lördag 13 oktober 2007

En barndomsvärld sedd i en skrattspegel


En gång när jag kom hem till mina föräldrar, medan de fortfarande bodde kvar i morfars hus i Västerbotten, mötte jag som vanligt mamma i köksdörren. Hon fnittrade något nervöst, och sa:

– Jag vet inte vad som tagit åt pappa. Ett tag var jag riktigt orolig – jag trodde att han hade blivit tokig på riktigt!

Pappa hade stängt in sig i vardagsrummet på botten- våningen, och lyssnade på gamla bandupptagningar av sina egna predikningar. Och skrattade!

Han skrattade inte bara lite – han skrattade hejdlöst och oavbrutet!

När han så småningom kom ut, var det med ett klurigt uttryck i ansiktet och ett leende på läpparna. Han kommenterade aldrig vad det var som han funnit så oemotståndligt skrattretande, men att erfarenheten varit upplyftande var det ingen tvekan om!

Pappa hade ju varit i frälsningsbranschen hela sitt vuxna liv, och även om just de åren i Sandfors utgjorde en paus i den verksamheten, så var det inget som indikerade att han var på väg att förlora tron. Tvärtom. Han skulle leva i drygt 20 år ytterligare, och dö 87 år gammal ”i tron på sin frälsare”, som det brukade heta i dödsannonser och på gravstenar förr i världen.

– Men tron är ju inte en viljeakt, sa jag till honom många år senare. Man kan ju inte bestämma sig för att tro – tro är ju ohjälplig, något man drabbas av ofrivilligt – ungefär som snuva!

Det gjorde honom mycket upprörd. Han hade minsann fått kämpa för sin tro, sa han, och den hade sannerligen inte kommit som någon snuva!

Hur nu hans tro var konstruerad vet jag inte, men nog förefaller det mig som Torgny Lindgrens fiktive predikant i Norrlands Akvavit, har rätt när han säger att frälsta eller avfällingar – alla är de troende! – och att för vissa höll frälsningen endast några veckor…

Jag minns ju från min barndom ett antal personer som var på ett slags rotationsrutin. Efter en tid i församlingen var de tillbaka i sina gamla liv ”ute i världen” – bara för att ”komma tillbaka” vid nästa väckelsekampanj. Det var som om dessa människor behövde gå ut och hämta en nypa luft emellanåt, men deras tro i sig var det knappast något fel på. Det var de pietistiska renlevnadsidealen de hade problem med.


Det är ju lite märkligt det här, när man har levt så länge att människor som korsat ens väg redan hamnat i historie- böckerna, och deras biografier har gått på rea för åratal sedan. Till detta kommer nu att människor man minns eller har känt kliver in och rumsterar i diverse romaner, med namn, adress och titel.

Det började med P.O. Enquist och Lewis resa. Där var det ju Lewi Pethrus själv, förstås, men halvvägs genom den tjocka boken stötte jag på ett tidigt barndomsminne: Napoleon Bjuhr.

Jag minns honom som en gammal man från en plats som heter Lingonbacken – en sådan där plats långt bortom ingenstans, som då i början av femtiotalet fortfarande hade ett gammalt kapell eller bönhus där folk samlades. Det var en solig vårsöndag, och jag mins att de vuxna försökte skydda honom från oss barn, eftersom han var gammal och inte ansågs ”orka med” barn. Men jag och mina syskon plockade fjolårslingon åt honom. Han var en sådan där gamling som barn älskar, och föräldrarna hade inte en chans att blockera tillträde! Det sades om den mannen att han hade valkar på knäna, eftersom han tillbringade så mycket tid i bön.

Det var ju långt före TV, och sekularisering var väl knappast ens ett begrepp ännu. Vi hade inte ens radio på den tiden. Världen hölls på avstånd!


