Jag var alltså i Stockholm nyligen – det är ungefär så långt norrut som jag kommer mig numera – och detta att jag nu är morfar blev plötsligt en realitet!
Livet börjar ju med att man är någons barn, och fortsätter med att man är någons förälder. Och sedan kommer alltså detta med att man är morfar (eller farfar eller något). Och är man inte någons barn eller någons pappa (eller morfar) så är man förstås ett yrke. Endast undantagsvis är man sig själv, verkar det som.
Jag har alltid haft svårt med det där. Nej, inte med att vara pappa, men med detta att man alltid måste ha en etikett eller en titel som definierar ”vad man är”, vilken roll man förväntas spela socialt eller yrkesmässigt.
Det som gjort det extra besvärligt för mig är väl dels att jag haft så många yrken eller sysslor och trivts med att gå från det ena till det andra och därför aldrig identifierat mig med någon speciell yrkesroll.
Så jag brukar svara ”this and that” och att jag försöker fundera ut vad jag kan tänkas vara, men att jag inte kommit fram till något definitivt svar ännu.
Delvis är det också ett trovärdighetsproblem. Om jag börjar berätta vad jag gjort, hamnar jag mycket kvickt vid den där gränsen där man blir betraktad som lögnare…
Nu är jag i alla fall morfar, och det blir nog bra när man vant sig och kommit på hur man gör!
Här förväntas jag nog sätta in en bild på barnbarnet, men riktigt så förutsägbar tänkte jag inte vara, så jag sätter in en bild på mamman i stället. Den är den lilla, knubbiga, som just har badat och lindats in i den randiga handduken under brorsans överinseende – medan pappa som vanligt leker med kameran… i Laon, sommaren 1977.
Det har slagit mig, att trots att det verkar finnas böcker om allting, finns det nog inga handböcker som lär ut hur man är morfar, så antingen anses man mogen att lista ut det själv, eller också ses det kanske bara som ett slags rerun på detta att vara pappa? Dad lite, eller nåt ditåt.
Problemet är att jag har sån väldig respekt för ordet ”morfar”. Jag hade en sån fantastisk morfar när jag var liten, och för mig har ordet blivit ett slags hederstitel som jag omöjligt kan leva upp till.
Farfar skulle ha varit lättare. Jag har ärvt farfars namn, och jag träffade honom några gånger som liten, men vi hade obetydlig kontakt. Farfar bodde så långt borta – just utanför Göteborg – och begreppet blev snarast en konstruktion som nödvändiggjorts för symmetrins skull. Han var också en gammaldags patriark med 12 barn och otaliga barnbarn i omgivningen, så de där som bodde längst upp i Lappland gjorde väl inte så mycket varken till eller ifrån!
Somrarna hos morfar däremot; hans verkstad – och bäcken som rann runt tomten – det var min barndoms paradis! Fyra somrar, som jag minns, när jag var 5-8 år gammal. Sedan dog morfar. Och vi lärde väl oss så småningom att säga "åka till mormor" i stället, men bäcken förblev morfars. Morfarsbäcken. Jag vet inte om den har något namn där i bygden, men för mig och mina syskon heter den Morfarsbäcken.
Nu blir jag nog dessvärre en sådan där abstrakt morfar, är jag rädd. Det blir tyvärr ingen cykelverkstad och ingen bäck – jag får försöka komma på något annat i stället!
En enda bild har jag av Morfarsbäcken, och där är den nyblivna mamman med igen! Det ser ut att vara en torrsommar, och hon har troligen blivit fyra år. Och som livet slingrat och vridit sig, så var bäcken för henne hos farfar och farmor, när hon var liten.
Så flyttade de två ut till en Mälarvik strax utanför stan, och strax var de tre. Och där hos dem tog jag den översta bilden, en tidig morgon, vid mitt första besök i april.
Och jag undrar, finns det någonstans en stad, som kan tävla med Stockholm när det gäller naturskönt läge?
Stockholm en sommarnatt – nej, det är oslagbart!
_______________________________________
2 kommentarer:
Ja, lustigt är det hur livet och identiteterna förändrar sig. För min dotter skulle bäcken fortfarande kunna vara morfarsbäcken - om hon varit född några år tidigare så inte våra föräldrar avflyttat. När vi besökte dessa domäner bodde alltså inte hennes morfar och mormor kvar längre. För henne är det inte annat än bäcken, eller möjligen kusinernas bäck - men ändå bäcken där hon första och enda gången i sitt liv fångat en simpa. Förvisso väcker detta minnen.
Jo, simpor och sånt hör ju dit, men för mig är det nog mest ljudet av bäcken på morfars tid, med enkelt glas i fönstren på sommaren... och att jag förknippar detta rogivande ljud med morfar själv. Jag minns inte precis vilket år våra föräldrar flyttade, men jag tror inte att jag varit dit upp sedan sommaren 1980. Bilden har vår yngre syster tagit - troligen 1981.
Skicka en kommentar