplatsen för att utplåna spåren förefaller ju mist sagt kalkylerat. Även härdade brottsplatsdetektiver fann arbetet på den brottsplatsen svåruthärdligt, sägs det. Men om förövarna fantiserat om berömmelse och tänkt sig långvariga spekulationer i sensationspressen, så gick projektet överstyr när den ene av dem satte eld på brottsplatsen – och brände sig själv i ansiktet och på händerna. Han gav upp efter några dagar och anmälde sig hos polisen.

(Klicka på bilderna för att studera detta bostadsområde vid Elephant and Castle i all dess förskräcklighet!)


Tonårsmorden i London blev 20 i torsdags. Det närmar sig ett i veckan sedan nyår. Dessutom var tre av torsdagens mordoffer bara 20 år, så det är klart farligare att vara ung!


Jaqui Smith – inrikesministern, som bor runt hörnet – hävdar att det inte är värre än det har varit. Som jag förstår det menar hon att antalet mord inte ökat, utan att det är en fråga om periodisering. Det är kanske vad man kan vänta sig av en politiker. Jag vet givetvis inte på vilket orakel hon grundar detta påstående, men även om det i slutändan skulle visa sig stämma, betyder det ju inte att situationen är acceptabel. Och inte en enda kommentator som jag sett har ens kunnat komma upp med ett förslag till förklaring till varför London är tre gånger farligare än New York, som är en stad av samma storlek.


Jag har bott på många platser – jag ska inte trötta läsarna med någon lista! – men London är den enda plats där jag inte känner mig trygg när jag promenerar gatan fram. Om jag ska säga precis som det är, så har det förekommit att jag korsat gatan, när jag sett något gäng stå och hänga i garhörnet.

6 kommentarer:

Einar J sa...

Detta har även nått svenska massmedia, även om alla står lika frågande här.
Man kan undra om viss destruktivitet under speciella betingelser är epidemisk till sin karaktär. Håglösa ungdomar, gängbildning och urspårat självhävdelsebehov. Med massmedial uppmärksamhet som smittbärande eggelse.
Att respekteras som farlig med modet att döda - kan det åtminstone vara en psykologisk delförklaring?
Hur som helst är det nog inte klokt att bagatellisera detta, även om det sker med den goda avsikten att inte skrämma folk i onödan. Själva föreställningen om det meningslösa och till synes slumpmässiga våldet är förödande på mer än ett sätt.

Carl Jacobson sa...

Att bära kniv och våga använda den ger "street status" inom ungdomnsgängen - om detta råder nog inget tvivel. Och ungdoms/gängvåldet analyseras ju flitigt av experter på olika områden.
Men problemet med de senaste veckornas knivmordsepidemi är att den omfattar alla tänkbara kategorier. Som den 28-åriga kvinna som höggs ihjäl alldeles intill där jag bor - uppenbarligen av en annan kvinna - och det extrema fallet med mordet på de två studenterna

Under ytan.. sa...

Det är något som inte är friskt. Jag anser det inte helt främmande med en parallell till de skjutglada vännerna i väst, med den enda skillnaden att man inte har någon National Rifle Association och än mindre än grundlag i Storbritannien. I USA talas det dock inte om någon våldsepidemi, trots att det (efter vad jag vet) våldet är betydligt grövre och mer utspritt där. Det ska definitivt inte bagatelliseras men när man "epidemiserar" något ligger det också nära till hands att tro att det finns något slags universellt botemedel och det är det frågan om det gör?

Carl Jacobson sa...

Som jag skrev är London statistiskt sett tre gånger farligare än New York, och i Storbritannien inträffar i genomsnitt 300 - 350 knivmord om året.
Det är ju nästan ett om dagen (på en befolkning på 60 miljoner). Hur detta hamnar i en internationell rangordning vet jag inte, och än mindre vet jag hur man ska förklara det - om man nu tror att det över huvud taget fins en förklaring...

Svenne Farang sa...

Jag som trodde London med alla sina övervakningskameror skulle vara extra trygt och säkert! Jag blev knivrånad en gång här hemma i Sverige, i Lund närmare bestämt. Killen som gjorde det sa senare i rättegången att han bara ville "prova på hur det var, om han kunde klara av en sådan grej, hur det kändes".

Carl Jacobson sa...

Enligt polisen påverkar inte alla dessa kameror brottsligheten, men de hjälper iblan till att klara upp brott...

Antagligen beror det på att många av brottslingarna är så påverkade av droger att de inte bryr sig om - eller inte noterar - kamerorna.

Jag såg en snutt på TV om en man som rånade en annan man på en buss, och använde CCTV-kamerans lins som spegel när han provade guldkedjan han just tagit!