På väg

”På väg” säger vi – oavsett om vi färdas över land eller vatten. Också när vi flyger är vi ”på väg”, och vi har skapat begrepp som ”luft- och sjövägar”, även om dessa givetvis inte kan vara ”vägar” i någon rimlig mening. På något sätt har språket vägrat att generera ett alternativt begrepp. En ”flygkorridor” är ju inte mindre absurd – hur kan man definiera något fullständigt gränslöst som en korridor? Så har vi fått fantastiska abstraktioner som ”tillbakaväg” och ”hemväg”. Och man undrar på vilket sätt dessa vägsträckor egentligen skiljer sig från ”vägen bort”?

När jag hittade den här bilden på nätet, lockade den fram ett igenkännandets leende hos mig! Jag vet inte var eller när den är tagen, men trots att bilarna kör på ”fel” sida, och den vita kantlinjen också är fel, så känner jag mycket väl igen mig! (Fast så där mycket trafik brukade det väl inte vara!) Faktum är att jag känner så väl igen mig att jag drabbas av en släng av lappsjuka mitt i londonträngseln! Men det vore lögn att förneka att det samtidigt finns en hemlighetsfull lockelse i bilden. Jag ser skönheten i den! Någonstans inom mig finns också något av en vilsegången eremit.

I en hel månad har jag nu traskat runt i min barndoms Lappland – här på bloggen, bildligt talat – och jag tycker kanske att det är dags att säga farväl! De minnesbilder jag bökat fram ur ett till synes oändligt minnesarkiv är mycket skarpa, och det är bara genom tidsaxeln i mitt medvetande som jag kan datera dem, genom att förknippa de enskilda bilderna med en plats eller en annan händelse. Annars kunde de lika gärna vara minnen från förra året, som för fyrtio eller femtio år sedan.

Jag vet inte precis vad det är som gör att vi finner sån glädje i att tumma på gamla minnesbilder – eller gamla foton. På något sätt verkar det vara en del i vår konstruktion, detta att placera våra liv i ett perspektiv av minnen, där vår personliga historia talar om för oss vem man är.

Jag antar att det är en kliché, detta att man på gamla dar ”lever på minnen”. Att minnas kan ju tyckas vara att ge upp det närvarande för något förflutet. ”Om en åttioåring spenderat halva sitt liv i minnenas värld, har han bara levt fyrtio år!”

Men jag ser det inte så!

Dels vet jag hur trevligt det var att minnas, också när man var liten och tidsperspektivet bara var några få år. ”Jag minns att jag minns” – det blir ett kontinuerligt bearbetande av den egna historien.

Kan man ”leva” i någon rimlig mening utan denna skapande process?

Med de gråa håren brukar hos folk som liksom jag levt ett något vagabonderande liv ofta följa en benägenhet att vilja ”återvända till rötterna” eller att ”flytta hem”.

Detta är något som jag inte kan relatera till! Man kan minnas, men man ju inte vända på tiden vid en viss punkt, och färdas åt andra hållet. Man kan aldrig återvända!

I en av mina favoritromaner, Joseph Conrads Lord Jim, finns i mitten av boken några rader som genast fastnade i mitt minne när jag först läste boken för många år sedan:

Så, när jag till sist genom Internet ändå återvände till min barndoms platser, summerade mitt medvetande på autopiloten med en mening ur en dikt:

Och nu finns inte ens en vägglus kvar av hela rasket!