Norrlands Akvavit är en liten och skenbart mycket enkel roman, som jag genast går vilse i! Miljöer, platser och människor, fiktiva eller ej, är som hämtade från min barndoms värld, och skildrat med ett så träffsäkert tonfall att det utlöser rena laviner av minnesbilder och associationer i mitt medvetande! Människor som egentligen inte hör till berättelsen kliver oupphörligen in och pockar på uppmärksamhet, och det ger mig en ganska splittrad första läsning. Men jag vet inte – kanske hör dessa människor ändå dit? Kanske har de också rätt till en plats i berättelsen? Jag tror inte att Torgny Lindgren misstycker!

Historien om den gamle predikanten, som för att få frid med sitt samvete, på gamla dar återvänder till platsen för sina väckelsemöten femtio år tidigare, i syfte att omvända folket tillbaka, eftersom han nu insett att han hade fel och att det inte finns någon Gud - den historien är helt fantastisk. Men Torgny Lindgren får den att framstå som trovärdig och närmast självklar!

Och predikanten som blivit 84 men inte anser sig vara gammal, kommer tillbaka och finner att hans församling med några få undantag ligger samlad på kyrkogården, och att bygden sakta dör med de gamla.

Och att hans budskap är ingen intresserad av.


Och efter att ha läst boken undrar jag hur det egentligen kan komma sig att min väg aldrig korsat den där gubben Lindgrens.

For han iväg med sjubussen nån dag när jag tog tioöveråttan?

”En utflyttad gammal författare hade återvänt för att sitta i Alexander Bomans uthus och en aning sorgsen skriva sin sista bok från en hembygd som han ofta beskyllts för att själv ha uppfunnit.”

Den meningen finns på sidan 89 i romanen, och jag antar att det är en kommentar till några kritiker som uppenbarligen saknar erfarenhet av Västerbotten.

Vi andra som har rötter vid samma myrdiken har nog svårt att förstå den kritiken. Själv känner jag mig så hemma i hans historia att jag inte skulle ha blivit det minsta förvånad om också morfar eller pappa kommit stegande över någon sida!


2 kommentarer:

Eva Bjuhr sa...

Sitter lite förstrött och letar på Google och så dyker han upp där; Napoleon Bjuhr, min farfar.
Själv infödd "08" och stockholmare, växte jag upp i en koloni av västerbottningar, Napoleons barn och barnbarn.
Kände igen mig mycket i Martin Lönnebos tal om Nådens barn i sina samtal med Tomas Sjödin i "Väder, vind & livets allvar".
Måste läsa Torgny Lindgrens "Norrlands Akvavit", förstår av vad du skriver att jag säkert också där kommer att känna igen mig.
Lyssnar allt som oftast till just sådana barndomsminnen som dina om den gamle norrlandspredikanten Napoleon Bjuhr. Även om jag som liten flicka inte träffade min farfar särskilt många gånger, lever hans minne genom hörsägen inom mig. Börjar förstå allt fler sidor hos min far och mig själv utifrån deras liv i "lappmarken", nådens barn och deras tro och talesätt. Allt finns trots allt djupt inmejslat i mig och gör sig påminnt långt därinne i det omedvetna, i tidiga minnen och rötter.

Tack för att du genom ditt delade barndomsminne lyfte fram MIN farfar Napoleon Bjuhr, som en hälsning till mig, (på nätet av alla platser).
Eva Bjuhr

Carl Jacobson sa...

Nå, det var ju lika oväntat som trevligt! Jag minns ju bara det där enda tillfället som jag skrev om, då jag kan ha varit fyra eller fem år. Men sen har man ju hört alla dessa historier under hela uppväxttiden.
Det var när jag kom till Sverige på hösten 2003 som jag fick tag på P.O. Enquists roman där Napoleon Bjuhr ju dyker upp. Sen kommer den boken tillbaka i Lindgrens roman, genom att en av romanfigurerna lyssnar på en inspelning av den. Enquists bok handlar ju om "pionjärtiden" och väckelserörelsens uppbyggnadstid, och där har ju Napoleon Bjuhr sin självklara plats. Så kommer Lindgren med det andra parantestecknet - sekulariseringens och avfolkningens tid - en skröna med underfundig humor, och en ren fröjd att läsa!