söndag 28 oktober 2007

Att vara kär - och liten


Det var på söndagsskolans sommarfest som jag träffade henne första gången, och blev förälskad! Jag hade givetvis träffat flickor förut, och några hade jag väl känt en hemlighetsfull dragning till. Men det var där på sommarfesten hon uppenbarade sig!

Hennes familj hade flyttat in till byn och bodde i ett ensamliggande hus vid kanten av vår tjärn. Familjen hörde inte till församlingen, och flickan gick inte i söndagsskolan, men man hade inbjudit henne till festen – troligen med baktanken att hon skulle komma tillbaka när man startade igen till hösten.

Jag kommer givetvis inte ihåg hur flickan såg ut, och jag tror inte att jag någonsin känt till hennes namn. Vad jag minns såg jag henne vid två tillfällen – på festen inne i kapellet, där vi bodde på övervåningen – och vid ett senare tillfälle på gårdsplanen utanför. Jag vet inte, kanske var det bara en gång vi sågs; det kan vara två minnesbilder från samma tillfälle.

Men jag mins när hon kom in genom dörren till kapellet! Hur jag tittade över axeln och såg denna flicka för första gången. Och sedan glömde det mesta av vad som försiggick runt omkring mig. Jag fortsatte att titta över axeln…

På den andra minnesbilden står vi mitt på grusplanen framför huset med våra mammor. Jag är alldeles varm inuti, och blyg – och överväldigad! Vi gömmer oss bakom våra respektive mammor, och försöker titta på varandra i smyg… Våra mammor pratade och pratade, och jag ville inte att det skulle ta slut! Vi sa aldrig ett ord till varandra, men att förälskelsen var ömsesidig har jag aldrig för ett ögonblick tvivlat på!

Flickan hade en fånig mössa av det slag som kvinnor tycker om att sätta på små flickor: just den här hade broderier och ett par påsydda öron. De var av typen katt eller rävöron – två trianglar som stod rakt upp på skulten – och eftersom mössan var röd, beslutade jag mig för att det var en räv. Jag skulle komma att minnas henne som ”flickan med rävmössan”!

Man kunde se skorstenen på deras hus från vårt köksfönster på andra våningen, och jag satt på köksbordet och tittade på skorstenen och drömde! Vad drömde jag om? Det vet jag inte!

Jag kan inte med säkerhet fastslå vilket år det var, men sannolikt var det den sommaren som vi flyttade från byn, då jag var fem år.


När jag läser skildringar av tonårsförälskelser, eller mera vanligt förekommande – ser filmer med sådana motiv, tänker jag ofta på mina barndomsförälskelser. Jag kan inte erinra mig att jag läst någon skildring av sådana! Varför vet jag inte. Kommer folk inte ihåg sin barndoms kärlekar, eller tycker man, när man väl blivit vuxna, att de är ointressanta?

För mig var flickan med rävmössan en kort men intensiv förälskelse, som skulle följas av en rad av andra genom hela min barndom. När jag så småningom började skolan, visste jag genast att det fanns tre flickor i klassen som jag gillade, och att de övriga inte intresserade mig. De tre skulle följa mig genom skolåren, och deras respektive rangordning i mitt hjärta skulle variera från tid till annan, men de hängde alltid med. När jag blivit 13 och vi flyttade över till realskolan, skulle de hamna i en parallellklass, men de fanns ändå med i bakgrunden. Och när vi började gymnasiet hamnade vi återigen i samma klass…

Och den här historien slutar precis här – som vanligt i mitt liv – med att jag flyttar!


Jag har inga foton från de där tidiga åren i Bäverträsk.

På bilden är jag 9 år, tror jag.

_________________________________________________

2 kommentarer:

Sofie sa...

Hej hej.
Jag har nu ägnat några timmar åt att läsa igenom din blogg, och då måste jag tillägga att jag inte brukar tycka om bloggar, men den här är ju fantastisk. Du skriver bra, du verkar alltid hitta nya ämnen att skriva om och du har intressanta synpunkter på det mesta. Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det, jag ville väl bara lämna en kommentar tror jag, och kanske ett litet tack för att ha sysselsatt mig ikväll. Tack :)

Carl Jacobson sa...

Tack för dina vänliga ord! Det är ju alltid glädjande när någon hittar till min blogg och finner innehållet läsvärt.

För det mesta kan man ju inte veta om de som hittar till bloggen verkligen läser någonting, eller om de bara snabbt klickar vidare.

Att min blogg har lite annorlunda vinklar på de ämnen jag tar upp är ett medvetet val. Inte för att man får fler läsare på det sättet - det förhåller sig nog snarare tvärtom! Men vad är poängen med att ha många läsare, om man inte har någon ny vinkel att bidra med?